01. Ă rsringar, kvalitativt och kvantitativt
Vi mĂ€nniskor har visserligen inte Ă„rsringar pĂ„ samma sĂ€tt som trĂ€den â men lĂ„t oss Ă€ndĂ„ prova att leka med tankkonstruktionen att ocksĂ„ vi har Ă„rsringar, immateriella sĂ„dana. De Ă€r inte bara statiska utan kan ocksĂ„ vĂ€xelverka med varandra. VĂ„r yta visar visserligen bara upp den senaste Ă„rsringen, men de andra finns med hela tiden och det Ă€r de som ger mĂ€nniskan hennes identitet och existens i en djupare bemĂ€rkelse.
Ă
rsringar och upplevd Ă„lder
Ă
rsringarna medverkar till att mĂ„nga av oss kĂ€nner oss yngre Ă€n vad vi âĂ€râ. Inte för att dĂ€rmed försöka förneka vĂ„r Ă„lder och spela yngre Ă€n vad vi Ă€r utan för att alla de erfarenhetsassociationer vi gör gĂ„r till upplevelser frĂ„n tidigare Ă„rsringar.
SjÀlv har jag tÀnkt i Ärsringar sÄ lÀnge att mina egna hunnit bli till gestalter. Ibland tror jag mig höra Bodil, 40, prata med Bodil, 20. Inte sÀllan Àr det spÀnnande att fÄ lyssna.
NĂ€r Ă„rsringarna vandrar
NĂ€r man blir gammal kan Ă„rsringarna trĂ€nga sig pĂ„ och vilja blanda sig pĂ„ nya sĂ€tt. Det Ă€r en oerhört spĂ€nnande process som inte alls behöver handla om demens och ett tappat nĂ€rminne utan âbaraâ kan bottna i en generös öppenhet gentemot hela livsbagaget. Vi har ju egentligen aldrig lĂ€mnat barndomen men nĂ€r vi blir gamla fĂ„r den en lite större chans att göra sig gĂ€llande. Tidigare fick den acceptera att vara förtrĂ€ngd eftersom vi dĂ„ sĂ„ hektiskt mĂ„ste försöka fĂ„ ihop just den Ă„rsring som dĂ„ formades.
Jag kommer tillbaka till nĂ„gra av de positiva delarna av Ă„rsringarnas vandrande under â02. Man lĂ€r sig ocksĂ„ som gammalâ. HĂ€r vill jag passa pĂ„ att ta upp hur de tidiga Ă„rsringarnas pockande pĂ„ uppmĂ€rksamhet ocksĂ„ kan skapa svĂ„righeter, nĂ€r man inte lĂ€ngre kan vĂ€rja sig mot tidiga trauman och svĂ„ra minnen. DĂ„ behövs det sanna medmĂ€nniskor runt omkring som stöd sĂ„ att man orkar med det. Och sĂ„ behövs det tid.
Jag fĂ„r mĂ„nga brev och mail frĂ„n jĂ€mnĂ„riga och Ă€ldre som inte riktigt kan vĂ€rja sig mot slĂ€ktingar, vĂ€nner och personal som sĂ€ger ”tĂ€nk nu inte mer pĂ„ det!” Man förstĂ„r att yttrandet Ă€r vĂ€lment – att omvĂ€rlden inte vill att man skall grĂ€va ner sig i sorger eller oförrĂ€tter eller tankar om hur det kunde varit âom baraâ… Men samtidigt kan en av vĂ„ra viktigaste uppgifter som gamla (för egen och andras skull) vara detta att betĂ€nka vĂ„ra liv. Nya perspektiv kan komma upp som kanske vĂ€nder upp och ner pĂ„ det man tidigare hĂ„llit för rĂ€tt och riktigt. Och det Ă€r vĂ€l klart att man dĂ„ mĂ„ste hĂ„lla pĂ„ och tĂ€nka MER, inte mindre, pĂ„ detta. TTT = Tankar Tar Tid.Â
Ă
rsringarna och tidsupplevelsen
Jag mĂ€rker hur jag som andra i min Ă„lder hĂ„ller pĂ„ att bli allt mer noggrann med vad jag har min tid till. Det har inte ett dugg med framtiden att göra â jag vet visserligen om att varje dag nu utgör en större andel av min Ă„terstĂ„ende livslĂ€ngd Ă€n vad en dag gjorde tidigare, men det Ă€r inte som om det pĂ„verkar inte min tidsupplevelse. I stĂ€llet Ă€r det innehĂ„llet i mina lagrade Ă„rsringar som styr min tidsattityd.
En Ă„tervĂ€ndsgrĂ€nd, en blindtarm som jag redan varit inne i mĂ„nga gĂ„nger – varför i allsin dar skulle jag lĂ€gga tid pĂ„ att gĂ„ in i den EN GĂ
NG TILL? Och varför skulle jag lĂ€ngre anpassa mig till att finnas med ocksĂ„ i sammanhang som jag tycker Ă€r alldeles meningslösa? Det Ă€r som om kĂ€nsligheten för ”mĂ„l och mening” har ökat, och det hjĂ€lper mig att hĂ„lla kursen. BĂ„de lusten och förmĂ„gan att delta i sĂ„dant som jag tycker Ă€r meningslöst har minskat högst vĂ€sentligt. Ibland nĂ€r sĂ„dant Ă€ndĂ„ inte gĂ„r att undvika Ă€r det faktiskt pĂ„ grĂ€nsen till outhĂ€rdligt. Fast i vĂ„r tid uttrycker man ju inte sina motviljor i termer av meningslöshet eller outhĂ€rdbarhet – man sĂ€ger i stĂ€llet ”jag har inte tid” för att slippa ifrĂ„n det. För vi har ju fĂ„tt för oss att vi kan skilja tiden frĂ„n livet och hantera tiden för sig och livet för sig. Det Ă€r en tankekonstruktion som jag menar snarare förvillar Ă€n klargör.Â
Hur som: uttryckt i tidstermer har jag nu i princip all tid i vĂ€rlden för det som Ă€r meningsfullt – men ingen tid alls till det meningslösa. I praktiken blir det förstĂ„s inte riktigt sĂ„ – men vissa dagar kan jag komma bra nĂ€ra. Och dĂ„ (som idag) kan jag fĂ„ en stark och rent fysisk kĂ€nsla av det fina i att idag har jag kunnat vara ”noga med tiden”, dvs med livet.
Â
Ă
rsringarna och tidsandan
PÄ mÄnga sÀtt Àr Àldre mÀnniskor före sin tid. Vi i pensionsÄldern var unga kring 1960-talet, sÄ vÄra inre 20-Ärsringar Àr garanterat 1960-talsprÀglade, inte 2010-talsprÀglade. Nu Àr vi bortemot de 70, och det Àr andra som har 20-Ärsringar daterade 2011.
Samtidigt finns det en förestĂ€llning och ett sprĂ„kbruk om att Ă€ldre mĂ€nniskor Ă€r âefterâ sin tid. Egentligen faller det pĂ„ sin egen orimlighet â man kan faktiskt inte vara âefterâ nĂ€r man i realiteten ligger före utifrĂ„n det man har i bagaget. Men vad man menar med att Ă€ldre slĂ€par efter Ă€r att vi inte lĂ€gger oss i framkanten av det nya utan i stĂ€llet försöker relatera allt nytt till det som varit tidigare.
Och det tar förstÄs tid.
En snabb teknisk utveckling har nu under nĂ„gra decennier ganska sĂ„ hĂ€nsynslöst riktat in sig pĂ„ tonĂ„ringar och yngre, dvs pĂ„ dem som Ă€r nĂ€stan bagagelösa i livet. Ekonomiska realiteter hĂ„ller pĂ„ att Ă€ndra pĂ„ detta. Men samtidigt kan det vara viktigt att fundera över vad Ă€ldres pĂ„stĂ„dda âefterskapâ egentligen bestod i â och varför en hel kultur kunde bli sĂ„ förblindad av sig sjĂ€lv och sina nyheter att den trodde att förmĂ„gan och lusten att stĂ€ndigt uppdatera sig tekniskt var en sĂ„ viktig kompetens att kunskaper och livserfarenheter blev irrelevanta.
