02. Äldres lärande
Snart kommer det att ”upptäckas” att ett omfattande äldrelärande faktiskt redan pågår. Överallt runt omkring oss blir människor äldre än tidigare och har större möjligheter än förr att också som gamla fördjupa och vidareutveckla sina tankar.
De nya möjligheterna är i allt väsentligt konsekvenser av sådana medicinska och teknologiska framsteg som förbättrat syn-, hörsel- och rörelseförmågor. Samtidigt slipper gamla människor i dag ha så ont som de flesta äldre hade förr. Lägger man till detta att människor numera kan kommunicera (nästan) oberoende av tid och rum och ekonomiska och kulturella begränsningar, blir det så uppenbart att ett kanske 30-årigt pensionärsliv lärmässigt kan komma att bli helt omvälvande. Inte bara för den berörda människan själv och hennes närmaste omvärld utan också för samhället och kulturen.
Äldrepedagogik
Nu behöver det snarast utvecklas en relevant äldrepedagogik – en som stöttar lärandet hos alla dessa självständiga och självtänkande människor och gör det inte bara med sociala utan också med individuella förtecken. Pedagogiken var länge enbart inriktad på barn och framför allt på barns undervisning. Vuxenpedagogik (också denna mest inriktad på undervisningen) är av relativt sent datum. Den äldrepedagogik som lite försiktigt vuxit fram bara det senaste decenniet har starka sociala förtecken, men det finns så gott som inga studier av oss individuella vildhjärnor och vårt äldrelärande.
Jag är inte ute efter att klaga när jag markerar detta utan efter att ge en bakgrund till varför jag blir så glad över det intresse för äldrelärande som jag mött de senaste månaderna, både från andra äldre människor och från forskarvärlden. Det bådar gott.
Hjärnforskning
Vi behöver också en medicinsk forskning inriktad på inte bara den ständiga degenereringen i gamla hjärnor utan också på den ständiga regenereringen. Forskningsbelysning av regenereringen/ äldrelärandet kan få som bieffekt att äldre människor själva blir mer observanta på vad de faktiskt kan idag och som de inte kunde i går. Vad de alltså lärt sig. En sådan uppmärksamhetsförskjutning kan i sin tur leda till att man vill och vågar lära sig och utveckla ännu mer av det komplexa.
Som det nu är, lägger äldre mest märke till sin glömska av detaljer: alla dessa namn och sifferrader som är som bortblåsta från den ena stunden till den andra. Sådant är bara alltför lätt att mäta samtidigt som det egentligen inte är så viktigt (det finns datorer och man kan ju skriva upp…). Den med åren ökande detaljglömskan har på tok för länge fått dra uppmärksamheten bort från det komplexa lärandet.
Nya kultur- och samhällsinitiativ
Det vore intressant med nya kultur- och samhällsinitiativ för att dra nytta av det nya äldrelärandet. Vad är det – å kulturens och samhällets vägnar – som kanske bara gamla kan komma på och/eller utföra och som kan vara av uttalat värde också sett från en övergripande kultur- och samhällsnivå? Hur kan man stötta detta? Och vilka konsekvenser kan det i sin tur få?
Mätningar
Både omvärlden och äldre själva förblindas av det som lätt låter sig mätas och som entydigt visar på att det inte förefaller vara så mycket med äldres lärande och minnesförmåga. På områden som sifferföljder, namn och meningslösa stavelser firar äldre människors förmågor verkligen inga triumfer.
Det behövs metoder för att mäta integration – både i hjärnans inre (på vilka sätt använder den sin plasticitet på äldre dagar?) och i våra handlingar och tankar. Om forskningen hjälper till med detta, skulle ett omedelbart resultat kunna bli en förändring i hur äldre människor ser på sig själva.
Om man har hela sin uppmärksamhet inriktad på ”nu glömde jag detta – igen! Nu kan jag inte komma på vad han heter!!”, så märker man inte andra förändringar av typ:”nu hände det något; nu kan jag något som jag inte kunde igår”. Detaljer kan man lära sig att hitta datorstöd för – det som kallas för ”distribuerad kognition” kan här få ett stort tillämpningsområde.
Mer om bakgrunden till tankar om äldrelärande
Det både syns och hörs hur små barn lär sig så det knakar. De har ett liv fullt av förstagångshändelser, och vuxna är ofta med, både som vägledare och beundrare. Barnen tar efter (härmar och låter sig betingas) samtidigt som de intensivt letar vidare med en obändig söklust och extrem snabbhet. I lekar och spel (som exempelvis klassikern Memory) och ännu tydligare i datorspel vinner de efter kort tid över sina föräldrar och morföräldrar. Är då barn överlägsna vid allt lärande?
Idag har vi lämnat den tid då muskelstyrka var det viktigaste överlevnadsmedlet. Borta är också den tid då rabbelkunskaper och eftersägande stod för det intellektuella lärandet. I stället har vi fått lära oss att tänka själva – och vi förväntas kunna tänka själva. Som gamla har vi mer erfarenheter än någonsin tidigare och det betyder att vi i bästa fall kan utveckla en skarp klarsyn. Kanske är det genom den som vi kan ge våra största bidrag till samtiden och framtiden.
För att ens (som i Horisont-boken) våga antyda att det kan finnas en lärpuckel inte bara i barndomen utan också en i ålderdomen behövs det ett första empiriskt stöd som sedan måste beläggas och vidare undersökas. Min första empiri har jag från äldre förebilder – de som i 90-årsåldern är briljanta och som det är en nåd att få träffa men som förmodligen inte hade samma klarsyn när de var 60. Har jag rätt i det, har det skett något inuti dem mellan 60- och 90-årsåldern, något som jag menar har med integrationsförmågan att göra. De har helt enkelt haft 30 års ytterligare lärtid – av en annan dignitet och med ett annat resultat än den tidigare.
Med stigande förvåning har jag också börjat observera mig själv och vad jag kan nu som jag inte kunde för exempelvis fem år sedan. Det är faktiskt inte lite, det – och jag är garanterat inte ensam bland mina jämnåriga att uppleva det så. Undan för undan har jag blivit mer och mer intresserad av att försöka bättre komma underfund med det integrativa och denna sena lärpuckel.
Ditt liv, hur du lever det, hur länge du levt det, etc, påverkar vad du har lärt dig och vad du lär dig just nu. På hjärnnivå vet man numera att också gamla människor får nya hjärnceller och synapser – och att processerna faktiskt påverkas av vad du gör. Vi lever kanske inte alltid som vi lär. Men vi kan vara säkra på att ”vi lär som vi lever”.
Effekter av lärandet under yrkeslivet
I grunden är synen på både yrkesliv och pensionärsliv underordnade den grundläggande människosynen. Rimligen blir exempelvis lärare och kirurger bara bättre ju längre de håller på och ju mer de lärt sig – om de kan låta bli att bli blasé, fastna i sitt tänkande och tappa nyfikenhet och lärförmåga. Och om de kan utöva själva yrket så att de är kompetenta och trovärdiga för dem de möter. Har man däremot en ytfixerad människosyn, så är det klart att de som precis gått sitt introduktionsår och som därför bara kan det senaste är de som betraktas som de stora stjärnorna. På ett sådant synsätt förlorar emellertid alla – det blir så fördummande. Då kan man inte dra nytta av de egna eller varandras insikter och varje års åldrande innebär en förlust, också för de unga.
Det finns förstås sätt att möta detta, sätt som man ibland förmått sätta i system. Stora ledare kräver således inte sällan att kirurgiska ingrepp på dem skall ledas av äldre (75+), välmeriterade kirurger – inte så att dessa själva håller i instrumenten men så att de bestämmer vad som skall göras. ”Senior” som förstadel i en titel är då inte en omskrivning för ”pensionär” utan för ”den som varit med om mest”/ ”den som jag litar på mest”.
Motsvarande markeringar skulle vi behöva inom alla delar av yrkeslivet. En distriktssköterska i 50-årsåldern borde ges en helt annan rättighet att själv ta ansvar för sitt arbete och bedöma dess kvalitet än vad en nyexaminerad sjuksköterska har. Excel-arken och alla våra lika-för-alla-mallar har blivit synnerligen effektiva som motmedel mot att erkänna och dra nytta av det longitudinella i lärandet.
Kunskapsöverföring
Livet måste levas framlänges. För var och en av oss går det inte att i förväg dra nytta av sådana erfarenheter/kunskaper som vi får om tio år. Mellan generationer, från en tidigare till en senare, borde det däremot (i princip) kunna gå bra att äldre förmedlar sina kunskaper till yngre, och på den föreställningen (fast numera outsagd) vilar skolan och den mesta utbildningen.
Fast allt detta har blivit svårare i dag. Det gick något så när med den praktiska kunskapen då man höll på med livsnödvändiga saker (odla jorden, bygga hus, laga mat, ta hand om djuren,…). Då fanns det både ett mästar-lärling-förfarande mellan gammal och ung och en självklar önskan och nödvändighet att som ung ta till sig den äldres kunskaper: man visste ju att detta kommer också jag att behöva kunna göra efterhand.
Detta gällde på den tid när nästa generations liv var tämligen likt den föregåendes. Men i vår nuvarande fladdrande värld kan det förefalla som om det är en helt annan kunskap som behövs i dag än då, för hela 25 år sedan. Det situerade, termerna och språket kan ha ändrat sig så att det är svårt att se hur gamla byggstenar kan fungera i nya kunskapsbyggen.
Jag tror faktiskt att det här finns en rejäl uppgift: att försöka använda de nya IT-möjligheterna till att paketera erfarenheter och kunskaper så att de framstår som så värdefulla över tid som vad de faktiskt är. De kan ju utgöra genvägar till upplevelser, insikter och frågeställningar. Man får språngbrädor mot nya höjder om man kan stå på tidigare människors axlar.
Inom naturvetenskapen har vi klarat denna typ av kunskapsöverföring – och klarar den fortfarande, tack vare begrepps- och teoribildning och metodik. Men i övrigt är mycket ogjort vad gäller att ge nästa generation och nästa en ärlig chans att dra nytta av tidigare generationers kunskaper, framgångar och tillkortakommanden.
Coda
TTT: Tankar Tar Tid. Det är ovanligt att man genast fullt ut förstår något man upplever/gör/lär. Jo, man förstår det kanske från ett håll men det kan finnas så många andra vinklingar, och dem kommer man kanske inte på förrän man har de erfarenheter som man gör 10 eller 20 år senare. Undan för undan kan man nå längre, både i djupet av tankarna och i hur den ena insikten hänger samman med den andra.
Det här skulle också kunna uttryckas så att själva tiden efterhand gör oss mer mogna, också på insidan. Att bli och att vara gammal kan alltså vara att få äta de fullmogna frukterna av sådant som föddes för länge, länge sedan och som efterhand både ympats och tuktats från många håll. Visst hör det väl till de finare dimensionerna av ålderdomen? Är det kanske rentav den finaste?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Några tankar om äldres lärande.
Jag fick förmånen att börja på Yrkesteknisk högskola YTH i Karlskrona 1979 när jag var 43 år.
Det var för oss som hade låg grund-utbildning ( de flesta av oss, vi var en grupp på 30, hade 7 års folkskola) och lång yrkeserfarenhet.
Då kom många frågor om det var lika lätt att lära vid vuxen ålder och om det var viktigt att lära sig mera.
En av lärarna gav ett bra exempel.
Han frågade ” vem i din familj avled senast”.
Alla visste svaret.
Han sa att detta är ett typiskt exempel på att hjärnan alltid har möjlighet att ta till sig kunskap.
Någon sa att det var ju bara personligt men då fick vi svaret att allt är ju personligt och att vi själva väljer vad som är viktigt.
Vi gick en verkstadstekninsk linje och samtidigt mycket annat , matematik, svenska , engelska ,
basic på data, kvalitetsteknik, företagsekonomi m. m.
Jag tror att det var ett lyft för alla.
Några av oss fortsatte på lärarhögskola och blev bra yrkeslärare, en del (som jag) startade egna företag och alla hade framgång på olika sätt.
Att begränsa sig själv , tänka och säga ”jag är för gammal” är nog väldigt farligt.
Då utesluter man ju så mycket av det som livet fortfarande kan ge.
Söklust, nyfikenhet, utbildning, som vi i vissa fall varit inne på här på bloggen är viktigt.
Då släpps loss kreativitet och nya tankebanor som är bra både personligt och i många fall berikar gemenskapen människor emellan.
En ny hobby kan också föra med sig nya kunskaper.
Jag började(som pensionär)slipa och polera stenar och göra smycken och det förde med sig helt nya kunskaper om bergarter och geologi som jag aldrig haft en tanke på när jag arbetat som smed och byggnadsarbetare.
