80. ”Sharing” (6/12)
Hej,
”Sharing” är Kellys sjätte nedslag i ”The inevitable” bland de teknologiska krafter han menar oundvikligt förändrar både oss själva, vår tillvaro överlag och arbetslivet. Jämför introduktionen jag gjort i nr 74 här på bloggen om vad som väntar alldeles om knuten också för arbetslivet.
Många gamla företeelser i vår analoga värld dyker nu upp i den digitala IT-världen men med helt andra förtecken. Socialism, t ex. Och social ekonomi. I den IT-värld vi redan är inne i är vare sig delandet, samarbetet, samverkan eller kollektivismen reglerad uppifrån så som exempelvis skedde och sker i de kommunistiska länderna. Denna gång kommer både idéerna och själva arbetet underifrån. Dessutom är delningskulturen och delningsekonomin skalbara. De kan växa sig gigantiskt stora till skillnad från vad de spridda skurar av social ekonomi som vi hittills sett har kunnat göra.
I delnings-världen kommer vi att satsa inte bara en väldig massa obetald tid som producenter utan också var och en dra nytta av resultaten som konsumenter. Nationens ekonomi och dess bruttonationalprodukt kommer att få konkurrens av ”peer economy” – att människor som så kan och vill helt enkelt samarbetar men inte drar in samhället på det traditionella sättet. Gåvoekonomin och det fritt tillgängliga är på väg att hitta sina former så att människor också under en övergångsperiod ska kunna klara livhanken på ett betryggande sätt.
Wikis, t ex de som ingår i Wikipedia, känner de flesta till numera. Många människor, världen över, lägger massor med tid på att fylla Wikipedia med innehåll. Alla kan syna resultaten och alla kan påverka dem. Somligt blir inte bra vilket bl a visar sig i att man inte bli överens om det skrivna. Då får företeelsen stå till sig, tills kunskapsläget klarnar – Wikipedia är så stort att det inte står och faller med enskildheterna.
På det stora hela har Wikipedia blivit förbluffande bra vilket är symptomatiskt för framväxterna av de nya plattformerna. Man har börjat med sådant som varit gratis tillgängligt – många människors intresse av att hjälpas åt (och samtidigt själv lära sig mycket). Kan då många men dock amatörer tillföra så mycket att summan faktiskt blir bra? Ja, så har det blivit och så blir det. Många människor kombinerade med (i Wikipedia-fallet) ett fåtal kvalificerade redaktörer klarar av det till synes omöjliga. Och det börjar nu komma fram nya smått klassiska meningar som ”No one is as smart as everyone” och ”Here comes everybody” och ”Go with the crowd”.
Det Wikipedia och Facebook och Google gjort är att ge oss verktyg så att det blivit lättare att samarbeta. Ja, lätt. Så lätt att det blir gjort. Än en gång återvänder jag till Ivan Illich och hans ”Tools for conviviality” från 1970-talet. Han hävdade att vi redan hade tillräckligt med redskap för att utföra det vi ville göra arbetsmässigt – det vi behövde var verktyg för att kunna samarbeta bättre och leva tillsammans på ett konvivialt sätt. Du kan läsa om konvivialitet här.
Alla dessa samarbeten som nu är möjliga kan vara extremt nischade men ändå var och en rymma många intressenter. Och summan av de till synes nördiga initiativen långt från mainstream kan nu bli lika stor som eller större än någonsin det extremt populära – de många specialiteternas summa konkurrerar alltså med de få kioskvältarna (precis som det är i Amazons bokförsäljning). Det har kort sagt blivit både möjligt och statistiskt försvarbart att satsa också på små grupper.
Så här långt kommen brukar alltid frågan bli hur det ska gå med ekonomin i denna sköna nya värld. Det är en jättefråga – men knappast den viktigaste just här i porten där många andra frågor trängs. Kevin Kelly skriver en hel del om ekonomin framöver, så är du mest intresserad av de aspekterna, så läs hans bok. I korthet: också inom ekonomin blir det så tydligt att om många kan satsa om ock väldigt lite kan summan ändå möjliggöra mycket. T o m så mycket att totaldominansen av de få stora kapitalägarna kan tänkas minska.
