Från Trumdansen till Almedalen
Jag är nyss hemkommen från Grönland och vet nu svaret på Hasse Alfredsons fråga ”Varför är det så ont om Q?” Det är att de är upptagna av att i oräkneligt antal ingå i grönländska ortnamn…
Det var ett oerhört äventyr att närma sig denna jättelika ismaskin som Grönland är och att komma nära både inlandsisen och dess ättlingar – isberg, isberg, isberg, vart än ögat spanade under dagar fulla av polarbåtsexpeditioner. Det var flytväst på och av stup i kvarten för att få uppleva närkontakten med både isbergsvärlden och grönlänningarnas bosättningar. Också jag vande mig vid att kliva över båtkanter, använda sjömansgrepp och en massa annat för en landkrabba ovant. Det är ju så med oss människor: det vi ”måste” lära oss, det lär vi oss.
Rakt upp och ner har jag inte bara lärt mig att ”ice is nice” och att ”never fight against ice”. Jag har också fått vara med om hur sådana reflexioner bubblat upp som kan vara av relevans för den här bloggen. Det dyker säkert upp fler undan för undan men här vill jag bara göra en första komma-hem-reflexion utifrån inuiternas trumdans.
Trumdansens bakgrund: de oerhört svåra förhållanden under vilka inuiterna levt och fortfarande delvis lever har inte förskonat dem från vare sig ovänskap, sårande handlingar, brott eller fiendskap inom den egna gruppen. Men man var så beroende av varandra att ingen fiendskap i världen fick förhindra ett fortsatt arbete tillsammans. Alla var medvetna om detta och om att alternativet annars var att familjen/ bosättningen helt enkelt skulle gå under. Man klarade(r?) sig inte ensam på Grönland – och inte heller i en alltför liten gemenskap.
På något sätt måste därför starka spänningar hanteras så att man därefter kunde fortsätta i sin arbetsgemenskap. Det är där som ”trumdansen” kommer in. De två kombattanterna med varsin handhållen liten trumma rör sig kring varandra under suggestivt trummande och sång och intensiv och nära ögonkontakt till dess att spänningarna minskar såpass att den ene viker sig och det blir möjligt att gå vidare – utifrån i bästa fall en ny balans.
Hur effektivt dansandet kan ha varit, kan vi förstås inte ens ana oss till. Lite hjälper det att ha sett dansen, och själv vill jag åtminstone gå så långt att jag säger att det rimligen är bättre att lite kunna lätta på trycket än att bara bita ihop. Men viktigare var att samtidigt som jag sögs in i trumdansens suggestiva upprepningar, gick tanken vidare: så oerhört väsensskild deras situation var från den tidsanda vi lever i här och nu. För dem var det en nödvändighet att tillvarata alla och allt. För oss är det som om det blivit till en ”nödvändighet” med en stor arbetslöshet, inte minst bland de unga, och med en jättestor andel pensionärer som man inte räknar med.
Själv minns jag fortfarande hur jag stod och diskade och hur världen liksom stannade upp (och därmed händerna) någon gång på 1970-talet när jag för första gången hörde någon (det var Gösta Bohman) uttala att ett ”modernt samhälle har inte råd med full sysselsättning”. Jag ville inte acceptera det då. Och jag vill det inte heller nu 40 år senare när trumdansen återförde mig till samma tankegångar. Trots termer som friktionsarbetslöshet, strukturomvandlingsarbetslöshet, etc kan det helt enkelt inte vara rimligt att ge upp insikten att det blir bättre om vi hjälps åt. Och ambitionen bör vara att det skall vi klara – vilken trumdans vi än skall ta till.
Det kan behövas mycket arbete för att ta bort de hinder som idag ställer sig i vägen för ambitionen att alla skall kunna vara med och bidra. När det exempelvis nu är på tok för många gamla människor som hindras genom samtidsnormerna kring pensionärer, den egna självbilden och omvärldens föreställningar om äldre, arbetsgivarnas ovana vid en ny medarbetartyp, etc. – ja, då får vi väl göra något åt dessa hinder, inte ta dem till intäkt för att det är så skall vara.
Jag återkommer i Almedalen till frågeställningar av denna typ (och en hel del andra) i tre olika sammanhang : hos Vårdalstiftelsen, SPF och Europeiska Socialfonden. Alla utifrån olika vinklingar. Det blir utmanande – precis så som det skall vara för att vara roligt – och efteråt kommer jag att berätta mer här om mina försök att göra något av utmaningarna.
Allt gott
Bodil (som full av glädje över en stor resa ändå tycker att det är oerhört skönt att vara hemma igen)
Mycket intressant inlägg! Det är något med själva arbetslivet som måste ändras på . Det bygger på dem som har makt och dem som skall i en trummdans vika undan . Därför ingår det i själva dansen en viss utslagning. Normen blir för smal och passar inte alla. Det är också spännande att höra att det nu går resor till isens värld. Den som håller på att försvinna och som det är ont om.
Passa på att synas i massmedia under Almedalsveckan med din deklaration om äldre.
Jag såg i någon tidning ett förslag om att införa ÄVC precis som det finns BVC.
Men det kanske är helt enkelt så att pensionsavgångarna i framtiden blir allt mer individuella och delvisa. Man kanske inte längre går i pension utifrån åldern utan utifrån sjukdom.
Men då måste arbetslivet undersökas>: hur få det att passa oss äldre bättre? Skall vi införa seniorstiteln i olika yrken?
