Det kom ett mail till…
Ja, det kommer mĂ„nga mail, ocksĂ„ i sommarstiltjen, men det hĂ€r var ett sĂ„dant livsbetĂ€nkande och livsbejakande att jag frĂ„gade Leena om jag fick lĂ€gga ut det – inklusive mina kommentarer (de Ă€r kursiverade nedanI. Och det fick jag!
VĂ€l bekomme!
Bodil
_________
FrÄn: Leena Nortamo
Skickat: den 26 juli 2011 18:22
Till: bodil@bodiljonsson.se
Ămne: Nya sjĂ€lvbilder och förhĂ„llningssĂ€tt….
Hej, Leena,
Jag kommenterar stycke för stycke nedan.
 För min syn pÄ mitt Äldrande var bl a en radiointervju för mÄnga Är sedan, av alldeles avgörande betydelse.
Det handlade om en dam som hade börjat studera vid 53 Ă„rs Ă„lder.Hon hade varit ensamstĂ„ende mor och inte haft möjlighet till detta tidigare. NĂ€r man intevjuade henne hade hon doktorerat i ekonomi och var fyllda 75. Rösten ungdomlig och fylld av glĂ€dje och livslust.  – Slutsats: allt Ă€r möjligt. Det Ă€r bara jag sjĂ€lv som Ă€r begrĂ€nsningen. Ja, och egentligen Ă€r det skönt att det finns en begrĂ€nsning. GrĂ€nslös vill jag inte vara â vad skulle jag dĂ„ ha att klĂ€ttra pĂ„?
Vid 40 Ă„rs Ă„lder startade jag en egen affĂ€rsrörelse och kom vĂ€ldigt snabbt fram till att jag mĂ„ste utöka min fysiska och mentala kapacitet. Som egen företagare hade jag endast mig sjĂ€lv att lita pĂ„. Började trĂ€na och blev ocksĂ„ intresserad av kost och dess betydelse för mitt vĂ€lbefinnande.Â
Fortsatt med dessa intressen dÄ de för mig varit en kontinuerlig kÀlla för viktiga aha- upplevelser och bÀttre hÀlsa. Nu pÄ senare Är har jag kompletterat intresserna med min mentala hÀlsa, dvs balans och harmoni i min tillvaro. NÀr jag lÀser det du skriver, tÀnker jag pÄ att ditt sÀtt att leva leder till att du har marginaler, och det tror jag Àr viktigt. Utan marginaler balanserar man pÄ kanten till brÄddjupen hela tiden, men med marginaler Àr ingenting riktigt farligt. DÄ blir de flesta mÀnniskor som jag mött generösa med sig sjÀlva, bÄde mot andra och mot sig sjÀlv. Och av det blir man ju sÄ glad.
Min bild baserad pĂ„ alla mina erfarenheter Ă€r att jag sjĂ€lv hĂ„ller nyckeln till min Ă„lderdom. Hur jag ser pĂ„ mig sjĂ€lv och vilka förvĂ€ntningar jag har. Lyssnar inte sĂ„ mycket pĂ„ andras kommentarer dĂ„ Ă„sikterna och upplevelserna Ă€r sĂ„ olika. Litar pĂ„ det jag kĂ€nner Ă€r rĂ€tt för mig. Nu snart 63 vill jag komma igĂ„ng med med ett nytt varv i yrkeslivet. Det bĂ€sta. Egentligen Ă€r det ju vid 60+ som man har störst förutsĂ€ttningar att kunna (som du skriver) âlita pĂ„ att det jag kĂ€nner Ă€r rĂ€tt för migâ. Men de allra flesta har inte mött sĂ„ mĂ„nga som vĂ„gar lita pĂ„ det â och utan förebilder vĂ„gar de inte sjĂ€lva heller. Det Ă€r dĂ€rför det Ă€r sĂ„ fint att du berĂ€ttar.