Numera när det kommer nya vilda ideer är erfarenheten bra att ha för att se om det är något att satsa på eller lägga det åt sidan.
Det är ju också en viktig del av äldres lärande.
Varma hälsningar från
Roland i Lyckeby
Ja, YTH är ett bra exempel på vad som kan hända med alla våra årsringar när de både aktualiseras, vitaliseras och ger nya strukturer.
Ett negativt exempel kan vara hur obehagligt det är för människor när de gång på gång råkar ut för att de inte kan komma ihåg – OCH för dem i omvärlden som varit med om samma sak eller som kan samma sak och fortfarande minns. Årsringarnas inbördes växelverkan liksom träffpunkterna mellan varandras årsringar bygger mycket av det som vi upplever som både lärande, identitet och existens i denna världen.
Allt gott
Bodil
Hur orelevant är den äldrepedagogik som finns idag anser du?
Bra fråga – som jag inte kan svara på i allmänna termer. Men låt mig försöka skriva lite rakt upp och ner:
En ”vanlig” lärare i en ”vanlig” skola – på förskole-, grundskole- eller gymnasienivå, utformar sin pedagogik utifrån
det pedagogiska innehållet
den pedagogiska strukturen
den pedagogiska metoden och
den pedagogiska miljön.
Om någon av dessa fyra fallerar helt, kan alltihop falla. Läraren behöver utöver dessa fyra också kunna sin Kierkegaard ”om man skall föra en människa mot ett bestämt mål, måste man hitta henne där hon är och börja just där. Allt annat är fåfänga.”, vilket i vår tid ofta betyder att försöka börja i barnens/elevernas frågor och exempel. Samtidigt finns det i barn- och ungdomsskolan en riktning och mål satta av staten/kommunen/rektorn/läraren – ”detta skall leda till … ” Och de målen har en existens oberoende av eleven. Dessutom har läraren ett innehållsligt/strukturmässigt/metodmässigt och miljömässigt övertag över eleven genom sin profession.
Den som arbetar inom vuxenutbildningen vet att ungdomsskolans upplägg sällan passar vuxna – vuxna har redan så mycket erfarenhet och kunskaper och är såpass medvetna om själva utbildningssituationen att de har både andra utbildningskrav och andra lärmöjligheter. De kräver bl a mer av integration av det nya med det som de redan kan.
Men lika lite som barn är ”små vuxna” är äldre bara ”vuxna fast äldre”. Äldrepedagogiken är inte det samma som vuxenpedagogik och inte det samma som omsorg – och den är inte EN (vilket ju inte heller barn-, ungdoms- och vuxenpedagogiken är) . Några exempel:
1) Den äldrepedagogik som krävs om gamla människor som nybörjare vill läsa franska – den kan säkert vara tämligen lik övrig vuxenpedagogik.
2) Den äldrepedagogik som främst syftar till att väcka lust att GÖRA NÅGOT har all anledning att gå försiktigt fram: vem är det som vill ha fram aktivitet, skall det ske i grupp eller enskilt, hur kan man få veta om vederbörande alls VILL vara aktiv, vad innebär det överhuvudtaget att vara ”aktiv”, hur tolkar omvärlden den människa som är strängt sysselsatt med att betänka sitt liv – är hon passiv?, etc.
3) Den riktigt speciella äldrepedagogiken, den jag efterlyser, hänger ihop med det sista i förra punkten. VEM finns det och VAD finns det som kan hjälpa till i det viktiga värv som många äldre människor håller på med: att få ihop sina liv till något meningsfullt. För en del av dem är det oerhört svårt – det kan bli så när de innersta årsringarna bär på för svåra obearbetade traumor (jämför vad jag skrev igår i inlägget 01 om årsringars vandrande ). Andra kan när de tittar bakåt se något spretigt och ganska meningslöst – så behöver det givetvis alls inte förbli, men det är inte alltid så lätt att hitta fixstjärnor och vandringsstavar när man skall hitta rätt i det som är själva ens existens.
Pedagogiken har i allt väsentligt hittills kunnat luta sig mot psykologin och sociologin och hört hemma i upplysningstraditionen. Men det generella bildningsidealet vacklar idag när så mycket handlar om hur man liksom bildar sig själv, blir sig själv, utvecklas som en vildhjärna. Då behövs en annan bildningsfilosofi och en annan pedagogik.
Jag tror att man kan söka hjälp i filosofin och ur den hitta en existentiell äldrepedagogik. Finn Thorbjörn Hansen i Danmark gör i en avhandling 2002 ”Det filosofiske liv – et dannelseideal for existenspedagogikken” en spännande ansats för vuxna. Men jag har inte någon referens överhuvudtaget som jag kan ge sig som handlar om en existenspedagogik för gamla människor. Har du någon att ge mig?
Samtidigt tror jag att detta är viktigt. Både för gamla människor själva och för existentiella perspektiv i vår kultur (jfr punkten 10) – gamla människor kan ge oerhört mycket till kulturen genom sina förutsättningar att reda ut för andra ”vad är detta att vara människa?” Men för att klara denna ursvåra uppgift kan de behöva existenspedagogiskt stöd.
Allt gott
Bodil
”om man skall föra en människa mot ett bestämt mål, måste man hitta henne där hon är och börja just där”
Exakt. Det gäller inte bara äldre. Det gäller alla.
Min barndomsväninna från Prag började studera på Karlsuniversitet när hennes masn gick bort och hon blev pensionär. Senior Universitet heter det. Kurserna, så som jag har uppfattat, är ”riktiga” universitetskurser för äldre med samma innehåll som för ungdomar, tentor, uppsatser mm, fast man konkurerar inte om platserna på utbildningarna med gymnasister. Min väninna fick sitt diplom för ett par år sedan och studerar vidare. Hon tar kurser, nu läser hon ekonomi.
Jag är avundsjuk på henne, för jag hade gärna fortsatt studera även som pensinär. Jag kan givetvis läsa studielitteratur, men sammanhanget, diskussioner med andra, det kan man knappt göra på egen hand. Jag har letat efter folk, som skulle vilja delta i cirklar, men i min lilla stad finns inte så mycket intresse för det.
Hon har hittat ”meningen med livet”. Dels för att hon studerar, vilket hon hade drömt om men inte haft möjlighet, dels att hon kan använda sin utbildning för att göra något för andra. Hon har kurser för kvinnor.
Hej, Jitka!
Det förändrar t o m själva den inledande första läsningen om man på förhand har kommit överens med en annan människa om att läsa samma bok och sedan samtala om den. Det är som om man då får liksom en barnmorska som drar tankar ur en – förmår en att formulera något som man inte ens själv annars hade fått fatt på. När sådant utvecklas över längre tid i studiegrupper och kurser kan det bli väldigt bra. Inte minst för äldre människor som har så mycket att hämta där i sitt inre. Nu kommer Tranströmer fram i mig igen med hans formulering om att det är när det yttre möter det inre som det sker något…
Allt gott
Bodil
Jag är pensionerad sedan snart två månader och trivs oväntat bra med detta. Just nu funderar jag mycket över vilka aktiviteter som för mig bara är tidsfördriv, det vill säga aktiviteter vars huvudsakliga funktion är fördriva tiden, ta död på tiden. Den tid jag har kvar är för dyrbar för tidsfördriv i någon större omfattning. Fortfarande är nog nya upplevelser viktigast. Att hitta en ny cykelväg känns väldigt spännande. Vart leder den? En småsak men jag njuter av det. Men att cykla samma väg en gång till är slöseri med tid. Att leta efter recept till den perfekta tomatpajen likaså. Men när jag har hittat det så är det ointressant. Och lärandet då? Nyhetsaspekten fungerar motiverande men vad lär jag mig? Jag började på en kurs Genusvetenskap i höstas och till en början läste jag kurslitteraturen på samma sätt som jag gjorde för över fyrtio år sen. Jag sökte efter det viktigaste och skrev ner det. Men nu gör jag på ett annat sätt; jag tar mig tid att sätta in det jag läser i mitt sammanhang. Inte i ett sammanhang utan i mitt sammanhang. Och då ser jag att jag har en hel arsenal av både verktyg och kunskaper som är unika för just mig. Men världen är full av kunskap som jag ännu inte har. För ett par år sedan fotograferade jag av bild för bild i alla mina album. Kronologiskt! Och då återupplevde jag mycket av det som var jag. Jag levde i förfluten tid i flera månader. Men det blev till sist skrämmande att ha siktet inställt mot det förflutna. Det passar mig mycket bättre att nyfiket titta ut i världen och fråga mig ”Varför gör de på detta viset?”
Hej, Garmina,
Det är just det du skriver: inte i ETT sammanhang utan i DITT sammanhang. Det är just ditt sammanhang som du är bärare av – och som just du också kan vidareutveckla eftersom du har tillgång till de olika delarna: information, metoder/redskap, tidigare erövringar/ blindtarmar, tidigare känslor,… Man står ju här med så oerhört mycket som börjar på ”för”: förväntningar, förkunskaper, fördomar, förkänslor, etc. Också detta att vara nyfiken kallades förr ibland att vara ”förveten”…
Och visst vill vi komma vidare, inte bara blicka bakåt.
Allt gott
Bodil
hej, Bodil,
tyckte att jag hade för stora kunskapsluckor, för att platsa på din blogg.(trots att du svarade så informativt och vänligt).MEN så läste jag ditt kapitel om ”Äldrepedagogiken”.Tänkte på hur jag alltid slagit i uppslagsböcker,hur jag ”sög” i mig kunskaper på Komvux och högskola, som 40-åring.Speciellt tog jag till mig ”hur tolkar omvärlden den människa som är strängt sysselsatt med att betänka sitt liv-är hon passiv?” Insåg att jag alltid vill lära mig, skriva och tänka .. mer.SÅ DET SÅ.
M.V.H Marita
Hej, Marita,
vi har alla kunskapsluckor. Det är lusten att fortsätta att lära sig nytt som är viktig. Du kan massor som vi andra inte kan, precis som jag kan massor som andra inte kan.
Jag hade skrivit svar på ditt inlägg om bedömning, men sedan tyckte jag att det inte passade hit, för det handlade inte om 65+, utan om vem har rätt att bedöma andra. Oavsett ålder.
Jag ska förkorta texten nu: jag hade arbetat som ansvarig för språkbedömning av vuxna invandrare. I texten, som jag skrev till dig, hade jag funderat runt VEM SOM HAR RÄTT ATT BEDÖMA VAD OCH HUR MYCKET ANDRA KAN. T.ex hur mycket svenska. Jag skulle redovisa i procent resultat av varierande testdelar – men språket är en MÄNGD. Det kan inte mätas i procent. Tänk, om man mäter fel ”del” – och den andra kan massor av något annat, som man inte mäter? Räknas inte det?
Och bara för att jag är invandrare har andra rätt att bedöma, hur mycket svenska jag kan i PROCENT? Så urlöjligt! Hade jag gett testet till svenska arbetslösa, hade ingen av dem fått 100% – och även om de hade fått det, innebär det inte att de kan svenska så de klarar varierande utbildningar mm.
Detta skriver jag, för att du skriver att du tycker att har kunskapsluckor. I vad? Du verkar ha lågt självförtroende, för att du började studera ”på äldre dagar” och därför verkar du anse, att du kan mindre än andra. Men är det verkligen så?
Många människor, som inte har någon speciell utbildning, kan så mycket, de är så visa och förstående – vilket är den kunskap, som ofta fattas många andra. Du verkar så ödmjuk – varför? Du letar efter kunskap, och det är det som är vitsen. Många andra anser, att de kan så det räcker och behöver inte lära sig mer, för de kan mer än andra.
Man kan aldrig så mycket att man inte behöver lära sig mer.
Det ska du veta.
Hälsningar
Jitka
Bra, Marita!
Bodil
Hej,Jitka,
jag tror att för mig kom årsringarna som Bodil skriver om upp tydligt nu.
22-åringen som öppnade Eget,visste och kunde allt=jättebra självförtroende.35-åringen som flyttade till jättetrevligt villaområde med akademiker, matklubb, bokklubb och stort umgänge. som insåg ett jag inte kunde så mycket om de nya områdena=sämre sjlvförtroende.(som en vän med liknande uppväxt sa:”när han gick sin högre akademiska utbildning,gällde det att hålla käften, så han inte avslöjade sin bakgrund”)jag pluggade och lärde mer om allt=bättre självförtroende. sen som arbetade som invandrarlärare,insåg hur lite jag kunde om andra länder, kulturer mm=sämre självförtroende.Pluggade, lärde i samspråk med elever från olika länder= bättre självförtroende o.s.v. sen tror jag att alla års-ringarnas minnen och känslor kommer upp då ock då.
m.v.h Marita
Marita,
Egentligen tycker jag att det är bra att man inte är så säker i korken alltid? Jag tänker ibland att det alldeles för ofta bara är jag som svarar ”DET HAR JAG INGEN ANING OM!”
