Femtusen besök
Än så länge är den här bloggen inte vad jag hoppades att den skulle bli, nämligen en myllrande site där jag trodde att många skulle skriva och där jag bara skulle leta efter de nya tankemönster som skulle gå att urskilja.
Kanske kommer vi dit med tiden – vad vet jag?! Men det finns annat som jag vet alldeles säkert, nämligen att bloggen hittills attraherat 5 000 besök. Många har alltså tagit av sin tid (det dyrbaraste, ja, egentligen det enda som en människa har) för att botanisera runt här – kanske bara en gång, kanske många. Vad betyder då det?
Internet är så oerhört stort och därför så svårgripbart. I dess kärna finns det en gåvoekonomi – internet visar hur vi är beredda att hjälpas åt för att bygga upp något som sedan skall vara fritt tillgängligt för alla som så vill. Själv har jag genom åren tänkt mycket på triaden internet – universitet – gåvoekonomi – att kunskaper och tankar inte skall stängas in utan vara fritt tillgängliga är också en av universitetens hörnpelare. Vill du följa mina tankar kring detta så gå till http://www.arkiv.certec.lth.se/forelasningar/vaxjohogtid.html och läs vad jag sa vid en professorsinstallation i Växjö år 2002. Det är lite svulstigt men samtidigt är det lite fint. Och jag står fortfarande för det.
Men vill du fira 5000-jubileet lite mer kortfattat ihop med mig, så läs gärna i bild och text om “bibliotekheten”, själva idén bakom biblioteken, på http://www.arkiv.certec.lth.se/bodil/aktuellt/bibliotek.html . Där står bl a: “Att andas information, tankeuttryck och känslouttryck är lika livsavgörande som att andas luft. Det finns en viktig skillnad mellan inspirationshavet och den vanliga luften: inspirationshavet finns inte där av sig självt, det måste vi skapa: som universitetsbibliotek, folkbibliotek, web-bibliotek…” Då för ett dussin år sedan hade jag inte en aning om hur själva idén om “bibliotek” efterhand skulle söka sin yttring också genom bloggarna.
Som du märker, firar jag inte jubileet genom att tänka utifrån tämligen åldersoberoende perspektiv. Men tiden finns med ändå – i bemärkelsen att det är oerhört fint att få leva just nu. Michael Thomsen hävdar i sin avhandling “Talking bits”, http://vbn.aau.dk/files/48486867/Talking_Bits_PhD_Final_Crr.pdf, att det steg som människorna tagit genom den digitala kommunikationsteknologins tillkomst är det största som skett sedan tillkomsten av skriftspråket. Och det får just vi vara med om – vilken tur vi har!
Allt gott
Bodil
För en liten stund sedan läste jag färdigt din bok “När horisonten flyttar sig”. Den innehåller många kloka tankar om livet som pensionär. Tack för att du skrev boken och för att du tipsade om den här bloggen. Jag ska försöka återkomma senare med reflektioner, men som du skriver i boken så gäller TTT – Tankar Tar Tid.
Hej, Lennart – och välkommen!
Det här måste du har skrivit samtidigt som jag satt och filosoferade kring vad egentligen de första 5 000 besöken på den här bloggen står för. Även detta med samtidigheten fyller mig med vördnadsfull glädje: tänk att människor kan sitta och skriva samtidigt i ett visst sammanhang men utan att störa varandra. Och så plötsligt få sina tankar hopförda genom “bibliotekheten”, i detta fall i form av en blogg!
Lite häftigt är det. Välkommen tillbaka när du tycker det är dags för det.
Allt gott
Bodil
Grattis Bodil till femtusen – jag tror femtiotusen kan komma. Gillade länken med din åtskillnad mellan information och kunskap. Stämmer då inte riktigt för mig med Thomsens påstående om ‘det största’ steget som människan tagit osv. – typ NASAs månproklamation. Tycker väl att det digitala språket mest i dag bara fungerar som en variant av skriftspråket, ännu så länge.
/Göran ♪♫•*¨*•.¸¸♥¸¸.•*¨*•♫♪
Hej igen,
Det kan ta ganska så många decennier innan de egentliga effekterna av ITismen börjar visa sig. Så var det faktiskt också för boktryckarkonsten – inledningsvis var det mest förfalskningar för hela slanten.