Visst mĂ€rker jag att jag Ă„ldras men jag justerar tillvaron allt eftersom. GlĂ€ds Ă„t mitt nya mogna ”jag” som hjĂ€lper mig med att balansera det fysiska Ă„ldrandet. Funderar inte sĂ„ mycket pĂ„ framtiden utan glĂ€ds Ă„t mina yrkesplaner. Vill ta sakerna den dagen dom kommer och inte i förskott. Vill leva livet med allt vad det innebĂ€r och idag kĂ€nner jag mycket starkt att jag har bra redskap att gĂ„ vidare. Det absolut avgörande Ă€r hur jag sjĂ€lv ser pĂ„ mig och vilka förvĂ€ntningar jag har. Ja, framför allt Ă€r du ju ditt jag, inte bara din Ă„lder. Balanserna i det fysiska och det psykiska Ă„ldrandet avlöser varandra hela tiden, och det Ă€r just genom det som Ă„ldern liksom inte byggs in i identiteten. Ă lder brukar mĂ€nniskor bara mĂ€rka nĂ€r livet hĂ€nger upp sig och balanserna med det. Men det Ă€r ju ocksĂ„ oerhört spĂ€nnande att mĂ€rka sin Ă„lder genom att notera nya positiva balanser. SĂ„dana kan man ju som du mĂ€rkt ocksĂ„ fĂ„ vara med om, men de krĂ€ver lite introspektion eller Ă„tminstone observationsglĂ€dje. Â
Med vÀnlig hÀlsning
Leena NortamoÂ
Goda hÀlsningar
BodilÂ
Det verkar vara ett mönster i Äldrandet, precis som i mÄnga andra sammanhang, att man för inre dialoger med sig sjÀlv om saken. Man gör upp planer om förhÄllningssÀtt och mÄl osv. Vad som slÄr mig i dessa dagar nÀr hÀndelserna i Norge har om igen bevisat att vi inte lever i en egen kapsel med ett inre inneslutet liv. Vi lever i ett samhÀlle, i ett gemenskap och i en samverkan med varandra.
Oavsett vilka egna ideer om Äldrandet eller vilka mÄl vi sÀtter upp sÄ kan vi inte helt pÄverka förloppet sjÀlva eller nÄgot egentligen. Vi gör det i samspel och under pÄverkan av andra. Jag brukar skriva dagbok dÀr jag gör upp fem Ärs planer för att hÀrda ut vissa saker eller för att peppa mig och för att förbli sansad i livets virrvarr. Det Àr som att hitta sin egen melodi och vilja, sin egen identitet i detta samspelande och input frÄn andra. Men lÄt mig inte bli en egocentrisk egotrippare! Det Àr ocksÄ viktigt att ta in vad andra tycker om mitt Äldrande och vad andra anser. SÀrskilt mina nÀrstÄende. Det Àr i deras ögon jag hittar sanningen. Inte i min egna dagböcker. Jag saknar fortfarande försoningen med Äldrandet i den hÀr bloggen. För vi Äldras ju! Oavsett vilka magiska riter vi gör eller vilka damtidningsbehandlingar vi gÄr genom ( Mupparna, eller vad tidningen för Àldre damer heter) sÄ blir vi Àldre, skörare, och den Àldre generationen jÀmfört med de yngre som skall ta över. Jag tÀnker ocksÄ fortsÀtta att studera som pensionÀr, för det har jag gjort hela mitt liv.
Ja, mycket som inte var tÀnkbart tidigare har vi nu möjlighet att fortsÀtta med som Àldre.Men vad kan vi fortsÀtta med att ge samhÀllet? PÄ vilket sett kan vi vara med och hjÀlpa till? Som i Oslo har det nog varit viktigt med den Àldre generationen nu som sett död och mött hat och galenskap tidigare. De erfarenheterna gör att man vet att man kan leva vidare . De mÀnniskorna mÄste vara vÀldigt viktiga nu för de yngre och för dem som förÀldrar till dessa unga. Det Àr alltsÄ en uppgift för de Àldre som redan varit dÀr ett par gÄnger att hjÀlpa de yngre. Det behöver inte vara konstigare Àn sÄ egentligen!