Numera rubbar det sällan mitt självförtroende, men periodvis har det gjort det, och jag vill inte förstelnas till att tro att det inte kan göra det igen. Men då får man göra som du gjort: ta nya tag. Och det är ju inte farligt!
Allt gott
Bodil
Hej. Bodil,
du har så rätt.I äldrepedagogik gäller det att inse att man inte alltid är bäst i klassen.Ett bra svar var ofta ”det vet jag inte, men jag ska försöka ta reda på det”
m.v.h Marita
Ja,
Det är en ödmjuk och offensiv läraransats. Men samtidigt: vad är det då som man kan ta reda på? Det är bara alltför lätt i vår tid att dölja sin okunskap i ordmassor av floskler som man i sin tur har fått från någon annan som inte heller har förstått…
Så därför kan det vara befriande (för en själv och för andra) att då och då bara säga just detta ”DET HAR JAG INGEN ANING OM!” – och så stå för det. Antingen man kan eller ens vill försöka ta reda på det eller inte.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Vuxna ser ju igenom floskler och ordmassor, därför har jag trott att mitt
”sätt”var bäst. Att säga som du, ger säkert en mer avslappnad tillvaro för båda parter. det var ju jobbigt att ta reda på allt, som vetgiriga nya svenskar ville veta.detta har jag behövt tänkt på DÅ.MEN TANKEN DÖK ALDRIG UPP.så viktig är kommunikation….
m-v.h Marita
Hej, Jitka,
du har ett mycket bra svar. Men jag tror att det handlar mer om de årsringar Bodil skriver om.ibland stöter man på sin 20-åring, som ”visste och kunde allt=stort självförtrende”.Sen flyttade jag till ett villaområde med akademiker, bokklubb, matklobb osv
inlägget ovan blev det något fel och upprepning med.Men en ny sak som hände i den akademiska miljön jag levde i,var att jag fick ett slags förakt,som jag inte är stolt över. Att många människor hade åsikter som jag redan läst i ledare mm, apropå floskler.Många hade inga egna åsikter, utan tog åsikterna från den dags tidning de abbonerade på,och dess politiska åsikter………
Ja,
Ankdammar finns det gott om i de akademiska sammanhangen, liksom orättfärdig lärdomshögfärd, mm. Men där finns ocksåinom akademin en oerhörd massa ödmjuka, briljanta, nyfikna, kunniga människor som det är en nåd att få träffa och samarbeta med.
Allt gott
Bodil
Ja snälla Bodil, jag har också mött dem, tyvärr oftast i böcker ock media. Det är de som dragit mig framåt och viljan att lära mer.
m.v.h. Marita
Hej,
Att tro på sig sig betyder inte att man ”vet allt bäst”. Det kan tolkas även så, att man är övertygat om, att man klarar att lära sig och satsar mer. Att man gör sitt bästa att klara det. Då är det inte så enkelt för människor, som ger syn att ”kunna mer och bäst” att dupera en. Det handlar inte om att inse, att man inte är bäst i klassen, utan att vilja bättre än man är. Själv.
Jag lät mig inspireras av mina invandrarelever till att läsa vad jag kunde komma åt. Både om deras kulturer, om deras språk, om hur man lär sig svenska, osv osv. Både för mig själv, för jag var nyfiken (och fortfarande är), och för att kunna göra någon nytta för dem. Att säga att man har kunskapsluckor är inget att skämmas för, för ingen kan allt. Speciellt när man gör sitt bästa att fylla dem. Men ofta är det den, som inte har så många kunskapsluckor, som ödmjukt säger det, trots att i verkligheten kan man mer än många andra.
Jag fick ett intryck av det du skriver, hur du formulerar det, att du själv tycker att det är fel att ha kunskapsluckor och liksom ”ber om ursäkt” och förklarar varför du har dem. Om jag har missuppfatat ber jag om ursäkt. Men vi har ju ingen aning om vad du kan? Precis som du inte vet, vad JAG kan?
Jag har skrivit här, att jag inte funderar över om jag är svensk eller invandrare. Självklart har jag brytning, det blir man inte av som vuxen inlärare. Men det skickar signaler. Många i min omgivning tolkar dem så, att om man bryter, är man mindre vetande. Mindre bra. Kan inte. Fast man inte har en aning om, vad man kan. (Och detta kan jag också använda, när jag möter andra invandrare – vad vet jag om vad de kan, när de inte kan uttrycka den, eller när jag inte frågar vad de kan, när jag inte pratar med dem, ställer frågor och låter dem visa sin kunskap? Sedan undrar jag, varför de reagerar som de gör – att de känner sig kränkta, för de är inte vana vid att bli behandlade så, för de har haft status, som de har förlorat med språket.)
Utan mycket starkt självförtroende skulle man snart ge upp. Men jag vet vad jag kan och vill, jag vet att jag behöver lära mig mer hela tiden, jag är nyfiken och ger inte upp, och vad folk tycker om mig och vad de tror att jag kan är mindre intressant i sammanhanget. Detta lär man sig på vägen. Numera blir jag sarkastisk när folk börjar tala sakta och tydligt med mig, när jag ringer någonstans angående problem med skatt, felaktiga fakturor osv osv.
Men jag tänker på alla äldre, som hela tiden är tvungna hävda sig, för de behöver mer hjälp än jag. Och de orkar inte. Inte om och om. Man tappar orken.
Blir man betraktad som mindre vetande bara för att man är vithårig och inte lika stark, hör sämre, behöver mer hjälp? Hur blir det sen, när man blir mer beroende av att andra ordnar sake som man själv inte klarar/orkar? Hur är det för alla äldre nu?
Jitka
Hej, Jitka,
Det är banne mig inte lätt att vara människa (men ofta är det ändå roligt). Och förresten har vi inget alternativ…
Den ena människan som någon talar högt och tydligt till/med blir jätteglad – ”äntligen någon som visar mig hänsyn och pratar så att jag hör. Dessutom så långsamt att jag hänger med! Och så pratade de inte i munnen på varandra utan en i taget” Den andra människa blir förolämpad av det upplevt nedlåtande – ”vem tror han att jag är?!”
Det KAN vara den andre som är oempatisk och avtrubbad – eller ”bara” fast i fördummande fördomar. När han bemöter någon som sitter i rullstol som om denne inte är tillräknelig, har vi hamnat i det häradet. Expediter och ibland t o m vårdpersonal tenderar att prata med den medföljande i stället för med den berörde. Brr.
Men det kan också vara så att den andre faktiskt gör så gott han kan men att det blir så fel, så fel och får oss att förstå att ”i DEN människans ögon förefaller jag tydligen vara URGAMMAL!” Mest uppenbart blir detta för den som plötsligt råkar ut för inte bara en utan två och tre och fyra som behandlar henne som mindre vetande: det kan t ex hända för den som inte är helt purung och som plötsligt måste börja använda käpp några veckor. Det är som om käppen i sig lägger 20 år till åldern i omvärldens ögon.
Som sagt: det är inte lätt att vara människa – men roligt!
Allt gott
Bodil
Exakt.
Klart att man gör så gott man kan. Men här skulle man kunna påpeka, att man ska försöka lära sig mer om, att alla är inte lika. Man kan säga, att det ”inte ingår i mitt jobb” att lära mig det ena och det andra, men jobbar man på hemmet, på sjukhuset, i skolan, så ingår det faktiskt.
På min första kurs på AmuGruppen AB hade jag en grupp om 16 pers. Man skulle utgå ifrån, att jag fick info om, vad det är för folk och vad de kan, om de placeras på en kurs i Yrkessvenska med syfte på att de efter 4 mån ska fortsätta på en yrkeskurs (svets / svarv).
Men icke. Jag hade förberett mig, skaffat litteratur som ingick i kursen, välkomnade eleverna, lämnade lappar om säkerhet de skulle skriva under, plats för frågor om hur kursen fungerar. Där stod jag, tittade på flackande blickar och fick en känsla, att ingen har fattat något. Jag hade arbetat med invandrarbarn och vuxna SVENSKAR tidigare, så detta var helt nytt för mig. Jag utgick automatiskt ifrån en massa och nu kände jag, att det mesta var på något sätt fel.
Ja, det blev inte det som ”hade sålts”. Det var inte mitt jobb att avslöja, att hälften av deltagarna var analfabeter / folk med mycket kort utbildning. Det ingick inte i mitt jobb att upptäcka, att nästan ingen kunde tillräckligt svenska. Att de absolut inte skulle hinna lära sig så mycket att de kunde fortsätta på en yrkeskurs, där man förutsatte en helt annan grund för att kunna klara den.
Så jag hade ett val: att informera ledningen / arbetsförmedlingen om…. eller ta itu med allt och lära dem något. Jag undersökte, hur det skulle drabba deltagarna, om jag valde den första möjligheten. Det skulle bli allvarliga ekonomiska konsekvensen för alla. Sedan pratade jag med personalchefen och förklarade, hur det låg till. Hon frågade, hur jag hade tänkt att lösa det, och det berättade jag. Så egentligen gjorde vi båda tjänstefel, men kursen fick succe och blev såld om och om igen, invandrareleverna ansökte till den i olika kommuner. Och JAG fick göra som jag ville, som jag såg att det fungerade – det blev alltså aldrig samma kurs. Den rullade på med flexibel intag och varje gång det började ett par nya deltagare på måndag ändrades den. Jag älskade det, för där fick jag lära mig hela tiden något nytt, söka ny litteratur osv osv – jag påstår, att det var den bästa utbildningen jag någonsin har fått.
Till den allra första kursen kom ett par veckor efter början en ny deltagare. Han blev på riktigt en tankeställare för mig. Han hade avslutat SFI, han hade sådana språkbrister man brukar ha om man är en duktig studievan deltagare och han skulle lära sig mer svenska. Jag sa till honom att han var på fel kurs, för jag förstod inte hur han kunde bli skickad dit. Han kunde inte förklara det med sin svenska. Jag frågade honom vad han hade gjort i sitt land. Han hade varit docent på Sarajevo Universitet. Det syntes på hela honom att han hade haft högt status, att han visste sitt värde, han visste vad han kunde. Hur det måste ha känts för honom att åter och åter bli kränkt av folk som han hade mött, som talade sakta osv – och jag vill bara påpeka, att jag vet exakt hur det känns att upprepade gånger bli betraktad som mindre … allt möjligt. Hur frustrerad han måste varit, för man blir behandlat på något sätt, man vet inte varför, man utgår ifrån, att det fantastiska systemet är fantastiskt, för man har ju kommit i ett så demokratiskt land, man förstår inte, att folk man möter är bara människor, som följer reglerna.
Ja, där blev jag arg. Borde inte, för jag måste ju samarbeta.
Men i alla fall, mannen fick en annan kurs på mycket högre nivå. Jag började läsa litteratur om kroppspråk.
Så jag är fortfarande övertygad, att om man behöver hjälp, ska man inte behöva be om den. Man ska fortfarande bli betraktad som en människa. Oavsett hur gammal man är och varifrån man kommer och vad någon annan FÖRE har behövt och vilken erfarenhet den man möter har haft.
Men som sagt, vi är bara människor och det är inte lätt.
Att tala sakta till någon är bra. Man får ta sig tid att lägga märke till, om det behövs. Fast det är inte lätt att komma ihåg det.
Det är så roligt att byta tankar.
Hälsningar
Jitka
Fin berättelsekedja, Jitka!
Särskilt viktigt var det förstås att du tänkte i konsekvenstermer, både för dem som skulle kunnat drabbas ekonomiskt om du sa som det ”var” och senare för den högutbildade mannen. Om du hade gjort det som var RÄTT för stunden, hade det kunnat bli hur fel som helst.
Tyvärr är det mesta av det regelbaserade bara inriktat på det direkta, och det är därför det kan bli så fel i både utbildning, vård och omsorg och sociala sammanhang.
Allt gott
Bodil
Hej Jitka,
Jag har arbetat med SFI- och Svenska2- elever under många år och jag känner så väl igen det du skriver om det ovärdiga bemötande de kan råka ut för både av sina lärare och andra svenskar: Talar man dålig svenska, så vet man inte så mycket. Samtidigt var det många gånger svårt att riktigt få grepp om vad de satt inne med för kunskaper, på grund av bristande ordförråd och jag led ofta med dem när de försökte uttrycka djupare tankar. Så intressant – men så frustrerande att ha den där språkbarriären mellan dem och sig själv! Nu arbetar jag med en privatelev, 75 år gammal som så gärna vill lära sig vårt språk. Jag prövar mig verkligen fram, märker vad lite jag egentligen kan om äldres inlärande. Jag behöver kunskaper om det!
