01. Årsringar, kvalitativt och kvantitativt
Vi människor har visserligen inte årsringar på samma sätt som träden – men låt oss ändå prova att leka med tankkonstruktionen att också vi har årsringar, immateriella sådana. De är inte bara statiska utan kan också växelverka med varandra. Vår yta visar visserligen bara upp den senaste årsringen, men de andra finns med hela tiden och det är de som ger människan hennes identitet och existens i en djupare bemärkelse.
Årsringar och upplevd ålder
Årsringarna medverkar till att många av oss känner oss yngre än vad vi ”är”. Inte för att därmed försöka förneka vår ålder och spela yngre än vad vi är utan för att alla de erfarenhetsassociationer vi gör går till upplevelser från tidigare årsringar.
Själv har jag tänkt i årsringar så länge att mina egna hunnit bli till gestalter. Ibland tror jag mig höra Bodil, 40, prata med Bodil, 20. Inte sällan är det spännande att få lyssna.
När årsringarna vandrar
När man blir gammal kan årsringarna tränga sig på och vilja blanda sig på nya sätt. Det är en oerhört spännande process som inte alls behöver handla om demens och ett tappat närminne utan ”bara” kan bottna i en generös öppenhet gentemot hela livsbagaget. Vi har ju egentligen aldrig lämnat barndomen men när vi blir gamla får den en lite större chans att göra sig gällande. Tidigare fick den acceptera att vara förträngd eftersom vi då så hektiskt måste försöka få ihop just den årsring som då formades.
Jag kommer tillbaka till några av de positiva delarna av årsringarnas vandrande under ”02. Man lär sig också som gammal”. Här vill jag passa på att ta upp hur de tidiga årsringarnas pockande på uppmärksamhet också kan skapa svårigheter, när man inte längre kan värja sig mot tidiga trauman och svåra minnen. Då behövs det sanna medmänniskor runt omkring som stöd så att man orkar med det. Och så behövs det tid.
Jag får många brev och mail från jämnåriga och äldre som inte riktigt kan värja sig mot släktingar, vänner och personal som säger ”tänk nu inte mer på det!” Man förstår att yttrandet är välment – att omvärlden inte vill att man skall gräva ner sig i sorger eller oförrätter eller tankar om hur det kunde varit ”om bara”… Men samtidigt kan en av våra viktigaste uppgifter som gamla (för egen och andras skull) vara detta att betänka våra liv. Nya perspektiv kan komma upp som kanske vänder upp och ner på det man tidigare hållit för rätt och riktigt. Och det är väl klart att man då måste hålla på och tänka MER, inte mindre, på detta. TTT = Tankar Tar Tid.
Årsringarna och tidsupplevelsen
Jag märker hur jag som andra i min ålder håller på att bli allt mer noggrann med vad jag har min tid till. Det har inte ett dugg med framtiden att göra – jag vet visserligen om att varje dag nu utgör en större andel av min återstående livslängd än vad en dag gjorde tidigare, men det är inte som om det påverkar inte min tidsupplevelse. I stället är det innehållet i mina lagrade årsringar som styr min tidsattityd.
En återvändsgränd, en blindtarm som jag redan varit inne i många gånger – varför i allsin dar skulle jag lägga tid på att gå in i den EN GÅNG TILL? Och varför skulle jag längre anpassa mig till att finnas med också i sammanhang som jag tycker är alldeles meningslösa? Det är som om känsligheten för ”mål och mening” har ökat, och det hjälper mig att hålla kursen. Både lusten och förmågan att delta i sådant som jag tycker är meningslöst har minskat högst väsentligt. Ibland när sådant ändå inte går att undvika är det faktiskt på gränsen till outhärdligt. Fast i vår tid uttrycker man ju inte sina motviljor i termer av meningslöshet eller outhärdbarhet – man säger i stället ”jag har inte tid” för att slippa ifrån det. För vi har ju fått för oss att vi kan skilja tiden från livet och hantera tiden för sig och livet för sig. Det är en tankekonstruktion som jag menar snarare förvillar än klargör.
Hur som: uttryckt i tidstermer har jag nu i princip all tid i världen för det som är meningsfullt – men ingen tid alls till det meningslösa. I praktiken blir det förstås inte riktigt så – men vissa dagar kan jag komma bra nära. Och då (som idag) kan jag få en stark och rent fysisk känsla av det fina i att idag har jag kunnat vara ”noga med tiden”, dvs med livet.
Årsringarna och tidsandan
På många sätt är äldre människor före sin tid. Vi i pensionsåldern var unga kring 1960-talet, så våra inre 20-årsringar är garanterat 1960-talspräglade, inte 2010-talspräglade. Nu är vi bortemot de 70, och det är andra som har 20-årsringar daterade 2011.
Samtidigt finns det en föreställning och ett språkbruk om att äldre människor är ”efter” sin tid. Egentligen faller det på sin egen orimlighet – man kan faktiskt inte vara ”efter” när man i realiteten ligger före utifrån det man har i bagaget. Men vad man menar med att äldre släpar efter är att vi inte lägger oss i framkanten av det nya utan i stället försöker relatera allt nytt till det som varit tidigare.
Och det tar förstås tid.
En snabb teknisk utveckling har nu under några decennier ganska så hänsynslöst riktat in sig på tonåringar och yngre, dvs på dem som är nästan bagagelösa i livet. Ekonomiska realiteter håller på att ändra på detta. Men samtidigt kan det vara viktigt att fundera över vad äldres påstådda ”efterskap” egentligen bestod i – och varför en hel kultur kunde bli så förblindad av sig själv och sina nyheter att den trodde att förmågan och lusten att ständigt uppdatera sig tekniskt var en så viktig kompetens att kunskaper och livserfarenheter blev irrelevanta.
Årsringarnas relation till den fysiska omgivningen i nuet
I somras fick jag tillbringa fyra dagar tillsammans med en av glädjekällorna i mitt liv. Hon – en nära vän och en akademisk förebild i 90-årsåldern – visade mig den sommarmiljö som var hennes då hon var barn, ung, medelålders, 70-åring… Det var så slående hur hennes återseende av miljön (havet, växtligheten, husen, människorna,…) lockade fram minnen i henne som jag givetvis inte visste något om tidigare men som inte heller hon själv hade haft närkontakt med på länge. ”Bara” detta att återvända till hennes hemtrakter i ordets djupaste mening gjorde alltså att tidiga årsringar i henne kom upp till ytan. Det förändrade och fördjupade förstås också samtalet mellan oss.
