06. Att inte ta ut ålderdomarna i förskott
Om man hela tiden är inriktad på nuet och dessutom drar in framtiden i det, blir den enda relevanta frågan: ”men sen, då?!” En tid som vår, Prenässansen, där man hela tiden tar ut företeelser i förskott, alltså innan de är födda (pre-nässans, före födelsen) – en sådan tid tappar sitt tålamod. Inte bara genom den omedelbara behovstillfredsställelsen (att vi äter innan vi är hungriga och köper saker innan vi har pengarna till det) utan också genom att vi tappar förmågan att drömma. Drömmar och visioner kräver att framtiden får lov att finnas där framme, inte tvingas vara här och nu. Upp till kamp, alltså, för längtansrymdens bevarande.
Ett övertag för äldre?
Barn och unga har alltid haft svårt med tålamodet, och frågan är nu om vi gamla (på samma sätt som äldre människor gjorde förr) kan och vill utveckla vårt. För vår egen skull och för andras. Egentligen har vi ett övertag: vi har förutsättningar att kunna bryta upp Prenässansen genom att ingen förväntar sig av oss att vi skall vara snabba. Journalister pressar snabbheten som om det var det enda viktiga. Företag och samhälle och t o m utbildning försöker rationalisera också snabba upp och ta bort mellanrum. Och politiker uttalar sig innan de har hunnit tänka efter. Hur skall vi kunna ha respekt för ledares tämligen ytliga reflexioner efter (maximalt) en kvarts betänketid, oftare 3 sekunders?
Vilket gyllene utgångsläge för oss äldre att skapa våra egna tankesmedjor. Sedan får vi förstås stå upp till bevis för att just vi kan ha något att tillföra, dels genom att vi har tid att vara eftertänksamma, dels genom att vi redan har så mycket att utgå från och som vi redan tänkt igenom.
Tankar når inte långt utan erfarenheter – och erfarenheter når inte långt utan tankar
Kan man egentligen veta innan man har provat? Ofta inte. Tankar når inte långt utan erfarenhet. Å andra sidan når inte heller erfarenhet långt utan tankar. Det är bara den betänkta erfarenheten som kan räcka till något utöver här och nu. Men den betänkta erfarenheten är å andra sidan guld värd.
Våra egna ålderdomar
Ett bra tillämpningsexempel bort från Prenässansen vore om vi började med vår egen ålderdom – eller snarare de ålderdomar som vi har, var och en. Ett kanske 30-årigt intervall i livet kan knappast betraktas som ett. Egentligen är det inte så mycket som du som 60-åring kan veta om hur du vill ha det när du är 75, och det motsvarande gäller för vad du som 75-åringen kan veta om din kommande 90-åring. Tänk bara efter – vad visste du som 15-åring om din kommande 30-åring eller som 30-åring om din kommande 45-åring?
Det är viktigt att låta det finnas ett NU, gärna ett långt NU (jämför vad jag skriver i Horisont-boken om ”The long now”), och därtill ett mellanrum mellan nuet och framtiden, för det är bara i mellanrummen vi kan göra påträffanden, och det är bara i mellanrummen som det ryms kreativitet. Utan mellanrum, när allt ligger kloss an mot vartannat, blir livet ointressant, ja, rent ut sagt tråkigt. Och det alldeles i onödan.
En dag kan du inte göra si och så – men i dag kan du det!
Jantelagen har många ansikten. Ett av dem är varningarna för Stora Allfaran: ”Så kan du väl inte göra. Hur skulle det gå om alla gjorde så?!” Svaret är förstås att det går alldeles utmärkt – för alla GÖR INTE SÅ. Det unika, det udda, det som bryter mot normen – det är just ett undantag.