Ă
rsringarnas relation till den fysiska omgivningen i nuet
I somras fick jag tillbringa fyra dagar tillsammans med en av glĂ€djekĂ€llorna i mitt liv. Hon – en nĂ€ra vĂ€n och en akademisk förebild i 90-Ă„rsĂ„ldern – visade mig den sommarmiljö som var hennes dĂ„ hon var barn, ung, medelĂ„lders, 70-Ă„ring… Det var sĂ„ slĂ„ende hur hennes Ă„terseende av miljön (havet, vĂ€xtligheten, husen, mĂ€nniskorna,…) lockade fram minnen i henne som jag givetvis inte visste nĂ„got om tidigare men som inte heller hon sjĂ€lv hade haft nĂ€rkontakt med pĂ„ lĂ€nge. ”Bara” detta att Ă„tervĂ€nda till hennes hemtrakter i ordets djupaste mening gjorde alltsĂ„ att tidiga Ă„rsringar i henne kom upp till ytan. Det förĂ€ndrade och fördjupade förstĂ„s ocksĂ„ samtalet mellan oss.Â
NÀr Ärsringarna blir fler för fler mÀnniskor
Den samtida demografiska utvecklingen dÀr fler mÀnniskor blir bÄde 90 och 100 förÀndrar rimligen mycket i detta att vara mÀnniska. Det blir fler Ärsringar som kan vÀxelverka med varandra, och samspelet kommer att ske över lÀngre tid. NÀr minnena frÄn 30-ÄrsÄldern kan pÄverka dig pÄ skilda sÀtt bÄde som 50-Äring och 100-Äring och under tiden dÀr emellan, blir kanske sjÀlva livet mer tidlöst? För pÄverkan gÄr ju pÄ bÄda hÄllen: vi fÄr inte bara tillgÄng till vÄra tidiga minnen utan bemÀnger ocksÄ dessa med perspektiv som vi omöjligt kan ha haft dÄ.
NÀr jag nu snart Àr 69, har min minnesbild av mig sjÀlv som 34,5-Äring hunnit berikas med 34,5 Är av efterhandsupplevelser. Detta liksom alla andra retroaktiva kompletteringar och omvÀrderingar kommer kanske med tiden att göra mitt liv allt mer tidlöst. Samtidigt sÀger prognoserna att det framöver att bli bli betydligt vanligare Àn i dag att det ocksÄ finns de som Àr 69+34,5, dvs 103,5 Är. NÀr en större andel av befolkningen fÄr mer tidlösa liv kommer ocksÄ kulturen att pÄverkas. Hur dÄ, tror du?
Ett fortsatt samtal utifrÄn Ärsringar
Sedan jag berĂ€ttade om Ă„rsringar i âVinter i P1â pĂ„ nyĂ„rsdagen 2011 och sedan skrev om dem i âKap 2. Vi och vĂ„ra Ă„rsringarâ i âNĂ€r horisonten flyttar sig â att bli gammal i en ny tidâ har jag fĂ„tt vara med om hur tankepositionerna flyttats fram, mĂ„nad efter mĂ„nad, med just Ă„rsrings-begreppet som hĂ€vstĂ„ng. Nu hoppas jag att vi kan fortsĂ€tta samtalet hĂ€r!      Â
Allt gott
BodilÂ
Â
Â
Jag har alltid tyckt att Ă„lder varit ointressant. Irrelevant begrepp. Dialog kring mĂ€nniskors beteende, orsak – verkan, mönster etc Ă€r mycket intressant, men jag översvĂ€mmas av motstĂ„nd att skriva nĂ„got nĂ€r jag letar bland rubrikerna; Ă„lder hit och Ă„lder dit… I min bakgrund och omgivning Ă€r Ă„ldersbegreppet ett ytligt begrepp som folk tramsar kring. DĂ€rför har jag alltid fnyst överlĂ€gset nĂ€r jag hör nĂ„gon nĂ€mna ordet Ă„lder och har slagit dövörat till. Sen börjar jag höra och lĂ€sa intressanta tankar kring Ă„ldrandet och jag tvingas avbetinga mig och börja öppna tĂ€nket. Jag vill delta i debatten, Ă„terkommer nĂ€r jag lyckats överbrygga motstĂ„ndet genom att översĂ€tta begreppet Ă„lder till erfarenhet, tid, historia el.dyl.
VĂ€lkommen nĂ€r du – som du skriver – lyckats avbetinga dig. Det Ă€r inte lĂ€tt – nĂ„got som man lĂ€nge haft ryy grundmurat avstĂ„ndstagande till, kan man inte sĂ„ lĂ€tt förmĂ„ ta till sig.
Kanske kan du Ă€ndĂ„ börja med perspektiven Ă„rsringar och tidsandans förĂ€ndring. Om man som 90-Ă„ring kĂ€nner sig alldeles frĂ€mmande för omvĂ€rldens normer, kan man bli till en alien i sin samtid. Det behöver inte betyda att man Ă€r dement eller arrogant – det kan bara bero pĂ„ att man sĂ„ starkt betingades av normerna under uppvĂ€xten, ungdomen eller medelĂ„ldern att man fortsatt Ă€r helt lojal mot dessa.
En annan Ă€nde för dig att börja i kan vara Tranströmers ”Minnena ser dig”. NĂ€r erfarenheter som man gjorde som 15-Ă„ring möter ens 60-Ă„ring – vad har dĂ„ ”minnena” för Ă„lder? DĂ„ blir de faktiskt tĂ€mligen tidlösa…. Inom det egna livsloppet, förstĂ„s.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Hörde dig nyss prata om detta pÄ tv. Du tÀnker och uttrycker dig alltid sÄ fint och intressant. Jag kommer att fortsÀtta lÀsa din blog. Kram frÄn Gunilla
VĂ€lkommen, Gunilla!
SĂ„ bra att du tyckte det var bĂ„de ”fint” och ”intressant”.
”Fint” tror jag handlar om sjĂ€lva tonen – att det finns nĂ„got i sĂ€ttet som jag sĂ€ger saker pĂ„ som gĂ„r in i dig och gör dig lite ljusare. Kanske kĂ€nner hela ditt jag att jag tycker oerhört mycket om att vara med nĂ€r andra mĂ€nniskor tĂ€nker och lĂ€r sig – det hĂ€r att fĂ„ peta lite frĂ„n sidan, komma med en bild (som exempelvis Ă„rsringar) sĂ„ att dĂ€rmed en annan mĂ€nniska fĂ„r igĂ„ng en hel tankekaskad, det Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt roligt.
”Intressant” beror sĂ€kert mest pĂ„ sjĂ€lva innehĂ„llet – att du sjĂ€lv redan Ă€r intresserad av det som jag pratar om (fast kanske utan att veta om det och utan att ha hört eller tĂ€nkt just det som jag sĂ€ger).
Allt gott – och tack för att du berĂ€ttade!
Bodil
Mitt i prick! BildsprÄket Àr det jag behÀrskar bÀst och i kombination med det talade ordet och ett innehÄll som berör mig sÀtter det igÄng en intensiv aktivitet i min hjÀrna.
Jag har bĂ„de tĂ€nkt mycket pĂ„ (och refererat för andra) det hĂ€r med mĂ€nniskans Ă„rsringar och att inte slĂ€cka ner för tidigt. Ăr sjĂ€lv pĂ„ vĂ€g in i ”tredje Ă„ldern” och har mĂ„nga idĂ©er om vad jag vill engagera mig i nĂ€r jag inte lĂ€ngre behöver arbeta för att försörja mig. Jag Ă€lskar mitt jobb som lĂ€rare men vill hinna med annat ocksĂ„ innan jag det Ă€r dags att vrida ner dimmern. Genom att lĂ€sa det du skriver kommer jag utan tvekan att höja min livkvalitet ytterligare.
Du Ă€r sĂ„ klok – men sĂ„ Ă€r du ju frĂ„n Halmstad ocksĂ„…! đ
Inte en gĂ„ng till! Det kĂ€nner jag igen. Inte för att det Ă€r ointressant men jag har viktigare saker för mig just nu. Lyssnar inte pĂ„ radio lika mycket som förr. BegrĂ€nsar TV-tittandet Ă€nnu mer. Det kan vara alldeles tyst i timmar. BegrĂ€nsade ocksĂ„ den kurs jag anmĂ€lt mig till nĂ€r jag insĂ„g att bara vissa delar gav mig nĂ„got. Var inte vĂ€luppfostrad lĂ€ngre. Ă ldersringarna Ă€r jag vĂ€lbekant med sen min gamle far bodde hos mig ett par Ă„r. Och just nu Ă€r det nog tolvĂ„ringen som Ă€r viktigast och som fĂ„r kommentera det jag gör idag.Bodil! Jag lyssnade pĂ„ din bok veckorna innan jag pensionerade mig och kĂ€nde igen mig i mycket av det du skrev. Gav mig rĂ„g i ryggen inför alla kommentarer av typen ”vad ska du göra nu dĂ„?”
Hej, Garmina,
SĂ„ roligt att fĂ„ ha varit din följeslagare alldeles i förstadiet till pensioneringen. Det Ă€r dĂ„ som vilsenheten Ă€r som störst – det Ă€r dĂ„ som varken man sjĂ€lv eller omvĂ€rlden förstĂ„r sĂ€rskilt mycket av den förĂ€ndring som skall ske sĂ„ plötsligt och vara sĂ„ genomgripande men som inte riktigt kan klĂ€s i orden ”bra” eller ”dĂ„ligt”.
