113. Den västerländska civilisationens fall?
Hej – och Gott Nytt År!
Det finns många starka skäl att önska varandra ett Gott Nytt År, så det ska vi absolut inte låta bli att göra ”bara” för att Donald Trump nu snart varit president i USA ett helt år. Eller för att vi är bekymrade över:
- Utvecklingen i NordKorea
- Utvecklingen i Ryssland
- Utvecklingen i Europa
- Flyktingströmmarna
- Att det blivit så svårt att vara tonåring, särskilt flicka, i västländerna. Vad är det för civilisation som så uppenbart försvårar för ungdomar men samtidigt underlättar för äldre?!
- Den negativa räntan. Om kapitalet hade haft en knytning till den existerande verkligheten (vilket många vill att vi ska tro) skulle detta motsvara att klockan går baklänges. Undra på att det känns avigt!
- Kunskapsrelativismens kuslighet. Tänk att så många numera anser sig ha rätt att säga att ”så tycker inte jag. Därför är det inte så!” Effekten blir ju att vi inte längre kan behålla tron på existensen av en verklighet som vi någotsånär kan dela. Vi förpassas till en ny värld med fritt spelrum för vilka fake news som helst. Och en vidöppenhet för alla möjliga ockulta krafter.
- Oförmågan att inför robotiseringen tilldela arbetet en ny roll i människors liv. Med bibehållande av dess grundläggande inneboende värde: framtidsinriktningen.
- Oförmågan att låta framtiden ligga just där framme, inte kräva att den ska vara här och nu.
- Bristen på visioner och lusten att förverkliga dem under en långsiktig strävan. (Denna punkt hänger nära samman med den förra. De handlar båda om att man inte vill tillåta existensen av någon ställtid mellan nu och sedan.)
Listan är disparat men kan dessvärre enkelt göras längre. Vårt eget relativa förfall ger förresten Kina god hjälp på traven i deras medvetna strävan att bli den tongivande civilisationen.
Kanske lever vi faktiskt under den västerländska civilisationens fall? Jag vill med den frågan inte peka på ett undergångshot utan mer dela med mig av en idé: vad om det är möjligt att hitta mönster i denna eventuellt pågående utförsbacke? Då skulle vi kunna hantera tendenserna bättre. Då skulle vi kunna omvandla den existerande vilsenheten till ett mönsterletande och bli lite mer proaktiva. En civilisation vittrar inte sönder bom pang – det kan ta några hundra år och under den tiden kan mycket påverkas.
Tillsvidare har jag en fil på min dator som heter just ”Den västerländska civilisationens fall”. Där lägger jag allt som som nyss skulle varit fullständigt orimligt och som när det nu ändå sker är bokstavligen ofattbart, kanske just för att det behöver nya greppbara mönster.
Vill du, så bidra gärna till den filen. Jag lovar i gengäld att berätta om/när jag tror mig kunna skönja någon antydan till mönster i exemplen där.
Allt gott under 2018!
Bodil
Hej,
Den svenska välfärdsmodellens pågående förfall (?) kanske också kan vara ett tecken på den eventuella västerländska civilisationens pågående förfall?
Kanske Tankesmedjan Balans kan vara ett bidrag i mönsterletandet?
http://tankesmedjanbalans.se/
Önskar också dig ett Gott 2018!
Hej och god fortsättning på ett nytt år och en ny ocean av tid vi kan ägna åt att leta efter alternativa sätt att göra saker på jämfört med våra etablerade (och ofta föråldrade) sätt att lösa samhällsgemensamma angelägenheter på. Jag föredrar att tänka paradigmskifte istället för förfall. Eller snarare, om något håller på att förfalla så brukar ofta också något nytt vara på gång. Kan vi inte också bygga en lista på alternativ som frodas lite här och var i vår värld?
Mitt första bidrag är att det finns en kvinna i Sverige som startat ett Tillitsverk (http://tillitsverket.se/). Det rör sig inte om en myndighet utan om ett initiativ från vårt ”civila samhälle”. ”TILLITSVERKET är ett fritt initiativ startat av människor som tror på betydelsen av att våga arbeta långsiktigt, förebyggande och gränsöverskridande för att bygga ett mer tillitsfullt och hållbart samhälle.” Jag vet inte så mycket om detta men min spontana tanke var att det kanske finns en koppling till begreppet konvivialitet?
Bästa hälsningar,
Birgitta Hellmark Lindgren
Ja, visst är det så att tillit och konvivialitet är åtminstone kusiner – konvivialitet kräver därutöver att man vill den andre väl. Ja, att man t o m vill varandras framgång.
Jag ska gärna fördjupa mig i tillitsverket. Intressant med din notering att detta inte är någon myndighet (vi har ju faktiskt en sådan för delaktighet: MfD= Myndigheten för Delaktighet).
Håller med dig om att det kan förefalla mer konstruktivt att tänka i termer av paradigmskifte i stället för förfall. Att jag i detta sammanhang valt att just söka struktur i det negativa är att det samtidigt bara väller över oss så många konstigheter på en gång. I det läget tror jag faktiskt att det kan vara konstruktivt att leta mönster i det negativa. På så sätt kan vi troligen leva bättre med det, kanske rentav motverka det. Och garanterat bättre medvetandegöra och omhulda paradigmskiftet.
