70. Nu vänder det!
Hej!
Idag är det årets mörkaste dag – nu blir det bara ljusare, hurra!!!
Optimist som jag är, tänker jag att vändningen kanske också åstadkommer en metamorfos i inställningen till arbetet i dess djupaste mening. Utgångspunkt: politik och media har i en tveeggad symbios länge försökt omvandla alla frågor, även arbetet, till att bara handla om ekonomi, socioekonomiska faktorer och fördelning. Ett av resultaten har blivit att många människor successivt tappat delar av sin självinsikt och –respekt (vilka inte kan mätas i ekonomi, socioekonomiska faktorer och fördelning). Man har glömt att arbete och ”sysselsättning” inte är synonyma och börjat tro att arbete går ut på att man ska ”bli satt att syssla”.
Själv trodde jag att ”Tio tankar om arbete” skulle fungera som en befriande bok, bortskämd som jag varit av alla de läsare som hittat klarhet och trygghet och lust och handlingsförmåga genom mina tidigare böcker där de kunnat fånga sådant som de diffust haft på känn men inte kunnat formulera. Men denna gång fick jag tji!
Mitt ”Titta uppåt på svalorna så ser ni vad ni kan ha era vingar till!” har inte väckt särskilt mycket flyglust men väl en ängslan och en lust att titta neråt för att få syn på något att hålla sig fast vid. ”Om man skulle räkna resultat och inte timmar – vem skulle då vilja ha mig anställd?!” och ”Om jag skulle få mer fritid – det skulle nog bara bli konstigt. Det är ju ändå jobbet som är det viktigaste, är det inte?” och ”Hoppas jag hinner undan innan robotarna invaderar mitt jobb. Gentemot dem skulle jag stå mig slätt!”
Roland Paulsen skrev nyss i DN om att många kanske snarare är uttråkade av jobbet än utbrända, mer ”bored out” än ”burnt out”. Men vad om ”uttråkadheten” gått så djupt att den blivit omedveten? Vad om man inte vill eller vågar eller kan ta sig ur den?
Så har jag tänkt många gånger den här hösten. Fast det var så sant – nu vänder det!
God Jul och Gott Nytt År och välkommen tillbaka hit 2017!
Bodil
Hej Bodil,
Jag vill också önska dig en God Jul och ett Gott Nytt År! Jag ser framemot att fortsätta läsa din blogg nästa år. 🙂
Men jag måste också reagera lite på
”… många kanske snarare är uttråkade av jobbet än utbrända, mer ”bored out” än ”burnt out”…”
Hmm.
Det kan säkert vara så i en del fall att du är uttråkad på arbetet och känner dig allmänt trött och håglös dvs har depressiva symtom. Men min erfarenhet och utifrån det jag läst så är det när du jobbar med meningsfulla saker tex inom vård, skola och omsorg som risken är stor för ”burnt out” om krav och resurser inte stämmer överens. ”Alla” vet nu att New Public Management (NPM), den verksamhetsstyrning inom offentlig sektor som infördes på 80/90-talet, inte blev så bra. Förhoppningsvis håller detta på att ändras nu.
Jag tänker också att vi behöver skilja på ”Burnt out” och utmattningssyndrom (UMS). ”Burnt out” är ingen diagnos utan mer en beskrivning av ett tillstånd med depressiva symtom, om jag fattat rätt, medan UMS är en psykiatrisk diagnos där du under minst två veckor inte ”får ihop” din vardag pga tex koncentrationssvårigheter eller minnesstörningar. Forskning visar på faktiska förändringar i hjärnan pga att nervsystemet ”duschats” av stresshormoner under lång tid. Förändringar som tar tid att läka, som kanske lämnar ärr efter sig som leder till fortsatt uttröttbarhet och stresskänslighet länge, länge, länge, en slags mental trötthet/hjärntrötthet som inte ska blandas ihop med allmän trötthet och håglöshet som ju är mer depressiva symtom. Depressiva symtom kan säkert ”botas” genom motion och att ägna sig åt roliga saker. Men har det gått så långt som till en depression så behövs antagligen medicinsk behandling. Vilket tyvärr ännu inte finns vid UMS.
”Men vad om ”uttråkadheten” gått så djupt att den blivit omedveten? Vad om man inte vill eller vågar eller kan ta sig ur den?”
Ja i dessa frågor finns nog lösningen. Vi behöver då och då kunna stanna upp och reflektera för att kunna medvetengöra det vi egentligen gör i vår vardag. Kanske inte alltid så enkelt. Men troligtvis livsnödvändigt för att inte gå från ”bored out” till ”burnt out” till depression eller UMS.
