Att vara noga med tiden
Jag märker hur jag som andra i min ålder håller på att bli allt mer noggrann med vad jag har min tid till. Och det har inte ett dugg med framtiden att göra – såvitt jag kan märka påverkar det mig inte alls att varje dag nu utgör en större andel av min återstående livslängd än vad den gjorde tidigare.
Nej, det är i stället de årsringar som jag redan har förvärvat som styr min tidsattityd. En blindtarm som jag redan varit inne i många gånger – varför i allsin dar skulle jag lägga tid på att gå in i den EN GÅNG TILL? Och varför skulle jag längre anpassa mig till att finnas med också i sammanhang som jag tycker är alldeles meningslösa?
Det är som om känsligheten för ”mål och mening” har ökat, och det är ju jättebra för det hjälper mig att hålla rätt kurs. Men samtidigt har både lusten och förmågan att delta i sådant som jag tycker är meningslöst minskat högst väsentligt – ibland när detta ändå inte går att undvika är det faktiskt på gränsen till outhärdligt. Fast i vår tid uttrycker man inte sina antiprioriteringar i termer av meningslöshet eller outhärdbarhet – man säger i stället ”jag har inte tid” (för vi har ju fått för oss att vi kan skilja tiden från livet och hantera tiden för sig och livet för sig, vilket är en tankekonstruktion som snarare förvillar än klargör).
Hur som: uttryckt i tidstermer har jag nu i princip all tid i världen för det som är meningsfullt – men ingen tid alls till det meningslösa. I praktiken blir det förstås inte riktigt så – men vissa dagar kan jag komma bra nära. Och då (som idag) väcks en stark rent fysisk känsla av att idag har jag varit ”noga med tiden”.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Jag har funderat en del på om jag tillhör gruppen äldre som du pratar om då jag ”bara” är 57 år och arbetar fortfarande. Jag har ju deltagit i din bloggdiskussion tidigare. Men jag undrar om vi som inte riktigt är där ännu, eller vi som är på tröskeln skulle ha en egen bok och en egen blogg.
Det här att vara noga med tiden och vad den kan användas till kom jag att tänka på när jag stod i kön till kassan i en bygg-järn-heminredning osv affär. Folk behöver allt större ramar och kulisser för sin lycka. Det är förskräckligt att se. Det räcker inte längre med en pelargon, en stol i trädgården eller på balkongen. Nu skall man ha en hel soffgrupp för att kunna räknas som en lycklig familj eller vad det är som man har för roll i samhället. Jag tror att de nyare generationer har verkligen gått på allt det som vi äldre kämpade mot. De har köpt hela konsumtionshysterin och blivit små ekorrar i hjulet. Allt större delen av deras liv går till att skaffa pengar för att sedan kunna konsumera symboler för lycka.
Jag undrar om de kommer på någonsin hur blåsta de har blivit.Mauro Scocco har en ny bra låt om detta ”lidingövägen”. Men det finns hopp om framtiden. De allra yngsta vuxengenerationerna födda i början av 90-talet har börjat en minimalistisk trend, och jag undrar vad de tänker använda sin tid till.
Jag skrev tidigare till dig att jag har känt mig som en alien med dessa ytgenerationer. Dessto närmare och ung känner jag mig nu med 90-talisterna!
Låt inte en blindtarm förstöra orken. Min bror i Finland som har Alzheimers och som jag skrivit tidigare om var också in på sjukhus tre svängar i vår tack vare en blindtarm. De hade restaurerat en brusten blindtarm för ett år sedan och nu skulle de slutligen operera bort den. Men det gick snett för personalen hade gett order om att han skulle ligga på sidan. Han glömde bort det och det har varit mycket besvär med operationssåret. Ja, han visste inte heller var han var och vad de gjorde med honom. Men han var glad för äntligen kunde ha se Helsingfors genom fönstret högt uppe på sjukhuset. Det var länge sedan! Det gäller att se det positiva i allt.