Allt gott
Bodil
Jag ser det som att allt som skrivs i internet är ungefär det som olika bokförlagen eller handledare får innan de gör sin granskning och innan texten som skall ges ut minskas och skrivs om. Allt som finns i internet är inte inspirationshav, tycker jag. Titta bara på vad som skrivs i Facebook. Ibland är det svårt att vaska fram guldkornen när det finns stora ökenområden. ITismen är inte lika stort som att människan har kommt till månen. Det kan jag aldrig tycka. Det finns en riktig värld där händelser och människor finns och verkar. I den världen blir människor gamla och dör. Men jag gillar din ansats som du haft från början: det är dags att se de äldre med andra ögon och att de själva slutar se ner på sig själva. Det finns en massa föreställningar om äldre både inom oss själva och i samhället som inte längre är verklighet. Men visst blir vi gamla i alla fall.
Man kan inte sopa den sanningen under mattan. Det är hårt för 40-talisterna som egentligen avskaffade generationernas inbördes beroende ställning och gjorde alla “fria”.Barnen behövde inte föräldrar, de skulle ha dagis, mammorna behövde inte barn eller en försörjande make för de skulle till arbetslivet, männen behövde inte fru för de skulle bli jämställda och klara av allt hemma själva, den unga generationen behövde inte den äldre för nu fanns det dagis och fritids, den äldre och sjuka generationen togs hand om äldreomsorgen och behöver inte den yngre. Alla är fria, självständiga och… ensamma.Jag tänker på alla barn som inte träffar sina föräldrar annat än på kvalitetstid, alla ensamstående mammor som är duktiga men ensamma, alla män som bor ensamma och vid sidan om ett gemenskap, alla äldre som aldrig får några besök.
Nu när 40-talisterna blir gamla vill de vara behövda. Samhället klarar sig inte utan dem, barnen och barnbarnen klarar sig inte heller utan dem, vill de. Jag vet att jag är provocerande. Men visst har 40-talisterna fallit lite i sin egen fälla.Fan blir religiös när han blir gammal, brukar man kalla det för.
Nu sitter ungdomar och också deras föräldrar och mor- och farföräldrar framför datorer. De behöver inte varandra- de har sociala medier, men … de är ensamma. Så kanske har konsumtionssamhället lurat oss. Vi jobbar och vi konsumerar. Vi behöver inte varandra , vi umgås inte. Vi har var sin blogg och uttrycker oss själva. Kanske att någon läser den och kommenterar. Men det kan aldrig ersätta erfarenhetsutbyte och samtal- riktiga möten människor emellan. Trevlig helg! Päivi
Inte är du så negativ, inte (det blev 2 negationer bara det). Jag upplever dig via det du skriver som en öppen och tänkande människa.
Om man blir ensammare eller ej genom datorerna skiljer sig från människa till människa. De möten i real life som du skriver så fint om och värnar om är inte möjliga eller ens önskvärda för alla. De kan däremot få en länk till andra via just nätet.
Ja, ja, det är en lång historia. Och den här bloggen skall ju egentligen handla om äldrelandskapet och dess förändringar – men det inkluderar ju också hur allting annat förändrat sig, så ingenting behöver egentligen uteslutas.
På Grönland ökade medellivslängden drastiskt när Danmark på 60- och 70-talet erbjöd bostäder och sjukhus. Människor kom varandra geografiskt närmare – men kulturen bröts upp, och mycket i förändringen ledde till en upplevt sämre livskvalitet. Det tillkom en strävan efter det grönländska – men det innebar samtidigt att barnen till en del förmenas ubildning i vår bemärkelse eftersom det inte finns läroböcker på grönländska… Vill vi ha den riktigt nära men också innestängande närheten som fanns när Nansen kom till Grönland – eller den öppna världen av i dag? Det gäller hela tiden att kryssa sig fram mellan Skylla och Karybdis.