Ja, varifrån kommer egentligen alla dessa krav på ”lika för alla” i arbetslivet? Och – så snart någon avviker – varningarna för STORA ALLFARAN: hur skulle det gå om alla gjorde så?! Svaret är att det skulle gå alldeles utmärkt: alla GÖR INTE SÅ.
Jo, jag skall göra mitt bästa i Almedalen, men inte i riktning mot ÄVC/ motsvarande. Att metodiskt klumpa ihop gamla människor förstärker segregation och motverkar integration. Det får äldre att vara en annan ”sort”. Jag tror mer på att öppna för alla de individuella särarter som vi utgör – och på att låta ålder vara bara ett av många urvalskriterier i våra samspel med andra.
Med trumdansen var det så att det inte på förhand var givet vem som skulle ”vinna” – och det var en av poängerna med den. Men den största poängen var att man efter en trumdans hade ökat förutsättningarna för att kunna existera tillsammans i vardagen. Och det är ju det som är grejen.
Allt gott
Bodil
Tack Berit för dina uthållighet för oss plussares framtid. Kanske du hamnar på YouTube i en trumdans från Almedalen 🙂
Fastnade för det här med att bokstaven q är frekvent i grönländska som ordboksfreak. Kollade runt på nätet och fann:
Först ett exempel ur den vanligaste skriftspråkskällan Bibeln, och valde Första Moseboken 1:3
Guuti oqarpoq: »Qaammarli!« Qaammarporlu.
På svenska: Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.
Andra exempel:
qarasaasiaq, dator (ordagrant: ’en bearbetad sak som liknar en hjärna’)
qaammataasaq satellit (ordagrant: ’något som fungerar som ett slags måne’)
Förklaringen verkar vara att grönländskan som skriftspråk har standardiserats och då har ett speciellt och vanligt konsonant språkljud som tidigare hade en särskild bokstav ĸ (kra) ändrats till q.
Gillar era tankar om arbetslivets förändring. Funderar själv på att bli senior forskare. Soliga hälsningar /Göran
Ja, du, mitt eget grönländska namn som jag fick på 71:sta breddgraden är Tooq, vilket betyder ”Ice hack”. Kan jag rå på is (vilket svårligen låter sig göras), skall jag väl rå på Almedalen.
Allt gott
Bodil
Det är med Almedalen som med internet: det blir gärna parlallella monologer och framträdanden i stället för samtal. Nu menar inte jag att bloggen som Bodil har skulle vara monologer. Det finns en antydan till samtal i alla fall. ÄVC -nej tack! Jag håller med. Kanske.Men samtidigt finns det en dimension i det som det finns i BVC .Äldres åkommor och sätt att insjukna är speciellt liksom det finns äldresjukdomar precis som det finns barnsjukdomar.Det finns ju också habilitering för alla med ett funktionshinder osv. Men det där att ordna ÄVC är kommunförbundets sätt för kommuner att slippa ta ansvaret helt för äldrevården.
Jag är inte duktig på Q eller på grönlänska så jag deltar inte i den diskussionen. Men något snuddar på grönlänska och det är mitt intresse och farhågor för en global uppvärmning. Jag pratade med min 22-åriga son som så ogärna vill kliva in i arbetslivet och skaffa sig sommarjobb (internet, studier annars). Jag sade att han hinner nog jobba och kanske till och med byta yrke några gånger för det blir inte någon allmän pension när han blir gammal och så förväntas han att leva till 100 år. Men ,tillade jag, det kanske inte ens blir det om det blir en klimatkatastrof och världen går tillbaka till stenåldersstadiet.
Så ungarna har det inte lätt. Sedan har vi alla 30-40 åringarna som väger över 100 kilo och som vistas mer i bilen och framför datorn än ute i naturen. Så vi vet faktiskt inte hur framtidens åldringar blir-eller om det blir några. Vi utgår från oss själva när vi blickar framåt.
Det verkar ha blivit en trend att antingen cykla eller vandra genom Europa eller Sverige eller världen i något syfte- och sedan blogga om det. På TV hade de en cyklande poet och i lokaltidningen vandrade de för freden i Dag Hammarskölds minne. Jag skulle kunna tänka mig att cykla genom Europa och intervjua äldre kvinnor som jag sedan bloggar för. Det skiljer sig enormt hur äldre kvinnor har det från Haparanda i Sicilien. mvh Päivi
Hej igen!
SÅ mycket tankar du skulle få av mötena på en sådan cykeltur! Det är ju en av poängerna med att resa att det kastar nytt ljus över annat vi bär med oss (t ex hur kvinnor har det här).
Resa till framtiden kan vi däremot inte, och visst är det så att vi inte kan veta vad som skall hända. Nya folksjukdomar och miljökatastrofer som idag går att ana och kanske rentav förutspå kan vända upp och ner på hela den förväntade utvecklingen. Och det kan också sådant som vi ännu inte ens kan ana oss till – det finns alltid MÖJLIGHETSRYMDER för oss, individuella och gemensamma.
Du tar också upp poänger med ÄVC/motsvarande – och visst är det så att vården behöver vara 80+-anpassad och att den ännu inte är det trots att denna är den mest högfrekventa gruppen. Men viktigare än specialister på äldresjukdomar är vårdpersonal och vårdstrukturer som möter det longitudinella i oss. Små barn har ännu inte varit med om så mycket och deras sjukdomar är mer styckevisa. För äldre handlar det (utöver de specifika äldreåkommorna) så mycket om kombinationer att det är systemet snarare än det diskreta som behöver mötas.
Allt gott
Bodil