7. Medborgararbeten?
Hej,
Det är nu länge sedan arbetslösheten var låg, och det finns inte några tecken på att det ska bli bättre i framtiden. Snarare tvärtom. Samtidigt finns det hur mycket som helst som behöver utföras. Varför ska så mycket förbli ogjort när människor samtidigt blir olyckliga genom sin arbetslöshet och när samhället skadas i grunden? Försöken att skapa fler arbetstillfällen har visat sig svårförenliga med den kortsiktiga kapitalismens avkastningskrav. Kanske är det dags för ett nygammalt grepp: medborgararbeten, samhällsnyttiga arbeten på marknadsmässiga villkor.
Med dina utgångspunkter: Vad är det för viktiga arbetsuppgifter som inte blir utförda idag eftersom ”ingen” vill betala för dem trots att de skulle kunna vara av stort värde för vår tillvaro? Tror du att det skulle kunna bli lönsamt för samhället att införa medborgararbeten? På vilka områden skulle man börja?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Först vill jag tacka för allt klokt du skrivit och sagt. Jag gillar många av dina tankar skarpt. Det är nästan så att jag tror att du har umgåtts med många arbetsterapeuter. 😉
Jag har precis hittat din blogg, så jag har inte hunnit läsa mer än två av dina inlägg varav detta vill jag börja med att svara på. Kanske det blir fler? 🙂
Jag har ganska nyligen kommit i kontakt med arbetsintegrerande sociala företag – ASF och läser nu en bok med det namnet skriven av fyra forskare Ulla-Carin Hedin, Urban Herlitz, Jari Kuosmanen och Eva Laurelii.
ASF har både sociala och ekonomiska mål. Författarna menar att det idag finns ”en hel rad behov av samhällsservice som inte blir tillgodosedda av brist på personal och resurser.” Tex ”vårdtagare inom äldreomsorgen som skulle behöva avsevärt mer samtal, gemenskap och aktivering än vad de nu får.” Författarna menar att ”fler sociala företag kan starta ny verksamhet på en rad samhällsområden som innebär innovationer och fördjupad kvalitet inom samhällets vård och service.”
Jag tror att ASF kan komma att bidra med medborgararbeten eftersom var och en arbetar 100% av sin arbetsförmåga där.
Hälsningar
Helén Svensson
Långtidssjukskriven arbetslös arbetsterapeut och rymdingenjör med kvarvarande hjärntrötthet/mental trötthet efter utmattningssyndrom och med förhoppningen om återgång i arbete genom ett ASF. 🙂
Hej,
Du är närmare sanningen än du kanske anar. Jag har umgåtts med många arbetsterapeuter, särskilt under min tid som professor i rehabiliteringsteknik. Det vi har gemensamt är utgångspunkten: ”jaha, om det är så här det är, vad kan man då göra? Om man inte vill resignera, inte dra ett skynke över sig utan hela tiden leta efter lösningar på problem som tornat upp sig. Den här bloggen och min bok är också de samma andas barn: om vi nu har fått ett så flerfaldigt förhållande till det som kallas ”arbete” att vi själva far illa av det – vad kan man då göra?
Allt gott
Bodil
Hej, Helén,
Som sagt: även detta hade utan min förskyllan hamnat i skräpposten.
Du är närmare sanningen än du kanske anar: JA, jag har haft mycket med arbetsterapeuter att göra och uppskattar vår gemensamma inställning att hur det än är finns det alltid något man kan göra. Det gäller också för den här bloggen och för min bok: visst ska det gå att påverka den rådande synnerligen dubbla inställningen till ”arbete”?!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Först vill jag tacka för allt klokt du skrivit och sagt. Jag gillar många av dina tankar.
Jag har ganska nyligen kommit i kontakt med arbetsintegrerande sociala företag – ASF och läser nu en bok med det namnet skriven av fyra forskare Ulla-Carin Hedin, Urban Herlitz, Jari Kuosmanen och Eva Laurelii.
ASF har både sociala och ekonomiska mål. Författarna menar att det idag finns ”en hel rad behov av samhällsservice som inte blir tillgodosedda av brist på personal och resurser.” Tex ”vårdtagare inom äldreomsorgen som skulle behöva avsevärt mer samtal, gemenskap och aktivering än vad de nu får.” Författarna menar att ”fler sociala företag kan starta ny verksamhet på en rad samhällsområden som innebär innovationer och fördjupad kvalitet inom samhällets vård och service.”