Men arbetslivet då?! Själv är jag sedan länge djupt involverad i funderingar på hur vi kan bygga upp ett arbetsliv med konvivialitet som ledstjärna. Därför är min viktigaste fråga till dig: Vad får du för spontanidéer om det när du läser om konvivialiteten, här på bloggen eller i ”Tio tankar om arbete”?
Allt gott
Bodil
Något jag har funderat på är hälso- och sjukvårdens organisation (landsting) samt vård och omsorg (kommun) som fortfarande i Sverige huvudsakligen är offentliga människovårdande organisationer men där det nu också finns privata vinstdrivande affärsföretag.
Förenklat kanske man kan säga att de offentliga människovårdande organisationerna står för mänsklig tillväxt och de privata vinstdrivande affärsföretagen står för ekonomisk tillväxt.
Skulle man inte kunna blanda dessa olika sätt så att man får BÅDE mänsklig och ekonomisk tillväxt? Visst, den ekonomiska tillväxten blir kanske inte så stor till gagn för några få men i gengäld till gagn för desto fler.
Jag tror mycket handlar om rädsla, om jag hade haft ohemult mycket pengar skulle jag antagligen vara väldigt rädd för att förlora dem genom att ge bort dem hur som helst till organisationer som jag inte vet om de gör det de säger att de ska göra för pengarna. Men om jag känner tillit till de människor som arbetar i organisationen blir det nog lättare. Hur kan vi komma dit, att känna tillit? Är det genom fler mindre lokala enheter kanske?
För att återgå till hälso- och sjukvården så kanske vi behöver dela upp det till just hälsovård och sjukvård där sjukvården räddar liv och hälsovården jobbar preventivt och rehabiliterande/habiliterande. Kanske det kan öppna upp för fler innovativa arbetslösningar med tex personalkooperativ inom hälsovården?
Hej, Helen!
För mig är det självklart att all hälso- och sjukvård ska medverka till mänsklig tillväxt – allt annat är ju kontraproduktivt gentemot själva syftet med verksamheten. Den viktigaste ”ekonomiska tillväxt ” som hälso- och sjukvården kan bidra till är att människor genom den ska få större möjligheter att med glädje ägna sig åt sina livsuppgifter och vara mindre begränsade av sina funktionsbegränsningar till följd av sjukdomar. Det där med hälso- och sjukvård som fritt företagande eller som samhällsdrivet är underordnat. Det viktigaste är som du skriver att man kan känna tillit till aktörerna.
Det finns såvitt jag vet inga större exempel på att allt skulle bli ”bättre” om hälso- och sjukvården splittrades upp på fler aktörer. I USA är den exempelvis mycket dyrare än i Sverige.
Att sjukvården för något decennium sedan förde inte också ”hälsovård” i sin beteckning och sin verksamhet berodde på att man insett att det allra bästa för sjukvården vore om den skulle behövas mindre genom att människor stöttades till bättre hälsa. (Ungefär som det bästa sättet att motverka trafikolyckor är att förebygga dem. Och det bästa sättet att sopsortera är att inte skaffa sig sådant som är svårsorterat när det väl blir avfall. Etc.) Jag har ingen aning om huruvida det vore bättre med en organisation för det ena (sjukvården) och en för det andra (hälsovården). För båda – och alldeles oberoende av den formella organisationsformen – gäller förstås att känslan av vi-alla-tillsammans, nu-hjälps-vi-åt-med-detta, spelar stor roll för resultaten.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Jag har funderat över det du skrev ”känslan av vi-alla-tillsammans, nu-hjälps-vi-åt-med-detta”.
Hur gör vi det med olika människosyn, olika värderingar och därmed olika syn på lösningar? Vad blir det gemensamma att samsas kring?