Allt gott
Bodil
Hej, Gunilla,
Bra, bra att du har mÄnga idéer om vad du vill engagera dig i. Det dÀr med mÄl och mening behöver vi bara mer av ju Àldre vi blir, sÄ den dÀr bara-ha-det-bra-Älderdomen passar inte sÄ mÄnga.
Allt gott
Bodil
Hej! Har nyss i sena kvÀllen lÀst flyktigt under de olika sidorna. Hittade till denna blog i en tidning i fikarummet pÄ mitt jobb. Jag gick till kopiatorn och tog kopian med mig hem. Blev nyfiken. Kom plötsligt pÄ att jag hade den i min jobbarvÀska. Jag tÀnker mycket pÄ hur det egentligen kommer att bli att bli 65 Är och inte jobba lÀngre. För idag har jag ingen lÀngtan att jobba lÀngre Àn sÄ. Jag ser fram emot att fÄ sjÀlv vÀlja hur jag skall leva min dag. Jag har visserligen ett vÀldigt roligt och varierande arbete, men jag lÀngtar ÀndÄ till friheten att bestÀmma sjÀlv. Min man ger mig en hund nÀr jag slutar arbeta, det ser jag fram emot. Jag Àr glad och tacksam att fÄ ha hÀlsan och levt sÄ lÀnge som i 63.5 Är. Jag har tidigare i livet varit mycket aktiv, sprungit och tÀvlat i skogen efter karta och kompass. Varit gympaledare frÄn 42 Ärs Älder fram till 50 med tre pass per vecka. Jag har mÄlat pÄ bruksglas och tavlor i olja sedan 1996. Jag har alltid nÄgonting för hÀnder och i sinnet.
Jag har trĂ€ffat mĂ„nga ”unga” gamla mĂ€nniskor i mitt jobb och tĂ€nkt sĂ„ vill jag vara nĂ€r jag blivit 90 Ă„r. SjĂ€lv har jag aldrig tĂ€nkt mĂ€nniskor efter Ă„lder. Du Ă€r sĂ„ ung eller gammal du sjĂ€lv tĂ€nker.
Tack för tÀnkvÀrd lÀsning Bodil och God Natt (klockan Àr 22.35)
Hej, Rita,
VĂ€lkommen hit med din positiva syn och alla de förebilder du mött. I vĂ„ra andra Ă„ldrar har vi ju letat efter mĂ€nniskor att identifiera oss med: romanfigurer, filmstjĂ€rnor och inte sĂ„ sĂ€llan nĂ„gon ur levande livet. Det behovet bĂ€r vi med oss nĂ€r vi sjĂ€lva börjar bli som gamla: hur Ă€r jag, hur kommer jag att bli, tĂ€nk om jag kunde utvecklas i XXs riktning? Eller i YYs?!”
Men i en vÀrld dÀr Àldre i stor utstrÀckning levt Ätskilda frÄn yngre och dÀr det ofta bara varit problemen som kommunicerats, har det för de flesta blivit glest med positiva förebilder. FINT att du har sÄdana, och FINT med den kommande hunden!
Allt gott
Bodil
” Du Ă€r sĂ„ ung eller gammal du sjĂ€lv tĂ€nker.”
Exakt, Syren.
Men tyvĂ€rr inte fĂ€r andra. De brukar se det yttre. Ibland blir det tyvĂ€rr för viktigt i sammanhanget – speciellt för de andra.
Vilket stÀller till det.
Men det gÄr att göra en del i alla fall.
Trevlig dag
Jitka
Hej Bodil!
Jag har precis lÀst Ànnu en av dina böcker, den senaste. Du skulle ha en ministerpost!
Ăr sedan nĂ„gra Ă„r pensionĂ€r. Bland pensionĂ€rerna finns det, som jag ser det, i huvudsak tvĂ„ sorters mĂ€nniskor: de som levt för att arbeta och de som arbetat för att leva. Det Ă€r den första (och största?) gruppen som fĂ„r problem nĂ€r pensioneringen kommer, inte vi andra. Hur ofta sĂ„g jag inte mitt arbete som ett hinder för allt det jag ville göra pĂ„ min fritid! Som pensionĂ€r har jag det underbart. Jag vill inte engagera mig i nĂ„gra âprojektâ, som ju arbetet var, utan vill leva dag för dag med de intressen jag har.
Ditt begrepp Ärsringar kÀnner jag igen hos mig sjÀlv. Detta har jag alltid varit medveten om, men dÀremot ofta hos andra mÀnniskor funnit en rÀdsla eller oförmÄga att visa. Som att ordna klasstrÀff exempelvis. En majoritet av eleverna frÄn förr vill inte eftersom de tycker att vi inte har nÄgonting gemensamt att prata om, d.v.s. man lÄter sig styras av de senaste Ärsringarna och saknar tillgÄng till Ärsring 7, 15 eller 18. Underbart Àr emellertid att möta mÀnniskor som i tanken rör sig löst och ledigt mellan sina Ärsringar.
HĂ€lsningar
Ulf
Hej Ulf och vÀlkommen hit!
Hoppas du botaniserar runt pĂ„ den hĂ€r bloggen. .NĂ€r du ocksĂ„ hittar fram till mitt senaste inlĂ€gg om ”Ăldre och kreativitet” (sorterat in som en ”02”:a för att markera att det hör hemma under ”Ăldre och lĂ€rande”, det blir för mycket för mig om jag inte fĂ„r numrera 0 – 10), kommer du att hitta ett av psykologernas resultat, nĂ€mligen att kreativa mĂ€nniskor har lĂ€ttare att bli gamla genom att de Ă€r mer positiva till förĂ€ndringar. Och det kan ju i sig – för var och en – vara ett skĂ€l till att odla kreativiteten: den Ă€r ju inte alltigenom konstant utan kan ocksĂ„ övas upp.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
jag undrar, hur dett ”att bli gammal” fungerar i andra ”kulturer”.
Kanske Ă€r det lĂ€ttare, för man funderar inte över att man har blivit ”gammal”. Man har sin plats i samhĂ€llet i alla fall, Ă€r viktig i sitt sammanhang och gör det man kan.
PĂ„ torsdagskvĂ€llar sitter jag nĂ„gra timmar med – nu Ă€r det bara kvinnor i mina döttrars Ă„lder, frĂ„n olika lĂ€nder. Just nu Ă€r 4 av dem frĂ„n Thailand, gifta med svenska mĂ€n. Det Ă€r en ”diskussionskurs” – vi pratar om allt möjligt. Oftast Ă€r det jag som vĂ€ljer ett tema ur en tidning och försöker ”försvenska” dem.
I kvĂ€ll pratade vi om det jag har lĂ€st hĂ€r och funderat över. Trots att de inte kan sĂ„ mycket svenska. Vi pratade om hur man ser pĂ„ gamla, nĂ€r man Ă€r gammal, hur man lever som gammal – och under en lĂ„ng diskussion pratade vi förbi varandra.
Vad kontentan var? Det Àr som det Àr. Man Àr med och gör vad som behövs och sÄ lever man tillsammans och gör sÄ gott man kan. Oavsett Äldern, hela sitt liv.
De förstod över huvudtaget inte alls vad jag menade med att ”jag ville fortsĂ€tta…” – det gjorde jag ju? Jag hade ju barnbarn, jag trĂ€ffade dessa kvinnor och de var sĂ„ glada för det, och andra i andra sammanhang, jag gjorde saker för dem och de var glada att jag fanns – vaddĂ„ jag hade mer att ge?
Och jag tÀnkte: tÀnk om man hade vÀxt upp i den mijlön. Hade man blivit nöjdare, lugnare, mindre bekymrad om allt, och tagit livet som det kom?
Eller kanske inte. Vad vet jag om hur nöjda de Àr. De kanske Àr bÀttre pÄ att dölja, att de hade velat göra mer av sina liv och aldrig haft en chans. För de Àr inte vana att dela sina tankar med sig, för man kan ju ÀndÄ inte förÀndra det som Àr som det Àr? Men vem ska göra det dÄ, nÀr ingen sÀger det högt?
Tack, Bodil, att du pushar!
Jitka
Hej, Jitka,
PĂ„ utsidan av en bok av Helga Henschen finns ett citat ”Gode Gud, förskona mig frĂ„n ett lugnt liv!” Och efter det stod det ”Hon blev bönhörd”…
Troligen utifrĂ„n en kombination av grundpersonligheter och kulturer Ă€r det som om bĂ„de du och jag utstrĂ„lar ”Förskona mig frĂ„n ett lugnt liv!” och som om vi dessutom sjĂ€lva ser till att vi blir bönhörda… För min del har jag nog (?) försonat mig med det.
