120. Nutidens somebodies kontra framtidens anybodies?

Hej,

Malmö Konstmuseum har precis invigt en utställning ”Perpetual Uncertainty” där konsten griper sig verket an att ge olika perspektiv på radioaktivitetskomplexet. Upptill den arrangerar man ett antal lördagsföreläsningar/-samtal i vilka jag är först ut den 3 mars med ”Tiden, tiden, alltid denna tiden”. Det har fått mig att fundera över ytterligare en dimension till de somebody-kontra-anybody-perspektiv som jag tidigare försökt ta upp här (se inlägg 116).

Om vi bortom nuet och den nära framtiden, bortom dagens varandra-skap, barn, barnbarn och kanske rentav barnbarns barn, försöker tänka i det radioaktiva avfallets 10 000- och 100 000-års-perspektiv, smälter ”somebody” och ”anybody” samman till en dessvärre tämligen opersonlig massa av ”anybodies”. Efter en eller flera istider kommer spåren efter oss att vara utplånade. Med undantag, alltså, för det radioaktiva avfallet.

Vi kommer då att befinnas oss i förhistorisk tid, så som stenåldern och tidigare perioder gör för oss, och vår förmåga att skicka budskap till dem är ytterligt begränsad. Det är därför man numera gör så stora ansträngningar att uppfinna sätt att varna den efterhistoriska tiden för vårt kärnavfall.

Att vi gjort oss till herrar över tidsperspektiv som vi svårligen kan greppa är ställt bortom allt tvivel. Men just därför finns det all anledning att gräva i våra egna och varandras föreställningsvärldar: hur vi vill förhålla oss till de efterhistoriska människor som eventuellt finns här om 100 000 år? Hur långt räcker vår tankemässiga förmåga? Och vad med den känslomässiga?

Allt gott

Bodil