Du skriver att du gärna blir sarkastisk när myndigheter och liknande talar som om du var mindre förstående, eller hade svårt med språket. Varför blir du inte arg i stället? Säg till på skarpen, att du inte har problem med svenskan och vill bli bemött på ett för dig värdigare sätt. Jag kan förstå att den bakom luren tror att han/hon är hjälpsam, men om man känner sig kränkt, ska man tala om det. Personen kanske behöver en tankeställare.
Hälsningar Petra
Hej, Petra,
nu försökte jag vara diplomatisk – klart jag blir arg. Men med ilskan kommer man inte långt, när man behöver uppnå något. Så jag väljer situationer där jag säger till på skarpen, och med åren har jag blivit ganska bra på att ”känna efter” atmosfären. Mest arg blir jag, när det gäller någon annan och jag kan göra något åt det utan att det drabbar henne.
Sarkastisk blir jag, för då mår jag själv bättre så att säga. Jag har inga problem med att klara nyanser i svenska, men den andra blir väldig osäker på hur jag menar det egentligen, och det roar mig. De vet inte riktigt om jag vet vad jag säger och vet inte hur de ska bemöta det, för man vill ju inte vara riktigt dum mot andra, eller hur? Ja, så det är bara för mitt eget välbefinnande, jag bekräftar för mig själv att ”problemet ligger inte hos mig”. Barnsligt? Ja. Efter 43 år tycker jag att jag mår bra och får (oftast) som jag vill.
Men hur blir det när jag sitter i rullstol på hemmet? Ska jag behöva fortsätta kämpa för att visa att jag inte är dum i huvet och kan svenska?
För jag har faktiskt sluta tro på att folk får en tankeställare. Det är på något sätt automatiskt, att man tar för givet att den andra ”behöver hjälp”, för alla ber inte om den. Sedan är det ganska automatiskt, att man ”mår bättre när man kan mer än den andra”, fast det kan man ju inte veta, eller hur?
Bodil skrev här någonstans, att man får börja med undervisning av de andra där den andra står. Jag kan säga, att det gör man mycket sällan. Man tar sig inte en tid man behöver för att få reda på det. Man utgår från det man ser. Eventuellt hör. Ser man att någon är gammal, utgår man (i bästa fall) från, att människan behöver hjälp. Hon börjar ”ha problem”. Hon hör dåligt, Hon är glömsk osv. Man ser det ju med egna ögon. Fast man ser det man vill se och man brukar få se. Vilket inte alltid motsvarar verkligheten.
Som du skriver, man måste vilja lära sig, hur man ska göra. Alla är inte intresserade av att se den andra som hon verkligen är och vad hon verkligen kan, det behövs tid till det, den har man inte. Tror man. Men vill man förstå och försöker lära sig, så blir det lättare för varje gång man ”råkar ut” för liknande situation.
Jag tror att man egentligen vet väldigt lite om hur andra lär sig. För andra lär sig inte på samma sätt som en själv har läst i teori. Om jag utgår från mig själv, jag lär mig bäst när jag själv letar och sedan kollar jag av med någon som redan kan och så diskuterar vi. Jag vill inte bli ”undervisad” enligt regler i tur och ordning. Jag lär mig det jag är intresserad av, fattar inte det jag inte är intresserad av tills jag hittar en detalj som intresserar mig, och då kör jag kanske ”bakifrån”. Och självklart har jag alltid blivit undervisad enligt systemets alla regler precis som alla andra.
Så om jag gör undervisningssituation intressant och rolig, med ”buffe bord”, så hittar folk något, som intresserar dem och vill. Sedan lär de sig att smaka på det andra och blir intresserade eller inte, men de lär sig alltid något MER än om man matar det med allt.
Lätt? absolut inte. Gångbart i dagens samhälle? Absolut inte, trots att man påstår motsatsen. Har jag gjor det? Absolut, sedan jag kom på det har jag kört den metoden varje gång, tills jag brände ut mig. Men i smyg, för man måste ju följa läroplan och skolplan och allt möjligt, och så är man trots allt osäker på, om det är rätt för den och den, och så kämpar eleverna emot, för de är vana att lära sig SÅ HÄR, och så är det jobbigare för dem, för de måste göra mer på egen hand och de vet inte hur …. osv osv….
Och självklart förstår jag, att man måste ha system, regler, plan osv, speciellt ju högre man kommer, att det inte funkar så som jag önskar och drömmer om, för hur skulle man göra.
Men har man EN elev, så har man den förmånen – man lär sig själv MASSOR om hur det fungerar, och samtidigt hjälper någon.
Jätte intressant diskussion, kanske inte passar här…
Hälsningar
Jitka
Hej, Jitka,
En av våra medhjälpare i det individualiserande och upptäckande är ju faktiskt internet. Förutsatt att man är intresserad och då och då får lite hjälp med struktur och återkoppling kan man ju hitta hur mycket som helst.
Detta kan man faktiskt utnyttja också i relationen gammal – ung. Det har alltid varit svårt att få en yngre generation att ta till sig det äldre kommit på. Men om vi förpackar det väl och lägger det på nätet så att de hittar det SJÄLV, så kan en stor del av motståndet vara övervunnet.
Man får som sagt inte vara ”dum” bara för att man är gammal…
Allt gott
Bodil
Just det.
Och eftersom jag hade min ”livsutbildning” på Amu, där man just då började med kurserna och jag blev ombedd, då fick jag lära mig ganska mycket för att kunna lära ut. Sedan dess har jag flitigt använt denna möjlighet både där och sedan på grundskolan, när det inte var så vanligt. Då kunde eleverna jobba med det de tyckte var kul på sitt sätt och inspirera varandra. Och jag lärde mig av dem en massa – både om datorer och hur de söker och vad de vill kunna.
Livslångt lärande.
Tänk att nu lär jag mig nytt igen, och det är så intressant så jag har glömt att äta frukost! Och kaffe!
Hälsningar
Jitka
Ja, det är en fantastisk ny lärarerfarenhet att man kan få veta VAD de studerande söker och HUR. Det kunde vi inte före datorerna – eller i varje fall var det mycket svårare.
Samma resonemang kan gälla för mig själv versus mig själv. Ibland tittar jag på skärmen och tänker ”jaså, var det det jag undrade?!”
Allt gott
Bodil
Fast tyvärr måste jag säga, att det fortfarande inte är så jätte vanligt att använda på grundskolan. Man har inte datorer så det räcker.
hej jitka,jag ber inte om ursäkt för mina kunskaps luckor, bara konstaterar att de finns.och ser
framemot nya erfarenheter
vänligen Marita
Hej, alla bloggare,
Det slog mig att de flesta på denna sida har invandrarerfarenheter. Jitka, jag, Petra, Roland Janicke.Har vi en ”speciell erfarenhet”.Är det så att i krock med olikheter uppstår ” något”Jag vet inte. Vad tror ni?
m.v.h. Marita
Det kan vara så, att man utvecklar ”åttonde sinne” – man blir känsligare för andra signaler, när språket inte räcker till. Då menar jag både riktigt språk och kroppspråk mm.
När min Yrkessvenska blev så populär att det satt 49 mest invandrarmän i en lokal beräknad för högst 20 en ovanligt varm sommardag, och det tog flera dagar att fixa missförståndet, räckte det för mig att öppna dörren till en knäpptyst lokal för att märka, att man maåste arbeta med silkesvantar, om det skulle fungera. Vad jag gick på är svårt att förklara.
Men det var kul att veta, att man har utvecklat något nytt på grund av alla möten.
Jitka
Hej, Marita,
Det är ju ofta i gränslanden och i mötena som något uppstår. Själv har jag påverkats mycket av 25 års närhet till människor med andra kognitiva förutsättningar än de vanliga.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och alla andra bloggare !
Läser ”det är inte lätt att vara människa men ofta är det ändå roligt” och det är sant.
Bodil skriver om fördomar och bemötandet av personer som sitter i rullstol.
Därför ska jag, som har egen erfarenhet av det, skriva lite om hur det har varit och är och mina känslor för det.
Först en liten förklaring.
Jag drabbades av polio när jag var 17 år och hade en period på något år i rullstol och blev rehabiliterad till ett bra liv i 40 år. Då kom sen-effekter av polion som försämrar min rörlighet så nu har jag inte kunnat gå på 4 år.
På 1950-talet när jag först var användare av rullstol var det nästan det samma som idiotförklaring och helst skulle man inte synas i samhället.
I vår tid nu märks det inte så väl men det finns.
Jag har både en manuell rullstol och en s. k. el- moppe (en trehjuling) och är ute i olika sammanhang dagligen med inköp , föreningsverksamhet och turist.
Är inte på något sätt överkänslig för olika bemötande men märker en tydlig skillnad på vilken av stolarna jag använder ute i samhället.
Med el-moppen verkar ingen reagera på att jag går på hjul utan jag får samma behandling som gående, men med den manuella blir jag oftare tillfrågad om jag behöver hjälp t. ex. om jag ska packa varor i kassarna när jag handlat och med att ta av och på ytterkläder.
På grund av att jag har humor och i vissa fall självironi (förr fanns det något som kallades skröppelhumor, det var självironi mellan de som själva var skröppliga, men det har jag inte hört på länge) ser jag detta bara som åskådare och inte det minsta som diskriminering.
Jag är inte som Bodil skriver ”URGAMMAL” men passerat 75 och visst märks det att hjälpmedlen lägger till några år på bemötandet.
Lite om kunskapsluckor.
Det har ju alla, men ju äldre man blir lär man ju mycket i livets skola och då tror jag sjävförtroendet växer så man lättare hittar sin plats på kunskapsnivån och kan acceptera vissa luckor.
Nu har vädret blivit så fint i Lyckeby så nu ska jag ut
hälsar
Roland
Absolut.
Och det kan också bli så, att om man en tid grubblar över varför folk är som de är – är det något fel på MIG att de bemöter mig som de gör? – så utvecklar man en ”överkänsligeht” som andra, som inte är likadana eller i liknande situation, inte har. Sedan måste man jobba med den – att man inte alltid blir stött, att man inte alltid utgår ifrån, att ”de gör så för att jag är (fyll i: invandrare, rullstolsbunden, gammal, ung, kvinna…) För det kan faktiskt vara något annat: att människan vill vara snäll och hjälpsam, eller dum och rasistisk, eller inte kan bättre tills hon lär sig.
Jag hade frågat dig om du behöver hjälp. Det brukar jag göra. Av någon anledning har tanter på ICA alltid börjat prata med mig vid någon disk, trots att de inte gör det annars. Jag undrar om jag ”ber om det”. I så fall hur och varför.
Hälsningar
Jitka
Spännande det där vad vi själva sänder ut för signaler. För signalerar gör vi ju, även om signallampor ännu inte ingår i människans kroppsliga utrustning.
Allt gott
Bodil
Hej, Roland,
Gång på gång tänker jag på hur lätt vi människor kan göra varandra illa, också när vi bara menar väl. Det är som om vi hade fel utrustning än så länge. Kanske kommer evolutionen att ge oss några olika lysknappar – en av dem skulle i så fall gärna få betyda ”vill du ha hjälp?” För redan detta att fråga med ord eller resa sig för någon på bussen eller … – det kan bara alltför lätt missförstås och få den berörda att känna sig utpekad, gammal, sjuk,..
Än så länge är detta ett av de pris vi får betala för att leva bland många okända människor.
Allt gott
Bodil
Ja, Bodil,
du har så rätt. Samtidigt så intressant att vi alla är så lika. Oavsett kultur, utbildning mm.De flesta har liknande basbehov.
m.v.h. Marita
Ja, och jag har alltid vänt mig mot uttrycket ”barn med särskilda behov”. De har inga särskilda behov – de har samma behov som alla andra barn. Men de kan behöva andra möjligheter för att tillfredställa sina allmänmänskilga behov. Och det samma gäller förstås också för deras drömmar och önskningar.
Allt gott
Bodil
Hej igen !
Nu har det blivit mörkt ute så nu ser jag inte de vackra höstlöven, så nu blir det lite skrivning igen.
Marita frågar om vi har en ”speciell erfarenhet” vi som har invandrarerfarenhet och mitt svar är JA UTAN TVEKAN.
Nu ska jag förklara igen, det behövs när vi inte känner varandra så väl.
Jag är född i Sverige, och har levt hela mitt liv här, men har ändå verklig invandrarerfarenhet kanske mera än många andra.
