42. Att inte ha alla hästar hemma
Hej,
Uttrycket ”att inte ha alla hästar hemma” brukar vara en omskrivning för något som inte är så smart. Bilden lämpar sig särskilt väl för att beskriva behovet av ställtidsbehovet. Om du inte ger dig tid att vänta hem alla ”hästar”, kommer uppgiften du ger dig på inte att bli väl utförd hur mycket du än pressar dig. Dessutom måste du samla alla hästar hemma igen efter uppgiften, för att du också ska kunna lära dig något av den. Överbetoningen av korttidseffektivitet kan göra långtidseffektiviteten förödande låg.
Därtill blir livet gråare, glädjen sällsyntare och vännerna färre om du inte prioriterar tid för både av-koppling, på-koppling och mellan-koppling. Det kan det väl ändå inte vara värt?!
Allt gott
Bodil
När kommer du till HÄSSLEHOLM igen? Vill höra mer av dig och köpa fler böcker!! PS, jag hjälpte dig sälja böcker när du var på Kulturhuset här!
Hej,
Tack för din fråga. Dessvärre inget inplanerat i Hässleholm. Det är ganska fullt…
Allt gott
Bodil
Ok! Tack för svar. Ska hålla ögonen öppna ifall det kommer nåt tillfälle I närheten.
//. Gun-Inger
Hej Bodil!
Detta är ett ämne som jag funderat mycket på. Mina reflektionen rör framför allt mitt arbete inom vården där skruvarna är åtdragna till bristningsgränsen överallt, men självklart gäller samma sak i övriga livet.
I min tidigare roll som schemaläggare fick jag ofta höra att ”vi får aldrig tid för att sitta ner och utveckla vår verksamhet”. Jag tyckte inte riktigt det stämde. Visst, det var inte mycket att skryta med, men när de väl fick tiden hade de ofta inte planerat in något utvecklingsarbete, utan ägnade sig åt den vanliga löpande patientadministrationen. Jag tror inte alls att det beror på ovilja eller lättja, utan just det du skriver om. Vi arbetar i ett sånt högt tempo dagarna i ända. Så när det väl blir ett avbrott som skulle kunna utnyttjas till utvecklingsarbete så är alla hästarna ute på vift. Innan de har ”hämtats hem” har den tid som avsatts gått.
Som du skriver måste hästarna också samlas in med jämna mellanrum så att man kan reflektera, lära sig något och kanske till och med se hur arbetet kan utvecklats. Det är just denna tid som har tagits bort.
Just nu fokuseras en del på läkares arbetsmiljö, glädjande nog. Jag funderar på hur man ska formulera behovet av reflektion och ställtid mellan patienter på ett sätt som låter rimligt och som kan accepteras. Det har ju liksom inte synts i produktionsstaplarna när den tiden försvann, så för dem som sitter och räknar på siffror ser det förstås ut som om man har kommit åt dötiden, men i själva verket är det kvalitetstiden som man tagit bort. Och då menar jag inte kvalitetstid för den enskilda, såsom att sitta och snacka med personalen, utan jag menar den tiden som behövs just för att se mönster, hitta idéer och bli kreativ. Alltså tid som kan öka kvaliteten i verksamheten.
Ha det bra!
Nina
Hej, Nina!
Vanans makt är stor. Liksom förebildernas. Lägg därtill chefernas och verksamhetens förväntningar, så som de yttrar sig både i det övergripande och i vardagen.
Hur gick det till när arbetsglädjen, nyfikenheten på svårbegripliga sjukdomsmönster och de professionella hjälpas-åt-samtalen i det närmaste försvann, bortprioriterade som de blev genom excel-normerade styckeprestationer och en tidsbrist utan gräns? En ständig trötthet slår ofta över i ledsnad och uppgivenhet, både hos den enskilda och i hela arbetsgemenskapen. Man ger upp, anpassar sig till det kortsiktiga och orkar inte med annat än small talk på rasterna. Tänk att man fortfarande efter nu kanske två decennier av felprioriteringar inte blivit medveten om skillnaden mellan styckad och ostyckad tid! Den totala tiden må vara en och den samma, men om den delas in i för små delar har man till sist inte tid med något överhuvudtaget. Och absolut inte att fundera över långtidseffektiviteten.
Så du har inget val – det är bara att fortsatt försöka hålla emot. Och veta om att det är viktigt att du gör det. Det kan hjälpa inte bara dig och dina patienter utan också dina kollegor.
Allt gott
Bodil