Allt gott
Bodil
Bättre att förekomma än förekommas?! Och med syftet att just leta efter mönster. Min oro ligger nog i att vi redan har kännedom om så mycket konstigheter utan att vi (ja, du och några till undantagna) ens verkar komma på tanken att vi nog måste tänka radikalt annorlunda. Istället lappar vi och lagar ängsligt det nuvarande paradigmet samtidigt som oron och uppgivenheten växer. Men vi kanske behöver se mönster innan vi kan förstå och förmå oss att agera på ett mer övergripande, långsiktigt och genomgripande sätt? Om det ens är möjligt med alla motstridiga intressen som ständigt verkar övertrumfa tron på att samarbete och välvilja skulle kunna vara en win-win för samtliga involverade? Jag väljer att tro att det är möjligt!
PS Jag har börjat bygga en lista på möjliga tecken på att ett nytt paradigm böjar bli skönjbart och har lagt till ett tredje och ett fjärde:
1. Tillitsverket
2. Myndigheten för delaktighet
3. Tillitsdelegationen
4. Att allt fler (inte många men det känns som de ökar i antal) hushåll väljer att växla ned för att möjliggöra lagomarbete DS
Hej, Birgitta,
För ett antal år sedan (1990-talet?) fanns det en grupp vetenskapsmän (Lissabon-gruppen) som publicerade sig under rubriken ”Limits to competition” (det är lätt att associera till Rom-klubben på 1970-talet och deras ”Limits to growth”). Lissabon-gruppen (med starkt inslag av ekonomer) var spikklar med att konkurrens mellan individer, företag, regioner, länder, ideologier, … kan vara en konstruktiv drivkraft men att det finns utvecklingslägen då tävlan inte längre leder utvecklingen framåt. Utgångspunkten måste i stället vara: vi sitter i samma båt. Vår chans att klara oss ligger i att bli bättre på att klara upp situationer tillsammans. Med andra ord (för att knyta an till samtalsämnena här): att utveckla vår förmåga till konvivialitet, tillit, delaktighet, kanske rentav kärlek.
Allt gott
Bodil
Hej! Tack. Jag sitter precis i detta nu och funderar över var jag kan finna övertygande argument (och ännu hellre bevis) för att stärkt konvivialitet inom akademin skulle kunna leda till ökad kreativitet och produktivitet/måluppfyllelse (osäker om termerna produktivitet och måluppfyllelse är precis de rätta). Jag ska titta närmare på ”Limits of competition”
Men jag kanske har trasslat in mig på ett stickspår?! Egentligen försöker jag nog för mig själv besvara varför jag tilltalas av begreppet och av tanken att en ökad förmåga till konvivialitet kan vara en väg framåt!
Bodil, varför återkommer du hela tiden till konvivialitet? Varför är det viktigt? Varför ligger vår chans i att klara upp situationer tillsammans?
Jo, för att…så många sätt vi gör saker på nu inte längre fungerar lika bra som det gjorde tidigare och så landar jag åter i din bloggpost om Västerlandets förfall, som också triggat detta samtal.
Är kanske konvivialitet en värdering som jag kan välja att leva efter? Och vars värde kanske inte kan eller behöver bevisas?
Bästa,
Birgitta
Hej,
Har du kollat upp den där TV-länken jag angav för gravitations-nobelpristagarfysikerns hänvisning till konvivialitet? Den är bra. Är inte arbetsmiljön konvivial, klarar de flesta av oss inte i längden att palla för alla snubbelstenar och motgångar på vägen. Konvivialitet var också ett centralt tillstånd för fysikern Niels Bohr, den samtalsinriktade nydanande fysikern som gav atomen ett ansikte, en modell. Men det är givetvis inte förbehållet fysiker. Vad om stora delar av den arbetsrelaterade negativa stressen skulle dunsta bort av sig själv om arbetsplatsen blev mer konvivial?
Att jag själv återkommer till begreppet beror på att jag hade sökt det så länge och blev så glad när jag hittade det. Ville som jag beskrivit komma bort från det antidåliga (antimobbning, antirasism, anti …) och bli en byggare av det positiva. Konvivialitet kan man faktiskt utveckla till ett stöd i det egna tänkandet och ibland också i andras. Jag har det med mig när jag arrangerar samtalskalas här hemma lika väl som när jag ”bara” håller en föreläsning. Tänker: ”Vad kan jag göra för att detta ska bli så konvivialt som möjligt?” Det hjälper mig också när jag funderar över det som inte gick bra, det som inte ville stämma. Påfallande ofta visar det sig att det handlar om brist på konvivialitet.
”Konvivialitet” är utmärkt som ett bra-ord men riktig inverkan får det inte förrän du fyller det med exempel. ”Bevis” brukar jag inte söka utanför de naturvetenskapliga – det räcker så bra med det evidensbaserade.
Allt gott
Bodil
Tack! Och tack för hela samtalet! Det är till stor hjälp och glädje för mig!
Allt gott,
Birgitta
Hej Bodil!
Tack för alla din intressanta funderingar När det gäller ”den västerländska civilisationens förfall” kanske man ska beakta hur den kom till med uppfinningen det fonetiska alfabetet som fick oss att tänka individuellt och kliva ur våra stamkulturers kollektiva tankemönster. Vi har nu i mer än 100 år utvecklat elektroniska media som kanske alltmer tar oss tillbaka till de kollektiva tankemönster vi utvecklade i stamkulturer. Det här kan få en viss betydelse för att förstå vad som är möjligt i en framtid med en social
kommunikation med ny teknik och därmed nya framväxande strukturer.
Intressant!
Ja, det här har långa rötter. Jag brukar tänka att man om det 30-åriga kriget kan säga att det garanterat tog mer än 30 år. Alla förberedelser, allt uppdämt misstroende + all påverkan framåt på åtminstone ett par generationer gör att det handlar om århundrade(n) snarare än decennier. Och vad gäller civilisationer är ju skeendena en tiopotens långsamnmaren
Allt gott
Bodil