Min farfar var Tysk gift med en Svenska och bodde i Köpenhamn tills farmor dog när far var 3 år och då kom han till sin Mormor i Sverige. Farfar flyttade tillbaka till Tyskland och dog där 1953.
Jag gick i skolan under senaste delen av andra världskriget och det var mest då jag fick erfarenheterna.
Jag var den ende av c. a. 35 elever i skolan som hade någon utländsk anknytning.
När kriget var slut 1945 ( jag var 9 år då ) och det gått dåligt för Tyskland gick det också illa för mig kanske mest på grund av namnet.
Jag blev tysk-ungen , tysk-jäveln och det allra värsta var när jag blev stolt över att plötsligt ha en Farfar, (som vi inte visste de sista krigs-åren) och tog med ett påskkort med frimärke med det vid den tiden förhatliga hakkorset till skolan.
Det blev många blåtiror och mycket näsblod innan jag hade satt mig i respekt och upprättat mitt anseende.
Så visst har jag erfarenheter som invandrare trots att jag är Svensk.
De erfarenheterna har säkert präglat mig hela livet.
Jag har lätt att förstå varför andra uppträder på ett visst sätt i olika situationer, ofta på grund av enkla missförstånd , lätt att umgås med andra oavsett etnisk bakgrund, religion, hudfärg eller utbildning.
Jo Marita ”något har uppstått” och som jag ser det nu efter så många år ( och trots att det var hemskt när det hände) tycker jag för min del att de erfarenheterna varit av godo.
Hälsningar till er alla bloggare från
Roland i Lyckeby
Hej,
Filosofen Bertrand Russell, skriver i sina memoarer om vad som gör livet värt att leva. Fritt ur minnet är det:
1. The longing for love – alltså längtan efter kärlek snarare än kärleken själv,
2. The search for knowledge – alltså sökandet efter kunskap snarare än kunskapen själv.
3. The unbearable pity for the suffering of mankind – det svåra, både det egna och andras, hör alltså också till det som gör livet levvärt.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Ser under 3 här ”det svåra — gör livet levvärt”
Har läst österländska visdomsord ”en drake kan bara stiga i motvind” och där kommer det ju in att möta svårigheter.
Att kunna lösa svåra problem på olika sätt stärker och samtidigt kan man glädja sig åt att ibland går det lätt.
Hälsningar nu när morgondimman har lättat i Blekinge
Roland i Lyckeby
Hej, alla bloggare.
så tacksam jag är, för att leva nu, under IT-tiden med alla sociala medier, när jag förkyld, febrig och hostig inte tar mig ut.
Oj, Roland, vilket trauma i så unga år. den årsringen tror jag du bär med dig alltid. Ett så homogent,fördomsfullt samhälle, där allt som inte ingick i normen, ansågs som ONORMALT,vill vi inte ha tillbaka
Det finns knappast något annat som lika förvrängande som krig kan plocka fram människors sämsta sidor. Varje gång jag tror mig veta något om den s k folksjälen, påminner jag mig själv att det gäller bara i fredstid.
Allt gott
Bodil
Hej,Bodil,
intressant att du tar upp filosofen, Bertrand Russel här.Det är mycket intressant att ta del av hans tankar
m.v.h. Marita
Hej, Bodil,
när du nämnde”att det man lär om folksjälen, gäller bara i fredstid” 5/11. Så är det oftast. Vi hade ”pratlista” ofta i mina invandrarklasser, då fick alla prata om vad de ville.det kunde gälla upplevelser,traumatiska,roliga,artikel i dagstidningen, recept, hemlandet o.s.v. Jag rättade sällan svenska språket då, och oj vad de pratade svenska, när de fick välja något som låg nära.Vi skrattade ofta åt någon skojfrisk och tvärt om åt han som fick testiklarna bortslitna under tortyr o.s.v. Som en kille från Kurdistan uttryckte sig ” ni har importerat hat till
Sverige”( utsäkta , tryckte på fel knapp).så jag menar att det påverkat både våra nya svenskar och oss. Det som skrämt mig under åren är:”är vi människor så lättledda”. Vad händer med oss om en ny HITLER dyker upp?
m.v.h. Marita
Ja, detta mänskliga undantagstillstånd som kallas ”krig” och allt som det förändrar i människors inre och relationer, detta som det är vår kanske viktigaste uppgift att hålla borta men som är så oerhört svårt att ”förstå”. Så vad kan man då göra? Drömma, hoppas, tro, be, organisera, försöka påverka ännu en generation,…?
Allt gott
Bodil
Ja, att påverka ännu en generation, är vår ”förbaskade” skyldighet.
m.v.h.Marita
sen har jag också tänkt,”är det rätt att vi som haft djupare och daglig längre kontakt med krigsskadade människor, behåller kunskaperna för oss själva”? Det vi lärt oss öga mot öga, kan vara svårt att läsa sig till.Men då måste man orka också…….
m.v.h. Marita
Jag är inte riktigt med dig när du skriver om det integrerade lärandet. Hur menar du? Hur tänker du när du skriver att de äldre framförallt kan bidra med det integrativa?
Jag är äldrepedagog och blev först lite ställd när jag läste din bok och stycket om äldrepedagogik. Min avsikt som äldrepedagog är inte komma och aktivera grupper av äldre personer. I min värld handlar äldrepedagogiken om att stimulera till verksamhet som är meningsfull för individen (eller gruppen beroende på i vilket sammanhang jag befinner mig i). Framförallt ska det i en jämbördig relation; ingen ska bli pålagt något som man inte önskar. Jag känner mer igen mig i ditt resonemang om att vara ett bollplank. Jag funderade över ordet mentor, kanske blir vi i möten mentorer för varandra.
Tillbaka till det integrativa. Jag kommer att tänka på Erik Homburger Erikssons livscykelteori. Innebär en del av det integrerade lärandet att gå tillbaka till tidigare obearbetade händelser i livet och omforma dem till ny kunskap om varför jag blev som jag blev och använda den kunskapen för att nå högre visdom? Handlar integrationsförmågan och den klarare visdomen vid hög ålder ”bara” om att tid finns till reflektion?
Så BRA att du går in här. Det blev jag jätteglad för.
Jag är öppet nyfiken på vilka existerande vetenskaper som kan bidra i det nya äldrelärande som är på väg – ”nya” genom att vi är så MÅNGA som kommer att leva så LÄNGE utifrån en så annorlunda tidigare SKOLNING, under en ålderdom med så mycket bättre HÄLSA och så annorlunda INFORMATIONSTEKNOLOGI än tidigare generationer. Det här är så stort att det fyller mig med en stor förundran. Det är en nåd att få vara med om det – och det sker i vår tid. Vart kan det leda?
Jag träffar många äldre som lär sig fantastiska nya saker sent i livet – och det är stort nog och förtjänar säkert sina mentorer/ lärare med insikt i hur äldre människor lär sig nya förmågor. Men det äldrelärande som jag framför allt tror kan bli viktigt och kan få en ny betydelse också i kultur/ samhälle är det som sker INUTI en människa när årsringarna börjar blanda sig. Inuti oss kan vi ha en åtminstone bitvis ordlös och dessutom mycket snabb kommunikation – en sådan finns också i unga människor och är den som vi brukar kalla för en aha-upplevelse. Något framstår plötsligt i förklarat ljus.
Det specifika för äldre är att de/ vi har varit med om så MYCKET under så OLIKA förhållanden att processen bakom aha-upplevelserna kan vara ,ycket mer komplex. Du tar upp att enskilda årsringar kan innehålla mycket som inte integrerats då eftersom vi inte sett sammanhangen mellan det som skett under så olika förutsättningar. Ja, det finns med i detta, men betydligt viktigare är att BÅDE det tidigare bearbetade och det obearbetade nu kan löpa samman till helheter och bakomliggande faktorer som vi inte kunnat skönja tidigare. Jag må ha bearbetat mina 25-årsupplevelser och -erfarenheter och -kunskaper aldrig så mycket då, men jag har inte kunnat se dem i ljuset av allt det jag lärt mig och varit med om senare förrän nu. Det är en oerhörd kraft i den integration som kan ske i gamla människor.
Medan barnens tidiga utveckling myket handlar om att skapa mening ur alla förstagångshändelser, handlar vår sena utveckling om att skapa mening ur alla våra lagrade årsringar. Kanske ibland utlöst av att något nytt fiskar fram också det vi varit med om för länge sedan, men lika ofta utan att något yttre nytt alls är inblandat – allt det nya finns i stället där inuti i integrationsprocessens process och resultat. Var för sig kan de oika delarna ha utvecklats så långt det gick att nå DÅ, men som nu integrerade kan de leda till något helt annat.
På den ackumulerade nivån är det kanske historievetenskapen som mest utvecklat hur enskilda händelser över tid kan leda till att man skönjer mönster på ett annat sätt än vad som varit möjligt i stunden vid varje enskilt tillfälle. Jag söker efter något liknande men för den individuella nivån.
Allt gott
Bodil
Hej,
Som jag ser detta att ”integrera” arsringar, att lära sig nytt mm, som du skriver om, sa tycker jag, att ALLT grundar sig pa allt. Oavsett om vi är medvetna om det, erfarenhet, kunskap, omedvetet handlande osv. finns ju i oss och bearbetas och paverkas hela tiden. Vi hade inte blivit de vi har blivit och vi kommer att bli, om vi inte hade JUST DE erfarenheter, kunskap osv. Om vi inte hade växt upp just där vi har växt upp, mött just de människor vi har mött och blivit paverkade av.
Att vi dras till det vi dras till maste grundas pa det hur vi har blivit slipade under alla dessa ar. Att vi försöker lösa var framtid i 65+ alder just sa vi försöker göra, oavsett om andra i var alder gör det pa annat sätt, maste vara resultat av det, hur vi har levt vart liv, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Att hur vi löser vart liv, hur vi ställer oss till det vi möter, hur vi reagerar – allt – maste bli resultat av vad vi har varit med om och hur vi har slipats av olika situationer. Omedvetet eller medvetet.
Sa t.ex. ALLT just JAG lär mig och vill lära mig är färgad av vem jag är: ”invandrare” (citationstecken har sin orsak), uppväxt i en annan ”kultur” – uppfostrad med andra förutsättningar och lärd att ställa mig till omvärlden pa ett annat sätt, vilket lyser igenom den svenska ”fasaden” oavsett hur jag anstränger mig att dölja det, och när det kommer till kritan sa är jag stolt över att jag inte lyckas, för att jag för länge sedan har insett, vilken förman det är att se med andra ögon, när jag vill, och sätta pa mig svenska glasögon när det passar MIG. Att jag ser pa andra människor fran andra länder med den kunskap jag har fatt under manga ar och slipat med erfarenhet och jämförelse och öppenhet för att lära mig mer. Att allt detta kan användas i möten med människor som är annorlunda pa ett annat sätt – gamla, med olika bokstavsdiagnoser osv – att möta dem med respekt som de är och inte försöka pressa dem i ”normalformen”. Att jag har insett att jag aldrig blir klar, för varje gang jag tror, att NU VET JAG, sa lär jag mig, att det inte behöver stämma. Att jag har insett, att det finns sa mycket kunskap, att jag maste välja vad jag vill fördjupa mig i och första, att jag inte behöver kunna allt, trots att jag är intresserad av vissa delar av det som jag egentligen inte behöver eller vill bekymra mig om.
Sa om jag skulle vända pa det, hade jag varit lärare för äldre, hade jag utgatt ifran, att de har kommit till mig för att de vill lära sig nagot pa basis av det de redan kan. Och eftersom de vill kunna just det de vill kunna, sa hade jag latit dem bestämma, vad de vill fa ut av det som jag har att erbjuda. Vilket egentligen skulle i en perfekt värld fungera även för andra arsgrupper.
Jitka
Tack för ditt svar; jag tror jag hänger med! Jag är just nu inne i en handledningsuppgift (jag har gått vidare på äldrepedagogspåret och läser en fördjupningskurs på Malmö högskola) och träffar en grupp från SPF i Perstorp vid ett antal tillfällen. Det fanns en önskan i föreningen att vi skulle ha din bok ”När horisonten flyttar sig: att bli gammal i en ny tid” som utgångspunkt och det har hittills varit mycket bra. Det är mycket givande för mig och jag hoppas även för deltagarna. Jag tror att ens eget liv och dess erfarenheter kan komma fram i ett nytt ljus när man delar upplevelser med andra vilket i sin tur kan ge en ny vinkling när man funderar över saken en gång till på egen hand. Kanske kommer vi fram till något som vi vill och kan dela med oss av på din blogg.