Men Stora Allfaran-varningen är försåtlig för den kan lätt få oss att känna oss osolidariska om vi vill prova något nytt. Ännu mer försåtliga är varningarna för Stora Allfaran om man utfärdar dem över tid. Om den (i och för sig välmenande) 40-åriga dottern säger till sin 70-åriga mamma ”Så kan du väl inte göra?! Varför skaffar du dig inte en 2-rumslägenhet nu – det blir ju så bra, i den kan du klara dig så bra i, livet ut, också när du är 90!” är det lätt hänt att detta startar en hel lång tankekedja hos mamman. Hon vet i och för sig att hon själv bestämmer i sitt eget liv – men kan hon faktiskt som 70-åring ta ansvar för att skaffa sig en ny häst nu när den gamla blivit för gammal? JA, det kan hon (och det har hon faktiskt också gjort). Själv blev jag oerhört glad över det – liksom över den föreläsningsåhörare som strålande efter en föreläsning sa´: ”nu skall jag skaffa mig en katt!”
Det här handlar om livet självt. Om det levande i livet. Hur går det med ålderdomen om man bara ser den som en enda visserligen lång med ändå meningslös försvarsstrid med given utgång (döden)? Jan Stenmark har gjort sitt till för att få oss att tänka efter genom en bild på två män som sitter och fiskar. Den ene säger till den andre: ”En dag ska vi alla dö.” Den andre svarar: ”Alla andra dagar ska vi det inte.”
Just så: alla andra dagar skall vi det inte. Jag har tillåtit mig att travestera Stenmark-bilden i mitt inre till något som jag tycker är ännu viktigare. På min ”bild” säger den ene: ”En dag kan du inte längre göra så.” Och den andre svarar: ”Alla andra dagar kan jag det.” Vad vi kan göra är att försöka ta ansvar för våra liv sådana som de är NU. Inte ta ansvar för hur vi skall ha det som någon kommande ännu okänd varelse i framtiden utan NU – i år, kanske de närmaste åren, inte om ett decennium eller två eller tre.
Varning för fara!
Livet kan bli till en enda depressionskuvös om dugör för tidiga anpassningar till ett okänt sedan. Och vad ännu värre är: det är inte alls säkert att det blir bra då heller utifrån den tidiga äldrelivsanpassning du kanske gjort… Det bästa sättet att förbereda sig för den sena ålderdomen är faktiskt att hela tiden så gott det går försöka leva i balans med sig själv och med andra. I varenda fas. Då finns det en chans att man kan närma sig också den allra sista fasen av livet som en fortfarande i sann bemärkelse levande människa. Som sluppit utvecklas till den ”spökstad” som jag varnade för redan under 04. ”Att byta trots att mot just eftersom”.
Bästa Bodil! Nyss var du med i Gokväll och vi fick höra en hel del tänkvärt om ålderdomen och att man inte nödvändigtvis måste gradera en människa efter årtal. Snart fyller jag 92 och sista tiden har jag tagit fram en bok om mina barn-och ungdomsminnen. Den har gjort på min dator, även plockat in de bilder som behövdes.
Boken blev 256 sid. Detta skriver jag som stöd för det som du sade. Skickar en adress på en del skrivet.
http://www.soderhamn.se/kulturfritid/historia/brevfranossian.4.3dfd1c6f124b57369b9800086.html
Med vänlig hälsning
Ossian Johansson
Hej, Ossian,
Jag skall läsa och också skicka länken vidare till en arbetskamrat från just Söderhamn. Och så sprids den ju nu på detta sätt via bloggen.
Internets betydelse när vi blir gamla har hittills främst diskuterats utifrån avigsidan att så många äldre för tio år sedan inte kunde ta del av de möjligheter som internet innebär. Nu är detta på väg att vända, och själv tror jag att internet och datorn kan få en alldeles speciell betydelse för gamla människor framöver. Exempelvis kan teknologin möjliggöra att man samlar ihop och publicerar som du gjort. Och också förhindra en hel del av den ensamhet som nyss följde med ålderdomen.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Den första cirkeln kring din bok är nu igång och diskussionen kastade sig fritt (och lite vilt) mellan alla våra många tankar. Det är verkligen mycket som kommer upp när man pratar om detta att vara gammal. Bara själva ordet: GAMMAL. Hur ska vi kunna ge det en skönare klang, få det att stå för något värdefullt, inte något vi vill kasta bort?