Mitt (för mig sjĂ€lv) jobbigaste drag Ă€r att jag har sĂ„ svĂ„rt att lĂ„ta bli att i tanken bearbeta sĂ„dant som jag inte förstĂ„r. Jag hĂ„ller helt enkelt pĂ„ med det obegripliga tills jag knĂ€cker dess mönster och upplever att nu F Ă R S T Ă R jag. En av följderna av det beteendet Ă€r att jag efterĂ„t kan beskriva det ”förstĂ„dda” sĂ„ att ocksĂ„ andra kan se sammanhang (exempelvis i horisontboken). Det Ă€r förstĂ„s bra i sig och har gĂvit mig mycket uppskattning. Men Ă€ndĂ„ – DET ĂR JU SĂ JOBBIGT! FörklaringsförmĂ„gan (nĂ€r jag vĂ€l förstĂ„s sjĂ€lv) kan ses som myntets framsida, men baksidan Ă€r allt detta obĂ€ndiga vridande och vĂ€ndande pĂ„ begrepp och sammanhang. MĂ„nga, mĂ„nga, ja, urmĂ„nga gĂ„nger har jag beklagat detta att jag inte Ă€r som folk – varför skall just jag förstĂ„ ”allt”, varför kan jag inte bara lĂ„ta det hela vara sĂ„ som mĂ„nga andra kan?!
Fast jag frĂ„gar inte lĂ€ngre sĂ„ sĂ€rskilt ofta. Numera (den Ă„ldern, den Ă„ldern!) har jag nĂ€stan helt slutat ifrĂ„gasĂ€tta mitt eviga mönsterletande. I stĂ€llet tĂ€nker och kĂ€nner jag att ”dĂ„ Ă€r jag vĂ€l sĂ„n, dĂ„ – sĂ„ hur kan jag dĂ„ leva med det?!” Och det förhĂ„llningssĂ€ttet hjĂ€lper faktiskt mer Ă€n det stjĂ€lper. Tror jag,
Allt gott
Bodil
Hej Bodil! Vi Àr en grupp pensionÀrer som lÀser din bok om horisonten i en cirkel. Diskussionerna Àr mÄnga och nu undrar vi om det finns nÄgon forskning om just Àldrepedagogik, det skulle vara intressant att veta. Tack för dina böcker. Monika
Hej, Monika,
Fint att ni lĂ€ser den i grupp – det Ă€r en bok som krĂ€ver mĂ„nga samtal.
Det FINNS en utbildning till Ă€ldrepedagoger i Malmö – de kommer lite för mycket frĂ„n det sociala hĂ„llet för att stĂ€mma in pĂ„ den Ă€ldrepedagogik som jag skulle vilja ha. Men vid tillfĂ€lle skall jag gĂ„ igenom vad de har för kurslitteratur, etc. Det jag letar efter, kan man nog snarast hitta frĂ„n filosofin. Jag skall jaga efter det ocksĂ„. I Jönköping finns det nĂ„gra pedagoger som Ă€r intresserade Ă„t detta hĂ„llet och som sökt kontakt med mig för en vidareutveckling.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Lyssnade idag pĂ„ dig pĂ„ SeniormĂ€ssan. SĂ„ roligt att se hur du fick publiken att kĂ€nna igen sig, de log och nickade. Men jag ville berĂ€tta om ”Ă„rsringarna fast tvĂ€rtom”: Jag var med i en teatersamtalsgrupp som hade lĂ€st teatervetenskap pĂ„ Senioruniversitetet i 4 terminer och kunde/ville inte sluta sĂ„ vi fortsatte i fem Ă„r att trĂ€ffas,med Leif Zern som samtalsledare. Varje samtal var ett Ă€ventyr och öppnade var och ens vĂ€rld genom tankarna pĂ„ förestĂ€llningen vi talade om för oss andra. Vilka fantastiska personligheter med sĂ„ mĂ„nga spĂ€nnande tankar. Vi var Ă„lderslösa, tidlösa, alltid unga. NĂ€r jag nu ser pĂ„ den enda gruppbilden av oss som finns sĂ„ tĂ€nker jag: Nej men sĂ„ gamla vi alla ser ut helt plötsligt.
Hur förklarar jag det: Vi sÄg var och en som individ, pÄ bilden blev det idel grÄa huvuden, precis som man upplever nÀr man Àr pÄ seminarier för Àldre dÀr alla blir lika.
Intressant! Och du mĂ€rker det ocksĂ„ pĂ„ klassĂ„tertrĂ€ffar: först Ă€r de andra (hm) bara en massa gamlingar, vartefter kvĂ€llen fortskrider hittar man fram till varandra sĂ„dana vi en gĂ„ng i tiden var – och till tiden dĂ€remellan.
Som gamla Àr vi i nÄgon bemÀrkelse tidlösa: vi Àr alla vÄra Äldrar pÄ en gÄng.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och alla andra bloggare,
Det hĂ€r med Ă„rsringar Ă€r verkligen intressant! Vi diskuterade dem fram och Ă„ter idag i vĂ„r cirkel. De inre, första ringarna verkar vara sĂ„ starka, de följer ju med oss Ă€nda in i demensen! Kan det bero pĂ„ att de ringarna Ă€r sĂ„ starkt knutna till vĂ„ra kĂ€nslor? Eller Ă€r det för att de fĂ„tt sĂ„ mĂ„nga Ă„terkopplingar genom alla vĂ„ra Ă„r, de har fĂ„tt sĂ„ mĂ„nga möjligheter att komma till liv inom oss pĂ„ ett eller annat vis: NĂ€r vi fick barn, genom barnbarnen, i vĂ„ra nattliga drömmar, i böcker … I Horisontboken framkommer en sĂ„ positiv att vara Ă„rsringbĂ€rare och att kunna förflytta oss mellan ringarna. Det finns en liten parallell till psykoterapi, fast egentligen tvĂ€rtom. I terapi rör man sig ocksĂ„ mellan sina Ă„rsringar, men man koncentrerar sig pĂ„ dem som varit till bekymmer. Det Ă€r sĂ„ hĂ€rligt att Horisontboken framhĂ„ller det POSITIVA med att vara ringbĂ€rare!
Ordet GAMMAL tĂ„l att fundera pĂ„ gĂ„ng efter gĂ„ng. Hur ska vi kunna ge ordet en Ă€dlare valör? Vi Ă€r inte lĂ€ngre unga, vi har slĂ€ppt de dagarna och gĂ„tt vidare mot nya hĂ€grande mĂ„l. Vi sĂ€ger: Hon Ă€r ”gammal i gamet” – visst lĂ„ter vĂ€l det positivt? Gamla saker blir vĂ€rdefulla, fĂ„r ett antikvĂ€rde. Kan inte det gĂ€lla oss ocksĂ„? Och skönhet? Unga vĂ€rnar om sin yttre skönhet för de har inte sĂ„ mycket annat att bidra med. Vi har vĂ„r inre skönhet och den kan ocksĂ„ strĂ„la lika starkt om vi vĂ„gar stĂ„ upp för allt vĂ€rdefullt som finns i vĂ„ra Ă„rsringar.
PĂ„ TV talar Reinfeldt om att mĂ€nniskor i framtiden mĂ„ste arbeta mycket lĂ€ngre och sjĂ€lvklart reaktioner frĂ„n mĂ„nga hĂ„ll – vad annat var vĂ€l att vĂ€nta! Personligen tycker jag att det Ă€r FANTASTISKT att nĂ„gon politiker överhuvudtaget börjar prata om detta. Att man KANSKE börjar se att vi inte Ă€r en homogen grupp som det bara Ă€r att klumpa ihop, att börja prata om att kanske byta ”karriĂ€r” under livet, att vĂ€cka tanken att ge studiemedel till Ă€ldre, att vara öppen för att anvĂ€nda de gamla utifrĂ„n deras faktiska möjligheter, att börja tĂ€nka att gamla bĂ„de vill och kan bidra men pĂ„ vĂ€ldigt olika sĂ€tt. Jag tror man kan komma lĂ„ngt om diskussionen fĂ„r fortsĂ€tta i politiken och i samhĂ€llet.
BÀsta hÀlsningar
Helmi och Linköpingsgruppen
Hej Bodil och ni andra! Jag har just lĂ€st ”NĂ€r horisonten flyttar sig”. Jag Ă€r 66 Ă„r,lĂ€kare och jobbar halvtid fram till sommaren dĂ„ jag tĂ€nker pensionera mig för gott.
Min kanske viktigaste insikt inför pensioneringen Ă€r att jag under sĂ„ förfĂ€rligt mĂ„nga Ă„r stĂ€ndigt har haft brĂ„ttom. Kanske inte i varje stund men all tid har varit inplanerad, varje stund mĂ„ste ”tas till vara”, sĂ„ Ă€ven inplanerade stunder för rekreation. Olika projekt, större och mindre, ges viss tid och förvĂ€ntas vara klara nĂ€r tiden rinner ut. Som ung var jag en drömmare. Vet inte riktigt nĂ€r det upphörde men jag minns att sĂ„ sent som nĂ€r jag lĂ€ste pĂ„ universitet kunde jag sitta över mina böcker och lĂ„ta tankana flyga och fara. Utan att egnetligen stressas av att jag inte skulle hinna med det jag mĂ„ste. Det löste sig Ă€ndĂ„. Jag vil hitta tillbaka dit. TTT – tankat tar tid. Jag vill komplettera med SFTT – saker fĂ„r ta tid.