Till både Jitka och Jessica,
Ja, visst är det så att man måste vara som Kirkegaard och utgå från den berörda människan. Stimulera dem till initiativföreträde. Haka på så gott man kan, stötta från sidan. Etc.
Men jag vill gärna dra det här ett steg längre när jag letar efter äldrepedagogik för årsringars möten. Det är inte så lätt att få kontakt med sina årsringar, och det är inte så lätt att ha någon förhandstro på att möten dem emellan kan medverka till ett språng i ens insikter och kunskaper. Det är så mycket lättare med något som vi kan peka på i den yttre världen: detta kunde du inte tidigare, nu kan du det. Men när underlaget finns inuti var och en – och skiljer sig åt – då är det svårare. Just därför skulle det behövas dem som kunde stötta processen metodiskt.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
jag tror att det beror pa VAD man lär sig. Att utga ifran att SA HÄR LÄR SIG EN GRUPP MÄNNISKOR oavsett vilket, för att de är sa här gamla tycker jag att förenkla, för jag lär mig säkert inte pa samma sätt som du. Jag lär mig bäst, om jag blir intresserad. Da far nagon komma pa ett sätt att fa mig att bli intresserad av det de vill ”sälja”. De kommer givetvis utifran mina arsringar: under arens gang kommer jag pa, att det, som jag är intresserad av, ha nagot gemensamt med det, som jag inte bryr mig om, och eventuellt blir nyfiken. (jag talar om exakta saker i mitt liv och lang erfarenhet, da jag började göra nagot som jag aldrig trodde jag skulle bry mig om.Och det har växt igenom mina arsringar).
Utmaning för mig som lärare är att hitta dessa tecken hos nagon, som jag ska lära MITT ämne, som han inte bryr sig om.
Det dära om att GE ORDER är väldigt sublimt, man maste känna efter när det funkar och när man bara kan glömma det. För man kan ta lusten ifran folk pa ett enkelt sätt.
Hälsningar
Jitka
Hej Bodil och alla andra,
Det här med äldres lärande snurrar ständigt i mitt huvud. Jag tycker att det är en av dina intressantaste grenar på bloggen. Jag har undervisat nästan hela mitt liv, först små barn, sen vuxna och nu har jag ett flertal kurser för äldre och då menar jag i åldern 60-90. När jag gick på seminariet lärde jag mig undervisa barn, när jag gick över till vuxna fick jag en del ganska bra universitetskurser att ha i ryggen, men nu med mina äldre vänner märker jag att min pedagogiska grund är mycket mindre.
Det skiljer naturligtvis i grupperna. Kurser där vi ska diskutera och byta erfarenheter är intressanta och inte så svåra att leda, för vi har så mycket med oss i bagaget allihopa. Men den kurs som fascinerar mig mest för tillfället och ställer mig inför den största utmaningen är en kurs i datorkunskap för nybörjare. Inom vuxenpedagogiken kom jag flera gånger i kontakt med de ord av Kant som du citerar någonstans: ”Om man ska föra en människa mot ett bestämt mål, måste man hitta henne där hon är och börja just där…” Ord som etsat sig fast kanske för evigt.
Men som totala nybörjare i datorkunskap är mina elever ingenstans i fråga om kunskaper! Jo. några har skrivit maskin och det underlättar. Men böcker av det här slaget har de aldrig tidigare mött, apparaterna har de bara på avstånd betraktat med respekt men inte vågat röra, en mus som de måste ta makten över har de aldrig träffat … Det är fantastiskt att börja en ny datorkurs och åldern på deltagarna stiger bara. Från början var de 55-65, nu i vår får jag min första 90+are.
Ja, det är en sann utmaning. Den lär mig själv mycket och den ställer krav på mig, men lyfter mig. Att lämna en grupp som kan skicka mejl till barnbarnen och gå in på svt.se för att läsa vidare ger inte bara mina vänner ett stort lyft. För en del öppnar sig världen, jag märker hur några är ivriga att gå vidare med nya utmaningar på området. Några började för att de fick en datorkurs i julklapp av barnbarnet och måste ”öppna” den.
Att undervisa äldre i något som är totalt nytt för dem ställer alltså stora krav på läraren. Man får arbeta med motståndet – det här lär jag mig aldrig, jag glömmer ju allt – och man måste ständigt hålla fast vid de små stegens princip. Att dra jämförelser mellan datorn och vår hjärna är en god idé. Datorn ligger ju i underläge när det gäller känslor, smak och lukt!
Jag känner ofta att jag skulle behöva hjälp av forskningen om äldres lärande. Hur kan man utveckla sin möjlighet till fokusering? Vilka minnestekniker kan man använda sig av? Hur ska man organisera sitt inlärda material så att man hittar i det? Hur kan man få praktisk bruk av de nya hjärnceller och synapser som vi skapar hela tiden?
Om det finns andra här på bloggen som stött på liknande problem som jag, skulle jag gärna vilja ta del av era erfarenheter. Vi har så mycket att lära om hur man undervisar gamla i något totalt nytt.
Petra
Hej, Petra,
jag var pa väg att stänga datorn och ga och ägna mig at nagot livsviktigt, nämligen laga lite mat till familjen när man nu har den möjligheten.
Medan jag skalade potatis, tänkte jag pa mitt inlägg som jag hade skrivit tidigare idag.
MITT SÄTT.
Jag tror, att vi ofta kranglar till det med att man letar efter avancerade förklaringar och svar nagonstans, där det inte finns ETT svar.
Varför ska man studera, hur man ska undervisa smabarn, hur man ska undervisa större bran, hur man ska undervisa yngre vuxna, hur man ska undervisa gamla?
För det star faktiskt i läroplanen, att undervisningen ska vara individuell. Och klar underlättar det, när man vet HUR man ska ga till väga och kunna teori och ta del av forskning osv.
Nu börjar jag hos mig igen: för snart 45 ar sedan lärde jag mig svenska pa ett sätt, som jag inte hade lärt mig nagot annat sprak tidigare, och blev helt fascinerad. Lärde mig snabbt och kunde klara mig skapligt efter 2 manader.
Sedan, när jag skulle studera vidare, fick jag en kurs till.
Ja, samma gamla fylleriböcker, som när jag lärde mig i min barndom. Varför blev den första kursen annorlunda? LÄRAREN Hon var lika gammal som jag och tyckte att det var ROLIGT att jobba med oss, och lät oss lära oss pa VART sätt: det jag fattade hängde jag pa och utvecklade (lang berättelse, jag lämnar det. Men jag har jobbat sa med mina invandrarelever i alla dessa ar).
Ett antal ar senare stod jag där själv. Alla la sig i, hur jag skulle göra, jag ville ha jobb, kände att det var fel, sa här kan inte jag jobba. En kollega hittade mig i tarar och sa: DU är ine HON. Klart du maste göra pa DITT SÄTT! Ja, lektionerna blev mycker roligare bade för mig och alla elever. Även de elever, som inte ville / kunde tidigare.
Jag har inte jobbat pa samma sätt varje gang under alla dessa ar. Kände efter och ändrade och tänkte MAL: de ska kunna klara det. Hur de kommer fram till malet spelar ingen roll. Oavsett om jag hade lagstadieelever eller gamla vuxna eller invandrare pa olika nivaer.
Ingen kurs eller skolar (=AR) blev sig lik. Jag planerade i grova drag och sa körde vi pa. Det viktigaste var, att ALLA skulle fa nagot ut av det. Och gäller det invandrareleverna, sa är det inte bara kunskapsmässiga stora skilnader, utan även sprakmässiga, bakgrundsmässiga osv (ja, du vet själv) och alla maste man ta där de är. Oavsett om man far en som aldrig har hallit pennan eller den, som har mycket längre utbildning och erfarenhet än en själv. Man BÖR göra pa deras sätt. Och säg, hur manga lärare orkar detta? Även de med lang utbildning behöver hjälp, även om de klarar mycket själva. Sa = individuellt. Läraren kan sla knut pa sig själv.
Jag är säker pa att sa fungerar det även med äldre inlärare. De är vana att ha lärare, som LÄR dem, för sa gick det till i skolan, när de var sma, om de inte hade gatt mer utbildning pa senare ar. Sa far man latsas, att man gör det. Alla har säker SITT SÄTT: att anteckna, rita, att sortera, att komma ihag. ALLT är rätt = sa hittar de vad de har gjort och var de har sparat det.
Jag har haft en TANTKURS i data. Mina högstadiekollegor. Vi fick ju utbildning sa att vi kunde använda datorer, men vem kommer ihag det, när det gar sa snabbt och man utgar ifran att bildade människor som sysslar med utbildning fattar snabbare än andra.Ingenting individuellt här inte. 55+ upptäckte, att jag satt jämt med mina elever i datasalen, sa de kom med det ena och det andra. Och eftersom jag hade lärt mig själv metoden TRY AND ERROR och sedan undervisade pa Amu datakunskap ocksa, för just da fanns det ingen annan, sa jobbade vi enligt min metod. Jag visade dem bakvägen (för det finns ju enklare sätt i mycket än de tekniska manligt fiffiga, och det upptäcker man, om man far prova själv). De skrev ner det med sina egna ord och pilar och sträck, inte den ena anteckningsboken var lik den andra.
Sa lärde de sig själva lite datagrund. Just detta att prova själv, som Roland skriver, är bra, bara man kommer ihag, vad man gjorde. Och det är individuellt. MITT SÄTT, som läraren inte känner till, bara jag.
Klart, man ska ju följa forskning och tänka, hur det fungerar. Men det maste fungera. Sa lat dem forska själva och berätta för mig, hur de vill ha det. Det gäller ALLA aldrar.
Väldigt vetenskapligt, eller hur….
Hälsningar
Jitka
Hej Jitka,
Visst ska undervisningen vara individuell, men det gäller ju att kunna individualisera utifrån de premisser som gäller. Och egentligen har jag inte många fler premisser att utgå från än att de är ca 80 år och aldrig kommit i kontakt med en dator. Det är definitivt inte samma sak att undervisa en 10-åring eller en 40-åring som en 80-åring.
Jag gör på mitt sätt, prövar mig fram, men känner att om jag visste mycket mera om hur inlärningen för en 80-åring går till och kan maximeras så skulle jag nå längre. Att göra egna noteringar, som du skriver om, fungerar bra. Jag uppmuntrar ofta till det. Och jag låter praktiskt taget alltid eleven själv göra arbetet, går inte in och klickar åt dem, utan säger hur de ska göra. Men när man för en och samma person inom loppet av en halvtimma tre gånger gått igenom, hur man ska spara ett dokument och vederbörande ändå kör fast nästa gång så inser jag att det är något i min pedagogik som fattas. Där borde forskningen komma in och förklara och ge råd. Mina kursdeltagare är inte senila, men de fungerar på ett annat sätt i sin inlärning. Jag önskar jag visste hur.
Petra
Hej, Petra,
Bodil har skrivit en massa förslag.
Jag är övertygad att du vet själv, för annars hade du inte tvekat och fragat.
Jag har en sak till som jag har funderat över i manga ar. Jag har redan skrivit det pa ett annat ställe:
Jag tror, att hur man lär sig gar igenom hela ens liv. Man kan inte lära mig nagot om man inte lär mig sa som jag fattar. Jag har bara mer kunskap och erfarenhet, än jag hade i början, som jag kan fläta ihop och utga ifran, men i stort sätt – blir jag nyfiken pa nagot, sa sätter jag igang att undersöka det. Pa detta viset har jag missat att fysik kan vara rolig – den första läraren pa grundskolan lyste det om, att han undervisade i det för han fick en ledig tjänst.
I alla fall: mina elever pä högstadiet fick jobba med datorer ca 8 timmar i veckan (gissa om ämnet var populärt – de läste även skönlitteratur för att fa vara med…). En del kunde jag, innan jag började pa högstadiet, MASSOR lärde jag av dem. En massa funktioner och tricks. Men alla kunde inte det som krävs av skolan. När jag började pa högstadiet 1997 jobbade nästan ingen lärare med datorer i datasalen, sa jag okuperade den och vi gjorde allt där. Sa smaningom fick jag av kollegor fler och fler elever som ”skulle bara”. Da lärde jag mig, att ungdomar inte kan sa himla mycket som vi förutsätter, utan att de kan mer än lärarna och da tror vi, att de inte behöver lära sig mer.
Sa tex att spara dokument, som du nämnde: Med vissa elever tog det 3 ar (a 8 timmar i veckan….) att komma till den punkten, att man var säker pa att de sparar nagonstans, där de hittar det.
