Vad tiden gör med oss
Mitt förra inlägg handlade om vad vi gör med tiden när vi blir gamla. Det går också att fundera över en omvändning: vad gör tiden med oss när vi blir gamla?
Mitt förra inlägg handlade om vad vi gör med tiden när vi blir gamla. Det går också att fundera över en omvändning: vad gör tiden med oss när vi blir gamla?
Den klokskap/visdom som vi efterhand kan förvärva handlar till en del om att vi kan foga in nya händelser i gamla mönster. Men än mer handlar den om att vi i 70-80-90-årsåldern har haft så många av våra erfarenheter så länge. Exempelvis har det som hände mig när jag var 20 nu snurrat runt i mig i snart 50 år och därmed blivit till något helt annat än vad det var när jag var 21 och bara hade haft 1 år till att begrunda det.
TTT: Tankar Tar Tid. Det är ovanligt att man fullt ut förstår något man upplever/gör/lär. Jo, man förstår det kanske från ett håll men det kan finnas så många andra vinklingar, och de kan kanske inte komma till förrän med erfarenheter som görs 10 eller 20 år senare. Undan för undan kan man nå längre, både i djupet av tankarna och med hur de hänger samman med annat. Det här skulle också kunna uttryckas så att tiden efterhand gör oss mer mogna, också på insidan.
Att bli och att vara gammal kan alltså vara att få smaka på frukterna av sådant som föddes för länge, länge sedan och som efterhand kan ha både ympats och tuktats från många håll.
Visst hör det väl till de finare dimensionerna av ålderdomen? Är det kanske rentav den finaste?
Allt gott
Bodil
Häromdagen såg jag ett inslag på TV som berättade att människor som är 35-40 år och mer inte längre är efterfrågade på arbetsmarknaden. Det är folk mellan 20 och 30 man vill anställa. När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på hur man i 20-25-årsåldern tror sig vet och kunna allt för att när man blir äldre bli mer ödmjuk inför sina kunskapsluckor. I min värld, den medicinska, kan det få katastrofala följder. Snart är hela 40-talistgenerationen pensionerad och får inte arbeta längre. Förutom en stor läkarbrist kommer vården huvudsakligen att skötas av unga mer oerfarna läkare. Det hjälper inte att de har social kompetens, superbra självförtroende och tror sig veta ALLT. Månne är det detta vi ser början av i alla massmediala rapporter om felbehandlingar i sjukvården.
Motsvarande inom civilingenjörsutbildningen har jag följt i många år. Då på 70-talet då det var högstatus att komma in på en teknisk högskola, fanns det många som var väldigt duktiga redan under sin studietid – på både tekniskt utvecklingsarbete och forskning och detta fina som ligger i ingenjörskonsten: att kunna lösa problem. Men många av dem kom vare sig muntligt eller skriftligt till sin rätt: de kunde ”bara” just GÖRA men det var de i gengäld mycket bra på.
Idag har nästan alla bländande CV:n och är övertygade om sina förmågor, men om man smyger in den lilla frågan: ”hur skulle du GÖRA, då?” eller det ännu mer konkreta ”kan du visa mig?” är resultaten inte särskilt uppmuntrande. Kommunikationssamhället har en baksida när det kommunikativa blir alltför dominant i förhållande till görandet.
För ett tag sedan mötte jag en tonårsförälder som hävdade att dagens tonåringar är uppvuxna med att det allra viktigaste är att ha gott självförtroende. Därför undviker de att ge sig på det som kan vara svårt – det skulle ju kunna leda till en erfarenhet av något som de inte klarar av och ett underminerat självförtroende, och något sådant får absolut inte ske…
Med andra ord: varje generation har nog sitt att dras med. På gott och ont.
Allt gott
Bodil
Att få ta del av dina tankar på en blogg, om du visste vad detta gladde mig. Jag som så gärna läser dina böcker just för din personliga livshållning och livsbejakande nyfikenhet som gör att jag som läsare mår så gott av dina böcker. Även om jag har relativt långt till pensionen så är de tankar du tar upp i dina inlägg hittills inte helt främmande för mig.Tankar kring tiden och rummet återkommer jag ofta till i mitt eget skrivande och ett samtal som jag ofta fört senast tiden i samvaro med goda vänner är ”tiden går fort”. Det underliga är att denna upplevelse förstärks ju äldre man blir dvs upplevelsen av att tiden går fortare. Undrar vad denna upplevelse kan bero på.