Hej Bodil och blogglÀsare!
Jag lĂ€ser precis Tio Ă„r senare och fascineras av mĂ„nga tankar i boken, flera sidor har fĂ„tt understrykningar och vikta hörn. NĂ€r du beskriver en mĂ€nniskas Ă„rsringar bekrĂ€ftades ett perspektiv som jag lĂ€nge haft (men inte hört frĂ„n sĂ„ mĂ„nga andra), och som jag för bara ett par dagar sedan delade med mig av till en god vĂ€n, nĂ€mligen precis det du skriver: att alla mĂ€nniskor innehĂ„ller sina tidigare ”jag”, sin 5-Ă„ring, sin 20-Ă„ring osv. Men till skillnad frĂ„n din bild av Ă„rsringar sĂ„ har jag alltid haft bilden av mĂ€nniskan som en rysk docka, en matrjosjka, dĂ€r varje Ă„ldersjag Ă€r en mindre docka, som ryms i den större. Först förstod jag inte din bild av Ă„rsringar, tills jag insĂ„g att det Ă€r ju precis Ă„rsringar man fĂ„r, om man delar en matrjosjka pĂ„ mitten. Jag tycker mycket om din tanke att lĂ„ta sina olika jag komma i kontakt med varandra, och hur detta sker genom nygamla upplevelser.
En annan sak jag fastnade för i boken: pÄ sid 32 beskrivs jordbrukets förankring i bÄde föregÄnde Är och kommande, och jag ser gÀrna din beskrivning som en metafor hur vi mÀnniskor Àven bör försöka leva vÄra liv. Att varje Är ta med sig de viktigaste lÀrdomarna (utsÀdet) till kommande Ärs skörd. VÀxelbruk kanske vi ocksÄ bör anvÀnda oss av i större utstrÀckning: att byta miljöer, vÄga vÀlja nya vÀgar och Àndra gamla vanor och rutiner. Att vi behöver gödsla i vÄra liv borde ocksÄ vara sjÀlvklart: mitt gödsel för en god skörd det hÀr Äret Àr t ex en yogakurs, fler och djupare samtal (bÄde med andra och med mig sjÀlv) och lÀngre tankar. Hur ska ni andra gödsla i era liv?
ApropÄ lÀngre tankar och djupare samtal, nÀr tror du Bodil att vi kommer bort frÄn twittrandet och korta statusuppdateringar pÄ facebook? Jag vill tro att mÀnniskor snart tröttnar pÄ ytliga tankar och fokus pÄ vad vi gör snarare Àn vad vi tÀnker och kÀnner. Men finns det nÄgot som pekar pÄ att twitter-eran Àr pÄ sin sluttamp?
Allt gott!
Tack för det!
Bara ett tillĂ€gg – jag ser inte pĂ„ Ă„rsringarna/de ryska dockorna sĂ„ att de bara existerar inifrĂ„n och ut i en enkelriktning. Vad vi har tillgĂ„ng till var och en Ă€r att vi kan visserligen inte leva om vĂ„ra liv men det vi Ă€r med om sent i livet kan pĂ„verka det vi har med oss inuti oss frĂ„n exempelvis 12-Ă„rsĂ„ldern. Det möjliggör en aktiv pĂ„verkan frĂ„n det senare till det tidigare. SpĂ€nnande.
Jag tror inte att twitter-eran tar slut. Jo, det kommer att heta nÄgot annat, förstÄs, men jag tror att det finns och kommer att finnas parallella intressen av det korthuggna och det förenklade Ä ena sidan och det mer omfÄngsrika och fördjupade Ä den andra. Och dÄ Àr det ju fint att dagens teknik möjliggöra bÄdadera.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Tack för ditt framtrĂ€dande i Tyringe hĂ€romdagen! Du kĂ€nde sĂ€kert hur uppskattat det var och jag tackar för alla skratt och tankar jag fick. Jag funderade pĂ„ det dĂ€r att göra ”gammal” till ett positivt ord och tĂ€nker dĂ„ pĂ„ ett svar jag fick i höstas under min fjĂ€rde resa till Kina. Jag ingick i en grupp som reste bl a till Shangri La, en bergsstad pĂ„ grĂ€nsen till Tibet. Inte bara den tunna luften pĂ„ 3000 m utan ocksĂ„ det faktum att de flesta av oss var 60+ med en del krĂ€mpor dĂ€rtill gjorde att gruppen hade svĂ„rt att hinna med vĂ„r unge, vĂ€ltrĂ€nade guide. Han var en tibetan och egentligen bergsguide som hade tilldelats vĂ„r grupp. Det var egentligen bara jag och en dam till som kunde hĂ„lla jĂ€mna steg med honom sĂ„ vi försökte bromsa honom emellanĂ„t. Jag bad honom tĂ€nka pĂ„ att vi var sĂ„ rysligt gamla och kryckiga. DĂ„ sĂ„g han allvarligt pĂ„ mig och sa ” Old is gold”. TĂ€nk om vi kunde tillĂ€gna oss litet av den österlĂ€ndska instĂ€llningen till gamla mĂ€nniskor med just respekten för erfarenheten. Jag tĂ€nker propagera för det i alla fall.
Jag ser att Gunilla Brattberg Àr webmaster . Du fÄr gÀrna hÀlsa henne frÄn mig om hon minns att hon trÀffat Monica Malmsten pÄ möten och kurser i smÀrtsammanhang för mÄnga Är sedan.
Tack för en hÀrlig förelÀsning i Linköping med en till bristningsgrÀnsen fylld Pingstkyrka! En frÄga jag tyvÀrr inte kom pÄ Àr: du nÀmnde lite ironiskt att vi kan hÄlla pÄ med suduko och korsord. Anser du inte att att det tillför nÄgot (förutom lite mer lÀrdom nÀr man mÄste googla)? Tack ocksÄ för den senaste boken!Diskussionen om gammal kontra Àldre Àr rolig. Jag Àlskar sprÄk. Jag tycker fortfarande att Àldre (Àn) lÄter bra, jag Àr Àldre Àn fyrtio men kÀnner mig inte gammal.
Hej, Jan!
Jo, visst Ă€r det bĂ„de roligt och bra med korsord och suduko – och hjĂ€rnan mĂ„r sĂ„ vĂ€l av att anvĂ€ndas. Det enda jag ville framhĂ€va Ă€r att hjĂ€rnan arbetar i allra högsta grad OCKSĂ nĂ€r den styr nĂ„got fysiskt OCH nĂ€r vi pĂ„verkas av kĂ€nslor utifrĂ„n en vacker miljö. Det Ă€r bara alltför lĂ€tt att tro att bara det intellektuella utgör en bra hjĂ€rntrĂ€ning.
SprĂ„k Ă€r som du sĂ€ger intressant. Ord bĂ€r pĂ„ vĂ€rden – och du vill (förstĂ„s!) inte beskriva dig med en term som för dig Ă€r negativt belastad. Medan jag menar mig vara gammal i positiv betydelse och har bestĂ€mt mig för att försöka PĂ VERKA betydelsen av ”gammal” till att stĂ„ för det gammalskapet innebĂ€r i vĂ„r tid. NĂ€mligen en mĂ€nniska med ett fortfarande rörligt intellekt (enligt vĂ„r samtids forskning), full av erfarenheter och förmĂ„gor (de flesta utom de rent fysiska bĂ€ttre Ă€n nĂ„gonsin förr) och med en oerhörd bank av associationer. Det ena behöver inte vara mer ”rĂ€tt” Ă€n det andra i nutiden, men bĂ„de ditt och mitt val pĂ„verkar hur man ser pĂ„ ”gamla” i framtiden.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Och heja Bodil i ditt korstÄg att fÄ en annan betydelse i ordet GAMMAL.
Du skriver âfull av erfarenheter och förmĂ„gor, en oerhörd bank av associationerâ och det Ă€r ju det som Ă€r vĂ€rdet i att bli Ă€ldre.
Att vi som gamla kan delta i samhÀllslivet pÄ olika sÀtt och inte bara sitta inne och lÄta dagarna och Ären rada upp sig.
Att efter morgonkaffet och dagens dust med korsord eller suduko hitta pÄ nÄgot viktigt att göra efter den förmÄga som var och en har. Jag mÀrker en slags handlingsförlamning bland mÄnga av mina jÀmnÄriga (75 Är) och en hel del yngre, efter att de har uppnÄtt bÀst före datumet 65 Är, nÀr jag trÀffar dem i föreningar och i gubbdagiset vid ingÄngen pÄ varuhuset och det Àr ju inte bra.