Vi stannade också vid det du kallar prenässansen – att inte ta ut ålderdomen i förväg. Men det tål att diskuteras mera, Bodil! Det är sant att vi ska ta ansvar för här och nu och leva i det. Men vi behöver också tänka lite framåt. Själv har jag tänkt på det här med drömmar eftersom drömmar varit så viktiga i hela mitt liv. Du säger på ett ställe att drömmarna måste finnas där framme – men att vi inte ska vara där. Men drömmarna måste aktiveras, de är de första utkasten till verkligheten. Om vi inte alls bryr oss om våra drömmar så vissnar de till intet, vi måste bära dem slumrande inom oss hela tiden och ibland väcka dem.
Vi pratade om att berätta för våra barn om vår kommande död. För vi ska ju alla dö, även om barnen ibland inte vill veta av det. Men när den dagen kommer är det en trygghet för barnen att veta hur vi vill ha det. Och de bör medvetandegöras om att dagen en gång kommer. Sådana samtal har band till framtiden, men måste kunna få plats också i nuet. Vi pratade också detta med att börja planera för sin pensionering innan pensionsdagen var inne. Visst kan det skapa en viss trygghet i att tänka på den och kanske göra små utkast i förväg, så att man är lite förberedd. När du skriver att det måste finnas ett mellanrum mellan nuet och framtiden så känns det naturligtvis väldigt riktigt – men vi tror att det finns tillfällen när man behöver titta in i framtiden.
Ditt val av boktitel intresserade oss mycket. Vore intressant att få höra hur du tänker om HORISONTEN.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam och Linköpingsgruppen
Hej, Helmi,
Som du kan förstå, är det mycket stimulerande med återkoppling från ett SAMTAL och jag ser verkligen fram emot att träffa er. Hälsa de andra det från mig!
Allt ni tar upp är förstås OCKSÅ rätt och riktigt – men i Horisont-boken vill jag främst ta upp det som INTE av sig själv kommer upp i samtal. Och dit hör just detta att arbeta på att kunna drömma (och ibland planera) om framtiden och göra det NU, men samtidigt inte ta ut själva framtiden i förskott.
Boktiteln – ja, om du visste vilken förhandling en sådan utgör mellan förlag och författare. Men ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid” är MIN (till sist kunde de inte hitta på något bättre motförslag om det inte skulle bli en endera klämkäck eller tragisk titel). Jag ville ha denna eftersom:
1. det är en VACKER titel
2. det är flera horisonter som flyttar sig, dvs var och en kan lägga in sin tolkning (jfr nedan)
3. jag ville ha med ”gammal” eftersom jag vill blåsa till strid för att göra om det till ett positivt laddat ord.
De horisonter som flyttar sig är
a. Först och främst den egna åldern. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle bli så gammal (70 i år) och fortfarande vara så levande.
b. Andra gamla runt omkring mig som varenda dag visar att deras utveckling i allra högsta grad fortsätter.
c. Äldreforskningens som efterhand börjar leta efter positiva åldersförändringar – och också hittar sådana.
d. Kulturens och samhällets som med viss eftersläpning så smått börjar röra på sig.
Allt gott
Bodil
Hej,
Vet inte vilket kapitel jag ska skriva under, men jag har just utsatts för en chock och måste få diskutera detta.
Jag bor i ett s k 55+ hus, vilket innebär att man ska vara mellan 55 och 70 år när man flyttar in. Lägenheterna är mysiga och vi bor mycket centralt, vilket är en stor fördel. Vi som bor i huset är naturligtvis av lite olika åldrar och har olika kroppsliga förutsättningar, men vi är alla i princip FRISKA och många av oss är tämligen aktiva. Det är inte bara jag som fortsatt arbeta.