När årsringarna blir fler för fler människor
Den samtida demografiska utvecklingen där fler människor blir både 90 och 100 förändrar rimligen mycket i detta att vara människa. Det blir fler årsringar som kan växelverka med varandra, och samspelet kommer att ske över längre tid. När minnena från 30-årsåldern kan påverka dig på skilda sätt både som 50-åring och 100-åring och under tiden där emellan, blir kanske själva livet mer tidlöst? För påverkan går ju på båda hållen: vi får inte bara tillgång till våra tidiga minnen utan bemänger också dessa med perspektiv som vi omöjligt kan ha haft då.
När jag nu snart är 69, har min minnesbild av mig själv som 34,5-åring hunnit berikas med 34,5 år av efterhandsupplevelser. Detta liksom alla andra retroaktiva kompletteringar och omvärderingar kommer kanske med tiden att göra mitt liv allt mer tidlöst. Samtidigt säger prognoserna att det framöver att bli bli betydligt vanligare än i dag att det också finns de som är 69+34,5, dvs 103,5 år. När en större andel av befolkningen får mer tidlösa liv kommer också kulturen att påverkas. Hur då, tror du?
Ett fortsatt samtal utifrån årsringar
Sedan jag berättade om årsringar i ”Vinter i P1” på nyårsdagen 2011 och sedan skrev om dem i ”Kap 2. Vi och våra årsringar” i ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid” har jag fått vara med om hur tankepositionerna flyttats fram, månad efter månad, med just årsrings-begreppet som hävstång. Nu hoppas jag att vi kan fortsätta samtalet här!
Allt gott
Bodil
Jag har alltid tyckt att ålder varit ointressant. Irrelevant begrepp. Dialog kring människors beteende, orsak – verkan, mönster etc är mycket intressant, men jag översvämmas av motstånd att skriva något när jag letar bland rubrikerna; ålder hit och ålder dit… I min bakgrund och omgivning är åldersbegreppet ett ytligt begrepp som folk tramsar kring. Därför har jag alltid fnyst överlägset när jag hör någon nämna ordet ålder och har slagit dövörat till. Sen börjar jag höra och läsa intressanta tankar kring åldrandet och jag tvingas avbetinga mig och börja öppna tänket. Jag vill delta i debatten, återkommer när jag lyckats överbrygga motståndet genom att översätta begreppet ålder till erfarenhet, tid, historia el.dyl.
Välkommen när du – som du skriver – lyckats avbetinga dig. Det är inte lätt – något som man länge haft ryy grundmurat avståndstagande till, kan man inte så lätt förmå ta till sig.
Kanske kan du ändå börja med perspektiven årsringar och tidsandans förändring. Om man som 90-åring känner sig alldeles främmande för omvärldens normer, kan man bli till en alien i sin samtid. Det behöver inte betyda att man är dement eller arrogant – det kan bara bero på att man så starkt betingades av normerna under uppväxten, ungdomen eller medelåldern att man fortsatt är helt lojal mot dessa.
En annan ände för dig att börja i kan vara Tranströmers ”Minnena ser dig”. När erfarenheter som man gjorde som 15-åring möter ens 60-åring – vad har då ”minnena” för ålder? Då blir de faktiskt tämligen tidlösa…. Inom det egna livsloppet, förstås.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Hörde dig nyss prata om detta på tv. Du tänker och uttrycker dig alltid så fint och intressant. Jag kommer att fortsätta läsa din blog. Kram från Gunilla
Välkommen, Gunilla!
Så bra att du tyckte det var både ”fint” och ”intressant”.
”Fint” tror jag handlar om själva tonen – att det finns något i sättet som jag säger saker på som går in i dig och gör dig lite ljusare. Kanske känner hela ditt jag att jag tycker oerhört mycket om att vara med när andra människor tänker och lär sig – det här att få peta lite från sidan, komma med en bild (som exempelvis årsringar) så att därmed en annan människa får igång en hel tankekaskad, det är så väldigt roligt.
”Intressant” beror säkert mest på själva innehållet – att du själv redan är intresserad av det som jag pratar om (fast kanske utan att veta om det och utan att ha hört eller tänkt just det som jag säger).
Allt gott – och tack för att du berättade!
Bodil
Mitt i prick! Bildspråket är det jag behärskar bäst och i kombination med det talade ordet och ett innehåll som berör mig sätter det igång en intensiv aktivitet i min hjärna.
Jag har både tänkt mycket på (och refererat för andra) det här med människans årsringar och att inte släcka ner för tidigt. Är själv på väg in i ”tredje åldern” och har många idéer om vad jag vill engagera mig i när jag inte längre behöver arbeta för att försörja mig. Jag älskar mitt jobb som lärare men vill hinna med annat också innan jag det är dags att vrida ner dimmern. Genom att läsa det du skriver kommer jag utan tvekan att höja min livkvalitet ytterligare.
Du är så klok – men så är du ju från Halmstad också…! 🙂
Inte en gång till! Det känner jag igen. Inte för att det är ointressant men jag har viktigare saker för mig just nu. Lyssnar inte på radio lika mycket som förr. Begränsar TV-tittandet ännu mer. Det kan vara alldeles tyst i timmar. Begränsade också den kurs jag anmält mig till när jag insåg att bara vissa delar gav mig något. Var inte väluppfostrad längre. Åldersringarna är jag välbekant med sen min gamle far bodde hos mig ett par år. Och just nu är det nog tolvåringen som är viktigast och som får kommentera det jag gör idag.Bodil! Jag lyssnade på din bok veckorna innan jag pensionerade mig och kände igen mig i mycket av det du skrev. Gav mig råg i ryggen inför alla kommentarer av typen ”vad ska du göra nu då?”
Hej, Garmina,
Så roligt att få ha varit din följeslagare alldeles i förstadiet till pensioneringen. Det är då som vilsenheten är som störst – det är då som varken man själv eller omvärlden förstår särskilt mycket av den förändring som skall ske så plötsligt och vara så genomgripande men som inte riktigt kan kläs i orden ”bra” eller ”dåligt”.
Allt gott
Bodil
Hej, Gunilla,
Bra, bra att du har många idéer om vad du vill engagera dig i. Det där med mål och mening behöver vi bara mer av ju äldre vi blir, så den där bara-ha-det-bra-ålderdomen passar inte så många.