GodnatthÀlsningar nu nÀr klockan slÄr 12
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
Du har rĂ€tt: det Ă€r inte bra alls att sĂ„ mĂ„nga liksom tappar taget om sjĂ€lva livet efter pensioneringen. De hittar liksom ingenting att hĂ„lla sig i och till lĂ€ngre nĂ€r arbetslivets utmaningar Ă€r över. SjĂ€lv tror jag inte pĂ„ att de pĂ„ sĂ„ sĂ€tt fĂ„r det bra – de flesta mĂ€nniskor vill ju vara till nĂ„got, göra skillnad,…
Ja, det finns mycket att pÄverka.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil m. fl.!
Kan det vara sÄ att de som inte haft utmaningar i arbetslivet utan alltid blivit styrda av andra inte har haft den fantasin som behövs för problemlösningar som kanske du och jag har behövt , du i din forskning m. m. och jag med över 20 Ärs anstÀllning och 10 Är egenföretagare i entreprenadbranschen. NÀr ingen styr lÀngre kanske den handlingsförlamningen intrÀder som jag skrev i förra kommentaren. Vi som Àr vana att se till att det ska hÀnda nÄgot nytt kanske inte kan sluta bara för att ett visst datum bestÀmmer, medan andra slutar och slÄr sig till ro och det Àr sÀkert svÄrt att pÄverka och förÀndra.
HĂ€lsningar
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
nej, det tycker inte jag.
Det kan ocksÄ vara sÄ, att man tycker att man har mycket mer att ge och man kan inte göra det pÄ nÄgot annat sÀtt Àn att bli anstÀlld nÄgonstans. Jag har varit anstÀlld, inte varit styrd, haft mÄnga utmaningar, löst en massa problem, sökt, lÀrt mig osv osv. Och nu vill jag ge mer.
Man kan inte starta eget i alla ”brancher”, eller bara börja göra nĂ„got pĂ„ egen hand – utan man behöver vara en i arbetslaget i mĂ„nga fall och utföra nĂ„got gemensamt.
Jag ser till att det hĂ€nder nytt runt om mig sĂ„ mycket jag kan se till att det hĂ€nder nĂ„got, men Ă€n sĂ„ lĂ€nge Ă€r jag inte nöjd med det som hĂ€nder mig som pensionĂ€r nĂ€r man inte hör till nĂ„gonstans. Jag har inte slagit mig till ro, jag försöker förĂ€ndra och pĂ„verka – men sĂ„ som jag gjorde det som ickepensionĂ€r kan jag inte göra nu.
Vi Àr inte likadana. Precis som mÄnga Àr glada nÀr de Àntligen kan lÀmna sitt jobb sÄ Àr andra inte alls glada. Och alla har inte samma möjligheter.
HĂ€lsningar
Jitka
Hej, Roland, hej, Jitka!
Det Ă€r förstĂ„s med detta som med det mesta annat att man dels har sina egenskaper och dels blir pĂ„verkad av sin miljö. Ă ren gĂ„r – och sĂ„ Ă€r man dĂ„ pensionĂ€r. Endera slĂ„r man sig till ro, som du sĂ€ger, eller gör man det inte. Men vi som INTE gör det har dĂ„ olika svĂ„rt att hitta den omvĂ€rld dĂ€r vi kan fĂ„ ett meningsfullt utlopp för det vi vill göra. För inget görs ju nĂ„gonsin i ett vakuum, och jag tror du Ă€r ett BRA exempel, Jitka, för i en tydlig omgivning kunde du genomföra det du ville (om ock via mycket kamp) men nĂ€r det inte lĂ€ngre finns nĂ„gon sĂ„dan tydlig omgivning mĂ„ste man Ă€ndra taktik. Och det kan ta sin tid att hitta rĂ€tt i den nya situationen.
Allt gott
Bodil
Hej Roland! Jag har lĂ€st det du skrivit ang. att ”bli styrda” Jag kan likt Jitka Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt dela ditt synsĂ€tt!Jag :anstĂ€lld akademiker,:VAN att styra!Van att ha understĂ€llda,vara problemlösare osv.Men,att inte vara anstĂ€lld, utan just pensionĂ€r, dĂ„ uppkommer problemet som jag inte hade tĂ€nkt mej.Just detta att fĂ„ utrĂ€tta nĂ„got som för mej kĂ€nns meningsfyllt Ă€r svĂ„rare Ă€n jag anade.Jag kan fĂ„ arbeta pĂ„ min gamla arb.plats, MEN.. dĂ„ mĂ„ste jag vara tillgĂ€nglig till minst50% Ock jag vill inte vara ”lĂ„st” Som egen företagare förstĂ„r jag att du kan styra lite som du vill. Det Ă€r ju bra.Jag letar ock funderar efter alternativ. Har aldrig slagit mej till ro.Det Ă€r 1 Ă„r sedan jag slutade mitt arbete o blev pensionĂ€r. SĂ„ jag Ă€r ju bara i början av mitt nya liv! Men huka er gubbar,för nu laddar jag om! Varma hĂ€lsn.Birgitta
Hej,
jag tror inte heller att det handlar om att ”bli styrd” eller inte, utan att det man gör ska kĂ€nnas meningsfullt och inte som tidsutfyllnad. Det Ă€r inte chefen man saknar i första hand, tror jag.
Varma hÀlsningar, Gun
Hej!
FörstĂ„r att ni reagerar pĂ„ det jag skrev om âatt bli styrdaâ .
Birgitta skriver âvan att styraâ och dĂ„ undrar jag hur de som du styrde över klarar omstĂ€llningen till att ta egna initiativ och göra nĂ„got efter den hemska dagen nĂ€r tiden pĂ„ jobbet gick ut och de blev stĂ€llda inför faktum, nu har jag inget att göra.
I kommentaren 29 Mars skrev jag âatt hitta pĂ„ nĂ„got viktigt att göra efter den förmĂ„ga som var och en harâ och det Ă€r ju det jag menar med att kunna fortsĂ€tta efter pensionsdagen.
Inte att fortsÀtta med det yrkesarbete man haft innan.
Jag varken kan (kunde) eller vill fortsÀtta med det jag gjorde innan jag blev sjukpensionÀr, lite innan jag fyllde 60 Är, alltsÄ över 15 Är.
Jag vet att det Àr svÄrt att komma igÄng med nÄgot nytt av olika anledningar.
Bodil skriverâatt Ă€ndra taktikâoch det Ă€r ju det som Ă€r sĂ„ svĂ„rt nĂ€r den nya situationen kommer sĂ„ plötsligt.
För mig har det varit som styrelsemedlem i olika föreningar (lite fortsĂ€ttning av det jag hĂ„llit pĂ„ med tidigare) , pĂ„verkan i olika funktionshinder-frĂ„gor ( delvis för att jag sjĂ€lv gĂ„r pĂ„ hjul numera), annan samhĂ€llsdebatt, cirkelledare i studiecirklar ( Jitka skriver âen i arbetslagetâ) med konst, vinprovning , slĂ€ktforskning, dokumentation av dialekt, och lite annat liknande.
Att fÄ vara med hÀr och lÀsa om andras tankar och förmedla lite av mina.
En egen blogg, mest med tillbakablickar i min och andras historia.
Jag hÄller med om att jag ocksÄ vill ge mera och ibland kÀnner jag att jag inte har lyckats med det.
Andra gÄnger fÄr jag ett kvitto pÄ att jag har lyckats, t. ex. nÀr det plötsligt satt en el. dörröppnare pÄ dörren in till banken som jag talat om att det behövdes .
HÀlsningar till er alla frÄn
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
Man utgĂ„r alltid ifrĂ„n sig sjĂ€lv. Men som vanling, det Ă€r sĂ„ olika, sĂ„ som med allt. Att vara med nĂ„gonstans behöver inte innebĂ€ra att man styr eller Ă€r styrd, utan bara att man Ă€r med och hjĂ€lps Ă„t. Att man trivs med det man gör och vill göra mer av det – vilket innebĂ€r att man inte vill ersĂ€tta det med VAD SOM HELST annat. Utan man gĂ€rna vill fortsĂ€tta lite till, om man tycker att man har mer att ge. Och sluta nĂ€r man vill och göra nĂ„got annat. Det har jag gjort hela mitt liv. Skillnaden var, att om jag slutade sĂ„ hade jag alltid möjligheter att hitta nĂ„got annat – inte bara hitta nĂ„gon sysselsĂ€ttning, utan nĂ„got som jag vill göra och dĂ€r jag kunde bidra och lĂ€ra mig. Vilket jag inte kan nu, för nu Ă€r jag stĂ€mplad 65+. DĂ„ Ă€r allt mycket krĂ„ngligare. Att komma med ideer och har möjlighet att genomföra dem Ă€r inte alls lika enkelt. DĂ€r menar jag Ă€ven cirkelverksamhet (har ”sysselsatt mig” med i ganska mĂ„nga Ă„r innan – nu Ă€r cirklarna sĂ„ dyra att inte vem som helst kan delta, studieförbunden drar ner osv osv, kolla sjĂ€lv).