Ursäkta, det blev visst en uppsats. Men jag tycker detta är ett viktigt ämne. 🙂
Många Hälsningar
Helén
Hej Bodil!
Intressant det du skriver. Jag har själv haft tillfälle att fundera mycket över vår syn på arbete sedan ett par år tillbaka. Blev så glad när jag såg din bok och beställde den direkt på bibblan, läste med stor behållning. Sedan har jag gått och väntat på reaktionerna, men varit förvånad över hur lite det pratats kring den. I ett par recensioner har man kritiserat att Du inte fördjupat tankegångarna och efterfrågar lösningar, medan jag tycker att det är en av bokens styrkor att den inte lämnar så mycket svar utan att den är avsedd att påbörja tankegångar och samtal. Handlar det om att vi är rädda för att ifrågasätta vårt samhälles gällande normer?
Hej, Nina,
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det både läsare (och jag själv) har haft glädje av i mina tidigare böcker har varit att de gett struktur. Mönster att tänka med. Sedan har var och en själv fått och velat och kunnat fylla i med sina exempel.
Men den här gången går det inte. Några (men långt ifrån alla) recensenter har efterlyst att jag borde gå längre och föreslå lösningar” eller en ”plan”. Att jag inte gjort ens det minsta försök till det var fullt medvetet – det hade varit övermaga, tänker jag, av en enda människa att agera samhälls- och arbetsmarknadsingenjör på egen hand. Men att de många människorna själva som läst boken, blivit intresserade, gått på föreläsningar kring den, etc, blivit mer skrämda än befriade av dess innehåll – det funderar jag mycket på. Och är förstås tacksam för all hjälp att förstå. Det är spännande att bli överraskad men samtidigt svårt att släppa undringarna.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
De senaste kanske tio åren har jag upplevt att det blivit allt mer obekvämt när man tar upp ”politiska” samtalsämnen i olika sammanhang, som tex kafferummet på jobbet. Dessutom har under samma tid definitionen av vad som är ”politiskt” ändrats successivt. Jag saknar det filosofiska samtalet i vardagen. Just nu är det tex helt plötsligt partipolitik när man pratar grundläggande mänskliga rättigheter och man blir obekväm av att behöva ta ställning. Kan det vara så att din bok, som jag anser vara snarare filosofisk än politisk, skapar denna obekväma känsla hos människor?
– Nä, men ska jag behöva tycka något. Usch vad jobbigt det känns…
Därför blir det möjligen obekvämt när någon kastar fram tankar utan att leverera en lösning som man inte direkt kan gilla eller avfärda?
Hälsningar
Nina
Hej Nina och Bodil!
Ursäkta att jag lägger mig i samtalet. Men jag tycker det här med partipolitik, som Nina tar, upp är intressant. Jag har själv aldrig känt mig hemma i något parti och ville nu halvägs genom livet utforska detta, så jag var med i ett partiobundet politiskt diskussionsforum på nätet. Det var mycket intressant många sätt. En sak som slog mig var att det sällan förekom diskussioner kring nya innovativa lösningar på gamla problem utan det blev mest debatt om höger eller vänster, liberal eller konservativ, rätt eller fel. Som att det viktigaste var att analysera vad människor skrev så att man kunde sätta in dem i ett politiskt fack. En lite tråkig upptäckt, men kanske djupt mänskligt? Ett behov hos människan att sortera och gruppera för att göra komplexa saker begripliga och hanterbara? Kanske att Tio tankar om arbete utmanar oss i detta på något sätt, att sorteringen och grupperingen gjorts på ett sätt som vi inte är vana vid?
Hälsningar
Helén
Kära Helén,
Tänk att både du och Nina inom loppet av ett dygn bidrar med så skarpa tankesnitt på tvären! Tack. Stort tack. Jag blev jätteglad för det och återkommer med ett inlägg på temat.
Kram
Bodil
Ja, absolut kan det vara så – tack för den vinklingen! Den är BRA. Jag ska banne mig göra ett inlägg på det temat för att kunna veckla ut mig lite mer kring det än vad som passar in som en kommentar på en kommentar.
Återkommer, alltså!
Allt extra gott
Bodil
Hej Bodil, jag hörde din föreläsning i Härnösand och läser denna bok om arbete. Jag vill ge den till sönerna i första hand och till många fler. Den är viktig. Tack för den.Detta är mitt första blogginlägg överhuvudtaget. Hälsningar Margit Holmberg
Kära Margit!
Så fint att min bok fick dig att skriva ditt första blogginlägg! Du får mig att tro att det kan ligga något i att ”Nu vänder det!”. Tack för den uppmuntran.
Allt gott
Bodil