Hej, PĂ€ivi,
Ja, visst speglar vi varandra och visst samspelar vi hela tiden till ett samlat helt: en kultur, ett samhĂ€lle, en tidsanda. Jag fick nyss (i Malexander pĂ„ tal om drabbade platser) frĂ„gan om vad TIDSANDA egentligen Ă€r och jag gjorde mitt bĂ€sta för att trassla mig in i den och ut ur den. Tidsandan Ă€r ofta sĂ„ diffus och successivt förĂ€nderlig och vi sjĂ€lva sĂ„ mycket delaktiga i dess rörelse att vi inte mĂ€rker förĂ€ndringarna förrĂ€n vi gör distinkta nedslag. Men det hĂ€nder ocksĂ„ att tidsandan Ă€ndras plötsligt och mycket – som nu i Norge. DĂ„ visar det sig vad som fanns under ytan av förmĂ„gor (t ex till stöd mellan gamla och unga) och ocksĂ„ vilka önskningar det finns. Ănskan att hjĂ€lpa till, önskan om sammanhĂ„llning, önskan om framtidstro, önskan om att vara med och att vara hos varandra.
Jag tar gĂ€rna upp ditt tema med FĂRSONING med Ă„ldrandet. Det Ă€r oerhört viktigt, och jag tror att det Ă€r bl a dĂ€rför som jag fortsĂ€tter med att slĂ„ss för att ”jag Ă€r gammal”. Inte sudda bort det med ”har uppnĂ„tt hög Ă„lder”, ”man Ă€r sĂ„ ung som man kĂ€nner sig” eller nĂ„got annat utan faktiskt STĂ FĂR att jag ĂR gammal. Givetvis kan jag inte utan vidare pracka pĂ„ nĂ„gon annan ”gammal” mĂ€nniska att det Ă€r ”bĂ€ttre” att tĂ€nka sĂ„, men den förĂ€ndring av tidsandan som jag kan pĂ„verka vill jag skall gĂ„ i denna riktningen. En försoning, alltsĂ„, med att allt liv innebĂ€r förĂ€ndring, att förĂ€ndringen kan upplevas som varande pĂ„ gott eller pĂ„ ont men att det under alla omstĂ€ndigheter Ă€r sĂ„ det Ă€r. Sedan behöver den attityden inte nödvĂ€ndigtvis utgöra motsvarigheten till 1970-80-talens ambitioner att mĂ€nniskor med funktionsnedsĂ€ttningar skulle ”lĂ€ra sig att acceptera sitt handikapp” – sĂ„ omforma sig att de fullt ut var till freds med sin nya tillvaro. Det kan vara vĂ€l sĂ„ bra att samla sig till ”nu Ă€r det visserligen sĂ„ hĂ€r det Ă€r, men vad gör jag dĂ„ med min vrede, sorg och olust över det?!” Dem kan man egentligen inte komma ur och dĂ€rför kan det bli kontraproduktivt att försöka skyla över dem – men man kan i stĂ€llet ha dem till nĂ„got. Rikta dem Ă„t ett konstruktivt hĂ„ll – sĂ„ som Claes Hultling beskrev i sitt Sommarprogram i gĂ„r (lyssna gĂ€rna pĂ„ det).
Jag har lite planer pĂ„ att börja strukturera upp den hĂ€r bloggen och göra den mer tematisk – sĂ„ som jag egentligen hade tĂ€nkt mig det hela frĂ„n början. Nu nĂ€r snart 10 000 mĂ€nniskor varit inne och lĂ€st och en hel del inlĂ€gg kommit, börjar de olika intresseinriktningarna bli tydligare. NĂ€r jag gör en tematisering(om en vecka eller tvĂ„), kommer jag samtidigt att tagga upp allt det existerande sĂ„ att det finns kvar som stöd.
Och som sagt, ”försoning” kommer troligen att bli ett tema – det har funnits med hela tiden men inte som ord, inte explicit, och det kan göra skillnad om det kommer fram tydligare.
