38. Som det kan ändra sig
Hej,
År 1999 skrev jag i ”Tio Tankar om Tid” ungefär så här:
Låt mig börja precis för ett århundrade sedan. År 1899 kämpade man intensivt för att slippa slita ihjäl sig. En människa från år 1899 skulle aldrig kunnat förstå något så perverst som det vi nu håller på med: att försöka skapa arbete. De ville arbetsfrihet eller arbetslöshet, och en människa från 1899 skulle aldrig ha kunnat uttala ”arbetslöshet” med sorg i rösten. Han skulle sagt det med glädje; hade han kommit in i boken nu, skulle han sagt: ”du menar inte att ni klarade det? Att ni slipper slita ihjäl er?”
Men både då och nu fanns en grundläggande förutsättning: en människa vill vara behövd. Ja, finns det något en människa behöver, så är det just att vara behövd. Ibland tror jag att vi borde införa ett Arbetslöshetsdepartement med arbetslöshetsminister och allt. Hon skulle naturligtvis inte motverka arbetslösheten; hon skulle värna den och se till att s.k. arbetslösa människor både är och upplever sig vara behövda. För det finns ju hur mycket som helst att göra. Men egentligen ingenting som säger att det behöver göras i det gamla arbetets former.
Ja, som det hade ändrat sig från 1899 till 1999! Och som det kommer att ändra sig framöver…
Allt gott
Bodil
Ja jag hoppas det.
Jag vill dela med mig en artikel, den har några år på nacken, men berör något viktigt. Otur med gener och uppväxt.
http://www.svd.se/ingen-kan-springa-ifran-oturen
Vetenskapens Värld tog upp det också i senaste programmet (http://www.svtplay.se/video/10681379/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-26-avsnitt-9?info=visa)
Vad har detta med förändring att göra? Jo jag hoppas att denna fakta kan förändra människors syn på att individen får skylla sig själv när livet ”skiter” sig på olika sätt. Det är nog så att vi istället för att känna skuld och skam behöver ett samhälle som visar barmhärtighet som Ståle Fredriksson säger i ovanstående artikel:
”– Naturen är mäktig och villkorlig. Vi får inte alltid det vi har förtjänat. Den insikten bör vi ta till oss och visa mer förståelse inför andras lidande. Icke minst för att vi kan behöva den barmhärtigheten själva.”
Hälsningar Helén
Javisst! Och empatin är närbesläktad med att själv må bra – och bådadera behöver ständig övning.
Allt gott
Bodil
Jag vet inte om bra mående har med empati att göra. Utveckla gärna hur du menar.
För egen del tror jag att jag behövde bli lite tilltufsad av livet innan jag fick bättre förståelse (empati) för människors vedermödor mot tex myndigheter. Jag hade en gång stor tilltro till våra myndigheter, att de var rättsäkra. Så när människor hade ”problem” med myndigheter trodde jag att det nog ändå var något knas med dessa människor. Jag behövde helt enkelt själv utsättas för att fatta.
Jag hoppas verkligen att vi snarast kan gå ifrån detta omoderna kontroll-samhälle. Det är min förhoppning när fler och fler drabbas av stressrelaterad ohälsa och utsätts för myndighetsutövning, att fler och fler inser att det är ett ohållbart och omodernt system.
Hälsningar Helén
Jo, det finns mycket i dagens hjärnforskning som tyder på att det faktiskt kan vara så. I helgen hölls det t ex en stor konferens i Oslo på temat ”Empathy and Compassion in Society”, där Richard Davidson, USA, ledande internationell hjärnforskare från USA, talade över ämnet ”Wellbeing is a skill”. Och bl a tog upp den forskning som visar att om barn och vuxna har ett val, så väljer vi det mest prosociala alternativet. Kanske är det inte konstigare än att vi har ett SPRÅK, och det använder vi både för att förstå andra och för att förstå oss själva. Men, sa han, förmågorna behöver tränas.
På flyget brukar jag fundera när flygvärdinnan instruerar: ”sätt först på din egen mask, innan du hjälper ditt barn”. Jag tror det är något som förtjänar att breddas. Om vi jobbar på att förstå oss själva, kan vi bättre förstå andra. Den enda man alltid har med sig är ju faktiskt sig själv – det är på den egna människan man kan träna upp sin förmåga till inlevelse. Och därmed komma på att man knappast kan förstå sig själv utan att också förstå andra…
Min fråga till dig blir då: kan det vara så att du (som du skriver) behövde bli lite tilltufsad för att på riktigt börja fundera över dig själv och därmed också få upp ögonen på ett annat sätt för andra?
Allt gott
Bodil
Ja. Men det har inte räckt att enbart fundera över mig själv ur ett biomedicinskt och psykologiskt perspektiv, de perspektiv som dominerar vår hälso- och sjukvård. Jag har också behövt fundera över mig själv i de sammanhang, i de miljöer och i det samhälle jag lever i dvs psykosociala, socioekonomiska och kulturella perspektiv.
Kanske vi behöver särskilja hälso- och sjukvård där Sjukvård räddar liv med mediciner och operationer, där Hälsovård arbetar preventivt och med rehab/hab? Men det är ju det där med pengar och arbetslinjen för tänk om folk mår bättre -> behöver inte så mycket Sjukvård -> färre som behöver arbeta i välfärden (Sjukvård, försäkringskassa, arbetsförmedling etc) -> mindre skatt till vår välfärd, men det behövs ju å andra sidan inte. Hm, är det det här vi är rädda för?? Att vi kan må bättre men att vi inte VET i förväg OM det blir så och då är det säkrast att trampa på i gamla hjulspår för då tror vi att vi har lite KONTROLL…
Hälsningar Helén