Vad jag kan minnas har jag aldrig varit på en anställningsintervju där vi har pratat om värderingar och människosyn utan det har huvudsakligen handlat om kompetens och kapacitet. Jag tror att vi skulle behöva prata mer om värderingar och människosyn på arbetet, med grannar osv utan att det för den skull ska behöva bli politiskt.
Som du vet spanar jag på arbetsintegrerande socialt företagande (AFS) där sociala mål är lika viktiga som ekonomiska mål (verksamheten måste gå runt, ev vinst återinvesteras). Efter att ha sett dokumentären Kan vi göra det själva? – Om ekonomisk demokrati (tack Nina Bendahl för tipset) känner jag ännu mer för socialt företagande, att det kan vara en framkomlig väg. Tänk om socialt företagande kan funka för både människovårdande organisationer OCH affärsföretag. Jag tror det, om viljan finns på olika samhällsnivåer.
http://www.skane.com/sv/nyheter/2016/11/09/ikea-malmo-och-yalla-trappan-far-priset-nyttigaste-affaren-2016
Hälsningar Helén
Hej, Helén,
Ja, visst är det fint, IKEA-och-Yalla-trappan-samarbetet. Och bra att det uppmärksammas. Ändå är det som om alla dessa spridda skurar inte förmår bilda ett helt hav – den sociala ekonomin finns på en ö här och en där men inte mer. Det mest hoppfulla som jag tar upp i detta inlägg 80, ”Sharing”, är att det som nu är på väg att ske på nätet är enkelt skalbart, dvs den sociala ekonomin kan äntligen växa sig jättestor.
Du tar också upp ett hittills alltför försummat område: att man inte lagt fokus på ”kommer vi och den nya medarbetaren att kunna utveckla arbetet och oss själva på ett konvivialt sätt om hen börjar jobba här?” Egentligen är det ju där som den stora framgångsfaktorn ligger, inte på att rekrytera någon till en speciell uppgift.
I ett inlägg längre fram, nr 88, skriver jag:
”När redskapen möjliggör konvivialitet och när det därtill (som i normalfallet) redan finns en grupp som vill fortsätta arbeta tillsammans, så ska den kanske förr eller senare utökas med en eller kanske två nya personer för att den samlade gruppen ska bli bättre på att klara sina uppgifter. Om det då finns något som Linkedin (fast mycket bättre än vad Linkedin är än så länge) som sitter inne med information om både vilka uppgifter som ska utföras och profilerna på dem som redan finns i gruppen och profiler på en massa andra människor som just nu gör något annat eller är arbetslösa men som skulle kunna passa in sällsynt väl, både i gruppen och i dess samspel med Internet-of-things – då skulle ju ”Linkedin2” kunna ta ett initiativ. Och proaktivt föreslå organisationen/företaget i fråga att ta kontakt med person N.N. för ett öppet samtal om hur N.N framöver kanske vill använda sin kompetens inom F-gruppen och rentav övergå till att arbeta där. Förstår du hur jag menar?! Inte vänta tills det finns en ”vakans”. Det kan vara berikande för båda parter att kontinuerligt få uppleva en mångfald av öppningar. Och att inte från början låsa sig vid vad nykomlingen specifikt ska göra – kanske (troligen) kommer man redan dag 2 på något annat än det man från början tänkte. Vilket egentligen är det enda rimliga och inte vållar någon skada eftersom alla andra också hela tiden kommer att vara något av nybörjare (jämför tidigare blogginlägg, t ex ”Becoming”).
Allt gott
Bodil
Okej. Om det bara är ett decennium sedan som hälsovård infördes är det kanske inte så konstigt att det biomedicinska synsättet fortfarande dominerar så starkt inom hälso- och sjukvård. I alla fall är det så jag upplever det.
Tack för dina intressanta inlägg om Det Oundvikliga! Jag ser framemot vart enda ett. 🙂
Så roligt! Det vlir lite ensamt ibland att bara mala på, kapitel för kapitel, dag efter dag.
Men tankar blir tänkta, och det är ju alltid bra!
Allt gott
Bodil