Allt gott
Bodil
Hej! Har nyss i sena kvällen läst flyktigt under de olika sidorna. Hittade till denna blog i en tidning i fikarummet på mitt jobb. Jag gick till kopiatorn och tog kopian med mig hem. Blev nyfiken. Kom plötsligt på att jag hade den i min jobbarväska. Jag tänker mycket på hur det egentligen kommer att bli att bli 65 år och inte jobba längre. För idag har jag ingen längtan att jobba längre än så. Jag ser fram emot att få själv välja hur jag skall leva min dag. Jag har visserligen ett väldigt roligt och varierande arbete, men jag längtar ändå till friheten att bestämma själv. Min man ger mig en hund när jag slutar arbeta, det ser jag fram emot. Jag är glad och tacksam att få ha hälsan och levt så länge som i 63.5 år. Jag har tidigare i livet varit mycket aktiv, sprungit och tävlat i skogen efter karta och kompass. Varit gympaledare från 42 års ålder fram till 50 med tre pass per vecka. Jag har målat på bruksglas och tavlor i olja sedan 1996. Jag har alltid någonting för händer och i sinnet.
Jag har träffat många ”unga” gamla människor i mitt jobb och tänkt så vill jag vara när jag blivit 90 år. Själv har jag aldrig tänkt människor efter ålder. Du är så ung eller gammal du själv tänker.
Tack för tänkvärd läsning Bodil och God Natt (klockan är 22.35)
Hej, Rita,
Välkommen hit med din positiva syn och alla de förebilder du mött. I våra andra åldrar har vi ju letat efter människor att identifiera oss med: romanfigurer, filmstjärnor och inte så sällan någon ur levande livet. Det behovet bär vi med oss när vi själva börjar bli som gamla: hur är jag, hur kommer jag att bli, tänk om jag kunde utvecklas i XXs riktning? Eller i YYs?!”
Men i en värld där äldre i stor utsträckning levt åtskilda från yngre och där det ofta bara varit problemen som kommunicerats, har det för de flesta blivit glest med positiva förebilder. FINT att du har sådana, och FINT med den kommande hunden!
Allt gott
Bodil
” Du är så ung eller gammal du själv tänker.”
Exakt, Syren.
Men tyvärr inte fär andra. De brukar se det yttre. Ibland blir det tyvärr för viktigt i sammanhanget – speciellt för de andra.
Vilket ställer till det.
Men det går att göra en del i alla fall.
Trevlig dag
Jitka
Hej Bodil!
Jag har precis läst ännu en av dina böcker, den senaste. Du skulle ha en ministerpost!
Är sedan några år pensionär. Bland pensionärerna finns det, som jag ser det, i huvudsak två sorters människor: de som levt för att arbeta och de som arbetat för att leva. Det är den första (och största?) gruppen som får problem när pensioneringen kommer, inte vi andra. Hur ofta såg jag inte mitt arbete som ett hinder för allt det jag ville göra på min fritid! Som pensionär har jag det underbart. Jag vill inte engagera mig i några ”projekt”, som ju arbetet var, utan vill leva dag för dag med de intressen jag har.
Ditt begrepp årsringar känner jag igen hos mig själv. Detta har jag alltid varit medveten om, men däremot ofta hos andra människor funnit en rädsla eller oförmåga att visa. Som att ordna klassträff exempelvis. En majoritet av eleverna från förr vill inte eftersom de tycker att vi inte har någonting gemensamt att prata om, d.v.s. man låter sig styras av de senaste årsringarna och saknar tillgång till årsring 7, 15 eller 18. Underbart är emellertid att möta människor som i tanken rör sig löst och ledigt mellan sina årsringar.
Hälsningar
Ulf
Hej Ulf och välkommen hit!
Hoppas du botaniserar runt på den här bloggen. .När du också hittar fram till mitt senaste inlägg om ”Äldre och kreativitet” (sorterat in som en ”02”:a för att markera att det hör hemma under ”Äldre och lärande”, det blir för mycket för mig om jag inte får numrera 0 – 10), kommer du att hitta ett av psykologernas resultat, nämligen att kreativa människor har lättare att bli gamla genom att de är mer positiva till förändringar. Och det kan ju i sig – för var och en – vara ett skäl till att odla kreativiteten: den är ju inte alltigenom konstant utan kan också övas upp.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
jag undrar, hur dett ”att bli gammal” fungerar i andra ”kulturer”.
Kanske är det lättare, för man funderar inte över att man har blivit ”gammal”. Man har sin plats i samhället i alla fall, är viktig i sitt sammanhang och gör det man kan.
På torsdagskvällar sitter jag några timmar med – nu är det bara kvinnor i mina döttrars ålder, från olika länder. Just nu är 4 av dem från Thailand, gifta med svenska män. Det är en ”diskussionskurs” – vi pratar om allt möjligt. Oftast är det jag som väljer ett tema ur en tidning och försöker ”försvenska” dem.
I kväll pratade vi om det jag har läst här och funderat över. Trots att de inte kan så mycket svenska. Vi pratade om hur man ser på gamla, när man är gammal, hur man lever som gammal – och under en lång diskussion pratade vi förbi varandra.
Vad kontentan var? Det är som det är. Man är med och gör vad som behövs och så lever man tillsammans och gör så gott man kan. Oavsett åldern, hela sitt liv.
De förstod över huvudtaget inte alls vad jag menade med att ”jag ville fortsätta…” – det gjorde jag ju? Jag hade ju barnbarn, jag träffade dessa kvinnor och de var så glada för det, och andra i andra sammanhang, jag gjorde saker för dem och de var glada att jag fanns – vaddå jag hade mer att ge?
Och jag tänkte: tänk om man hade växt upp i den mijlön. Hade man blivit nöjdare, lugnare, mindre bekymrad om allt, och tagit livet som det kom?
Eller kanske inte. Vad vet jag om hur nöjda de är. De kanske är bättre på att dölja, att de hade velat göra mer av sina liv och aldrig haft en chans. För de är inte vana att dela sina tankar med sig, för man kan ju ändå inte förändra det som är som det är? Men vem ska göra det då, när ingen säger det högt?
Tack, Bodil, att du pushar!
Jitka
Hej, Jitka,
På utsidan av en bok av Helga Henschen finns ett citat ”Gode Gud, förskona mig från ett lugnt liv!” Och efter det stod det ”Hon blev bönhörd”…
Troligen utifrån en kombination av grundpersonligheter och kulturer är det som om både du och jag utstrålar ”Förskona mig från ett lugnt liv!” och som om vi dessutom själva ser till att vi blir bönhörda… För min del har jag nog (?) försonat mig med det.
Mitt (för mig själv) jobbigaste drag är att jag har så svårt att låta bli att i tanken bearbeta sådant som jag inte förstår. Jag håller helt enkelt på med det obegripliga tills jag knäcker dess mönster och upplever att nu F Ö R S T Å R jag. En av följderna av det beteendet är att jag efteråt kan beskriva det ”förstådda” så att också andra kan se sammanhang (exempelvis i horisontboken). Det är förstås bra i sig och har gívit mig mycket uppskattning. Men ändå – DET ÄR JU SÅ JOBBIGT! Förklaringsförmågan (när jag väl förstås själv) kan ses som myntets framsida, men baksidan är allt detta obändiga vridande och vändande på begrepp och sammanhang. Många, många, ja, urmånga gånger har jag beklagat detta att jag inte är som folk – varför skall just jag förstå ”allt”, varför kan jag inte bara låta det hela vara så som många andra kan?!
