Vi lär som vi lever

Det ligger minst lika mycket i att vi lär som vi lever som i att vi lever somvi lär. Det sistnämnda skulle förutsätta att vi (i alla situationer) kunde ta konsekvenserna av vad vi redan hade lärt – och så rationella är vi knappast. Det förstnämnda däremot är mer ett rakt upp och ner-konstaterande: ditt liv, hur du lever det, hur länge du levt det, etc, bestämmer vad du lär och vad du lärt.

Om man inte hade lärt sig hela tiden man lever, hade ju ens liv både som ung och gammal varit tämligen meningslöst. Med 5, 6, 7 eller fler decennier på nacken har man rimligen hunnit lära sig en oerhörd massa. Själv har jag nyss i samband med att jag rensade upp i mitt bibliotek, stått med varenda bok i handen och försökt komma ihåg var och en av dem. Läst lite här och lite där – vilket ledde till den omtumlande insikten: “När jag läste denna, hade jag inte också läst …., och inte heller varit med om … – jag får nog läsa den igen!”  Ja, det finns liksom att göra livet ut, “bara” med att läsa om tidigare lästa böcker. Boken finns i läsarens öga.

Och livet måste levas framlänges. För var och en av oss går det inte att i förväg dra nytta av erfarenheter vi kommer att göra senare. Men mellan generationer borde det (i princip) gå bra att överföra kunskaper. I praktiken är det svårare.  Det gick något så när bra med den praktiska kunskapen förr då man höll på med livsnödvändiga saker (odla jorden, bygga hus, laga mat, ta hand om djuren,…). Då fanns det både ett mästar-lärling-förfarande mellan gammal och ung och en självklar önskan och nödvändighet som ung att ta till sig den äldres kunskaper: man visste ju att detta kommer också  jag att behöva kunna göra efterhand. Nästa generations liv var då tämligen likt den föregåendes.

Men i vår nuvarande fladdrande värld kan det förefalla som om det är en helt annan kunskap som behövs 25 år senare och som om livet man lever är helt annorlunda nu än då.  Det situerade, termerna och språket kan ha ändrat sig så att det är svårt att se hur gamla byggstenar kan fungera i nya kunskapsbyggen.  Jag tror att det här finns en rejäl uppgift: att försöka paketera erfarenheter och kunskaper så att de kan framstå som lika värdefulla som de faktiskt är som genvägar till upplevelser, insikter och frågeställningar. Och som de språngbrädor mot nya höjder som det kan vara om man kan stå på de tidigare mäniskornas axlar.

Inom naturvetenskapen har vi klarat det – och klarar det fortfarande, tack vare begrepps- och teoribildning och metodik. Men i övrigt är det mycket ogjort vad gäller att ge nästa generation och nästa en ärlig chans att dra nytta av tidigare generationers kunskaper, framgångar och tillkortakommanden.

Allt gott

Bodil