85. “Questioning” (11/12)

Hej!

11 (12)

”Questioning” är Kellys elfte och näst sista nedslag bland de teknologiska krafter som han menar oundvikligt förändrar både oss själva, vår tillvaro överlag och arbetslivet. Jämför introduktionen jag gjort i nr 74 här på bloggen om vad som väntar alldeles om knuten också för arbetslivet.

Under ”Questioning” diskuteras både sådant som Kelly själv varit ifrågasättande till och själva frågandet i sig: hur frågan snart också i praktiken bli viktigare än svaret.

Han börjar med att inte heller han till en början trodde att Wikipedia kunde bli något annat än en multiplikation av vanligt individuellt strul. När man inte kan lita på det man läser av det som vem-som-helst har skrivet, varför skulle man då kunna lita på summan av detta opålitliga?! Mycket riktigt blev det inget av Nupedia, Wikipedias föregångare. Sedan kom möjligheten att bidra med wikis vid sidan av det redan publicerade. Man behövde inte invänta andra som samtidigt skrev wikis på samma tema. Summan av många individers bidrag kom att leda i riktning mot det bättre, eftersom verktygen gör det mycket lättare att återställa en skadad text (reverse-funktionen på Wikipedia) än att sabotera en bra. Med de rätta verktygen visar det sig att en samverkande gemenskap är skickligare än den bäste av många tävlande individer. Mänskligheten har alltså kommit förbi tävlingsgränserna och hittat fram till individernas ”limits to competition”. Det sociala, ofta obetalda arbetet utfört av många vinner. Dags att efterlysa olympiader där man tävlar inte om vem som är bäst individuellt utan om vilka som samarbetar bäst (Stiftelsen “Globträdet” iscensatte faktiskt en sådan olympiad för kanske tio år sedan…). Om ytterligare något decennium kan sådana olympiader vara överspelade – för då kommer alla att vara förbundna med alla…

Mycket annat överraskar också: vem hade exempelvis trott att passiva TV-tittare skulle övergå till aktiva sökare och producenter i den omfattning som redan skett?! En av följderna av de konviviala verktygen är att vi hamnat på en annan organisationsnivå – det är som om vi gått från att vara enskilda celler till att arbeta med utgångspunkt från vävnaden. Och vävnader kan göra annat än celler kan.

I takt med att så mycket blivit möjligt kommer vi framöver inte att möta mycket av det medelmåttiga men desto mer av det extrema: det mest omöjliga, den längsta, den snabbaste, det omöjligaste av det omöjliga – och efterhand vänja oss vid det. Samtidigt kommer vi inte längre att tro på Sanningen (med stort “s” och i singularis) i den utsträckning vi gör idag – vi kommer att vänja oss vid att det finns sanningar och bli tvungna att välja bland dem. Du kommer alltså att ständigt ifrågasätta det du tror dig veta. Själv upplever jag det som en positiv utveckling – sedan länge strävar jag efter att alltid fråga mig själv (och andra): ”vad om det är precis tvärtom?!” Särskilt när jag känner mig alldeles tvärsäker dyker den frågan upp… Och också i vår ”gamla” värld har det varit ett bra sätt att förbli vaken. Och rimligt ödmjuk.

Kelly tar upp att timmarna ju bara rinner iväg där framför datorn – är det inte ett fruktansvärt slöseri? Inte nödvändigtvis. Det där klick-drömmandet kan kanske fylla en motsvarande kollektiv funktion som vad vårt individuella sov-drömmande gör. Kanske befinner vi oss just där i det kollektivt omedvetna när vi klickar runt? I varje fall medför detta vakendrömmande att gränsen mellan lek och allvar, mellan fritid och arbete blir suddigare. Det går helt enkelt inte alltid att säga om man arbetar eller ”bara” softar. I ett högutvecklat samhälle kan arbetet faktiskt vara liksom borta – och det kanske utan att vi ens märker det.

Att bli en surfare, dagdrömmare, djupdykare, ifrågasättare utgör nödvändiga förändringar för att växa och frodas i hela den ocean av data och nyheter som flödar mot oss. Kunskapen fördubblas liksom informationen vartannat år. Sökmotorerna tar emot 600 000 sökningar per sekund. Somliga av oss söker mycket och ofta, andra lite och sällan, men det ekonomiska värdet i sparad tid per sökning omsatt i pengar är bortemot en tia. Dock: när man har frågat studenter vad de skulle begära för att ge upp internet helt, säger de att de inte skulle nöja sig med ens miljoner kronor …

Vi kommer att kunna fråga molnet om det mesta – och det på talspråk. Svaren kommer att bli så många och så bra att de blir allt mindre värda – men de unika utvecklande frågornas värde ökar. Det blir förstås inte så att fakta och svar kommer att försvinna – de kommer fortsatt att utgöra grunden. Men de kommer att finnas där omnipotent tillgängliga. Det blir frågeställarna, inte sanningssägarna, som kommer att fungera som entreprenörerna: det blir de som öppnar upp nya fält, företag, varumärken, allt det som vår rastlösa art kan vilja undersöka och använda.

Och vad betyder då detta för arbetslivet? Att varje arbets”plats” måste bli bra på att kunna samverka med hela världen – den vinner som samarbetar bäst, både internt och externt. Om det nu alls blir meningsfullt att längre avskärma en arbetsplats från en annan? Och meningsfullt och möjligt att skilja arbetstid från fritid?

Allt gott

Bodil