3. Pacemaking

Febril tidsjakt och hög hastighet i vår vardag sliter på psyket. Allra viktigast är att försöka hitta sin rytm, alltså att klara sin pacemaking. Vet vi bara vad vår ”bästa-rytm” är och skaffar oss verktygen och förmågan att kunna återvända till denna, så klarar vi oss bra också under stress. Vad gör man då om man inte har denna förmåga till pacemaking som en medfödd egenskap? Förr i världen gjorde det faktiskt inte så mycket om man saknade den. Då var det ändå inte man själv som skulle hålla rytmen. Det sköttes i stället av normerna i omvärlden. Men i vår samtid finns inte längre sådana gemensamma gränser och i stället förväntas vi kunna sätta våra gränser själva.

Snälla, säg aldrig mer till någon annan: ”Du måste lära dig att sätta dina gränser själv!” Det kan hända att du talar med en medmänniska som faktiskt inte kan sätta sina gränser själv utan är engagerad, idérik och arbetsvillig och utifrån just dessa egenskaper saknar förmågan att säga nej och sätta sina gränser. Resultatet har kanske redan blivit att personen i fråga har gått rakt in i den beryktade väggen. En svag förmåga att själv sätta sina gränser är i dag ett funktionshinder. Den märks inte utåt som rörelsehinder och syn- och hörselnedsättningar gör, men den kan vara minst lika handikappande.

Det kan avdramatisera situationen, göra den fortsatt personlig men mindre privat om man tänker i termer av hjälpmedel (exempelvis: förändringsskyddade zoner när man så behöver, avsatt tid för ställtid, ändrade rutiner som gör att man mindre jagar sig själv och varandra, färre ”för kännedom”-mejl).

Hur tänker du kring Pacemaking?

Allt gott

Bodil