116. Somebodies kontra Anybodies

Hej,

I senaste numret av den nya tidskriften Kvartal finns en intressant essä av Katarina Barrling. Läs den gärna! Hon nöjer sig inte med att bara mejsla ut linjer/tankegångar, hon illustrerar dem också med så bra exempel att man blir stimulerad att själv hitta egna exempel och därmed ”förstå” och kunna tänka vidare. Hon använder David Goodharts uppdelning mellan människor som känner sig främst som Somewheres och dem som främst identifierar sig som Anywheres . Och genom att tillämpa kategoriseringar på svenska förhållanden lyckas hon begripliggöra mycket av den vilsenhet som svenska medborgarna fått i förhållande till de politiska partiernas glidningar.  Jättebra gjort!

Hennes artikel var faktiskt så bra att jag fick lust att komplettera den med några tilläggsproblematiseringar av det speciella kontra det generella. Medan Katarina Barrling alltså tar upp 1) det geografiska, vill jag komplettera med 2) det personliga och 3) det tidsmässiga (surprise, surprise …). De olika rastren, därmed tre till antal, har visserligen beröringspunkter men de är inte identiska. Så vem vet: kanske kan man få fram ännu tydligare mönster och därmed en ökad förståelse för samtidskonflikterna om man applicerar alla tre?

2. Om människosyn: Somebodies kontra Anybodies

Alla människor börjar sina liv med djupgående band till ett fåtal personer. Små barn gör tidigt en skarp åtskillnad mellan de Somebodies som de vaknar med, somnar med, får mat av, lär sig känna igen, är trygga med och har det bra hos och alla dessa annorlunda Anybodies som bara dyker upp. Efterhand vänjer barnen sig vid allt större kretsar och vill också själv vara en del av dessa. Men hela tiden uppkommer det speciella kärleks- och vänrelationer. Vissa människor, Somebodies, har en helt annan betydelse än ”alla andra”, alla Anybodies. Historien visar entydigt att det är så de flesta av oss vill ha det. Jag får lust att travestera ”Gärna medalj men först en rejäl pension” med att skriva ”Gärna Anybodies men först mina Somebodies”. Och det är inget konstigt med det. Förresten är det kanske just därför som vi så sällan reflekterar över Somebodies’ särställning i förhållande till Anybodies’. En av de absolut bästa beskrivningar jag vet av denna finns i ”Sagan om den lille prinsen”: rävens mästerliga berättelse om varför den fula, vresiga och taggiga rosen där hemma kunde vara prinsen så mycket kärare än alla dessa andra mycket vackrare, vänligare och mindre taggiga.

Alla samhällen/ människogemenskaper med rimlig hållbarhet har försökt hitta fungerande förhållningssätt mellan det s k lilla livet, dvs det som främst innehåller Somebodies, och det stora samhälleliga baserat på Anybodies. Lättast har det varit om det funnits konkreta relationsband mellan det lilla och den närmast större gemenskapen – om man exempelvis tillhört samma stam eller religion eller kultur. Svårast blir det om gemenskapen ovanför det lilla ska innefatta allt mänskligt.

Teoretiskt och intellektuellt kan vi gärna vilja varandra väl – men när vi i praktiken inkräktar på varandras förutsättningar blommar motsättningar upp bara alltför lätt. Särskilt om vi inte tydliggjort för oss själva och varandra att Somebodies och Anybodies behöver varandra och är varandras komplement snarare än varandras konkurrenter.

Sverige är speciellt genom att vårt samhälle bygger på starka relationer mellan starka individer och en likaledes stark stat. Ja, här råder faktiskt ett skarpt åtagande mellan dessa båda parter: individen tar på sig att sköta sitt i förhållande till staten mot att staten ska stå för utbildning, infrastruktur, social trygghet, vård och omsorg, kultur, säkerhet och försvar. I det åtagandet är familjen/de närstående, ”Somebodies” om du så vill, nästan osynliggjorda. Henrik Berggren och Lars Trägårdh ställer i boken ”Är svensken människa?” detta mot exempelvis USA:s värnande om banden individ-familj (med en stat som helst ska vara så omärkbar som möjligt) och Tysklands prioritering av familj-stat-relationen. Troligen, tänker jag, gör detta att de nytillkomna spänningarna  mellan dem som främst tänker på  Somebodies och dem som främst är generellt Anybodies –inriktade blir annorlunda i Sverige än annorstädes. Ja, allt annat vore faktiskt orimligt.