Jag tror att ASF kan komma att bidra med medborgararbeten eftersom var och en får möjlighet att arbeta 100% av sin arbetsförmåga där.
Hälsningar
Helén Svensson
Långtidssjukskriven arbetslös leg arbetsterapeut och rymdingenjör med kvarvarande hjärntrötthet/mental trötthet efter utmattningssyndrom och med en förhoppning om återgång i någon form av arbete genom ett ASF.
Hej, Helen!
Problemet med dina problem att kunna kommentera tidigare inlägg kan vara löst – jag hittade dina bidrag i skräpposten… Men jag förstår förstås inte hur de kunde hamna där – det är ju värdefulla. Vilket dock den inbyggda skyddsfunktionen tydligen inte förstod.
Allt gott
Bodil
Ja den där mejlfilterfunktionen är inte att lita på. 🙂
Tack för att du tycker mina kommentarer är värdefulla. Men kanske inte så intressanta att samma kommentar behöver stå flera gånger på olika ställen…? Du gör som du vill om du behåller kommentarerna som det är eller tar bort några, det är okej vilket som för min del.
Kul att mina aningar stämde angående umgänge med arbetsterapeuter. 🙂 Ja jag gillar det lösningsfokuserade sättet, att inte enbart stirra på det som inte fungerar på individnivå utan också titta på möjligheter och hinder i miljön och i olika aktiviteter – aktivitetsvetenskap.
Hälsningar Helén
Hej,
Vi låter kommentarerna stå kvar på sina olika ställen. De tål att läsas flera gånger. Och den riktigt uppmärksamme hittar också att jag faktiskt ”förklarat” varför de dyker upp delvis dubblerade. Till sist.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Efterhand läser jag dina inlägg här på bloggen, och det är nästan kusligt så mycket av dina tankar jag har tangerat de senaste åren, dock utan att kunna strukturera och konkretisera som du gör.
Tanken på någon form av medborgararbeten har slagit mig flera gånger. Inte minst när jag märker att mina barn i 20-årsåldern inte alls är så hungriga på att tjäna pengar, utan snarare på att göra något som känns meningsfullt.
Samtidigt märker jag att många i deras generation inte har samma ”respekt” för samhällsstrukturen som vi äldre har, om du förstår vad jag menar. Det är som att det där att bidra till det gemensamma har fallit bort lite ut våra medvetanden, det gäller även i viss mån oss äldre generationer för den delen. I min yngsta sons skola ägnas slöjdverksamheten åt att tillverka saker för det gemensamma. De syr stolsitsar och förvaring, de snickrar cajontrummor som kan användas i musiken. Är barnen ledsna för att inte få ta hem fina saker till sina föräldrar och visa upp? Inte det minsta, de är stolta och glada för att bidra till det gemensamma. Likadant tänker jag att det skulle kunna bli med medborgararnete. Kanske skulle genomfört medborgararbete kunna vara en förutsättning för att erhålla basinkomst eller något liknande? Jag tänker också att ett sådant arbete inte nödvändigtvis behöver vara att utföra saker som behöver utföras rent praktiskt. Det skulle till exempel också kunna vara att delta i sådana aktiviteter som vi vet styrker sammanhållningen och demokratin i samhället och som idag kanske saknas. Jag tänker på umgänge över generationsgränser tex. att lära sig att umgås och närma sig en åldrande människa är en viktig livserfarenhet som idag inte alla får så åldringsvården instutionaliserats som ett exempel. Kanske lite utopiska och naiva idéer, men kul att spåna kring!
Jag tror definitivt att det skulle gynna vårt samhälle och kanske visa sig tom vara lika fredsbevarande som värnplikt 😉
Ja, visst är det så. Men det här är så märkvärdigt svårt att ruska om, och föreställningarna om vad som är ett ”riktigt” arbete sitter djupt, djupt, antingen jobbet är viktigt för någon annan eller inte.
Det blir kul när du kommer till mina tankar strukturerade utifrån Kellys bok men med min vinkling. Vad om det faktiskt är så att vi nu äntligen är på väg att få de verktyg som gör att vi kan få UTRÄTTA saker tillsammans, konvivialt?! Då skulle ju äntligen den sociala ekonomin kunna fira triumfer i lite större skala, inte bara vara hänvisad till en ö här och en där.
Allt gott
Bodil