72. Mer om det politiska

Hej,

Tack, Helén, för att du nyss i en kommentar skrev det äkta livgivande: ”Jag har själv aldrig känt mig hemma i något parti och ville nu halvägs genom livet utforska detta, så jag var med i ett partiobundet politiskt diskussionsforum på nätet. Det var mycket intressant många sätt. En sak som slog mig var att det sällan förekom diskussioner kring nya innovativa lösningar på gamla problem utan det blev mest debatt om höger eller vänster, liberal eller konservativ, rätt eller fel. Som att det viktigaste var att analysera vad människor skrev så att man kunde sätta in dem i ett politiskt fack. En lite tråkig upptäckt, men kanske djupt mänskligt? Ett behov hos människan att sortera och gruppera för att göra komplexa saker begripliga och hanterbara? Kanske att Tio tankar om arbete utmanar oss i detta på något sätt, att sorteringen och grupperingen gjorts på ett sätt som vi inte är vana vid?”

Absolut är det så. Djupt mänskliga drivkrafter är inblandade: vi är helt enkelt så gjorda att vi vill kunna sortera och vi vill ha ledare. Det fortsätter vi envetet med, också när vi inte får det att stämma: när de gamla kategorierna inte längre är relevanta, var är då de nya? Och när de gamla ledarfunktionerna inte längre stämmer med det som samtiden och framtiden behöver, hur hittar vi då de nya?

Ett praktexempel på detta finns i de extremt polariserade motsättningarna om invandring. 1. Principiellt vill vi alla stå upp för mänskliga rättigheter. Hävda alla människors lika värde. Låt gärna det stå som en ledstjärna. Men missa inte att det samtidigt finns 2. en ambition att värna de värden som finns uppbyggda och inbyggda i våra hem, vår kultur och våra institutioner (skolor, sjukvård, rättssystem), ja, i hela vårt sätt att tänka och vara. Det var inga större problem att hävda både 1. och 2. så länge som flyktingströmmarna var begränsade. Visst visste vi (om vi tänkte efter) att exempelvis alla barn världen över var ”lika” viktiga – men att vi ändå såg våra egna barn (för att inte tala om våra egna barnbarn) som viktigare än alla andra barn på jorden. Den känslan är djupt mänsklig och beskrivs tycker jag allra bäst i ”Lille Prinsen”, när räven undervisar prinsen om varför hans gamla fula taggiga ros var så mycket viktigare för honom än alla dessa andra mycket vackrare rosor. Det handlade ju om det longitudinella, det som fanns inbyggt i honom själv av samspelet med den gamla fula och besvärliga.

I dagens politiska samtal har jag inte kunnat hitta något eller någon som tar sin utgångspunkt i att det vi möter nu är en rak kollision i närzon och närtid mellan ”1” och ”2”. Man kommer alldeles fel om man hävdar ”1” in absurdum. Innerst inne vet vi ju att så kan det inte vara. Men man kommer också alldeles fel om ”2” ges allenarådande suveränitet. Också här gäller att ”Innerst inne vet vi ju att så kan det inte vara.” Att öva sig på samvarierande glidande skalor både vad gäller ”1” och ”2” och att hitta rätt samtalston för att hjälpa varandra i detta är inte lätt. Så klart att den enes omedelbara jämviktsläge på skalorna inte är det samma som den andres och att man måste ha respekt för varandra. Här har vi verkligen något att jobba med, både inuti oss själva och i det ömsesidiga samtalet. Ja, här skulle det behövas många ”Aristoteles” med förmåga till kvalificerat inkännande lyssnande och dito återkoppling som kunde hjälpa oss till att förstå både hur vi själva tänker och hur andra tänker. En inte alltför vild gissning säger att den förbättrade självinsikten tillsammans med den förbättrade ”andra”-insikten skulle göra stor nytta och berika alla.

Jämfört med kollisionen mellan ”1” och ”2” är det rimligen något lättare att öva sig i insikten att den ena vill och kan lönearbeta mer än den andra och att medborgarlön inte behöver vara varken helrätt eller helfel…

Allt gott

Bodil