I huset har vi en värdinna som ordnar aktiviteter varje eller varannan vecka. Jag har deltagit ytterst lite, beroende på att jag inte är så förfärligt social och dessutom arbetar jag rätt mycket. Men jag har naturligtvis alltid fått lappar om vad som pågår.
Vi har nu vår tredje värdinna. I julas anordnade hon en julgransplundring och där fanns inslag som jag ställde mig lite frågande till, men jag deltog inte och glömde sedan bort det. Idag fick jag mig berättat om Alla Hjärtans dag och därav min chock.
Ca 20 personer träffades på vår lilla gård och det hela började med att alla skulle krama alla. Sedan följde skattjakt. Vår värdinna hade gömt påsar med små geléhjärtan lite överallt i trädgården och de boende skulle leta reda på dem. En liten påse till var och en. Sedan samlades man igen och började sjunga: Bä, bä, vita lamm, Ekorr´n satt i granen och ett par andra barnvisor. ”Därför att de sångerna kan ju alla”. Tillställningen slutade med att man gick in och fick kaffe med tårta.
När jag fick det här berättat för mig började jag må illa, verkligen illa. Det som gör mig så fruktansvärt upprörd (just nu) är att många i huset är ensamma och tycker det är fantastiskt att det i huset finns en värdinna och att de är TACKSAMMA för att det ordnas saker. Av skäl som jag inte riktigt förstår, bortser man från att man blir infantiliserad, fråntagen både integritet och värdighet. Jag skäms så! För att mina i princip jämnåriga känner tacksamhet över att bli behandlade som barn, för att en ca 20 år yngre människa tror att det är så man ska bemöta gamla, för att jag själv bor i huset …
Ge mig råd: Jag vill inte genera mina grannar. Jag vill inte bli uppfattad som en gnällspik. Men jag vill göra något!
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi ,
Helmi, jag tror att du skall sova på saken, både en och två gånger. Så här tänker jag:
Två gånger i livet buntas människor ihop: som barn (i dagis och skola) och som gamla (i pensionärsföreningar, kategoriboenden, mm). De människor som du nu är granne med skulle du kanske inte träffat överhuvudtaget om ni inte bott i samma hus, och du behöver givetvis inte ha mer gemensamt med dem än vad du skulle haft med grannarna i ett annat hus. Det speciella är att till husets erbjudanden hör gemensamma aktiviteter. Som du hittills valt att inte vara med på eftersom dessa inte appellerat till dig – antingen för att du som du säger inte är så ”social” (vad nu det är) eller för att du prioriterat andra nätverk och andra aktiviteter, exempelvis den här bloggen.
Nu får du höra talas om något som du inte var med på men som du reagerar mot. Först och främst var det ju då bra att du hade valt att inte vara med. Sedan: vem är du eller jag att döma i detta? Kanske tyckte de flesta att det var kul – och inte ett dugg förnedrande. De upplevde det kanske ungefär på samma sätt som när vi i åldersblandade grupper bär oss åt på liknande sätt i dans kring granen eller midsommarstången?
”Alla hjärtans dag” är ju i sig ett märkligt amerikanskt påfund som ofta inte blir något annat än konstigt i vår kultur. När jag läste om kramandet, kom jag att tänka på det samtal vi tidigare haft här om människor på sta’n som erbjöd gratis kramar. Detta har nu fått ett efterspel genom att det visat sig att konceptet blivit användvärt för ficktjuvar… Och något sådant fanns ju inte i husfesten – det var som jag förstår det synnerligen hederligt.
