Gammalblivandets olika ansikten
När vi blir gamla, blir vi varandra mer – inte mindre – olika. Vi har haft tid på oss att utveckla våra skilda förutsättningar och personligheter och vi har fått så olika erfarenheter under de liv vi levt. Olikheterna finns både individuellt och gruppvis. Exempelvis har de som kommit till Sverige från andra kulturer inte bara med sig sina ursprungskulturer utan också alla sina ”svenska” minnen präglade av de kulturella fördomar och förhoppningar och förväntningar som de hade när minnena uppstod. Vad gör detta för skillnad när man blir gammal?
Kronisk smärta eller andra begränsningar sedan tidig ungdom eller medelålder präglar förstås också ålderdomen. Inte bara genom begränsningarnas fysiologiska långtidseffekter utan kanske ännu mer genom vem man blivit som människa. Förr märktes detta inte så mycket eftersom det var få som blev riktigt gamla. Relativt sett var det ännu färre som blev gamla bland dem som fick eller länge hade haft en kronisk åkomma. Men nu är vi på väg mot en annan situation där människor med skador från polio, reumatism m fl har ungefär samma livslängd som andra.
En annan grupp som behöver uppmärksammas är människor med Aspergers syndrom. Hela sitt liv har de fått försöka anstränga sig maximalt för att passa in i en värld präglad av majoriteten, NT:arna (de NeuroTypiska människorna – vilket är NAT:arnas (de neuro-a-typiskas) beteckning på oss andra). När människor med Aspergers syndrom sedan som äldre inte längre orkar leta efter de ”ologiska” nycklar till omvärlden som vi andra använder oss av – hur klarar de sig då? Och vilken förståelse kommer de att möta när det blir majoriteten som avkrävs en empati, eftersom de själva kan ha blivit för trötta för att kunna gissa våra gåtor?
Allt gott
Bodil
Att pensioneras med Aspergers syndrom – och säkert även andra funktionshinder – innebär också att draghjälpen av arbetslivet upphör. Aspergers syndrom är ett socialt funktionshinder. Socialt umgänge är ofta förenat med så stor ansträngning att vederbörande väljer ensamhet – även om han/hon också behöver gemenskap. Yrkesarbete medför praktiskt taget med automatik att man då och då möter andra människor och får sin nödvändiga ”sociala dos”. När yrkesarbetet upphör blir den sociala tröskeln lätt oöverstiglig såvida det inte finns någon person i omgivningen som knackar på och säger: ”Här är jag!”
Det är i alla fall min erfarenhet.
Gunilla
Gunilla,
Som du säkert sett har jag tagit med detta i ansats nr 3 om att framöver fästa större vikt vid det longitudinella än vid ögonblicksbilder av enskilda aspekter.
Allt gott
Bodil