Att vara noga med tiden
Jag mĂ€rker hur jag som andra i min Ă„lder hĂ„ller pĂ„ att bli allt mer noggrann med vad jag har min tid till. Och det har inte ett dugg med framtiden att göra – sĂ„vitt jag kan mĂ€rka pĂ„verkar det mig inte alls att varje dag nu utgör en större andel av min Ă„terstĂ„ende livslĂ€ngd Ă€n vad den gjorde tidigare.
Nej, det Ă€r i stĂ€llet de Ă„rsringar som jag redan har förvĂ€rvat som styr min tidsattityd. En blindtarm som jag redan varit inne i mĂ„nga gĂ„nger – varför i allsin dar skulle jag lĂ€gga tid pĂ„ att gĂ„ in i den EN GĂ NG TILL? Och varför skulle jag lĂ€ngre anpassa mig till att finnas med ocksĂ„ i sammanhang som jag tycker Ă€r alldeles meningslösa?
Det Ă€r som om kĂ€nsligheten för ”mĂ„l och mening” har ökat, och det Ă€r ju jĂ€ttebra för det hjĂ€lper mig att hĂ„lla rĂ€tt kurs. Men samtidigt har bĂ„de lusten och förmĂ„gan att delta i sĂ„dant som jag tycker Ă€r meningslöst minskat högst vĂ€sentligt – ibland nĂ€r detta Ă€ndĂ„ inte gĂ„r att undvika Ă€r det faktiskt pĂ„ grĂ€nsen till outhĂ€rdligt. Fast i vĂ„r tid uttrycker man inte sina antiprioriteringar i termer av meningslöshet eller outhĂ€rdbarhet – man sĂ€ger i stĂ€llet ”jag har inte tid” (för vi har ju fĂ„tt för oss att vi kan skilja tiden frĂ„n livet och hantera tiden för sig och livet för sig, vilket Ă€r en tankekonstruktion som snarare förvillar Ă€n klargör).
Hur som: uttryckt i tidstermer har jag nu i princip all tid i vĂ€rlden för det som Ă€r meningsfullt – men ingen tid alls till det meningslösa. I praktiken blir det förstĂ„s inte riktigt sĂ„ – men vissa dagar kan jag komma bra nĂ€ra. Och dĂ„ (som idag) vĂ€cks en stark rent fysisk kĂ€nsla av att idag har jag varit ”noga med tiden”.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Jag har funderat en del pĂ„ om jag tillhör gruppen Ă€ldre som du pratar om dĂ„ jag ”bara” Ă€r 57 Ă„r och arbetar fortfarande. Jag har ju deltagit i din bloggdiskussion tidigare. Men jag undrar om vi som inte riktigt Ă€r dĂ€r Ă€nnu, eller vi som Ă€r pĂ„ tröskeln skulle ha en egen bok och en egen blogg.
Det hÀr att vara noga med tiden och vad den kan anvÀndas till kom jag att tÀnka pÄ nÀr jag stod i kön till kassan i en bygg-jÀrn-heminredning osv affÀr. Folk behöver allt större ramar och kulisser för sin lycka. Det Àr förskrÀckligt att se. Det rÀcker inte lÀngre med en pelargon, en stol i trÀdgÄrden eller pÄ balkongen. Nu skall man ha en hel soffgrupp för att kunna rÀknas som en lycklig familj eller vad det Àr som man har för roll i samhÀllet. Jag tror att de nyare generationer har verkligen gÄtt pÄ allt det som vi Àldre kÀmpade mot. De har köpt hela konsumtionshysterin och blivit smÄ ekorrar i hjulet. Allt större delen av deras liv gÄr till att skaffa pengar för att sedan kunna konsumera symboler för lycka.
Jag undrar om de kommer pĂ„ nĂ„gonsin hur blĂ„sta de har blivit.Mauro Scocco har en ny bra lĂ„t om detta ”lidingövĂ€gen”. Men det finns hopp om framtiden. De allra yngsta vuxengenerationerna födda i början av 90-talet har börjat en minimalistisk trend, och jag undrar vad de tĂ€nker anvĂ€nda sin tid till.
Jag skrev tidigare till dig att jag har kÀnt mig som en alien med dessa ytgenerationer. Dessto nÀrmare och ung kÀnner jag mig nu med 90-talisterna!
LÄt inte en blindtarm förstöra orken. Min bror i Finland som har Alzheimers och som jag skrivit tidigare om var ocksÄ in pÄ sjukhus tre svÀngar i vÄr tack vare en blindtarm. De hade restaurerat en brusten blindtarm för ett Är sedan och nu skulle de slutligen operera bort den. Men det gick snett för personalen hade gett order om att han skulle ligga pÄ sidan. Han glömde bort det och det har varit mycket besvÀr med operationssÄret. Ja, han visste inte heller var han var och vad de gjorde med honom. Men han var glad för Àntligen kunde ha se Helsingfors genom fönstret högt uppe pÄ sjukhuset. Det var lÀnge sedan! Det gÀller att se det positiva i allt.