Och sjĂ€lvklart kan man göra nĂ„got annat, vilket de flesta fattar och gör och har inga problem med. Vissa saker gĂ„r inte – som om jag skulle vilja fortsĂ€tta att vara smĂ„barnsmamma tills jag dör och inte vill att barnen vĂ€xer upp.
Men nĂ€r det gĂ€ller ”meningsfull sysselsĂ€ttning”, sĂ„ Ă€r det inte exakt samma sak.Jag vill nĂ€mligen inte vara ”sysselsĂ€tt” – det har jag absolut inga problem med. Ăven det jag sysslar med Ă€r meningsfullt – jag gör nĂ„got som Ă€r bra bĂ„de för mig och andra.
Men alla Ă€r inte intresserade av samma saker (som tur Ă€r)- t.ex. jag bryr mig inte om vinprovning, aktiekurser, att sitta i olika styrelser mm – och Ă€ven det kan man ju göra sidan om sitt arbete.
Och det Ă€r inte DET jag vill ha som ”huvudsyfte” eller vad jag ska kalla det under resten av mit liv. Jag har inga problem med (och tror att mĂ„nga med mig inte heller) att fĂ„ tiden att gĂ„ med mer eller mindre meningsfulla saker.Jag har aldrig haft sĂ„na problem. Jag vill inte vara med nĂ„gon styrelse, jag vill inte vara med nĂ„got bara för att vara med folk (som du antydde nĂ€r du syftade till vad jag hade skrivit om att vara en del av arbetslaget). Jag vill inte göra vad som helst och jag behöver inte leta efter nĂ„got att göra.
Det som jag menade var att jag har mycket mer att ge. Det Àr just det som jag skulle vilja göra. Just för att kunna ge JUST DET jag har att ge och vara med inom JUST DET för att utveckla det vidare.
Och jag har inga problem att fatta att jag inte kan göra det och att göra nÄgot annat i stÀllet. Inte heller nÄgra problem att se, att ALLA VILL INTE ha det som jag vill.
Om vi ska kÀmpa för att ge ordet gammal en annan innebörd, sÄ kan vi samtidigt kÀmpa för att vi gamla kan om vi vill göra det vi vill. Det Àr ungefÀr lika lÄngt att gÄ som att vi gamla ska betraktas som gamla pÄ ett annat sÀtt: att vi har nÄgot mer att ge.
Men inte alla. Men möjligheten ska finnas.
Och jag tĂ€nker ocksĂ„ pĂ„, att den som just har blivit pensionĂ€rad antagligen ser pĂ„ allt pĂ„ ett annat sĂ€tt: att 5 Ă„r kan göra ganska stor skillnad, nĂ€r vi diskuterar vad man vill med sitt liv (och jag vill inte skriva ”resten av sitt liv”, för det kan vara lika mycket eller mycket mindre, oavsett Ă„ldern. Det kan hĂ€nda att om 5 Ă„r ser jag pĂ„ allt pĂ„ ett annat sĂ€tt och ger samma uppmaningar till nypensionĂ€rade, vad vet jag. Eller att de vill nĂ„got helt annat Ă€n jag vill NU eller om 5 Ă„r, och Ă€r nöjda.
Fast inte just nu.
HĂ€lsningar
Jitka
Hej Jitka!
Du skriver att du har mycket mera att ge och att du vill göra det .
Jag tycker det Àr en gÄva med allt jag kan medverka i utan att i dag behöva ha lön eller arvode för det jag gör.
Att vi alla Àr olika och har olika svÄrt att hitta nÄgot meningsfullt Àr ju sÄ individuellt. En del vill ha nÄgot riktigt utmanande att ta tag i och en del nöjer sig bara med deltagande.
Minns hur det var den första tiden jag blev pensionÀr, dels att jag var sjuk och dels att behöva hitta nÄgot meningsfullt att göra. Det löser sig inte sÄ lÀtt men det gÄr över.
HĂ€lsningar
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
jag förstÄr vad du menar.
Det som Àr meningsfull för en Àr inte meningsfull för en annan. SÄ man ska inte behöva följa nÄgra meningsfullhetslinjer som nÄgon sÀtter upp och som ska gÀlla alla. Bara för att man Àr nÄgot + och det finns regler som gÀller. Och sjÀlvklart fattar jag att det Àr nödvÀndigt för andra orsaker.
Jag vill bara pĂ„peka att jag inte har skrivit nĂ„got om LĂN. Givetvis Ă€r det inte att försumma. Men jag har skrivit att om man har mer att ge, sĂ„ borde man ha den möjligheten att göra det. T. ex som vi diskuterade seniordoktorandet.
Till exempel, skriver jag. Alla vill ju inte. Alla kan inte. Jag hade velat. För JUST JAG har liksom Ă€ntligen fattat en massa saker för jag Ă€r si och sĂ„ gammal och har sett det ena och det andra, och man behöver inte uppfinna hjulet om och om igen. Man kan diskutera med andra hur de har uppfunnit det och komma pĂ„ förbĂ€ttringar. Men Ă€r jag pensionĂ€r sĂ„ rĂ€knas jag inte – vad vet jag om hjul, dagens hjul Ă€r kvadratiska och det fattar inte jag som 65+ (=det Ă€r sĂ„ ungefĂ€r det kĂ€nns).
Jag Àr Àn sÄ lÀnge frisk och stark. Jag har en massa intressen och gör en massa saker (inklusive nÄgot som har med mitt yrke att göra, och det Àr fortfarande inte DET jag pratar om).
Jag pratar om att fortsĂ€tta, inte ersĂ€tta nĂ„got med nĂ„got annat. Varken innehĂ„llet eller tiden eller mig eller sĂ„, men ETT VAL – att JAG ska vĂ€lja om JAG vill, inte andra för mig. Och sjĂ€lvklart fattar jag att det blir mer och mer val som andra gör Ă„t mig och jag fĂ„r finna mig i det, trots att jag Ă€r kapabel att göra dessa val sjĂ€lv.
(Och om igen – detta gĂ€ller mig och mĂ„nga andra, men inte alla, inte dem som Ă€r nöjda med att slippa allt och inte vara bundna och sĂ„nt).
HĂ€lsningar
Jitka
Hej Roland! Du skriver till mej ock undrar över hur de mÀnniskor jag styrde över klarar sig (den dagen jag slutade) Roland, om du har lite inblick i samhÀllet, vilket jag tror att du har, tillsattes en ny chef efter mej. Det Àr ju sÄ det normalt gÄr till eller hur! Dessutom var ock Àr de personer som stod under mej inga hjÀlpösa varelser, utan personer med framÄtanda- sÄ förringa inte dessa medarbetare!/Birgitta
Hej Birgitta!
Nu kanske jag var lite otydlig i det jag skrev.
Jag menade förstÄs inte den dagen du gick i pension och att dÄ hela gruppen blev stÀllda utan ledare, utan jag tÀnkte nÀr enskilda medarbetare gÄr i pension och dÄ kÀnner sig vilsekomna. Det Àr ju det som detta med att hitta nÄgot meningsfullt handlar om.
Att jag dessutom skulle förringa nÄgon Àr helt utanför mitt sÀtt att se pÄ mÀnniskor.
HĂ€lsningar
Roland i Lyckeby
Hej Jitka! Jag har lĂ€st ditt inlĂ€gg (dĂ€r du svarar Roland) Jag förstĂ„r dig ock ditt resonemang. HĂ„ller med dej ock kĂ€nner igen mej i mitt eget ”tĂ€nk” /Varma hĂ€lsningar/Birgitta
Hej, Birgitta,
det Àr inte sÄ lÀtt att förklara hur allt kÀnns, eller hur?
Och jag undrar om man kommer att kĂ€nna pĂ„ ett annat sĂ€tt bara för att man kommer att ha Ă„ldern eller om man liksom ger upp utan att mĂ€rka det (vilket jag inte vill, för dĂ„ Ă€r det verkligen ”över”)- eller om man kommer att kĂ€nna likadant för att ”hĂ„let” inte blir fyllt.
Jag tror att jag inte Àr den typen som nöjer sig, och det Àr faktiskt ganska jobbigt. Det handlar inte om att kÀnna sig viktig eller styra eller nÄgot sÄnt, utan att fylla en sorts egna livsbehov. Och ha möjligheter att göra det, vilket man inte alltid har. Nu har jag kÀmpat för att starta en diskussionskurs om Boels bok. Jag började i mitten av oktober, och fortfarande INGEN RESPONS frÄn studieförbund eller pensionÀrsorganisationer eller nÄgot. Bor jag pÄ fel stÀlle?
Det pĂ„minner mig om nĂ€r vi för mĂ„nga Ă„r sedan flyttade till landet och jag ville att mina barn skulle prova pĂ„ olika saker: vad man kan göra med sitt liv. T.ex. dansa balett, mĂ„la, sjunga i kör, spela teater… HĂ€r fanns FOTBOLL för pojkar och kyrkokör för vuxna. Och jag som hade gjort det ena och det andra…
SÄ jag pratade med andra mammor och ville fÄ reda pÄ om det fanns nÄgot, eller om det finns intresse för att starta nÄgot.
