118. Spaning från framtiden

Hej,

Det finns väl knappast något barn som inte försökt lära sin docka eller nalle att gå. Tagit ett ordentligt tag om den och flyttat benen på den ett i taget: ”så här gör man!”. Dock har inget barn någonsin lyckats i sin ambition. Dockor och nallar har visserligen låtit sig bäras omkring, bäddas ner, köras i dockvagn, pratas med och sjungas för men inget därutöver. Leksakerna har förblivit sina gamla jag och inte kunnat lära sig något överhuvudtaget. De har ”bara” varit döda ting hur mycket än barnen låtsats att också leksakerna varit ”barn” eller ”djur”.

Riktigt så kommer det inte att bli för barn födda 2018 och senare. Undan för undan kommer de att vänja sig vid leksaker som lär sig, vilket kommer att förefalla dem alldeles självklart. Och naturligt. Ja, egentligen bra mycket mer ”naturligt” än vad det var med leksaker som inte var läraktiga. Därvidlag har ju sakerna skilt sig från barnens egen vardag och deras ständiga lärande. Det är inte nog med att framtidens barn kommer att få mer jämspelta sak-lekkamrater – de kommer också att se de vuxna samspela både med varandra och med ting som lär sig efterhand.

Jag undrar hur det kommer att låta framöver när vi försöker berätta sannsagor om hur barn förr i tiden hade leksaker som inte kunde lära sig något. Hur kommer detta att visas på muséer framöver? Och kan barnboken om ”Nallen som inte kunde lära sig något” att bli en bestseller trots att den kommer att verka hämtad från Hedenhös?

Idag har vi redan vant oss vid hur robotgräsklippare och robotdammsugare sköter sitt efter en kort lärperiod. Nu är de mer mänskligt växelverkande robotarna på intåg. Mycket spekuleras kring alla effekter av kommande servicerobotar, assistansrobotar, sociala robotar, omsorgsrobotar, … I alla framskrivningar verkar det som om det handlar om isolerade nytillskott, ett i taget, men så kommer det ju inte att bli. Framtiden har sin samtid. I den kommer lärande människor att leva och verka inuti ett Internet-of-Humans sammanvävt med ett Internet-of-Things.

Min egen nyfikenhet på vad människor och robotar kommer att kunna göra tillsammans är ett intet jämfört med den nyfikenhet jag känner inför vad nytt som framtidens människa kommer att få veta om sig själv genom denna sin nya plats i ett holistiskt nätverk. Vilka blir hennes tankar, känslor, förmågor och drömmar när hon får bättre förmåga att se sig själv både utifrån och inifrån?

Allt gott

Bodil