Allt gott
Bodil
Ja, jag var kanske lite väl negativ i tonen. Men orsaken är den att jag om igen träffat mina två äldre syskon som bor i var sitt boende i Helsingfors. Brodern som har Alzheimers är relativt välomhändertagen. Man har fixat ett eget rum och egen toalett med hans tillhörigheter från hans hem. Eftersom minnet sviktar blir han glad varje gång han ser runt omkring sig och ser sina tavlor hänga på väggarna. Han har glömt bort att han har sett dem nyss. Det sorgliga är att han inte får vara bland sina närmaste utan skall bo på ett boende. Jag tänker ofta på om inte den där berömda lopplådan från förr i världen var bättre. De äldsta sov i träsoffor i köket, men var mitt i röran och mitt i händelser. De fick träffa barn, hundar, sina vuxna barn osv. Jag vill inte idyllisera. Jag är inte heller rasist. Men har han det så mycket bättre i denna låtsasvärld och med ryska vårdare som inte riktigt förstår honom? Kenneln hälsar på med specialutbildade hundar.Men tänk om en katt fick hoppa ibland på hans mage!Medicinskt är han välomhändertagen men ändå. Det samhället finns inte längre där vi har ömsesidigt beroende och omhändertagande. Nu har vi lagt ut allt sådant på entrepenad eller hur man skall uttrycka det. Ännu mer önskade jag en lopplåda åt min syster som bor på en motsvarighet till långvården efter stroke i lillhjärnan. Hon såg så allvarligt på mig och sade att hon läggs i sin säng på eftermiddagen. Hon tror inte hon sover på nätterna. Hon är inte tillräckligt trött. Men hon hänger i sin rullstol och ser trött ut. Så skulle jag också se ut efter fem timmar framför TVn.
Det skulle behövas mycket mer forskning runt dessa frågor! Jag såg en stund på Uppvaknande på TV4film som ni kanske också har sett. Tänk att bunta ihop alla möjliga människor i olika vårdinrättningar. Så gör vi inte längre med personer som har rätt till LSS. Det var inte så länge sedan som personer med ryggmärgsbråck satt på långvården. Psykiatrisk sjukhusvård har vi skrotat i stort sett. MEN äldreomsorgen har vi kvar, precis som förut.
Nu kan inte jag ordna en lopplåda åt mina syskon här i Sverige. Men det är tydligt att generationerna behöver varandra. De äldres visdom och mogen kunskap är inte något nytt påfynd egentligen. De är accepterade fenomen i andra sorts samhällen. Men hos oss moderna västerlänningar är det något som vi måste prata så här om.
Dina tankar om dina syskon är fulla av både känslomässig närhet och distanserad reflexion. Det som är eftersatt idag är ett bemötande av den hela människan – och det kan väl egentligen ingen göra som inte utvecklar kontakt över tid. Man behöver gemensamma associationsbanor, man behöver att minnen triggas, man behöver att en katt kommer och inte bara sprider sin värme och mjukhet utan också väcker minnet av andra katter.
Och hopbuntandet av äldre människor är en avart inom det mänskliga samspelet. Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: när man är gammal, är man inte ung. Men man är inte heller lik alla andra gamlingar utan mer olik dem än man någonsin varit.
Allt gott
Bodil
Eftersom jag tycker mycket om ditt sätt att skriva så är jag personligen glad för att du har en blogg. Som mediepedagog ser jag en fara i om bloggvärlden enbart består av yta och glamour. Kanske är det så att de mer kvalitativa inläggen lockar en annan sorts publik som inte så ofta läser den här typen av innehåll som du har på nätet. Så tänker jag. Likväl är det viktigt att kunskap och bildning tar plats. Vilken själslig utarmning får vi annars.Seghet och uthållighet borde löna sig i längden även inom bloggosfären. Den som lever får se.
Hej, Elisabeth,
Överhuvudtaget är det viktigt att människor vågar åtminstone försöka att SAMTALA med varandra utifrån den nakenhet som finns där bakom alla skrymmande utanverk.
Roy Andersson namngav för många år sedan företeelsen “vår tids brist på allvar”. Och den bristen är i sig allvarlig eftersom den liksom skyler över själva existensen och därmed förutsättningarna för riktig samvaro.
Allt gott
Bodil