Fast jag frågar inte längre så särskilt ofta. Numera (den åldern, den åldern!) har jag nästan helt slutat ifrågasätta mitt eviga mönsterletande. I stället tänker och känner jag att ”då är jag väl sån, då – så hur kan jag då leva med det?!” Och det förhållningssättet hjälper faktiskt mer än det stjälper. Tror jag,
Allt gott
Bodil
Hej Bodil! Vi är en grupp pensionärer som läser din bok om horisonten i en cirkel. Diskussionerna är många och nu undrar vi om det finns någon forskning om just äldrepedagogik, det skulle vara intressant att veta. Tack för dina böcker. Monika
Hej, Monika,
Fint att ni läser den i grupp – det är en bok som kräver många samtal.
Det FINNS en utbildning till äldrepedagoger i Malmö – de kommer lite för mycket från det sociala hållet för att stämma in på den äldrepedagogik som jag skulle vilja ha. Men vid tillfälle skall jag gå igenom vad de har för kurslitteratur, etc. Det jag letar efter, kan man nog snarast hitta från filosofin. Jag skall jaga efter det också. I Jönköping finns det några pedagoger som är intresserade åt detta hållet och som sökt kontakt med mig för en vidareutveckling.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Lyssnade idag på dig på Seniormässan. Så roligt att se hur du fick publiken att känna igen sig, de log och nickade. Men jag ville berätta om ”årsringarna fast tvärtom”: Jag var med i en teatersamtalsgrupp som hade läst teatervetenskap på Senioruniversitetet i 4 terminer och kunde/ville inte sluta så vi fortsatte i fem år att träffas,med Leif Zern som samtalsledare. Varje samtal var ett äventyr och öppnade var och ens värld genom tankarna på föreställningen vi talade om för oss andra. Vilka fantastiska personligheter med så många spännande tankar. Vi var ålderslösa, tidlösa, alltid unga. När jag nu ser på den enda gruppbilden av oss som finns så tänker jag: Nej men så gamla vi alla ser ut helt plötsligt.
Hur förklarar jag det: Vi såg var och en som individ, på bilden blev det idel gråa huvuden, precis som man upplever när man är på seminarier för äldre där alla blir lika.
Intressant! Och du märker det också på klassåterträffar: först är de andra (hm) bara en massa gamlingar, vartefter kvällen fortskrider hittar man fram till varandra sådana vi en gång i tiden var – och till tiden däremellan.
Som gamla är vi i någon bemärkelse tidlösa: vi är alla våra åldrar på en gång.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och alla andra bloggare,
Det här med årsringar är verkligen intressant! Vi diskuterade dem fram och åter idag i vår cirkel. De inre, första ringarna verkar vara så starka, de följer ju med oss ända in i demensen! Kan det bero på att de ringarna är så starkt knutna till våra känslor? Eller är det för att de fått så många återkopplingar genom alla våra år, de har fått så många möjligheter att komma till liv inom oss på ett eller annat vis: När vi fick barn, genom barnbarnen, i våra nattliga drömmar, i böcker … I Horisontboken framkommer en så positiv att vara årsringbärare och att kunna förflytta oss mellan ringarna. Det finns en liten parallell till psykoterapi, fast egentligen tvärtom. I terapi rör man sig också mellan sina årsringar, men man koncentrerar sig på dem som varit till bekymmer. Det är så härligt att Horisontboken framhåller det POSITIVA med att vara ringbärare!
Ordet GAMMAL tål att fundera på gång efter gång. Hur ska vi kunna ge ordet en ädlare valör? Vi är inte längre unga, vi har släppt de dagarna och gått vidare mot nya hägrande mål. Vi säger: Hon är ”gammal i gamet” – visst låter väl det positivt? Gamla saker blir värdefulla, får ett antikvärde. Kan inte det gälla oss också? Och skönhet? Unga värnar om sin yttre skönhet för de har inte så mycket annat att bidra med. Vi har vår inre skönhet och den kan också stråla lika starkt om vi vågar stå upp för allt värdefullt som finns i våra årsringar.
På TV talar Reinfeldt om att människor i framtiden måste arbeta mycket längre och självklart reaktioner från många håll – vad annat var väl att vänta! Personligen tycker jag att det är FANTASTISKT att någon politiker överhuvudtaget börjar prata om detta. Att man KANSKE börjar se att vi inte är en homogen grupp som det bara är att klumpa ihop, att börja prata om att kanske byta ”karriär” under livet, att väcka tanken att ge studiemedel till äldre, att vara öppen för att använda de gamla utifrån deras faktiska möjligheter, att börja tänka att gamla både vill och kan bidra men på väldigt olika sätt. Jag tror man kan komma långt om diskussionen får fortsätta i politiken och i samhället.
Bästa hälsningar
Helmi och Linköpingsgruppen
Hej Bodil och ni andra! Jag har just läst ”När horisonten flyttar sig”. Jag är 66 år,läkare och jobbar halvtid fram till sommaren då jag tänker pensionera mig för gott.
Min kanske viktigaste insikt inför pensioneringen är att jag under så förfärligt många år ständigt har haft bråttom. Kanske inte i varje stund men all tid har varit inplanerad, varje stund måste ”tas till vara”, så även inplanerade stunder för rekreation. Olika projekt, större och mindre, ges viss tid och förväntas vara klara när tiden rinner ut. Som ung var jag en drömmare. Vet inte riktigt när det upphörde men jag minns att så sent som när jag läste på universitet kunde jag sitta över mina böcker och låta tankana flyga och fara. Utan att egnetligen stressas av att jag inte skulle hinna med det jag måste. Det löste sig ändå. Jag vil hitta tillbaka dit. TTT – tankat tar tid. Jag vill komplettera med SFTT – saker får ta tid.
Hej Bodil och bloggläsare!
Jag läser precis Tio år senare och fascineras av många tankar i boken, flera sidor har fått understrykningar och vikta hörn. När du beskriver en människas årsringar bekräftades ett perspektiv som jag länge haft (men inte hört från så många andra), och som jag för bara ett par dagar sedan delade med mig av till en god vän, nämligen precis det du skriver: att alla människor innehåller sina tidigare ”jag”, sin 5-åring, sin 20-åring osv. Men till skillnad från din bild av årsringar så har jag alltid haft bilden av människan som en rysk docka, en matrjosjka, där varje åldersjag är en mindre docka, som ryms i den större. Först förstod jag inte din bild av årsringar, tills jag insåg att det är ju precis årsringar man får, om man delar en matrjosjka på mitten. Jag tycker mycket om din tanke att låta sina olika jag komma i kontakt med varandra, och hur detta sker genom nygamla upplevelser.