JA, jag är glad att jag inte var där. Men jag tänker samtidigt att för många av dem som kanske deltog med liv och lust hade det varit OTÄNKBART att vara med på den här bloggen. Inte bara otänkbart att skriva här utan också otänkbart att få ut något av att läsa, ja, otänkbart att gå in här överhuvudtaget. Men jag tror inte heller att de har några synpunkter på att vi som gillar att hålla på med sådant här fortsätter med det. Så varför skulle jag lägga mig i deras alla-hjärtans-dag-fest? Jag tror INTE att alla av dem var offer och jag är inte heller övertygad om att de blev särskilt infantiliserade av festen. Det som däremot stör är om det bara finns aktiviteter av den här typen. Om du vill göra något: varför då inte föreslå att ni inom husets ramar gör en studiecirkel kring Horisonten-boken? Jag är inte främmande för att du skulle kunna få gehör för förslaget och se att det vädjade till en annan grupp än geléhjärtansfesten. Men kanske också att grupperna delvis kan överlappa – för var och en av oss kan ju ha många olika sidor.
Ansatsen ”Live and let live” kräver inte bara en generositet utan också initiativ. Och visst är det så att du både skulle göra något och samtidigt slippa att uppfattas som en gnällspik om du lät denna fest (och din upplevelse av den) inspirera dig till att starta en studiecirkel!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Tack för ditt svar. Igår mådde jag uruselt, idag lite bättre. Det är jobbigt att inom sig KÄNNA, TÄNKA, TRO att någon förnedras, men det är ju som du säger: Hur ska jag kunna VETA hur vederbörande känner och tänker?
Jag behövde reagera och det gjorde jag. Nu ska jag tänka vidare – länge – och se om jag ska, kan eller vill göra något, och i så fall vad.
Du gav mig ett bra råd.
Helmi
Hej!
Just hemkommen från en jazzkväll på Katalin. Ganska åldersblandad publik vilket inte är så vanligt i vårt åldersfixerade samhälle. Barn får inte vara barn så länge, ungdomstiden kan pågå ganska länge, ett kortare vuxen – och arbetsliv som kan innebära omsorg om både egna barn och föräldrar.
Sen kommer då tiden när man har blir gammal. Om man räknar den tiden från ca 65 års ålder kan den bli ganska lång.
Jag har ingenting emot ordet gammal. Det jag däremot reagerar mot, precis som du Gun, är när annars skärpta intelligenta människor förväntar att jag ska bete mig på ett annat sätt än tidigare, tex tycka om dragspelsmusik, bingo, mat som drunknar i sås, sjunga psalmer eller barnvisor, delta i fåniga lekar,osv, kort och gott bli som de förväntar sig att en äldre tant ska vara. Vad beror det på? Är det samhällets eftersläpning som Bodil tror? Jag tycker att man ska vara tydlig och visa på alternativa aktiviteter som man kan göra tillsammans utan att för den skull nedvärdera den verksamhet som kanske många gillar.
Det finns så många fördomar om gamla. I en tidigare blogg nämnde jag ett blogginlägg i DN 2011-08-5 Fredrik Strage.
Den går att googla fram på nätet. Det skulle vara intrssant att höra vad ni tycker om hans syn på 70-åriga kvinnors liv.
Hälsningar Birgitta
Hej, Birgitta,
Jo, omvärlden bär sig inte sällan dumt åt när vi äldre buntas ihop – men egentligen är det själva buntningen som är boven i dramat, tror jag. Som barn har vi valt våra lekkamrater, åtminstone delvis, och livet igenom har vi sedan sökt oss till människor och miljöer utifrån vår läggning och intresseprofil. Att sedan som gammal förpassas in i en minsta-gemensamma-nämnare-grupp – det kan inte gärna bli något annat än fel. I samma anda tror jag alltså att ”lösningen” ligger i att vi kan, vill och får söka oss i olika riktningar – och också själva skapa sådana. Det gäller inte bara för aktiviteter och mat utan också för grundläggande val mellan tystnad och musik och prat, val mellan åldershomogent och åldersblandat, val mellan ensamaktivitet och gemensamaktivitet,…
Allt gott
Bodil
Nu har jag läst vad Fredrik Strage skrev i DN 2011-08-05 om gamla tanter. Tja… Vad finns att säga?? En gnutta sanning – och en hel del struntprat?
