66. Mindre än 14 dagar kvar
Hej,
Nu är det mindre än 2 veckor kvar tills mörkret ska börja dra sig tillbaka och ljuset återvända. Jag har lätt att förstå hur man förr hade stora fester just för att fira ljusets återkomst. Själv har jag faktiskt som tradition att ha en liten fest varje gång det är vintersolstånd och ljuset börjar vända tillbaka.
Redan i september börjar jag känna av den kalla handen inför tanken: ”tänk, så här mörkt på förkvällen – och snart är det ännu mörkare redan på eftermiddagen.” Men den marsdag som har samma solnedgångstid som septemberdagen jublar jag i stället: ”tänk, så här ljust på förkvällen – och snart är det ännu ljusare redan på eftermiddagen”. Kalendermässigt infaller ljusets upp- och nedgångar. Ändå väcker de så olika reaktioner.
Och tankar också om den normerade arbetsdagens längd. Varför ska den vara lika lång året igenom?
Allt gott
Bodil
Fast jag gillar den mörka årstiden då lugnet infinner sig – det kravlösa halvåret då du inte förväntas göra annat än prestera julglädje lite på mitten. Tiden då man går obemärkt med hunden runt kvarteren och helt osedd kan stirra in i andra människors upplysta fönster. Inte en jäkla grill i sikte.
Om vi ska försöka oss på lagomarbete bör den kanske också vara årstidsanpassad. Det verkar finnas många som lider av mörkret. Men vill man jobba kortare eller längre tider under det mörka halvåret? Jag vill jobba korta dagar när det är mörkt och längre på sommaren då dagarna ändå pågår för evigt. Många av de arbeten jag haft har lugnare perioder under sommaren. Sverige tar rast. Så egentligen behöver den som är villig att betala för min tid inte min arbetskraft lika mycket då. Det samma gäller jul och nyår. Jag vet att det ser annorlunda ut i många yrken.
Är lagomarbete ett begrepp som gäller arbetstagaren eller arbetsgivaren eller båda två? Om vi i framtiden både behövs och inte behövs på arbetsmarknaden kan vi ens ställa krav utifrån våra egna behov och förmågor eller kommer vi att hamna i samma lätt tiggande situation som gäller nu? Är individen viktigare än kollektivet? Eller kommer den att bli det när vi i framtiden inte kommer att användas på samma sätt som nu?
Din bok rör upp så mycket tankar. Och känslor. Varför? Det intresserar mig just nu.
Trevlig helg!
Ja, allt du skriver om skulle kunna vara möjligt. Visst skulle det kräva kompromisser ibland av båda parter, men inte märkvärdigare än alla de vi har i livet i övrigt. Det finns bara en grundbult som måste ruckas på: den rådande ambitionen om lika-arbetstid-för-alla-oberoende-av-allt. Givetvis kan det också gälla förskjutningar mellan arbetsinsatser allt efter årstid. Det har jag inte skrivit om, så tack för att du tar upp det!
Boken rör upp så många tankar och framför allt känslor. Precis som du skriver. Boken säger ”man behöver inte räkna timmar till varje pris. Man skulle kunna räkna resultat – och möjliggöra för människor att själva ta större ansvar och också ha större frihet.” Hos många slår det då till rädslor: ”skulle jag klara det, skulle någon arbetsgivare vilja ha de resultat som jag kan åstadkomma, inte bara timmarna som jag är igång på?!” Ja, så klart! Men ibland får jag för mig att rädslorna bottnar i bristande självkänslor: man har så lång erfarenhet av timräkning som ett mått på utfört arbete att man blivit blind för vad man faktiskt åstadkommer och att det är det som arbetet går ut på.
Jag får nog göra ett helt inlägg om detta innan dagen är slut. Tack för inspirationen!
Bodil
Min rädsla bottnar sig i en oförmåga att väga mitt eget värde på våg. Och bristande förmåga att jämföra mina insatser med andras. Och troligen också en bristande självkänsla.
Om jag ska jobba baserat utifrån resultat måste jag ju vara mycket mer medveten om vad jag faktiskt gör under en dag (inte bara susa på som det är nu), värdera tiden och uppgifterna på ett annat sätt som sedan måste kommuniceras till den chef som ska ställa förväntningarna på resultatet och själv ha ansvar för förväntat resultat per dag/vecka/månad annars går det ju inte att lagomjobba. Tydlighet i krav, förväntningar och vad som är möjligt blir ett måste på ett annat sätt.
Klart att det är enklare att vara på jobbat åtta timmar och mäta det just så än de krav det skulle ställa på både en chef och mig om vi valde resultat som mätsticka. Nu jobbar jag snabbt och mycket jämt men med den utmätta tiden på en arbetsdag ger mig möjlighet att ta det lugnare någon gång om jag skulle vilja (och ha möjlighet).
Ta en anställningsintervju i framtiden i lagomjobbsvärlden – jag skulle vara skiträdd för frågorna som skulle handla om vad jag kan leverera inom vissa tider, inte som nu inom ramen för en anställning baserat på tid.
Eller så skulle det vara rena drömmen för mig om det blev så. Tänk att ha arbetsuppgifter riktade mot resultat där både jag och den chef som vill ha arbetet gjort är väl medvetna om vad som krävs för att uppnå det hela. Inte som nu när de säkert ibland undrar vad man håller på med hela dagarna.