Allt gott
Bodil
Tack. Jag försöker bara sÀga att man Àr gammal eller Àldre i förhÄllande till andra. Inte i förhÄllande till en norm av en normal mÀnniska eller vad det nu skulle vara man jÀmför sig med för att kÀnna sig mindrevÀrdig eller bristfÀllelig. Tillsammans blir de som Àr olika i förhÄllande till varandra en helhet, ett kollektiv som fungerar och i vilket man kompenserar varandra, samverkar och dÀr man hjÀlps Ät sÄ att man i bÀsta fall blir mer en summan av alla, som jag tycker att det nu visar sig i de Nordiska samhÀllen nÀr alla hjÀlps Ät att ÀndÄ visa att vi Àr mer tillsammans Àn en samling individer som slÄss om ytan, pengar osv.
DÄ kan man ocksÄ se pÄ vilket sÀtt som Àldre kompenserar de yngre och tvÀrtom. Jag har vuxit upp utan mor- och farförÀldrar men mamma och pappa var sÄ pass gamla och hade mÄnga kompisar sÄ jag kÀnde ofta den hÀr dunsten av trygghet som kom av dem. Den dÀr: vi vet, vi har varit med förr, oroa dig inte!
Man hade ocksÄ dÄ yttre attribut till detta i form av klÀdsel osv. Nu försöker man i stÀllet vara ungdom hela livet och gÄr genom nÄgon pubertal identitetskris i samband med att man fyller 30, 40 ,skaffar barn, gÄr i pension, allt. Det Àr den utvecklingen som Àr sÄ sorglig och skrÀmmande. Vi skall vara individer i var sin bubbla. Inte en enhet. NÄgonstans i en sÄdan vÀrldsbild fÄr personer som gÀrningsmannen i Oslo vingar:storslagenhet, makt, bÀst, styra och störta andra ,ingen empati osv.
SpÀnnande att du tar upp personer med funktionshinder och deras sorg och smÀrta. Det har jag försökt jobba med som psykolog i nÀstan 20 Är. Men att bli gammal Àr vÀl ÀndÄ inte att fÄ ett funktiosnhinder? I sÄ fall jÀmför man sig med en statisk norm av avd en mÀnniska Àr!
Jag tror fortfarande att vi saknar ,eller kanske inte vill ta oss till förebilder för ett vÀrdigt Äldrande. I för sig sÄ har i alla fall jag runt omkrig mig mÄnga och bra exempel av mÀnniskor som Àr Àldre, mogna och som har en positiv instÀllning till livet. SÄ visst finns de. Varför duger de inte?
Hej igen!
Det dĂ€r med hopkopplingen mellan gamla och mĂ€nniskor med funktionshinder Ă€r starkt. Man hittar det i mĂ€ngder av EU-sammanhang och inte sĂ„ sĂ€llan ocksĂ„ i den svenska samhĂ€llskulturen. Ăven om man inte numera placerar funktionshindrade mĂ€nniskor pĂ„ Ă„lderdomshem sĂ„ som man gjorde förr.
NĂ€r jag var med om att ta fram ett program för ”Ăldre och design” var jag vĂ€ldigt noga med att det skulle stĂ„ explicit att de tvĂ„ skillnader som gĂ„r att peka pĂ„ mellan Ă€ldre som grupp och yngre som grupp (och som Ă€r relevanta i det sammanhanget) Ă€r att Ă€ldre har
1. ANDRA ERFARENHETER och
2. ANDRA FĂRVĂNTNINGAR.
Och DET Àr viktiga systematiska skillnader, Àven om sedan variationerna inom grupperna Àr jÀttestora.
Förebilder för vĂ€rdigt Ă„ldrande? Ja, visst finns de och visst duger de. FörstĂ„s. Men i mitt liv Ă€r de dessvĂ€rre inte sĂ„ mĂ„nga och – vad Ă€nnu vĂ€rre Ă€r – jag har alldeles för mĂ„nga jĂ€mnĂ„riga som inte inser att de kan bli till just sĂ„dana förebilder bara de tar sina liv (inklusive sitt Ă„ldrande) pĂ„ allvar i stĂ€llet för att förtrĂ€nga det som inte stĂ€mmer med 20-Ă„rs-normen.