Hej, Elisabeth,
En anledning till att tiden går fort kan vara att det händer så mycket hela tiden att du helt enkelt inte hinner med. Det blir aldrig LÅNGtråkigt – och det kan vara bra. Samtidigt är det ett varningstecken: kanske unnar du dig inte heller lyxen att få längta. När man längtar, brukar inte tiden gå fort…
Sedan har kanske också du hunnit vara med om så mycket att du just därför blivit mer noga med vad du har tiden till (jfr mitt tidigare inlägg här på bloggen)?
Allt gott
Bodil
Så fint att få ett svar av dig så här. Det kändes väldigt lyxigt.Ja, det ligger nog mycket i det du skriver.Jag minns att jag som barn betydligt oftare upplevde känslan av att ha tråkigt och att man som barn oftare längtade till sommarlov, till jul, till en resa etc. Tiden upplevdes annorlunda likaså var också perspektiven annorlunda. Idag förstår jag bättre att uppskatta perioder av stillhet och längtan. De upplevs inte tråkiga längre, just för att man vet att de går över, att det är en period det handlar om att ta tillvara, men kanske också för att jag själv kan vara med och påverka min tid på ett sätt som inte till exempel barn kan.
Stort tack för att du tog dig tid.
Jag har visserligen inte läst Din bok ännu, Bodil, men jag ska. Ibland undrar jag när i livet man börjar tänka annorlunda, ja, när tankarna tycks få lite mer kvalité. Förmodligen och givetvis sker det successivt, men ibland kan det förändras ganska så raskt. För egen del tror jag mina tankar fick en annan form när jag blev kroniskt sjuk i reumatisk sjukdom. Det är som när man väntar barn, man ser massor med gravida kvinnor. Nu för tiden ser jag massor med reumatiker. Och jag såg dem inte ens tidigare. Underligt. De/vi har ju alltid funnits där i samhället.
Och allteftersom jag själv nu blivit äldre, så undrar jag hur vi reumatiker kommer att tas om hand inom äldrevården. Måste ju säga att jag tyvärr inte tar för givet att kunskapen om oss, om våra söndervärkta kroppar, finns inom äldreomsorgen. Och varför i all sin dar bejakas inte sinnligheten och lust till dagen inom äldreboendena? Det borde vara i lag förbjudet att på ett lunch- eller middagsbord i matsen på servicehuset sätta fram en rulle hushållspapper. Och varför kan man inte i större utsträckning få välja boende? Och varför är inte dessa boenden poängsatta? När vi bokar en resa, eller tar en weekend någonstans, väljer vi hotell väldans noga. Men när det gäller flera års boende, så bara hystas man in där plats finns ledig, och får ta vad som erbjuds. Med beiga gardiner, nopprig filt i sängen och med ytterkrukor av plast i fönstren.
Nej, fram för mysiga mjuka och framförallt breda sänger, härliga täcken och sängkläder som går ton i ton med övrig inredning. Vi är duktiga på handikappanpassning, men ack, vart tog sinnligheten, lusten och designen vägen?
Fint att möta dig här, Greta! Jag tror det är oerhört viktigt att inte bara samtala om ”att vara gammal” eller ”att bli gammal” – som om det vore ett. Men det kan också bli ohanterbart mångfaldigt om vi går hela vägen från ”ett” till ”allas-åldrande-är-olika” – som vanligt behöver vi människor mönster för att alls kunna tänka.
Ett sådant mönster går att hämta utifrån grupper som uppenbart har något gemensamt, endera från sin bakgrund (som exempelvis kroniska sjukdomar eller yrken eller etnicitet eller…), ett annat utifrån vad som är viktigt för oss framåt (trygghet, självbestämmande, ekonomi, skönhet, gemenskap – för att bara nämna några.
Jag hoppas du vill läsa med penna i handen och dra ut tankegångar och frågeställningar ur boken, typ ”speciellt för människor med reumatism gäller att …”
Allt gott
Bodil