En del av kvinnorna tittade pĂ„ mig och sa: Du vet, hĂ€r bor vi pĂ„ landet. HĂ€r GĂR MAN INTE sĂ„nt.
SĂ„ jag startade det sjĂ€lv. Och fortsatte ideelt i 5 – 6 Ă„r (=sĂ„ lĂ€nge mina barn var intresserade). Hade en dansgrupp med halva skolan, en kör (jag kan inte spela nĂ„got, men sjunga kan jag) och en mĂ„largrupp. Senare en engelsk lekskola innan det blev modernt.
Nu har jag Ă„ter frĂ„gat lite hĂ€r och dĂ€r. Men lĂ€rarna har gĂ„tt i pension, jag kĂ€nner inte de nya. Och Ă„ter igen – vad vill mĂ€nniskan. SĂ„ det blir inget. PĂ„ den tiden var det lĂ€ttare, jag började med barnens kompisar och det kom fler och fler.
SÄ det Àr absolut inte brist pÄ kreativitet eller pÄ sysselsÀttning (för jag har fortfarande annat att göra ocksÄ), eller hur.
HĂ€lsningar
Jitka
FĂRLĂ T!
SjÀlvklart BODILS!
Hej Jitka,
nÀr jag lÀste din kommentar slog mig tanken, att ofrivilligt fÄ gÄ i pension ibland (kanske) kan jÀmföras med att bli lÀmnad i ett förhÄllande man tror pÄ, man blir övergiven. Och ett sorgearbete mÄste ta vid. Inte flykt till den eller den verksamheten.
Hej, Gun,
ja, jag tror att du har rÀtt.
Det beror sĂ€kert pĂ„ mĂ„nga saker och som sagt, Ă€r det individuellt. NĂ€r man inte Ă€r ”klar” med nĂ„got sĂ„ vill man inte lĂ€mna det.
Eller personligheten – att man har massa ideer som inte gĂ„r att genomföra nĂ„gon annanstans pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt. Det gĂ„r inte alltid ersĂ€tta med att göra nĂ„got annat eller nĂ„got mindre. Ibland, som antagligen det som Bodil gör, hittar man nĂ„got annat stort som man inte kan göra samtidigt med sitt vanliga arbete.
Jag tror ocksÄ att om man har ett arbete som man trivs med och som utvecklar en, sÄ vill man gÀrna göra mer. Jag förstÄr att inte alla vill Àven i sÄna fall.
HĂ€lsningar
Jitka
Jag har en barndomsvÀnnina som med glÀdje gick i pension nÀr hon var 57 (=sÄ gjorde man i Tjeckien innan man Àndrade reglerna). Hon kÀnde sig sliten och hon var faktiskt sjuk. Hon började med Yoga för sin egen skull. à ret efter frÄgade en del bekanta om hon kunde leda dem. Hon började lÀsa en kurs pÄ Universitet (nÀrmare 60 Är gammal, Senior Universitet) för att kunna mer om kroppen. En till, osv. Hon fick diplom, började lÀsa nytt =nu har hon 3 utbildningar, den sista ekonomi, för hon har startat eget = yogacentrum med flera kurser. Hon har alltsÄ kunnat med hjÀlp av pensionen studera, utan avgifter för studierna, vilket hon inte hade kunnat tidigare, och göra nÄgot som hon trivs med.
Jag hade kollat dessa möjligheter hĂ€r i Sverige. Jag ville lĂ€sa mer inom mitt yrke (trots att jag inte visste om jag skulle fĂ„ nytta av det eller inte, men för mig sjĂ€lv). Jag har inte hittat nĂ„gon möjlighet i Sverige – det finns bara kurser pĂ„ cirkelnivĂ„ – studieförbund. Det intresserar mig inte, inte pĂ„ den nivĂ„n. Jag kan lĂ€sa böcker sjĂ€lv, det var utmaningen i diskussioner som jag söker.
Jag fÄr undersöka om jag kan lÀsa i Prag, men jag vill gÀrna delta i sammankomsterna och dÄ har man inte rÄd att bo pÄ 2 stÀllen.
Jaja, vi fÄr se.
God natt
Jitka
Hej, Gun och Jitka,
Jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ att skillnaden i praktiken Ă€r sĂ„ stor kring sjĂ€lva upplevelsen. Ăven en mĂ€nniska som skall igenom ett sorgearbete mĂ„ste ha nĂ„got att göra medan ”det gĂ„r över”.
Det Ă€r förresten ett intressant uttryck. Det stĂ€mmer lĂ„ngt ifrĂ„n alltid i sin vedertagna betydelse (Ă„tminstone bĂ€r jag sjĂ€lv pĂ„ sĂ„dant som inte gĂ„r över). Men det bĂ€r pĂ„ en bild: att det finns nĂ„got, ett DET, som skall GĂ ĂVER. DĂ„ vill det till att man inte springer sin vĂ€g utan stannar kvar medan ”det” just gĂ„r över en. Och medan man stannar kvar, kan man behöva ha nĂ„got att göra…
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och Jitka,
jag menade absolut inte att man ska sitta still och ”hĂ€nge” sig Ă„t att sörja. Vad jag förstĂ„r Ă€r det bra att Ă„tergĂ„ till vardagen sĂ„ snart som möjligt nĂ€r man drabbats av sorg. Men att göra en massa ”annat” för att fly sina kĂ€nslor skjuter sorgearbetet pĂ„ framtiden, vad jag förstĂ„r.
”Det gĂ„r över”. Nej, jag tror inte att all sorg gĂ„r över, men att man (i de flesta fall) kan lĂ€ra sig att leva med den, sĂ„ den inte blir alltför destruktivt. Och att man kan ta in sin sorg som en kunskap (för har man drabbats kan man ju inte vĂ€lja bort).
Hej Bodil!
Tack för en hÀrlig eftermiddag i Missionskyrkan i Linköping i eftermiddags. Fick tyvÀrr inte tag i din bok dÄ för den var slut, sÄ jag gick in hÀr och började lÀsa i stÀllet! Det du sa bekrÀftade för mig (fast jag egentligen visste det) att jag var klok som accepterade att vara vikarie pÄ mitt gamla jobb (lÀrare), men att jag skulle inte vilja gÄ in i hela jobbet igen. Jsg har haft tillrÀckligt med konferenser och möten, med förÀldrasamtal och allvarssamtal, med dokumentation och planeringar hit och dit. StÀdar just nu i mitt arbetsrum och det kÀnns bara bra, Àven om jag slÀnger mycket arbetade timmar i papperskorgen.
Att fÄ jobba lite ibland gör mig glad och pigg och jag har möjligheten att sÀga ja eller nej till jobbet som erbjuds. Var ivÀg en stund idag och jobbade 2 timmar och kÀnner att jag har god hjÀlp av bÄde min erfarenhet och min Älder, Just nu Àr jag jÀmgammal med eleŽvernas far-och morförÀldrar och dessa har man oftast en god kontakt med.
Ska lÀsa vidare hÀr en annan dag, men nu ska jag stÀda arbetsrummet klart! Allt gott!
Just sĂ„: ibland Ă€r det bĂ€ttre som lĂ€rare att vara jĂ€mngammal med farförĂ€ldrar Ă€n med förĂ€lfrar…
Allt gott
Bodil
Hei Bodil! HĂžrte akkurat pĂ„ ditt ”vinter” fra 2013 pĂ„ podcast. Veldig fint. Og boka ”Ti tanker om tid” er min trĂžst. Det er sĂŠrlig kapittelet om forberedelser som er sĂ„ trĂžstende. Da tenker jeg: jeg er ingen dagdriver, jeg er i en forberedelsesperiode! Tar frem boka di og nikker litt tvilende for meg selv. H e he. Jeg har kjĂžpt boka til flere venner ogsĂ„. Men om Ă„rringer! Det er sĂ„ morsomt, for jeg har alltid snakket om mine tanker som gĂ„r saaakte i planĂ©tsirkler og som liksom treffer/ henter opp idĂ©er fra tidliger og legger til noe nytt eller forvandler gamle idĂ©er. Gjenbruk. Mine planĂ©tringer er dine Ă„rringer. Mvh Eli
Tack, Eli, för dina kommentarer – och för att du knyter samman ”Tio tankar om tid” med Ă„rsringar. Tankemönsterna gĂ„r lĂ„ngt tillbaka till min barndom men tidpunkten nĂ€r jag varit mogen att skriva om deras delar skiljer sig Ă„t. Som i det hĂ€r fallet med 15 Ă„r…
Allt gott
Bodil
à lder Àr en siffra! Vad man kÀnner sig om? Jag kÀnner mig ung i hjÀrtat och vill sÄ mycket mer:)