67. Requiem for the American Dream
Hej,
Jag har tidigare (i inlägg ”45. Arbete i makrosammanhang”) talat mig varm för intervjufilmen ”Requiem for the American Dream” med Noam Chomsky. Den finns på Youtube och Netflix och säkert också annorstädes. Se den gärna om du ännu inte gjort det, en oerhört stark film, lite drygt en timme lång, som under tio strukturerade rubriker reder ut varför och hur den amerikanska drömmen nu dansar sin dödsdans. Tänk om vi kunde inspireras till en fortsättning på den på temat: ”så vad gör vi nu, då?!” För filmen berör inte bara USA utan stora delar av världen, också vår.
Lite galghumor innan du börjar fundera: Fidel Castro sökte sig till Himmelriket men stoppades av Sankte Per: ”Du får inte vara död än. Du har ju lovat att först ta en gruvlig hämnd på USA!”
Fidel Castro: ”Jamen det har jag ju gjort nu!”
Sankte Per: ”???”
Fidel Castro: ”Trump! Det behövs inte mer. Nu kan jag vila lugnt.”
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Tack för tipset! Jag kände mig korkad och lättlurad efter att ha sett filmen. Men också hoppfull. 🙂
Hälsningar Helén
Ja,
Så är det ju. Man kan få känslan att vara ett litet kryp som ska hålla på med oväsentliga saker och därmed inte märka vad som pågår. Mot det finns det bara ett motmedel:
Don’t agonize,
Organize!
Allt gott
Bodil
Ja precis… det gäller ”bara” att hitta sin flock först…
Hm.
Fast det finns en möjlighet till: att det blir flocken som hittar dig…
Och en tredje möjlighet: plötsligt blir vi kanske till ett självorganiserande system där vi inte ens behöver leta efter flock utan spontant och ohejdbart upptäcker varandra under utvecklingens gång.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Tack för tipset. Filmen är både skrämmande och hoppfull. Jag välkomnar din tanke ”så vad gör vi nu”!
I det sammanhanget skulle jag vilja rekommendera denna film om demokratiskt företagande, som också knyter an till mycket av det du skriver om i boken. Du har säkert redan sett den, men det är ett tips till andra som läser här.
Filmen heter ”Kan vi göra det själva?” och är ca en timme lång och Noam Chomsky figurerar i den också.
Hälsningar Nina
Tack Nina för tipset, mycket intressant!
Har du någon egen erfarenhet av arbetskooperativ?
Hälsningar Helén
Hej Helén!
Nej, det har jag inte. Men jag har funderat mycket kring 80- och 90-talisternas inställning till arbete, dels eftersom jag själv är mamma till barn födda på 90-talet som nu är på väg ut i arbetslivet, dels eftersom jag varit schemaläggare under flera år och sett olika generationers inställning till arbete.
Vissa vill hävda att det rör sig om en egoistisk generation som inte tar hänsyn till det gemensamma och det kan möjligen ligga något i det. Men, kan det vara så att det faktiskt bottnar i att den demokratiska värdegrunden är så djupt rotad i denna generationen att ett auktoritärt system (som ju de flesta arbetsplatser, och för den delen även skolan, är) inte alls i samma utsträckning skapar motivation och drivkraft hos denna generation som hos tidigare? Och kan det då vara så att deras drivkraft och motivation skulle öka om arbetsplatserna var mer demokratiska? Några inslag i filmen tycker jag tyder på detta.
Hälsningar
Nina
Hej Nina,
Tack för svar!
Jag tror att en del också kan skrämmas av mer demokratiska arbetsplatser, i alla fall om det finns en otydlighet kring vision, mål, värderingar, krav, ansvar, befogenheter osv. Kan det vara sådant vi har tappat i dagens arbetsliv?
Jag ska titta på Kan vi göra det själva? en gång till. Mycket intressant som sades där.
Hälsningar
Helén