2. Tidens gång

En av de vanligaste frågor jag får från jämnåriga och äldre är varför tiden går fortare när man blir gammal. Jag brukar svara med ett mot-påstående: Det behöver den inte alls göra. Det finns äldre som tycker att tiden går olidligt långsamt: Varje dag, varje minut, varje stund är som en evighet. Andra störs inte alls av tidens gång. Medan åter andra – och de är som sagt många – upplever att ”det kan väl inte vara måndag nu igen, det var det ju nyss” eller ”det kan väl inte vara nyår nu igen, det var det ju nyss”. Och så tolkar man detta som att tiden måste gå fortare när man blir gammal eftersom varje minut nu utgör en större andel av ens återstående liv.

Men känslan att tiden bara försvinner är just en känsla och kan knappast förklaras rationellt. Känslan uppkommer ofta i samband med pensioneringen och har sin bakgrund i att man därmed blir av med det arbete och den arbetsplatsgemenskap som tidigare hjälpte en att hålla rytmen. Arbetstiden under dagen delade upp dygnet, veckan fick sin rytm genom den uttalade skillnaden mellan lördag–söndag och övriga veckodagar och årstiderna fick riktmärken genom semestrar och juluppehåll.

När man så slutar sin anställning, blir man av med den kollektiva rytmhållningen och kan hamna i ett limbotillstånd av icke-tid. Somliga tycker om det, medan andra förskräcks av sin känsla att tiden bara försvinner. Hör du till dem, så gör något åt det! Det är faktiskt enkelt – du behöver bara själv dela upp dygnet, veckan och året på liknande sätt som arbetet tidigare gjorde åt dig, så återfår du känslan att du har någorlunda kontroll över tidens gång.

Vill du dela med dig av några tankar kring detta?

Allt gott

Bodil