En annan sak jag fastnade för i boken: på sid 32 beskrivs jordbrukets förankring i både föregånde år och kommande, och jag ser gärna din beskrivning som en metafor hur vi människor även bör försöka leva våra liv. Att varje år ta med sig de viktigaste lärdomarna (utsädet) till kommande års skörd. Växelbruk kanske vi också bör använda oss av i större utsträckning: att byta miljöer, våga välja nya vägar och ändra gamla vanor och rutiner. Att vi behöver gödsla i våra liv borde också vara självklart: mitt gödsel för en god skörd det här året är t ex en yogakurs, fler och djupare samtal (både med andra och med mig själv) och längre tankar. Hur ska ni andra gödsla i era liv?
Apropå längre tankar och djupare samtal, när tror du Bodil att vi kommer bort från twittrandet och korta statusuppdateringar på facebook? Jag vill tro att människor snart tröttnar på ytliga tankar och fokus på vad vi gör snarare än vad vi tänker och känner. Men finns det något som pekar på att twitter-eran är på sin sluttamp?
Allt gott!
Tack för det!
Bara ett tillägg – jag ser inte på årsringarna/de ryska dockorna så att de bara existerar inifrån och ut i en enkelriktning. Vad vi har tillgång till var och en är att vi kan visserligen inte leva om våra liv men det vi är med om sent i livet kan påverka det vi har med oss inuti oss från exempelvis 12-årsåldern. Det möjliggör en aktiv påverkan från det senare till det tidigare. Spännande.
Jag tror inte att twitter-eran tar slut. Jo, det kommer att heta något annat, förstås, men jag tror att det finns och kommer att finnas parallella intressen av det korthuggna och det förenklade å ena sidan och det mer omfångsrika och fördjupade å den andra. Och då är det ju fint att dagens teknik möjliggöra bådadera.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Tack för ditt framträdande i Tyringe häromdagen! Du kände säkert hur uppskattat det var och jag tackar för alla skratt och tankar jag fick. Jag funderade på det där att göra ”gammal” till ett positivt ord och tänker då på ett svar jag fick i höstas under min fjärde resa till Kina. Jag ingick i en grupp som reste bl a till Shangri La, en bergsstad på gränsen till Tibet. Inte bara den tunna luften på 3000 m utan också det faktum att de flesta av oss var 60+ med en del krämpor därtill gjorde att gruppen hade svårt att hinna med vår unge, vältränade guide. Han var en tibetan och egentligen bergsguide som hade tilldelats vår grupp. Det var egentligen bara jag och en dam till som kunde hålla jämna steg med honom så vi försökte bromsa honom emellanåt. Jag bad honom tänka på att vi var så rysligt gamla och kryckiga. Då såg han allvarligt på mig och sa ” Old is gold”. Tänk om vi kunde tillägna oss litet av den österländska inställningen till gamla människor med just respekten för erfarenheten. Jag tänker propagera för det i alla fall.
Jag ser att Gunilla Brattberg är webmaster . Du får gärna hälsa henne från mig om hon minns att hon träffat Monica Malmsten på möten och kurser i smärtsammanhang för många år sedan.
Tack för en härlig föreläsning i Linköping med en till bristningsgränsen fylld Pingstkyrka! En fråga jag tyvärr inte kom på är: du nämnde lite ironiskt att vi kan hålla på med suduko och korsord. Anser du inte att att det tillför något (förutom lite mer lärdom när man måste googla)? Tack också för den senaste boken!Diskussionen om gammal kontra äldre är rolig. Jag älskar språk. Jag tycker fortfarande att äldre (än) låter bra, jag är äldre än fyrtio men känner mig inte gammal.
Hej, Jan!
Jo, visst är det både roligt och bra med korsord och suduko – och hjärnan mår så väl av att användas. Det enda jag ville framhäva är att hjärnan arbetar i allra högsta grad OCKSÅ när den styr något fysiskt OCH när vi påverkas av känslor utifrån en vacker miljö. Det är bara alltför lätt att tro att bara det intellektuella utgör en bra hjärnträning.
Språk är som du säger intressant. Ord bär på värden – och du vill (förstås!) inte beskriva dig med en term som för dig är negativt belastad. Medan jag menar mig vara gammal i positiv betydelse och har bestämt mig för att försöka PÅVERKA betydelsen av ”gammal” till att stå för det gammalskapet innebär i vår tid. Nämligen en människa med ett fortfarande rörligt intellekt (enligt vår samtids forskning), full av erfarenheter och förmågor (de flesta utom de rent fysiska bättre än någonsin förr) och med en oerhörd bank av associationer. Det ena behöver inte vara mer ”rätt” än det andra i nutiden, men både ditt och mitt val påverkar hur man ser på ”gamla” i framtiden.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Och heja Bodil i ditt korståg att få en annan betydelse i ordet GAMMAL.
Du skriver ”full av erfarenheter och förmågor, en oerhörd bank av associationer” och det är ju det som är värdet i att bli äldre.
Att vi som gamla kan delta i samhällslivet på olika sätt och inte bara sitta inne och låta dagarna och åren rada upp sig.
Att efter morgonkaffet och dagens dust med korsord eller suduko hitta på något viktigt att göra efter den förmåga som var och en har. Jag märker en slags handlingsförlamning bland många av mina jämnåriga (75 år) och en hel del yngre, efter att de har uppnått bäst före datumet 65 år, när jag träffar dem i föreningar och i gubbdagiset vid ingången på varuhuset och det är ju inte bra.
Godnatthälsningar nu när klockan slår 12
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
Du har rätt: det är inte bra alls att så många liksom tappar taget om själva livet efter pensioneringen. De hittar liksom ingenting att hålla sig i och till längre när arbetslivets utmaningar är över. Själv tror jag inte på att de på så sätt får det bra – de flesta människor vill ju vara till något, göra skillnad,…
Ja, det finns mycket att påverka.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil m. fl.!
Kan det vara så att de som inte haft utmaningar i arbetslivet utan alltid blivit styrda av andra inte har haft den fantasin som behövs för problemlösningar som kanske du och jag har behövt , du i din forskning m. m. och jag med över 20 års anställning och 10 år egenföretagare i entreprenadbranschen. När ingen styr längre kanske den handlingsförlamningen inträder som jag skrev i förra kommentaren. Vi som är vana att se till att det ska hända något nytt kanske inte kan sluta bara för att ett visst datum bestämmer, medan andra slutar och slår sig till ro och det är säkert svårt att påverka och förändra.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
nej, det tycker inte jag.