Själv skulle jag uppföra mig som en hel karl och säga ”Tack, vad snällt!” om en väninna erbjöd sig att betala lunchen/ middagen vi just ätit tillsammans. OM det inte var femtioelfte gången hon bjöd, då skulle jag känna mig som en snyltrare och insistera på att få betala – åtminstone för mig själv. Har faktiskt hört talas om karlar (men aldrig någon kvinna) som ständigt låter sig bjudas, på just mat: Matsnyltrare. Jag tänker för den skull INTE dra alla karlar över en kam, oavsett ålder! Kanske är de tillochmed undantagen…
Inte så att jag skulle tacka ja skulle låta mig bjudas, 1)därför att jag vill slippa bråk i mitt timida och stillsamma tantliv, eller 2) därför att jag innerst inne är en undertryckt fotbollshuligan.
Jag skulle helt enkelt tycka det var trevligt. Och nästa gång bjuder jag och du väljer var. Det är faktiskt ett sätt att träffas och prata, och äta gott – som jag vet åtminstone några 40-talister av honkön gör. Eller att bjuda hem någon då och då. Du lagar maten – jag tar med vinet. Typ. Trevligt och opretentiöst. (Så länge det inte blir en tävling förstås 🙂 !)
Gun
PS
Man skulle ju kunna ”roa” sig med att sätta in ex.vis. ”färgade kvinnor” i st.f. ”tanter” i Fredrik Strages krönika. Hade texten då ens fått gå i tryck??
Gun
Nej, visst är det trevligt att bli bjuden och få bjuda på middag eller annat.
Men det som jag tycker är märkligt är Strages slutsatser, hur det kommer sig att kvinnor i 70årsäldern slåss om att få betala. Om de nu gör det. Han tar hjälp av en genusorienterad vän som tänker sig att många äldre kvinnor har varit hemmafruar och försörjts av sina män.Jag och många med mig känner inte igen sig. Den genusorienterade vännen verkar ha missat att år 1970 förvärvsarbetade mer än 50% av kvinnorna, år 1990 80%. Vi har hjälpt till med att bygga upp välfärden.
”Kanske hjälper bråken snarare äldre kvinnor att få lite dramatik i sitt stillsamma liv” ! (mitt utropstecken).
Han tycks inte ha äldre kvinnliga släktingar han, Strage.
Hälsningar Birgitta
Hej Birgitta,
Jag håller med dig. Och gjorde ett litet försök att ironisera över just detta ”snarare äldre kvinnor att få lite dramatik i sitt stillsamma liv” i det jag skrev. Jag tycker Strages text som helhet är så ogenomtänkt (mer än tillåtet aningslös) att jag inte ens kan ta den på allvar, sånt strunt man får läsa när krönikörer ska göra sig lustiga över någonting, ex gamla tanter, mer för att få poäng av likatänkande/”supbröderna” än försöka komma med en verklig poäng. Och som du skriver, den skulle definitivt inte hålla för en faktagranskning.
När jag skrev mitt PS tänkte jag till mer än att texten var mest strunt, att den faktiskt var/är ganska fördomsfull. För vad står där om man ex.vis. skulle sätta in ”färgade kvinnor” i stället för gamla tanter… Vore det försvarbart?
Gun
Tillägg.