Sa jag spenderade en del till den första terminen i sjuan att skriva pa tavlan, hur de skulle ga till väga, sta bakom var och en och kolla, att de följde det, sta längre bakom dem, som verkade ha problem, sta ännu längre bakom dem, som hade mer problem och tvinga dem att berätta för mig, vad de gjorde och VARFÖR. Vi gick pa skärmen pa DEN HÄR DATOR, sedan pa harddisken, där jag gjorde en mapp bara för min grupp, i den mappen en mapp för arskurs, i den mappar för varje elev i den arskursen. Sa kunde jag ga in och rätta, skriva anmärkningar, sätta in övningar, vi hade en mapp där vi sparade bilder mm.
Sedan fick vi nya datorer med kommunal standart. Vi fick inte ha en san mapp. Da köpte jag USB. DEN HÄR DATOR + beteckning pa USB. Pa den hade jag samma system, för vi hade bara ett USB minne.
Man kan ju hjälpa dem att göra sana mappar pa sina egna USB och sedan blir det enklare. När de kan mer, kan de ändra och flytta. Det tar tid för alla, även ungdomar.
För när jag hjälpe mina kollegor, du kan vara säker pa att vi hade exakt samma problem. Inte kom de ihag, var de hade sparat vad. Sa de fick skaffa disketter,da lärde de sig, att man maste spara pa disketten. Även det tog sin tid. Samma sätt som med ungdomarna.
Man kan hitta nagot enkelt sätt, som blir MITT, om det passar mig. Eller ett annat, som blir DITT.
Men du har säkert provat allt möjligt.
Hej,
Och om man inte har någon kommunal begränsning som omöjliggör det, så finns det ju numera många sätt att spara sina dokument i cyberrymden så att man kan nå dem överallt.
Men nu börjar vi bli en datorklubb…
En viktig del på nätet är alla de communities (t ex bakom WordPress) där man kan lägga ut en fråga om något man inte klarar av. Och vara tämligen säker på att inom kort få ett svar. Av någon som inte vill något annat med detta än att hjälpa till. Internetapplikationer kan locka fram många goda sidor hos människor.
Allt gott
Bodil
Jitka, visst är det så att alla har sina individuella lärstilar och att dessa följer med oss, kanske ännu mer avskalade, när vi blir gamla. Men det ändrar inte att det finns skillnader också mellan gruppen barns lärande och gruppen äldres.
De där bläckfiskliknande armarna som börjar fiska inåt i mig när jag snubblar över något nytt, de som plockar fram exempel och associationer och kombinationer, de fanns där inte när jag stapplade in på fysikens väg.
Fast det lärande som jag tycker är ännu mer intressant (och där jag systematiskt letar efter verktyg) är det där min 15-åringskunskaper (förvärvade på 15-åringssätt) får möta min 51-årings (förvärvade på 51-årings-sätt). Jag vet att minnet inte är något som finns lagrat utan något som ständigt nyskapas, jag vet också att jag inte kan komma åt ett äkta möte mellan de två eftersom vi inte har några tidsmaskiner. Men ibland är jag väldigt nära, och känslan då och resultatet av det räcker mer än väl för att jag skall fortsätta letandet efter bättre metoder in i detta.
Allt gott
Bodil
Hej Jitka,
Tack för förslag! Jag är tacksam för allt.
Naturligtvis har jag mitt sätt och efter sex år med 70-80-åriga deltagare har jag ju tvingats att pröva och misslyckas och pröva om igen och misslyckas igen – för att sedan lyckas lite. När jag började undervisa i datorkunskap hade jag relativt unga människor men det jag idag håller på med skiljer sig oerhört mycket från det jag gjorde förut. Därför behöver jag tips.
Att stå bakom och titta på och instruera är bra. En del blir bara så oroliga av att ha mig tittande. Men hellre det än att visa handgripligt. Och mer och mer har jag börjat med det du är inne på, att låta eleverna tala om hur de ska göra en åtgärd som vi tidigare övat kanske fyra-fem gånger. Vi får bara spara på USB och det är ju lite svårare än att spara t ex på skrivbordet. Med dessa mina äldre är det stora problemet att hålla flera steg i huvudet, vilket ju är nödvändigt vid bl a sparande. Vilken ordning ska det vara och var ska man klicka? Jag gör eget skriftligt material till allt vi lär oss, men att läsa från papperet och sen överföra till handrörelserna på dator är inte helt lätt.
Det låter kanske som om jag hade senila elever, men det har jag absolut inte. Däremot kan jag förstå att det måste vara enormt svårt att se problemen, om man inte aktivt arbetat med sådan här undervisning. Att göra en mapp går förhållandevis lätt, men att sedan skriva ett dokument och plocka in i mappen innebär många steg – oerhört komplicerat!
Men hela tiden är det enormt intressant att arbeta med den här gruppen av kursdeltagare.
Hälsningar Petra
Jag vet, Bodil,
Jag haller med dig, det utgar jag ifran och fortsätter spinna pa det. (Det var det jag kallar MITT SÄTT). Jag har skrivit här nagonstans, att all erfarenhet och kunskap, som jag har förvärvat genom alla ar, har lärt mig, hur jag ska lära mig, du kallar det för nagot annat.
JAG som inlärare förväntar mig att visas, hur jag ska fläta in det nya pa mitt eget sätt, med hjälp av allt det som jag redan kan. Fran lärare förväntar jag mig, att hon blir medveten om det och ska kunna hjälpa mig med det (och det är inte alls lätt).
Barnet förväntar sig inte, det är inte medvetet, det har inte sa mycket erfarenhet eller kunskap. Men det har redan provat sig fram, hur det lär sig, och där ska jag som lärare ocksa vara medveten om, att det finns en del att spinna pa, och fiska fram det.
Jag blir irriterad pa att man ska testa kortminne eller nagot annat pa mig, bara för att jag har uppnatt en viss alder och da faller jag in i facket ”kort närminne” eller nagot liknande. Och vadda? Hindrar det mig att skaffa mig en ny kunskap? Det far jag prova mig fram till. Kanske det, kanske inte, kanske hindrar det min kompis men inte mig, kanske tvärtom. Jag kan fortfarande lära mig NAGOT. Jag testar andra för olika saker och förväntar mig att de ska motsvara nagra normer som nagon har bestämt – och vadda? Vad sen?
Jag har ocksa skrivit, att jag har läst min studielitteratur med nya ögon ett antal ar senare. Ifragasatt en del med nya ögon. Nu kommer det ny forskning pa en del och det, som man har gjort i aratal, är plötsligt inte riktigt rätt (=min känsla rakade vara rätt i mycket, men mina kollegor ifragasatte att jag ville göra pa ett annat sätt). Och vem är jag att experimentera – jag är ju ingen forskare, jag kan göra mer skada än nytta. Eller hjälpa fler, om jag vagar.
Men man kan inte börja skriva varje gang med att upprepa, att man har fattat, utan man spinner vidare och teoriserar. I verkligheten gör man det som krävs. Jag kan inte tänka mig att du som professor började dina föreläsningar: ”Ja, kära studenter, idag ska vi se, vad vi ska göra för roligt. Jaha, du ville experimentera lite med ljus, ok da, nagon mer som nappar pa det? Vi utgar ifran det du tycker är roligt. Nähä, du ville kolla lite pa energi, sa jag gar runt och sa far vi se vad det blir.”
Men sa kunde jag jobba. Och det finkade.
Självklart inte med fysik. Det är skillnad pa vad man lär sig och var man lär sig detta. Varierande krav och förväntningar.
Hälsningar
Jitka
Hej Jitka,
Du har alldeles rätt i att föreläsningar inte i grunden kan utgå från lyssnarna – det är ju ingen slump att det heter ”föreläsning” för ursprungligen gjorde man just det:: ”läste före”. Och grejen var att åhörarna skulle skriva av. – Just så gör vi ju inte längre, men det kan ändå uppkomme mycket lärande under en föreläsning. Eftersom hjärnan har en förunderlig förmåga att ta in och knåda och begrunda.
Just därför var det fantastiskt att göra internetföreläsningar som innebar att man faktiskt kunde öppna upp stora möjlighetsrymder för var och en utifrån deras olika intresseinriktningar. Det var otroligt inspirerande att i internets barndom göra sådant som man aldrig tidigare hade kunnat göra som lärare. Det vore förresten roligt, kom jag på, om du och kanske någon annan ville läsa boken ”Den obändiga söklusten”, numera slut på förlaget sedan länge men den finns förstås på nätet på http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/denobandigasoklusten/ .
Visst är det väl så i ALLA lärande- och utbildningssituationer att var och en måste lära sig själv? Vi andra kan skapa förutsättningar (i formella eller informella lärandesituationer) genom egen närvaro, genom böcker, genom annat material, genom miljöval, genom mätinstrument, genom uppgifter, genom förslag,…, men att lära ut kan ju aldrig bli synonymt med att lära in.
Så visst håller jag med om att i grunden finns denna mur mellan det yttre och det inre, denna tankens hud, både för gamla och unga, men också den ändrar sig med åren. Liksom processerna inuti.
Allt gott
Bodil
Ja, du Petra, det här inlägget kräver nästan en hel bok till svar – och den boken är ännu inte skriven, för det du frågar om är det inte många som begrundat, vare sig praktiskt eller teoretiskt. Låt mig göra några staccato-nedslag typ ”råd till dig som skall vara lärare för gamla människor som vill lära sig något”:
1. de är INTE barn.
2. de lär sig bäst om de får en ärlig chans att HAKA UPP det nya på något de redan kan.
3. de är inte teknikrädda utan ofta synnerligen pragmatiska. Det de VILL lära sig får lov att ta tid – förutsatt att det sedan inte hela tiden kommer s k uppdateringar som sätter ALLT det nyss inlärda ur spel.
4. omvänt: de är sällan intresserade av nya lekar/teknik för lekarnas/teknikens egen skull. De vänder alltså ganska så uppriktigt hänsynslöst ryggen mot det som inte intresserar dem.
5. de blir som alla andra olustiga av att inte kunna/ känna sig dumma/ genast glömma – och så är det med alla detaljkunskaper för äldre. Det är SAMMANHANG som vi kan fånga och dessutom utveckla, medan detaljer bara får vara enstaka och måste nötas in.
6. Kierkegårds (inte Kants…) utsaga om att hitta den berörda där hon är ger en del svar på dina frågor:
a. utveckla sin förmåga till fokusering? – Mjaäaou, den gamla människan ÄR ofta fokuserad: på vad hon vill lära sig. Håll målet i sikte. Visa undan för undan hur man kommer dit.
b. Minnestekniker: sammanhang, sammanhang och få detaljer. Olika former av mindmaps med metaforer ur vardagen kan fungera bra.
c. Organisera sitt inlärda material så att man hittar: prova att använda dig av ”killer examples”, sådana som är VÄLDIGT bra för just DEN berörda människan. Skinners inlärningselementärer HÄRMNING och BETINGNING funkar bra också för oss gamla. Har vi tagit till oss några ANGELÄGNA framkomliga sätt, provar vi dem gärna igen och igen på annat. Och eftersom datorer till sin ”läggning” är sådana de är är detta ofta en framgångsrik väg.
d. Praktiskt bruk av de nya hjärncellerna får man på alla möjliga sätt, bl a genom att man kan uppleva sig som mycket kreativ när man själv förstår sig på Skinner-betingningen ”if-then” på ett nytt område… För att inte tala om fortsättningen: man är med i leken, kan ta emot bilder från barnbarnen på semester, betala räkningar och gå in på den här bloggen och tänka till. Etc.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Stort tack för dina tankar och råd. Jag är väldigt glad över allt jag kan få och jag märker att jag börjar tänka i lite nya banor. För det arbete jag håller på med, kan beskrivas som tre misslyckanden följt av ett lyckande.
Jag hoppas lära mig hitta fler saker att haka upp deras tidigare kunskaper på. Den tanken håller på att växa till sig. Jag har mest tänkt på att 80-åriga nybörjare i datorkunskap inte har några tidigare kunskaper att haka fast vid, men förmodligen är det inte helt sant. Det vill jag verkligen utforska mera, för hittar jag sådant, kommer det att hjälpa oss mycket.
Fokusering ÄR ett stort problem i den här sortens undervisning. Datorhantering kräver att man vet vad man just nu gör, i vilket program man är i just nu och vilken åtgärd som bör bli min nästa. Det är som att hålla flera bollar i luften och veta i vilken ordning bollarna ska kastas och oftast måste ordningen vara absolut. Mina fantastiska elever tappar bort sig på vägen. Jag har börjat tillverka lathundar för flera processer, det är nytt, så vi får se hur det går. Allt vi gör får de alltid i skriftlig form i små steg, men det är för en del svårt att läsa en instruktion och sedan överföra den till händerna. Sen jobbar vi naturligtvis alltid gemensamt via bildkanonen och då blir det ytterligare en sak att fokusera på. Sådant som för en 20-40-åring är barnmat är för mina elever mycket svårsmält.