Vem som tillhör gruppen ”Ă€ldre” Ă€r inte lĂ€tt att veta. Och kanske spelar det ingen roll – bara man fĂ„r ut nĂ„got av samtalet. Du fĂ„r vĂ€l kĂ€nna efter en gĂ„ng till – sjĂ€lv tycker jag det Ă€r kul att du Ă€r hĂ€r.
I ett avsnitt av ”Sex and the City” (som jag inte sett men som jag fick mig berĂ€ttat om nĂ€r jag var med barnbarn pĂ„ Manhattan över pĂ„sken) saÂŽ en av skĂ„despelarna i ett avsnitt som anknöt till 11 september ungefĂ€r: ”nej, nu fĂ„r vi ge oss ut och göra vĂ„r medborgerliga plikt: shoppa!” Och visst – det Ă€r ju det som hĂ„ller igĂ„ng den konsumtions- och industrikultur som vi lever i. Blir det till det enda livsinnehĂ„llet, blir det ju bara en dans kring guldkalven för guldkalvens skull, och det blir knappast nĂ„gon lyckligare av. Jag kĂ€nner inte riktigt igen din karakteristik av 90-talisterna som mer minimalistiska Ă€n sina föregĂ„ngare, men visst kan det vara sĂ„. Fast de Ă€r stoooooooora IT-konsumenter.
FörlĂ„t att jag missledde dig med mitt uttryck ”blindtarm”. Jag anvĂ€nde det bildligt, inte kroppsligt (min egen blindtarm Ă€r jag av med sedan 12-Ă„rsĂ„ldern). Det jag avsĂ„g med ”En BLINDTARM som jag redan varit inne i mĂ„nga gĂ„nger – varför i allsin dar skulle jag lĂ€gga tid pĂ„ att gĂ„ in i den EN GĂ NG TILL?” var ”En Ă TERVĂNDSGRĂND som jag redan varit inne i mĂ„nga gĂ„nger – varför i allsin dar skulle jag lĂ€gga tid pĂ„ att gĂ„ in i den EN GĂ NG TILL?” NĂ„ja, tack vare att vi missförstod varandra fick jag ju höra om din brors förmĂ„ga att vĂ€nda ett elĂ€nde till nĂ„got bra!
Allt gott
Bodil
Ja, blindtarm kan vara mycket har jag förstÄtt. Men vad jag menar med en annan bok och sÄ Àr att jag Àr i den dÀr Äldern dÄ mÄnga ger upp för tidigt pÄ grund av att arbetslivet ser ut som det gör. Vi har ju diskuterat detta tidigare och det vore idé att göra en grej av det. SÄ vikitgt Àt det. NÀr Anders Borg och co hetsar runt arbetslinjen mÄste vi börja prata om varför sÄ mÄnga vill gÄ i pension tidigare om det inte Àr fysiska krÀmpor utan mer att arbetslivet i sig Àr sÄ pressande. Jag vill inte somna en gÄng till pÄ jobbet som jag gjorde nÀr jag arbeta pÄ BUP som psykolog.
Jag har tre barn födda i den första delen av 80-talet som har köpt det hÀr med utbildning och karriÀr. Min yngsta,född 1989, Àr dÀremot anti. Allt skall man göra utifrÄn lust och lycka inte för att man mÄste. DÀr har dÄ verkligen inte arbetslinjen slagit genom.
Men han har en poĂ€ng i detta. Han vill inte göra och skaffa för att fĂ„ mera. Det rĂ€cker som det Ă€r sĂ€ger han. Ăldsta sonen i sin tur sĂ€ger att den yngsta hĂ„ller pĂ„ med i -lands problem. Visst ,han Ă€r mycket framför datorn. Det Ă€r dĂ€rifrĂ„n som vĂ€rlden uppenbarar sig nu. UngefĂ€r som hans mamma just nu. Men det Ă€r tydligen skolbarnen i Ruwanda ocksĂ„, Alla har en egen dator och internet har de överallt. TĂ€nk vad vĂ€rlden gĂ„r framĂ„t.Det finns bĂ„de hopp och fruktan. Hopp för att olika vĂ€rldsdelar Ă€ndĂ„ fĂ„r mat och utbildning. Hot för klimatet för den enorma expansionen av industrin i Afrika som vĂ€ntar. Vad gör vi dĂ„ hĂ€r i Norden. Det kanske inte kommer ens finnas jobb fram till pensioneringen! Den som lever fĂ„r se.
De sista tio Ären innan den officiella pensionsÄldern Àr tunga. Men det som vÀntar Àr kanske inte heller det som man tÀnkte sig.
Javisst – de flesta konstigheter kring pensionering har sin motsvarighet i vad som Ă€r ett arbete, ett arbetsliv, etc. VĂ€rlden Ă€r sannerligen full av förhĂ„llanden som behöver förĂ€ndras.
Men för varenda mĂ€nniska och varenda generation tror jag det viktigaste Ă€r att man VILL nĂ„got. Att man har nĂ„got som ger livet en riktning. Huruvida sedan riktningen Ă€r ”rĂ€tt” eller ”fel” kan vi kanske inte döma över eller ens bedöma, men att ha den och inte bara stiltje eller vindflöjlar tror jag Ă€r avgörande för de flesta av oss.
Allt gott
Bodil