Men än så länge har dessa skillnader inte märkts – tonen har varit för hård och  i debattformens planskilda korsningar skapas främst invektiv och fördjupad oförståelse, massmedialt och i den levda vardagen. Fokus har legat på instrumentella utanverk av typ: Vilket antal migranter är ”lagom”?, Hur ska fördelning ske inom EU och mellan svenska kommuner? Ska tiggeri förbjudas? Hur ska man ”skapa” arbets”tillfällen” och bostäder, vilka krav på språkkunskaper ska ställas, vilka förändringar krävs i lagstiftningar och gränskontroller, hur påverkas svensk ekonomi? … Frågor som är nog så viktiga men som var för sig inte leder så mycket längre, om den upplevda olusten handlar om något annat.

För motsättningarna ligger egentligen inte där. Katarina Barrling pekar på hur politiken missat skillnaden mellan Somewheres och Anywheres och hur detta ligger bakom bland annat Brexit och Sverigedemokratsframgångar. Själv vill jag trycka på att det samma (fast mycket starkare) gäller för Somebodies kontra Anybodies. Människor behöver inte vara vare sig rasister eller främlingsfientliga när de prioriterar Somebodies. Det stora flertalet skulle nog allra helst vilja få problematisera sin folkliga klokskap i samtal om hur Somebody-synen faktiskt  kan kombineras med en Anybody-syn. När exempelvis Kennedy gjorde ett sådant avtryck genom sitt ”Ich bin ein Berliner” gjorde han det just genom alla visste att han hade sina Somebodies i andra kretsar men ändå kunde känna starkt för de Anybodies han mötte i Berlin.

Klarar man att i stunden fullt ut stå för ett både-och, är det just då oproblematiskt var man befinner sig i sin prioritering mellan Somebodies och Anybodies. Om inte, vill man förstå varför man prioriterar som man gör och varför detta inte är hugget i sten utan kan ändras med tidsandan.

3. Om tidssyn: de Långtidspräglade kontra de som tror de är Whenevers

I vår tid har det longitudinella länge fått stryka på foten till förmån för i-stunden-tänkande och i-stunden-jämförande. Vi missar därmed lätt den osynliga stöveln i utvecklingen, den som går fram över det onda och det goda men hela tiden lämnar kvar det med överlevnadsförmåga. Dagens välfärdsteknologi, t ex, utgör en del av det. Våra förfäders slit och påhittighet har gett oss den. Själva påverkar vi framtiden genom våra politiska, teknologiska, miljömässiga och filosofiska insatser. Men det egentliga nuet påverkar vi inte – det är ju redan över. I varje ögonblick finns vi i en unik mellanposition, kan dra nytta av det förflutna och arbeta på för framtiden.

När vi nu genom en omfattande migration möter många människor från andra kulturer, sker det en skarp kollision mellan sådana mellanpositioner i tid. Det handlar inte om möten mellan Whenevers/ Any-timers/ Närsomhelst:are. Det som sker är möten mellan sådana Långtidspräglade varelser som vi faktiskt är. Och det handlar inte bara om det lättrörligt individuella. En individs utveckling går att beskriva i 1-års-steg, men tar man hänsyn till hen också bärare av familjetraditioner tillkommer en tidsskala med 10-års-steg, för nationstraditionerna är det 100-års-steg som gäller och för kulturerna en 1000-års-gradering. Att migrationens NU-kollisioner skapar sådana svårigheter med det ”svenska” har alltså många bottnar.

Coda

Den materiella människan är en högst lokal företeelse. Vi andas bara den luft som finns närmast oss. Din kropp och din hud finns just där du är. Tele-tekniken gör visserligen att vi kan se och höra också det som utspelas annorstädes och med vilken tidsfördröjning vi vill. Vi kan samtänka och samtala och samutvecklas med människor på andra sidan jordklotet och vi reser som aldrig förr. Allt detta gör vår lokala begränsning mindre märkbar, och anywheres knaprar undan för undan in på somewheres. Givetvis sker det snabbare för globetrotters än för stugsittare. Hur det i närzon ska gå med de spänningar som detta förorsakar är oklart – leder de exempelvis till ett mer uppsplittrat eller mer integrerat EU? Svaret tror jag främst beror på hur man hanterar somebodies kontra anybodies.

Medan utvecklingen kan komma att visa att det är helt OK, ja, frigörande för det stora flertalet att låta Anywheres växa till sig  på bekostnad av Somewheres, kommer det samma inte att ske med Anybodies kontra Somebodies. Om mänskliga rättigheterna och det mänskliga-i-största-allmänhet, Anybodies, alltså, tillåts ta över på Somebodies, det mänskliga-i-nära-relationer, bekostnad skulle ju både individen och samhället bli förlorare.

Just där tror jag att ett samtal kan ta sin början. Särskilt om vi gör rent hus med föreställningen att någon av oss kan vara en Whenever – en sådan människa finns inte överhuvudtaget. I vartenda möte är det därför den enas långtidsprägling som korsas med den andras. Enda chansen att det blir konstruktivt är att båda parter måste sikta framåt och vara så varsamma med varandra som man förmår.

Allt gott och förlåt att det blev långt!

Bodil