Det kan också vara så, att man tycker att man har mycket mer att ge och man kan inte göra det på något annat sätt än att bli anställd någonstans. Jag har varit anställd, inte varit styrd, haft många utmaningar, löst en massa problem, sökt, lärt mig osv osv. Och nu vill jag ge mer.
Man kan inte starta eget i alla ”brancher”, eller bara börja göra något på egen hand – utan man behöver vara en i arbetslaget i många fall och utföra något gemensamt.
Jag ser till att det händer nytt runt om mig så mycket jag kan se till att det händer något, men än så länge är jag inte nöjd med det som händer mig som pensionär när man inte hör till någonstans. Jag har inte slagit mig till ro, jag försöker förändra och påverka – men så som jag gjorde det som ickepensionär kan jag inte göra nu.
Vi är inte likadana. Precis som många är glada när de äntligen kan lämna sitt jobb så är andra inte alls glada. Och alla har inte samma möjligheter.
Hälsningar
Jitka
Hej, Roland, hej, Jitka!
Det är förstås med detta som med det mesta annat att man dels har sina egenskaper och dels blir påverkad av sin miljö. Åren går – och så är man då pensionär. Endera slår man sig till ro, som du säger, eller gör man det inte. Men vi som INTE gör det har då olika svårt att hitta den omvärld där vi kan få ett meningsfullt utlopp för det vi vill göra. För inget görs ju någonsin i ett vakuum, och jag tror du är ett BRA exempel, Jitka, för i en tydlig omgivning kunde du genomföra det du ville (om ock via mycket kamp) men när det inte längre finns någon sådan tydlig omgivning måste man ändra taktik. Och det kan ta sin tid att hitta rätt i den nya situationen.
Allt gott
Bodil
Hej Roland! Jag har läst det du skrivit ang. att ”bli styrda” Jag kan likt Jitka Inte på något sätt dela ditt synsätt!Jag :anställd akademiker,:VAN att styra!Van att ha underställda,vara problemlösare osv.Men,att inte vara anställd, utan just pensionär, då uppkommer problemet som jag inte hade tänkt mej.Just detta att få uträtta något som för mej känns meningsfyllt är svårare än jag anade.Jag kan få arbeta på min gamla arb.plats, MEN.. då måste jag vara tillgänglig till minst50% Ock jag vill inte vara ”låst” Som egen företagare förstår jag att du kan styra lite som du vill. Det är ju bra.Jag letar ock funderar efter alternativ. Har aldrig slagit mej till ro.Det är 1 år sedan jag slutade mitt arbete o blev pensionär. Så jag är ju bara i början av mitt nya liv! Men huka er gubbar,för nu laddar jag om! Varma hälsn.Birgitta
Hej,
jag tror inte heller att det handlar om att ”bli styrd” eller inte, utan att det man gör ska kännas meningsfullt och inte som tidsutfyllnad. Det är inte chefen man saknar i första hand, tror jag.
Varma hälsningar, Gun
Hej!
Förstår att ni reagerar på det jag skrev om ”att bli styrda” .
Birgitta skriver ”van att styra” och då undrar jag hur de som du styrde över klarar omställningen till att ta egna initiativ och göra något efter den hemska dagen när tiden på jobbet gick ut och de blev ställda inför faktum, nu har jag inget att göra.
I kommentaren 29 Mars skrev jag ”att hitta på något viktigt att göra efter den förmåga som var och en har” och det är ju det jag menar med att kunna fortsätta efter pensionsdagen.
Inte att fortsätta med det yrkesarbete man haft innan.
Jag varken kan (kunde) eller vill fortsätta med det jag gjorde innan jag blev sjukpensionär, lite innan jag fyllde 60 år, alltså över 15 år.
Jag vet att det är svårt att komma igång med något nytt av olika anledningar.
Bodil skriver”att ändra taktik”och det är ju det som är så svårt när den nya situationen kommer så plötsligt.
För mig har det varit som styrelsemedlem i olika föreningar (lite fortsättning av det jag hållit på med tidigare) , påverkan i olika funktionshinder-frågor ( delvis för att jag själv går på hjul numera), annan samhällsdebatt, cirkelledare i studiecirklar ( Jitka skriver ”en i arbetslaget”) med konst, vinprovning , släktforskning, dokumentation av dialekt, och lite annat liknande.
Att få vara med här och läsa om andras tankar och förmedla lite av mina.
En egen blogg, mest med tillbakablickar i min och andras historia.
Jag håller med om att jag också vill ge mera och ibland känner jag att jag inte har lyckats med det.
Andra gånger får jag ett kvitto på att jag har lyckats, t. ex. när det plötsligt satt en el. dörröppnare på dörren in till banken som jag talat om att det behövdes .
Hälsningar till er alla från
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
Man utgår alltid ifrån sig själv. Men som vanling, det är så olika, så som med allt. Att vara med någonstans behöver inte innebära att man styr eller är styrd, utan bara att man är med och hjälps åt. Att man trivs med det man gör och vill göra mer av det – vilket innebär att man inte vill ersätta det med VAD SOM HELST annat. Utan man gärna vill fortsätta lite till, om man tycker att man har mer att ge. Och sluta när man vill och göra något annat. Det har jag gjort hela mitt liv. Skillnaden var, att om jag slutade så hade jag alltid möjligheter att hitta något annat – inte bara hitta någon sysselsättning, utan något som jag vill göra och där jag kunde bidra och lära mig. Vilket jag inte kan nu, för nu är jag stämplad 65+. Då är allt mycket krångligare. Att komma med ideer och har möjlighet att genomföra dem är inte alls lika enkelt. Där menar jag även cirkelverksamhet (har ”sysselsatt mig” med i ganska många år innan – nu är cirklarna så dyra att inte vem som helst kan delta, studieförbunden drar ner osv osv, kolla själv).
Och självklart kan man göra något annat, vilket de flesta fattar och gör och har inga problem med. Vissa saker går inte – som om jag skulle vilja fortsätta att vara småbarnsmamma tills jag dör och inte vill att barnen växer upp.
Men när det gäller ”meningsfull sysselsättning”, så är det inte exakt samma sak.Jag vill nämligen inte vara ”sysselsätt” – det har jag absolut inga problem med. Även det jag sysslar med är meningsfullt – jag gör något som är bra både för mig och andra.
Men alla är inte intresserade av samma saker (som tur är)- t.ex. jag bryr mig inte om vinprovning, aktiekurser, att sitta i olika styrelser mm – och även det kan man ju göra sidan om sitt arbete.
