18. Effekter av öppenheten
Hej,
Att lönearbete och lön ska höra samman – det hörs ju redan på orden. Många känner sig äkta förorättade när en arbetskamrat som man tycker presterar lika bra eller sämre än man själv gör får högre lön. Också om det bara rör sig om en hundralapp eller två i månaden tar det hårt.
Arbetskamraters lön har alltid varit rimligt lätt att ta reda på i alla tider. Annat har det varit med dem överst i hierarkin. Först det senaste decenniet och allra mest de senaste åren har chefernas bonusar, löner och vinster blivit något så när kända för en större allmänhet. Hur kan man vänta sig att människor ska ge järnet utifrån en lojalitet med sin arbetsplats när chefskulturen blivit sådan? Det knakar i många fogar. Dagens öppenhet har inte bara sina orsaker. Den har också sina effekter. Effekter har också dagens utbildning (även om den kunde varit bättre) och var mans teknik. Tillsammans med tidsandan har de lett till att jämlikheten hittat en resonansbotten: vi kan helt enkelt inte acceptera de ohemula ekonomiska orimligheter som avslöjas varenda dag.
Orsakerna till delar av flyktingströmmarna har liknande effekter. Många av 1960-talets och 1970-talets västerländska backpackers, som reste på billigast möjliga lokala sätt, kunde förundra sig över att dåtidens extremfattiga faktiskt stannade kvar i sin misär trots att det inte behövde kosta särskilt mycket att bryta upp. Men det fanns åtminstone två skäl till att man förblev i fattigdomen: man ville inte bli av med sin familj och sina vänner och man visste inte särskilt mycket om situationen på andra ställen. Nu gör mobiltelefonen att man inte behöver bli helt avklippt från sina nära och kära även om man reser långt bort. Och den massmediala öppenheten har fått till följd att många nu vet så pass mycket om hur det är på andra ställen på jordklotet att dragningskraften dit är oemotståndlig. Hur kunde vi vänta oss något annat?
Allt gott
Bodil
Visst! Och så ofantligt korkat att tro att vi kan stå emot detta. Jag skulle gissa att det närmaste decenniet blir väldigt avgörande för framtiden. Och frågan är hur gemene man ska orka vara med och forma samhället när man arbetar 40 timmar per vecka… Det oroar mig nästan mest, att människor runt om kring mig är så ointresserade av detta. Alla måste inte vara så nördiga som jag, men samhällets struktur och organisation är ju fundamental för var och en av oss.
Politiken har hamnat så långt från folket på något sätt de senaste tio åren, kanske. Även på min arbetsplats i det lilla upplever jag en ovilja i att se och ta tag i strukturella problem. Har vi helt enkelt haft det för bra och tagit för givet att det goda ska bestå? Har den individualistiska kulturen fått oss att glömma att frihet är kopplat till ansvar? Och hur är det med moral, har vi blivit maskiner allihopa som bara gör som vi blir tillsagda?
Nu blev det visst bara en massa frågor…
Nina
Nina,
Ibland när märkvärdigheterna och frågetecknen blir för många, tänker jag att de kanske ”bara” visar oss att vi är mitt inne i den västerländska civilisationens/ kulturens fall. Ungefär som när exempelvis den grekiska kulturen eller den romerska gick under, kommer förstås vår kultur att visa att den har ett ”bäst före”-datum – ett som redan kan vara passerat. Själva nedvittringen kan sedan ta några århundraden, men också under den perioden föds det nya människor som kommer att leva och dö i sin rådande tidsanda. Eftersom man är mitt inne i den, kan det vara svårt att kunna formulera en sådan trend som historien efterhand kommer att göra tydlig.
Se nu inte detta som en domedagsprofetia – en megatanke ändrar inte så mycket i vardagen. Vi måste förstås ändå göra så gott vi kan för att leva rimligt bra liv, var för sig och tillsammans. För mig utgör civilisationskollapstanken snarast en sorts tröst: många av de orimligheter vi kan tro oss se runt omkring oss, kan faktiskt vara just orimliga och därför omöjliga att ”förstå”. Men om vi inte sätter in dem i ett civilisationskollaps-perspektiv, framstår de som mer begripliga och därmed lättare att leva med.
Allt gott
Bodil
Visst är det så! Inte sällan hör man kommentaren: vart är samhället på väg? Jag tänker, dit vi för det.
Visst kan man känna oro just nu med allt som händer, men samtidigt, nu händer NÅGOT, nu finns anledning för människor att engagera sig. Helgens stora demonstationer tyckte jag kändes hoppfullt och trösterikt. Så många människor och inget våld!
Nina
Hej,
Göran Greider hade en väldigt bra ledare i ETC häromdagen på temat att NU är det så illa, bl a med Trump, att fler kommer att vakna!
Bodil
Nina,
Det är en viktig reflexion – att också se när det INTE kommer till våldsamma aktiviteter. Icke-våld får vi sällan läsa om i massmedia.
Därför får vi själva öva upp oss i att lägga märke till det.
/Bodil