Allt gott
Bodil
Ja, eftersom jag har gĂ„tt psykologlinjen har jag andra teoretiska ramar Ă€n vad du har som Ă€r en fysiker(?). I er vĂ€rld Ă€r det det naturvetenskapliga tĂ€nkandet som gĂ€ller dĂ€r man antingen vet eller sĂ„ vet man inte. Vi hĂ„ller i stĂ€llet pĂ„ att bolla med ”sanningen”. Om man anvĂ€nder teorier dĂ€r nĂ„got Ă€r pĂ„ ett visst sĂ€tt oavsett sammanhang ,omgivning, relationer sĂ„ Ă€r man antingen gammal eller sen Ă€r man inte det. DĂ„ mĂ„ste man ocksĂ„ definiera vad gammal Ă€r för nĂ„got. DĂ„ kanske fĂ„r man fram egenskaper som du fĂ„tt fram. Men om man anvĂ€nder teoribildning i vilken man Ă€r saker i förhĂ„llande till andra ,sin omgivning osv. DĂ„ Ă€r att vara gammal att man Ă€r den Ă€ldre. Det kan kanske variera. Jag Ă€r gammal i förhĂ„llande till min dotter men ung i förhĂ„llande till min svĂ€rmor.
Jag gillar teoribildningen i vilken man ocksĂ„ tar in den samhĂ€llsordningen som Ă€r. Det Ă€r inte lĂ€tt att bli gammal i ett samhĂ€lle dĂ€r vi skall vara utbytbara kugghjul i ett stort produktions- och konsumtionsmaskin(Reinfeldts drömsamhĂ€lle). Vi kan inte i ett sĂ„dant synsĂ€tt vara en stor enhet dĂ€r vi byter roller och kompenserar varandras positioner. DĂ„ försvinner ocksĂ„ det historiska i sammanhanget i systrarna Brontes tid dog man vid 30 och var extremt gammal vid 40. Men man hade samma roller I FĂRHĂ LLANDE TILL VARANDRA. Det var bara att man levde fortare genom dessa stadier.
Nej, jag gillar inte att funktionshinder och att vara Àldre likstÀlls. Det gillar nog varken de med funktionshinder eller de som Àr Àldre. Det Àr verkligen att gÄ med pÄ kugghjulssamhÀllet att tro att man har ett funktionshinder nÀr man inte lÀngre kan arbeta!
Lite tankar frÄn fredagsmys, som det heter numera. PÀivi.
Hej igen!
Det finns och fanns en rörelse som utgick frĂ„n USA och som hette ”People first”. Dess mest mĂ€rkbara avtryck var att den tvingade fram ett sprĂ„kbruk som tog avstĂ„nd frĂ„n beteckningar som ”en blind” eller ”en döv” eller ”en dement” – man skulle sĂ€ga ”en MĂNNISKA som Ă€r blind”, ”en MĂNNISKA som Ă€r döv”, ”en MĂNNISKA som Ă€r dement” – för att hela tiden pĂ„minna sig om att var och en av oss först och frĂ€mst Ă€r just en MĂNNISKA.
Och eftersom det inte bara Ă€r tanken som styr orden utan ocksĂ„ orden som styr tanken, sĂ„ gör sprĂ„kbruket en stor skillnad. För oss alla. Ingen av oss ĂR först och frĂ€mst vĂ„ra vetenskaper eller vĂ„ra yrkesroller eller vĂ„ra Ă„ldrar – nej, vi Ă€r alla ”MĂNNISKOR som Ă€r …”
SĂ„ klart att ingen bör blanda samman Ă„lder med funktionsnedsĂ€ttningar – men det görs Ă€ndĂ„. Hela tiden. För lĂ€nge sedan i USA reagerade jag vĂ„ldsamt emot en kampanj i USA för ”women and minorities”, ibland sa man t o m ”women and other minorities”. Men medan jag försökte förklara dĂ€r att sĂ„ skulle vi ALDRIG kunna tĂ€nka eller sĂ€ga i Sverige, kom jag att tĂ€nka pĂ„ att vi faktiskt dĂ„ hade en minister, Anita Gradin, som var just jĂ€mstĂ€lldhetsminister OCH invandrarminister.