Härmningen sker via bildkanonen, betingningen har jag inte tänkt på. Det får jag nog fundera mera på. – Det är stort att få vara med i leken och min uppgift är att ge dem sådana verktyg som de kan deltaga. Håller med dig om att intresset är väldigt stort, men mina kursdeltagare är tacksamma om vi inte teknifierar kursen för mycket.
Petra
Hej,
Det som gör det så onödigt svårt för många äldre att hantera datorer är att både omvärlden och de själva ser dem som nybörjare. De är inte VANA vid att vara nybörjare, och de är det inte heller, även om de aldrig sett en dator tidigare. Men – som du skriver – det handlar om att lägga krut på vad man kan knyta an till. Och det är BÅDE målet (vad vill du har det här till?) och själva handhavandet (hur skall jag göra, hur skall jag tänka?), som behöver återföras till upptrampade stigar. Att man sedan också kan nå mål som man aldrig tidigare varit i närheten av, det är bara bonus.
Och teknifieringen skall givetvis lysa enbart genom sin frånvaro.
Allt gott
Bodil
Jag vill bara tillägga till denna diskussion:
Givetvis är man i 65+ ingen nybörjare. Man har ju gjort sa mycket annat och har mycket erfarenhet, som man kan använda vid inlärninga av annat i högre aldern / nytt. De flesta, som gar pa nagon kurs i var aldern, väljer nagot man är intresserad av =har vissa förutsättningar att lära sig. Da far man se det fran deras punkt: JAG vill inte undervisas – jag vil VISAS, hur jag själv ska lära mig.
I var alder ger man sig inte pa studier, som leder till nagot yrke (det finns inte heller nagon praktisk möjlighet). Yrket har man haft redan. Där har man i allra högsta grad lärt sig använda sin förmaga att lära sig och lärt sig, hur man lär sig – även om man inte är medveten om det. Som lärare ska jag finna denna förmagan (och inte är det lätt, jag behöver inlärarnas hjälp att lära mig hur jag ska hjälpa dem).
Och självklart beror det pa ämnet, vilket inläraren har valt att lära sig. Man kan inte ga till väga pa samma sätt oavsett ämne.
Att hjälpa deltagarna med självförtroende – att de klarar det, det har de ju gjort innan ocksa – och respektera, hur de vill lära sig.
Och självklart är jag medveten om, att varje pedagog försöker med allt detta.
Jitka
Hej Bodil och ni andra,
Några sluttankar (?) kring detta.
Kursdeltagare 75-80 år är principiellt intresserade av att börja lära sig använda dator, men riktigt hela sanningen är det inte. Ganska många kommer för att de känner att utvecklingen annars springer ifrån dem. Om inte det ena företaget efter det andra skulle börja erbjuda tidtabeller bara på nätet eller sluta ta emot beställningar med snigelpost, kanske mina elever skulle välja en annan kurs. Men de ser varthän utvecklingen går och deras valmöjligheter minskar. De kommer och visar intresse, men jag anar också ett slags uppgivenhet bakom intresset. Försöker möta det genom att berätta om trevliga saker vi kommer att göra med våra datorer.
Det GÅR nog att knyta an till tidigare kunskaper och erfarenheter, jag har nog varit för begränsad i mitt tänkande. Även om man aldrig rört en dator, så har man studerat till exempel språk genom nötning och vet att repetition är all kunskaps moder. Och trial och error har de stött på även som pensionärer t ex när de lärde sig spel boule. Så visst går det att hitta ingångar till sådant man redan kan.
Att surfa på nätet blir ändå många gånger det lättaste, för där lockas de att få tilläggskunskaper, där är det lättare att hitta och läsa om sådant man tidigare kommit i kontakt med. Och att leta och leta har vi alla tränats i under årens lopp.
Tack för alla synpunkter jag fått ta del av! De har varit värdefulla!
Petra
Hej Petra m. fl.!
Roligt att det finns nyfikna personer i vår ålder(jag är 75) som vill ta till sig den nya tekniken.
Tänker tillbaka hur jag lärt mig det jag kan om datorer och användningen av dem.
När jag började med datorer i slutet på 1970-talet började alltid lärarna (kanske lite osäkra själva) med ”tryck inte på den och den knappen (mus fanns inte då)för då förstör du allt” och då blev vi elever så rädda att göra fel så de flesta blev blockerade. Jag som alltid varit nyfiken kom fort över det som jag senare kallar knappskräcken och vågade prova mig fram.
Det har gått bra och jag har följt utvecklingen både som hobby och senare i yrket.
När jag senare fick egna elever att lära ritprogrammet Auto Cad var de flesta något datorvana men de som inte var det uppmanade jag ”tryck och prova du kan inte fördäva något, går det åt helskotta startar vi om” och då blev de fort vän med den maskinen som de trodde var någon sorts köttätande monster efter sensations-journalistikens sätt att bara tala om avigsidorna med dessa fantastiskt bra maskiner.
Om minnesteknik kan jag inget med tänker att eftersom datorer än bra på minne kanske det är en bra väg att börja med att lära eleverna föra över så mycket som möjligt till datorns minne och kunna hämta där. Numera finns ju i datorerna möjlighet att lägga upp innehållet i mappar och det kanske är bra att börja kurserna med det. Kanske inte hjälper dig så mycket med detta men delar med mig lite av min erfarenhet.
Hälsningar
Roland i Lyckeby.
Hej Roland,
Jag brukar börja mina datorkurser med att säga, att om någon i gruppen totalt kan förstöra en dator under kursen, så har den personen min beundran. Detta vågar jag säga för att eleverna är så oerhört ängsliga när de börjar och tvekar ofta länge, innan de vågar trycka på en tangent. Sen finns någon enstaka som glatt trycker på det mesta, men någon större skada blir det ju inte. Där måste man dämpa företagsamheten något.
Att föra över till datorns minne, skriver du. Jag antar du menar att spara. I vår studielokal får vi bara spara på USB-minnen och det blir en process som inte är helt enkel. Att göra en åtgärd i flera steg känns oöverstigligt ibland. Men eftersom mina kursdeltagare inte är senila, vet jag att de har förutsättning att klara det. Önskar bara att jag visste mera om hur jag lättast kan lära de det.
Men det är ett fantastiskt jobb!
Petra
Hej, Bodil,
nu finns det inte svarfunktion till ditt inlägg. Jag ska läsa det föreslagna, när jag kommer hem, om min Internet funkar, annars senare.
Just när jag slutade pa Amu, började man med Universitetsdistanskurser pa Internet. Jag anmälde mig till den som jag hittade och som intresserade mig, kurs i Sociologi.
SA KUL DET VAR! Det var egentligen i försöksstadium, inte sa utarbetat da, som just da arbetslös fick jag egentligen inte delta, ack ja, alla dessa regler. Jag lärde mig en massa funktioner pa datorer, detta att chatta med övriga deltagare, att maila, skicka bilagor osv osv – allt detta var relativt nytt för alla aldrar, inte bara för 60 nagot minus. Eftersom vi träffades bara en gang vid inskrivning, visste ingen vem folk var som man grupparbetade med. Det var första gang jag skrev uppsatser pa datorn, lärde mig en massa om Word, osv osv. Samarbete med folk, som man inte känner, inte kan na pa nagot annat sätt än per mail, arbeta med texterna gemensamt – inget av ovannämnda kunde jag innan, jag lärde mig, jaja, pa mitt sätt under arbetets gang. PASSADE SA KLAR UTMÄRKT MIG som alltid vill lära sig pa mitt sätt.
Men inte alla andra. Grupperna ändrades med uppgifterna. Den sista uppgiften som var en tenta höll pa att ga at skogen, för den tredje i gruppen hörde aldrig av sig och gjorde aldrig sin del. Vi tva resterande hörde av oss till kursledaren och undrade, om vi kunde dela pa hennes uppgift, men det gick inte. (Vi gjorde det i alla fall, för vi ville tentera av det, men sedan fick vi vända oss till Universitet för att fa detta godkänt).
Sa man lärde sig att lösa saker pa ett annat sätt än tidigare, för inget av det vi gjorde pa den kursen hade vi tidigare rakat ut för.
Och eftersom jag höll pa med kursen, fick jag en möjlighet att delta i utveckling av distanskurserna för Kunskapslyftet för Medborgarskolan. Akte pa kurs till Uppsala flera ganger och lärde mig att konferera per Internet, vilket var nytt da, osv osv. Inget av det kunde jag innan, allt av det har jag haft mycket nytta av alla dessa ar. Allt detta pa MITT SÄTT = metoden Try and error. För det fanns ju ingen lärare bakom min rygg som skulle lägga sig i, trycka här och där himla snabbt och använda obekanta termer som jag inte fattade, sa jag inte hängde med. Men VISADE var jag skulle hitta och hur jag skulle KUNNA tänka pa MITT SÄTT. För man kunde ju inte undervisa pa det gamla sättet där heller.
Pa köpet fick jag bekräftat, att metoden MITT SÄTT är bra att använda för de flesta deltagare, oavsett aldern. När man litar pa sig själv växer självförtroende och man vagar mer. De flesta i alla fall, även om de pastar annat.
Som sagt, det beror pa VAR och VAD man gör och VAD MAN VILL UPPNA.
Hälsningar
Jitka
Hej, Petra,
Ja, det är nog dags att sluta detta evigt aktuella ämne, men också till dig vill jag säga det jag skrev tíll Jitka:
”Det vore förresten roligt, kom jag på, om du och kanske någon annan ville läsa boken ”Den obändiga söklusten”, numera slut på förlaget sedan länge men den finns förstås på nätet på http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/denobandigasoklusten/ .” Och hittar du några nya uppslagsändar där, så tar vi upp ett nytt samtal om dem.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Det har skrivits mycket på bloggen om äldres lärande och när jag gick tillbaka på kapitlet, såg jag att du hänvisar till en bok ”Den obändiga söklusten”. Ska läsa den på nätet för vid en hastig glimt i den, såg jag flera intressanta saker.
Att jag alls gick in på det här kapitlet, beror på att vi i min grupp kommit in på gamlas lärande. Jätteintressant – naturligtvis. Någon hade slagit upp ordet integrering och fått intressanta synonymer som vi sedan själva byggde på: anpassning, assimilation, inlämnande, sammanställning, samordnande, associering. Synonymerna gav oss en bättre bild av vad det innebär att lära sig som gammal. Vi tittade på våra tillkortakommanden och lite överraskande kom jag senare att tänka på, att det mest handlar om GLÖMSKA i olika form. Glömma ord, namn, vad man tänkt göra, vem man träffat … Så om vi skaffar oss strategier för att bemästra glömskan i den grad det går, kan vi ägna oss åt allt annat som vi har möjlighet att lära oss.
Ordet KLOKHET versus KUNSKAPER fascinerade oss också. Blir man klokare genom att man lärt sig mycket? Växer klokheten eller finns den redan från barn-ungdomstiden? Kan en 20-åring vara lika klok som en 80-åring? Någon kopplade ihop klokhet med att ”säga bra saker”, ”empati”, ”kunna ge råd”. Vad är klokhet för dig?
Jag ska läsa nätboken och sen kommer jag säkert tillbaka om detta!
Bästa hälsningar
Helmi
Hej, Helmi,
Nu är du mitt uppe i det klassiska att det (orättvist nog) alltid är ledaren/läraren som lär sig mest. Och så leder det ena till det andra, och det blir bara mer och mer spännande. När du ändå är på gång och läser om detta, tror jag du skulle ha stort utbyte också av
min bok ”Vi lär som vi lever”, för mig en hjärtebok vad gäller lärande/pedagogik, Gleerups, 2008
Lars Tornstams ”Åldrandets socialpsykologi”, utgiven gång på gång, senast 2010.
Jag skall också mail-skicka en artikel som jag skrivit som publiceras i höst om ”Äldre och kreativitet”.
Ja, glömskan stör oss – och behöver hållas i schack. Sedan är det oerhört intressant att vi tänker ANNORLUNDA än när vi var yngre och exempelvis använder båda hjärnhalvorna mer i balans. Jag tror att vi som äldre knäcker andra samband än vad vi kunde göra som unga. Ja, du får fundera vidare när du läst min kreativitetsartikel.
Nej, att definiera ett ord som ”klokhet” tycker jag inte är meningsfullt eftersom det redan finns (och kommer att finnas) i så många olika betydelser. Jag nöjer mig med att vi utvecklar ”något annat” vartefter som vi blir äldre.
Allt gott
Bodil