Vem som tillhör gruppen ”äldre” är inte lätt att veta. Och kanske spelar det ingen roll – bara man får ut något av samtalet. Du får väl känna efter en gång till – själv tycker jag det är kul att du är här.
I ett avsnitt av ”Sex and the City” (som jag inte sett men som jag fick mig berättat om när jag var med barnbarn på Manhattan över påsken) sa´ en av skådespelarna i ett avsnitt som anknöt till 11 september ungefär: ”nej, nu får vi ge oss ut och göra vår medborgerliga plikt: shoppa!” Och visst – det är ju det som håller igång den konsumtions- och industrikultur som vi lever i. Blir det till det enda livsinnehållet, blir det ju bara en dans kring guldkalven för guldkalvens skull, och det blir knappast någon lyckligare av. Jag känner inte riktigt igen din karakteristik av 90-talisterna som mer minimalistiska än sina föregångare, men visst kan det vara så. Fast de är stoooooooora IT-konsumenter.
Förlåt att jag missledde dig med mitt uttryck ”blindtarm”. Jag använde det bildligt, inte kroppsligt (min egen blindtarm är jag av med sedan 12-årsåldern). Det jag avsåg med ”En BLINDTARM som jag redan varit inne i många gånger – varför i allsin dar skulle jag lägga tid på att gå in i den EN GÅNG TILL?” var ”En ÅTERVÄNDSGRÄND som jag redan varit inne i många gånger – varför i allsin dar skulle jag lägga tid på att gå in i den EN GÅNG TILL?” Nåja, tack vare att vi missförstod varandra fick jag ju höra om din brors förmåga att vända ett elände till något bra!
Allt gott
Bodil
Ja, blindtarm kan vara mycket har jag förstått. Men vad jag menar med en annan bok och så är att jag är i den där åldern då många ger upp för tidigt på grund av att arbetslivet ser ut som det gör. Vi har ju diskuterat detta tidigare och det vore idé att göra en grej av det. Så vikitgt ät det. När Anders Borg och co hetsar runt arbetslinjen måste vi börja prata om varför så många vill gå i pension tidigare om det inte är fysiska krämpor utan mer att arbetslivet i sig är så pressande. Jag vill inte somna en gång till på jobbet som jag gjorde när jag arbeta på BUP som psykolog.
Jag har tre barn födda i den första delen av 80-talet som har köpt det här med utbildning och karriär. Min yngsta,född 1989, är däremot anti. Allt skall man göra utifrån lust och lycka inte för att man måste. Där har då verkligen inte arbetslinjen slagit genom.
Men han har en poäng i detta. Han vill inte göra och skaffa för att få mera. Det räcker som det är säger han. Äldsta sonen i sin tur säger att den yngsta håller på med i -lands problem. Visst ,han är mycket framför datorn. Det är därifrån som världen uppenbarar sig nu. Ungefär som hans mamma just nu. Men det är tydligen skolbarnen i Ruwanda också, Alla har en egen dator och internet har de överallt. Tänk vad världen går framåt.Det finns både hopp och fruktan. Hopp för att olika världsdelar ändå får mat och utbildning. Hot för klimatet för den enorma expansionen av industrin i Afrika som väntar. Vad gör vi då här i Norden. Det kanske inte kommer ens finnas jobb fram till pensioneringen! Den som lever får se.
De sista tio åren innan den officiella pensionsåldern är tunga. Men det som väntar är kanske inte heller det som man tänkte sig.
Javisst – de flesta konstigheter kring pensionering har sin motsvarighet i vad som är ett arbete, ett arbetsliv, etc. Världen är sannerligen full av förhållanden som behöver förändras.
Men för varenda människa och varenda generation tror jag det viktigaste är att man VILL något. Att man har något som ger livet en riktning. Huruvida sedan riktningen är ”rätt” eller ”fel” kan vi kanske inte döma över eller ens bedöma, men att ha den och inte bara stiltje eller vindflöjlar tror jag är avgörande för de flesta av oss.
Allt gott
Bodil