62. I arbetets utkanter
Han såg så mycket, Tomas Tranströmer. Och inte bara det – han insåg så mycket.
I dikten ”I arbetets utkanter” skriver han bland annat
Fritidens måne kretsar kring planeten Arbete
med dess massa och tyngd. – Det är så de vill ha det.
Skriv in det någonstans där du ofta ser det. Kanske hjälper det dig att se (och inse) vad som händer om du alltför mycket riktar din uppmärksamhet mot arbetet. Då kan det kännas som om arbetet tar ALLT, medan det i själva verket bara upptar 10% av tiden i livet.
Allt gott
Bodil
Handlar det om ett tankefel? Är det bara en känsla?
När jag var sjukskriven för utmattningsdepression för rätt många år sedan åkte en lapp runt som alla skulle sätta upp med texten ”Det handlar inte om hur du har det, utan hur du tar det”. Jag får samma skuldkänslor nu som då när jag läser texten. Det sitter alltså i mitt huvud det här. Det är mitt fel och bara jag kan göra något åt det.
Och jag är inte bitter, för att citera en känd komiker, för om det är så då bör jag alltså rimligen kunna göra något åt det. Helt själv. Visserligen hade jag turen att träffa många kloka personer den gången som hjälpte mig att ändra mitt sätt att tänka och förstå mig själv, men det tog en faslig tid att ändra kurs. Och jag led ekonomiskt av det i flera år, det där utanförskapet.
För det gick inte att toffla fram i tillvaron som innan då utan det krävdes en sjuhelvetes förändring. Och jag fick anpassa mun efter matsäck under tiden.
Så, ska man läsa boken som tankeverktyg, hoppas att man greppar det hela och vara villig att inte bara göra en förändring utan också ta konsekvenserna av den? På egen hand? Kanske gå ner i arbetstid? Göra standardsänkningar? Andra anpassningar…
Eller kan man skapa en gemensam tankerevolution i samhället som hjälper alla att tänka om kring arbete? Och var ska den i så fall börja? Eller blir vi, som sagt, tvingade att tänka om en dag?
Och vem är ”de” i meningen av diktens slut; Det är så DE vill ha det? Om det sitter i huvudet på oss borde det rimligen stå; Det är så vi vill ha det.
Så nu har jag målat in mig i ett tankehörn och måste läsa lite igen för jag vill verkligen fatta det här.
Hej,
Den fantastiske Tranströmer skrev sin bok för 50 (!) år sedan. Då var det möjligen sant att det var ”de”. Men nu har det gått så långt att det inte bara är ”de” som vill ha det så – många svenskar riktar själva sin uppmärksamhet så starkt mot arbetet att det inte är så mycket bevänt med friheten på fritiden. Så visst har du rätt i att det år 2016/2017 är fel pronomen.
Fast först och främst: det är en fantastisk strof med en måne och en satellit och bilden av att fritiden snurrar kring arbetet.
Och kanske är det rätt med ”de” i alla fall, också i vår tid, i så fall i termer av att ”de” har fått det precis som de vill när vi nu själva cirklar kring arbetet.
Har du sett Chomskys ”Requiem of the American Dream”? Gör annars det!
Allt gott
Bodil