59. Hoppfullt i mörkrets tid
Hej,
Unga av idag verkar inte ha mycket till övers för sina förfäders (inklusive min egen och mina barns generationer) arbetsinriktade lean-forward. De prioriterar i stället ett lean-backward: ”Det ordnar sig!” ”Typ”.
Och nu, mitt i novembermörkret, tänker jag: det kan kanske bli riktigt bra?! Tänk om unga människor kan förena sin önskan om ett påhugg här och ett där (allt efter lust och behov och utan någon fast anställningsform) med en konstruktiv förmåga att bejaka robotarnas inträde på arbetsmarknaden? Då framstår plötsligt den vikande arbetsmarknaden i en lysande dager. Och tänk, så lägligt den kom. I s k rättan tid. Vilket som är hönan och vilket som är ägget spelar då inte så stor roll. Förändringarna kanske matchar varandra alldeles perfekt.
Ja, bortser jag från alla övergångssvårigheter, känns detta faktiskt riktigt hoppfullt.
Allt gott
Bodil
Hej!
Som ”ung av idag” (24 år) känner jag inte riktigt igen mig i ditt resonemang.
Jag tror att min generation har högre krav på hur bra och lätt livet ska vara än vad tidigare generationer har haft. Många förväntar sig att de ska kunna bli mer framgångsrika än sina föräldrar samtidigt som de ska jobba mindre.
Det är dock inte samma sak som att lugnt luta sig tillbaka och ta emot livet med öppna armar, oavsett hur det blir. Snarare tror jag att de (orimligt?) höga förväntningarna skapar en väldig stress när de krockar med verkligheten. ”Vad jobbigt det är att allt inte är så lätt som jag trodde.”
Den flexibla framtida arbetsmarknad som du beskriver lever nog upp till förväntningarna om att inte behöva ha ett enformigt och slitsamt jobb men den fyller inte kravet på att det dessutom ska vara lätt att lyckas, vilket jag tror är minst lika viktigt för min generation.
Viss kan man tycka att förväntningarna är orimligt högt ställda, och man kan också fråga sig varifrån de kommer, men i och med att de finns där tror jag tyvärr inte att framtidens arbetsmarknad är så perfekt anpassad för nästa generations arbetare som du hoppas. Kanske beror det på att novembermörkret är mörkare här än hos dig.
Vet du,
Jag är nog på oslagbart gott humör idag, för jag tycker även det känns hoppingivande. Jag blir glad av att ni inte hänger läpp, vare sig inför utvecklingen i världen eller inför era egna möjligheter. Tvärtom skriver du att ni är övermodigt hoppfulla inför framtiden.
Det må vara rätt eller fel. Jag säger bara ett: heja er!
Allt gott
Bodil