Om ”tanterna” han skriver om varit i 85-90-årsåldern hade texten varit en smula mer sann, gissar jag, men 70-åringar…
Hej Birgitta,
Visst håller jag med dig – men jag tror samtidigt att en MYCKET stor del av detta inte bara handlar om ålderism eller dumhet eller bara obetänksamhet från omvärlden utan framför allt om själva det aningslösa i hopbuntningen. Som barn väljer vi åtminstone delvis våra lekkamrater. Våra dagis- och klasskamrater får vi ta som de är, men livet igenom söker vi oss sedan åt olika håll utifrån intressen, läggning, arbetsgemenskaper, etc . Vi är därför nog så oförberedda om vi som äldre föses ihop till något som liknar att vi kollektivt skulle ha samma intressen – vilket vi absolut inte har. Det FINNS inte så få som gillar psalmer/ tycker om dragspelsmusik /vill ha mycket så på maten/inte alls tycker de flesta lekar är fåniga. Därför gäller det just att inte känna sig hänvisad till det man inte tycker om.
Allt gott
Bodil
Hej,
Hua vad hemskt och nedlåtande. Varför inte en tipspromenad med lagom kniviga frågor (om lite av varje), där man är 3-4 stycken som hjälps åt att svara. Tror att det ger mer närhet än påtvingade kramar. Och på köpet kanske man får något nytt att prata om vid kaffet efteråt. Typ, men är det verkligen sant att kängurumamman kastar ur sin unge ur pungen när hon flyr i fara… och mycket annat. Fast det kräver ju lite mer förberedelse än gömma godis…
Hej,
Ja, vad gör man. Man gör som man vill. Vill man vara med på såna aktiviteter så gillar man kanske inte allt, men en del eller det mesta. Eller så är man inte med.
Jag var med på ett par aktiviteter som jag upplevde exakt likadant som du, Helmi. Men där hade jag inget val att inte delta, för det var så kallat Kick Off = Hösteterminens början i skolan för några år sedan. Vi brukade ordna det själva på olika sätt, men denna gång fick vi 3 nya rektorer och de tog oss på ”Hemlig överraskning”.
Ett kollegium om ca 100 pers., varav de flesta kvinnliga 40-talister i sommarklänningar och sandaler, en mindre del yngre samt ett par nyutexaminerade, och ett gäng assistenter till barn på särskolan.
Vi intog kaffe någonstans i Sverige och sedan bar det till färjan och Bakken i Danmark. Där blev vi samlade och tilldelade någon sorts kuponger, som skulle användas till aktiviteter typ kasta tennisbollar på burkar, skjuta pil, slå på manicken för att se vem som är starkast och dyligt.
Ja du, Helmi, jag har ALLTID hatat nöjen av denna sort. Jag brukade vänta på mina egna barn (som också undvek just detta och åkte karusell eller sånt).
Men här höll jag en bunt kuponger och blev tvungen att personligen vägra delta – för 3 nya rektorer. Jag fick inte ge kupongerna till dem som var roade av detta. För det skulle utropas en VINNARE vid påföljande middag.
Jag var inte ensam som inte ville utsätta sig för detta. När några kvinnliga kollegor märkte att jag sa NEJ, så följde de mig. Vi blev utropade till surpuppor som förstör all skoj.
Året efter kördes vi, fortfarande de flesta kvinnliga 40-talister, med resten, till en kursgård. Där skulle vi delta i tävlingar typ klättra upp på en sån hög vägg med tampar att hålla i (På tid), springa i lag hit och dit upp och ner bak och fram, på tid, (alltså en sån vuxenlekplats med högt inträde).
Indelade i lag. Hur deltar man INTE?
Jag har inte ens tyckt om liknande nöje när jag var liten/tonåring/ung. Och nu utpekad som någon, som inte kan samarbeta i lag, som inte vill delta, kvittar vad det är (ja, för om man väljer sånt…) Gissa hur det blev vid lönesamtal…..
Och jag har retat mig på KOSTNADEN för detta, som en stor del inte ville vara med på, vågade inte vägra, vågade inte säga något för att inte utsätta sig för att bli utpekade för det ena och det andra.
Där kunde vi faktiskt inte påverka något, avstå, välja något annat. Det var vår arbetstid.
När jag tänker efter, jag njuter att vara pensionär. Idag slipper jag!
Hälsningar
Jitka