Och det är inte DET jag vill ha som ”huvudsyfte” eller vad jag ska kalla det under resten av mit liv. Jag har inga problem med (och tror att många med mig inte heller) att få tiden att gå med mer eller mindre meningsfulla saker.Jag har aldrig haft såna problem. Jag vill inte vara med någon styrelse, jag vill inte vara med något bara för att vara med folk (som du antydde när du syftade till vad jag hade skrivit om att vara en del av arbetslaget). Jag vill inte göra vad som helst och jag behöver inte leta efter något att göra.
Det som jag menade var att jag har mycket mer att ge. Det är just det som jag skulle vilja göra. Just för att kunna ge JUST DET jag har att ge och vara med inom JUST DET för att utveckla det vidare.
Och jag har inga problem att fatta att jag inte kan göra det och att göra något annat i stället. Inte heller några problem att se, att ALLA VILL INTE ha det som jag vill.
Om vi ska kämpa för att ge ordet gammal en annan innebörd, så kan vi samtidigt kämpa för att vi gamla kan om vi vill göra det vi vill. Det är ungefär lika långt att gå som att vi gamla ska betraktas som gamla på ett annat sätt: att vi har något mer att ge.
Men inte alla. Men möjligheten ska finnas.
Och jag tänker också på, att den som just har blivit pensionärad antagligen ser på allt på ett annat sätt: att 5 år kan göra ganska stor skillnad, när vi diskuterar vad man vill med sitt liv (och jag vill inte skriva ”resten av sitt liv”, för det kan vara lika mycket eller mycket mindre, oavsett åldern. Det kan hända att om 5 år ser jag på allt på ett annat sätt och ger samma uppmaningar till nypensionärade, vad vet jag. Eller att de vill något helt annat än jag vill NU eller om 5 år, och är nöjda.
Fast inte just nu.
Hälsningar
Jitka
Hej Jitka!
Du skriver att du har mycket mera att ge och att du vill göra det .
Jag tycker det är en gåva med allt jag kan medverka i utan att i dag behöva ha lön eller arvode för det jag gör.
Att vi alla är olika och har olika svårt att hitta något meningsfullt är ju så individuellt. En del vill ha något riktigt utmanande att ta tag i och en del nöjer sig bara med deltagande.
Minns hur det var den första tiden jag blev pensionär, dels att jag var sjuk och dels att behöva hitta något meningsfullt att göra. Det löser sig inte så lätt men det går över.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
jag förstår vad du menar.
Det som är meningsfull för en är inte meningsfull för en annan. Så man ska inte behöva följa några meningsfullhetslinjer som någon sätter upp och som ska gälla alla. Bara för att man är något + och det finns regler som gäller. Och självklart fattar jag att det är nödvändigt för andra orsaker.
Jag vill bara påpeka att jag inte har skrivit något om LÖN. Givetvis är det inte att försumma. Men jag har skrivit att om man har mer att ge, så borde man ha den möjligheten att göra det. T. ex som vi diskuterade seniordoktorandet.
Till exempel, skriver jag. Alla vill ju inte. Alla kan inte. Jag hade velat. För JUST JAG har liksom äntligen fattat en massa saker för jag är si och så gammal och har sett det ena och det andra, och man behöver inte uppfinna hjulet om och om igen. Man kan diskutera med andra hur de har uppfunnit det och komma på förbättringar. Men är jag pensionär så räknas jag inte – vad vet jag om hjul, dagens hjul är kvadratiska och det fattar inte jag som 65+ (=det är så ungefär det känns).
Jag är än så länge frisk och stark. Jag har en massa intressen och gör en massa saker (inklusive något som har med mitt yrke att göra, och det är fortfarande inte DET jag pratar om).
Jag pratar om att fortsätta, inte ersätta något med något annat. Varken innehållet eller tiden eller mig eller så, men ETT VAL – att JAG ska välja om JAG vill, inte andra för mig. Och självklart fattar jag att det blir mer och mer val som andra gör åt mig och jag får finna mig i det, trots att jag är kapabel att göra dessa val själv.
(Och om igen – detta gäller mig och många andra, men inte alla, inte dem som är nöjda med att slippa allt och inte vara bundna och sånt).
Hälsningar
Jitka
Hej Roland! Du skriver till mej ock undrar över hur de människor jag styrde över klarar sig (den dagen jag slutade) Roland, om du har lite inblick i samhället, vilket jag tror att du har, tillsattes en ny chef efter mej. Det är ju så det normalt går till eller hur! Dessutom var ock är de personer som stod under mej inga hjälpösa varelser, utan personer med framåtanda- så förringa inte dessa medarbetare!/Birgitta
Hej Birgitta!
Nu kanske jag var lite otydlig i det jag skrev.
Jag menade förstås inte den dagen du gick i pension och att då hela gruppen blev ställda utan ledare, utan jag tänkte när enskilda medarbetare går i pension och då känner sig vilsekomna. Det är ju det som detta med att hitta något meningsfullt handlar om.
Att jag dessutom skulle förringa någon är helt utanför mitt sätt att se på människor.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej Jitka! Jag har läst ditt inlägg (där du svarar Roland) Jag förstår dig ock ditt resonemang. Håller med dej ock känner igen mej i mitt eget ”tänk” /Varma hälsningar/Birgitta
Hej, Birgitta,
det är inte så lätt att förklara hur allt känns, eller hur?
Och jag undrar om man kommer att känna på ett annat sätt bara för att man kommer att ha åldern eller om man liksom ger upp utan att märka det (vilket jag inte vill, för då är det verkligen ”över”)- eller om man kommer att känna likadant för att ”hålet” inte blir fyllt.
Jag tror att jag inte är den typen som nöjer sig, och det är faktiskt ganska jobbigt. Det handlar inte om att känna sig viktig eller styra eller något sånt, utan att fylla en sorts egna livsbehov. Och ha möjligheter att göra det, vilket man inte alltid har. Nu har jag kämpat för att starta en diskussionskurs om Boels bok. Jag började i mitten av oktober, och fortfarande INGEN RESPONS från studieförbund eller pensionärsorganisationer eller något. Bor jag på fel ställe?
Det påminner mig om när vi för många år sedan flyttade till landet och jag ville att mina barn skulle prova på olika saker: vad man kan göra med sitt liv. T.ex. dansa balett, måla, sjunga i kör, spela teater… Här fanns FOTBOLL för pojkar och kyrkokör för vuxna. Och jag som hade gjort det ena och det andra…
Så jag pratade med andra mammor och ville få reda på om det fanns något, eller om det finns intresse för att starta något.
En del av kvinnorna tittade på mig och sa: Du vet, här bor vi på landet. Här GÖR MAN INTE sånt.
