61. Nyårsönskningar och -löften?
Hej,
Nu har det varit första advent, kyrkan har börjat sitt nya år och det tar bara en månad tills det är dags också för civilsamhället att byta år.
Så vad har du då för nyårsönskningar och nyårslöften beträffande A R B E T E under 2017?
Frågan handlar alltså inte om hur det ”är” utan om hur det skulle kunna vara om bara du fick din vilja igenom
Vad är det då egentligen du önskar eller lovar?
Allt gott
Bodil
Min nyårsönskan är att 2017 blir det år då jag lönearbetar utifrån mina förutsättningar. Egentligen borde det alltid vara självklart, men där är ännu inte arbetsgivarna på den reguljära arbetsmarknaden riktigt…
Om min nyårsönskan uppfylls så blir mitt nyårslöfte att inte ”tappa bort” mig själv i lönearbete, egenarbete och ideellt arbete…
Gott Nytt År! 🙂
Vilken fin kombination av önskning och löfte!
Den förtjänar att ramas in inte bara av dig och mig och alla blogg-läsare här utan också av alla samhällsaktörer.
Och så förtjänar den förstås att gå i uppfyllelse!
Kram
Bodil
Du har rätt! Jag ska skriva ut och sätta upp på lämpliga ställen så jag påminns flera gånger om dagen. 🙂
Kram!
Jag önskar mig mindre möten på jobbet och jag ska lova mig själv att bli bättre på att ta mig ur dem (läs ljuga). Jag önskar att jag kunde interagera mer med mina kollegor och jag ska lova mig själv att försöka vara mer social (på jobbet). Jag önskar mig mer tid att fokusera och lovar mig själv att testa olika sätt för att kunna det. Jag önskar att de inte genomför idén med lösdrift (att man inte längre får ha en arbetsplats utan ska flytta runt i rummen efter behov) och jag får väl lova mig själv att om det ändå blir så, anpassa mig efter bästa förmåga med hjälp av fantasi och civil olydnad.
Fast du?
Jag har fått för mig att du gör ett bra jobb – och att andra också tycker det vad gäller resultatet, även om de kanske inte förstår ditt sätt att jobba.
Vore det inte en poäng då att vara öppen med hela alltet på en gång? Inte ”ljuga” om mötena, inte härda ut det sociala utan att visa vad det kostar på, inte heller acceptera att flytta runt – som om det hade ett egenvärde.
Idag trumpetas det ut att matteresultaten i skolan, bl a åk 8, har blivit mycket bättre – och man spekulerar i varför. Jag tror den mattelärare hade mycket rätt som beskrev hur lärarna de senaste 5 åren explicit har haft till uppgift att utveckla varje elevs förmågor, från där de är. Alltså låta var och en vara sin egen kontroll”grupp”. Det är så elementärt självklart att jag blir generad när jag hör det, och duktiga lärare har förstås gjort så på egen hand sedan länge, länge. Om vi nu för över det till dig och din arbetsplats: du presterar redan jättebra, och ska du kunna prestera jättebättre jämfört med dig själv, ska du ju bemötas där du är och träffas just där.
OM du kan hitta rätt sätt att berätta när du kommer till din rätt och när du inte gör det, kan det kanske (troligen!) vara till gagn till andra. Ni kan bli en hel liten klubb av eremiter…
Allt gott
Bodil
Jag är ett arbetsdjur och gillar det och jag får positiv återkoppling men jösses om jag skulle berätta hur jag egentligen är. Det skulle vara som att komma ut ur garderoben. Naken.
Jag tror visst att mina kollegor accepterar mina små egenheter som att aldrig ta rast, inte äta lunch och mest vara inne i bubblan av arbete men de gör det för att jag också anstränger mig som f-n för att bli omtyckt de stunder jag umgås. Jag kan vara en under av charm under korta stunder, men oj vad det kostar på. Och utan deras gillande ingen acceptans. Inte ens om mitt sätt ger goda resultat. För jag tror att de flesta chefer och medarbetare hellre sitter i en lugn och fin båt där det rors lite lagom och i samma takt än i en som det gungar en aning i för att alla inte gör lika.
Okej, jag har helt enkelt svårt för att vara ärlig med vem jag är och har inte den blekaste aning om hur man säger allt det där på rätt sätt. Vågar man ens testa att önska bli mött där man är i dagens lite kyliga arbetsklimat?
Nu måste jag sätta mig och fundera på hur rätt sätt att säga det på skulle kunna se ut.
Hej igen,
Nätvan som du är, kan du ju agera som man gör där: bara berätta så mycket som du själv vill om detta inre, ditt ”egentliga” jag. Mycket är ju inte heller relevant för själva arbetssituationen, så det finns det ingen anledning att bre ut sig om. Men när du kommer till det där riktigt störande, som att flytta omkring, t ex, och att inte få vara i fred – ja, då tror jag man vinner på att vara tydlig.
A andra sidan: det känner du bäst själv. För när/om du väl säger något djupgående, måste det ju bottna hela vägen i dig. Gör det inte det, kan det vara bättre att tiga om det.
Allt gott
Bodil
Mikael Sjöberg på Arbetsförmedlingen önskar att Sverige ska få stor invandring för att undvika arbetskraftsbrist.
Du, Bodil Jönsson menar att den snabba teknikutvecklingen gör att vi helt och hållet måste förändra synen på arbete och överväga att gå ned till 2 timmars arbetsdag.
Hur går det ihop? Ni borde snacka med varandra.
Hej, Bengt,
Så klart att Mikael Sjöberg har rätt om man utgår från att allting ska förbli oförändrat framöver förutom alla pensionsavgångar.
Själv tror jag att så mycket annat kommer att hända att vi i grunden borde ompröva vår inställning till arbetet och dess plats i livet.
Ett av mina inledande bidrag till det är att ifrågasätta att arbetstiden idealt ska förbli lika för alla.
Jag kan helt enkelt inte se poängen med det.
Ett 2-timmarsideal har jag aldrig hyllat – det är journaliser som väljer det som rubrik.
Jag har inte heller hävdat att det är självklart att alla ska jobba mindre.
Men jag efterlyser en generösare inställning: varför skulle inte de som så ville kunna få arbeta jättemycket? Och varför skulle inte de som inte vill eller kan jobba så mycket kunna få ha det så – under rimligt drägliga förhållanden?
Allt gott
Bodil
PS. Visst kan jag prata med Mikael Sjöberg om han så vill. DS