Så jag startade det själv. Och fortsatte ideelt i 5 – 6 år (=så länge mina barn var intresserade). Hade en dansgrupp med halva skolan, en kör (jag kan inte spela något, men sjunga kan jag) och en målargrupp. Senare en engelsk lekskola innan det blev modernt.
Nu har jag åter frågat lite här och där. Men lärarna har gått i pension, jag känner inte de nya. Och åter igen – vad vill människan. Så det blir inget. På den tiden var det lättare, jag började med barnens kompisar och det kom fler och fler.
Så det är absolut inte brist på kreativitet eller på sysselsättning (för jag har fortfarande annat att göra också), eller hur.
Hälsningar
Jitka
FÖRLÅT!
Självklart BODILS!
Hej Jitka,
när jag läste din kommentar slog mig tanken, att ofrivilligt få gå i pension ibland (kanske) kan jämföras med att bli lämnad i ett förhållande man tror på, man blir övergiven. Och ett sorgearbete måste ta vid. Inte flykt till den eller den verksamheten.
Hej, Gun,
ja, jag tror att du har rätt.
Det beror säkert på många saker och som sagt, är det individuellt. När man inte är ”klar” med något så vill man inte lämna det.
Eller personligheten – att man har massa ideer som inte går att genomföra någon annanstans på något annat sätt. Det går inte alltid ersätta med att göra något annat eller något mindre. Ibland, som antagligen det som Bodil gör, hittar man något annat stort som man inte kan göra samtidigt med sitt vanliga arbete.
Jag tror också att om man har ett arbete som man trivs med och som utvecklar en, så vill man gärna göra mer. Jag förstår att inte alla vill även i såna fall.
Hälsningar
Jitka
Jag har en barndomsvännina som med glädje gick i pension när hon var 57 (=så gjorde man i Tjeckien innan man ändrade reglerna). Hon kände sig sliten och hon var faktiskt sjuk. Hon började med Yoga för sin egen skull. Året efter frågade en del bekanta om hon kunde leda dem. Hon började läsa en kurs på Universitet (närmare 60 år gammal, Senior Universitet) för att kunna mer om kroppen. En till, osv. Hon fick diplom, började läsa nytt =nu har hon 3 utbildningar, den sista ekonomi, för hon har startat eget = yogacentrum med flera kurser. Hon har alltså kunnat med hjälp av pensionen studera, utan avgifter för studierna, vilket hon inte hade kunnat tidigare, och göra något som hon trivs med.
Jag hade kollat dessa möjligheter här i Sverige. Jag ville läsa mer inom mitt yrke (trots att jag inte visste om jag skulle få nytta av det eller inte, men för mig själv). Jag har inte hittat någon möjlighet i Sverige – det finns bara kurser på cirkelnivå – studieförbund. Det intresserar mig inte, inte på den nivån. Jag kan läsa böcker själv, det var utmaningen i diskussioner som jag söker.
Jag får undersöka om jag kan läsa i Prag, men jag vill gärna delta i sammankomsterna och då har man inte råd att bo på 2 ställen.
Jaja, vi får se.
God natt
Jitka
Hej, Gun och Jitka,
Jag är inte säker på att skillnaden i praktiken är så stor kring själva upplevelsen. Även en människa som skall igenom ett sorgearbete måste ha något att göra medan ”det går över”.
Det är förresten ett intressant uttryck. Det stämmer långt ifrån alltid i sin vedertagna betydelse (åtminstone bär jag själv på sådant som inte går över). Men det bär på en bild: att det finns något, ett DET, som skall GÅ ÖVER. Då vill det till att man inte springer sin väg utan stannar kvar medan ”det” just går över en. Och medan man stannar kvar, kan man behöva ha något att göra…
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och Jitka,
jag menade absolut inte att man ska sitta still och ”hänge” sig åt att sörja. Vad jag förstår är det bra att återgå till vardagen så snart som möjligt när man drabbats av sorg. Men att göra en massa ”annat” för att fly sina känslor skjuter sorgearbetet på framtiden, vad jag förstår.
”Det går över”. Nej, jag tror inte att all sorg går över, men att man (i de flesta fall) kan lära sig att leva med den, så den inte blir alltför destruktivt. Och att man kan ta in sin sorg som en kunskap (för har man drabbats kan man ju inte välja bort).
Hej Bodil!
Tack för en härlig eftermiddag i Missionskyrkan i Linköping i eftermiddags. Fick tyvärr inte tag i din bok då för den var slut, så jag gick in här och började läsa i stället! Det du sa bekräftade för mig (fast jag egentligen visste det) att jag var klok som accepterade att vara vikarie på mitt gamla jobb (lärare), men att jag skulle inte vilja gå in i hela jobbet igen. Jsg har haft tillräckligt med konferenser och möten, med föräldrasamtal och allvarssamtal, med dokumentation och planeringar hit och dit. Städar just nu i mitt arbetsrum och det känns bara bra, även om jag slänger mycket arbetade timmar i papperskorgen.
Att få jobba lite ibland gör mig glad och pigg och jag har möjligheten att säga ja eller nej till jobbet som erbjuds. Var iväg en stund idag och jobbade 2 timmar och känner att jag har god hjälp av både min erfarenhet och min ålder, Just nu är jag jämgammal med ele´vernas far-och morföräldrar och dessa har man oftast en god kontakt med.
Ska läsa vidare här en annan dag, men nu ska jag städa arbetsrummet klart! Allt gott!
Just så: ibland är det bättre som lärare att vara jämngammal med farföräldrar än med förälfrar…
Allt gott
Bodil
Hei Bodil! Hørte akkurat på ditt ”vinter” fra 2013 på podcast. Veldig fint. Og boka ”Ti tanker om tid” er min trøst. Det er særlig kapittelet om forberedelser som er så trøstende. Da tenker jeg: jeg er ingen dagdriver, jeg er i en forberedelsesperiode! Tar frem boka di og nikker litt tvilende for meg selv. H e he. Jeg har kjøpt boka til flere venner også. Men om årringer! Det er så morsomt, for jeg har alltid snakket om mine tanker som går saaakte i planétsirkler og som liksom treffer/ henter opp idéer fra tidliger og legger til noe nytt eller forvandler gamle idéer. Gjenbruk. Mine planétringer er dine årringer. Mvh Eli
Tack, Eli, för dina kommentarer – och för att du knyter samman ”Tio tankar om tid” med årsringar. Tankemönsterna går långt tillbaka till min barndom men tidpunkten när jag varit mogen att skriva om deras delar skiljer sig åt. Som i det här fallet med 15 år…
Allt gott
Bodil
Ålder är en siffra! Vad man känner sig om? Jag känner mig ung i hjärtat och vill så mycket mer:)