Googlar du idag pĂ„ ”Ă€ldre och funktionshindrade”, hittar du en vĂ€ldig massa inom samhĂ€llelig verksamhet som förutsĂ€tter att det finns en koppling mellan dessa grupper och som ocksĂ„ arbetar utifrĂ„n den hopbuntningen. Det finns ocksĂ„ en socionomutbildning i Uppsala: ”Socionomprogrammet Socialt arbete med Ă€ldre och funktionshindrade personer”. Och …
SjĂ€lv Ă€r jag helt överens med dig om att det ”och”:et kan stĂ€lla till med mer negativt Ă€n positivt och att det bottnar i en instrumentell mĂ€nniskosyn.
Allt gott
Bodil
Jag hÄller pÄ att i mitt huvud sortera och tÀnka om det hÀr att vara gammal utifrÄn olika tÀnkesÀtt fortfarande. Kan inte lÄta bli att diskutera detta med er. Om man tÀnker rent fysiologiskt sÄ sker det nÄgot i hjÀrnan som sedan Äterspeglar sig till beteendet nÀr man blir Àldre. Jag har inte studerat det men det finns sÀkert en hel del fynd om det. Sedan Àr det hÀr med att vara den Àldre socialt och det har ju Àndrats mÄnga gÄnger under historiens lopp. Det finns olika kÀnnetecken som klÀdsel, frisyr, beteenden osv. Det har ofta markerat att man Àr nÄgot och tillhör en viss grupp i hierarkin. TÀnker bland annat pÄ att gifta kvinnor skulle ha uppsatt hÄr till ex som ett kÀnnetecken.
Sedan har vi traditioner i samhÀllsgruppen. I bondesamhÀllet gick de Àldre i undantag och bosatte sig i ett mindre torp medan de yngre tog över. Det finns mÄnga berÀttelser om den Àldre husmodern och den unga nya och deras relation.
Sedan var det som en befrielse att i industrisamhÀllet fÄ lÀmna dessa roller och sÀtt att vara.Det finns mÄnga bra romaner om det.
Men om man hade haft en ordentlig slÀkt hade man blivit omhÀndertagen som gammal av slÀkten. Annars fick man bo i fattigstugan. IndustrisamhÀllet gav i stÀllet en peng till dem som hade jobbat klart, en pension som Àr en rÀttighet arbetarklassen har kÀmpat till.
Jag tror faktiskt att det Àr den annorlunda familjebildningen som gör att mÄnga hamnar utanför och blir sysslolösa och ensamma. Oj, vad jag önskar att jag kunde mer om pensioneringens historia. Nu Àr vi friskare lÀngre ,vi har lagt av att sluta göra saker bara för att vi Àr Àldre. Det finns inte lÀngre nÄgra tabun eller normer för hur man skall vara som Àldre.
SamhĂ€llet Ă€r dĂ€r med det samma och ser potential för fler arbetsĂ„r i stĂ€llet för pensioneringen. Min existentiella Ă„ngest bestĂ„r av: var det inte mer med det? Ăr vi hĂ€r bara för att jobba? Men förmodligen kommer jag att försonas med den tanken precis som jag har accepterat att mammor skall ut och jobba heltid nĂ€r barnet Ă€r ett Ă„r. Att förĂ€ldrarna skiljer sig oftare numera och att dessa dagisbarn ofta ocksĂ„ har tvĂ„ hem i stĂ€llet för ett. Jag ser inte den utvecklingen som nĂ„gon bra men jag kommer nog att acceptera den ocksĂ„. Det Ă€r helt enkelt sĂ„ att samhĂ€llet förĂ€ndras och vi som gjort pĂ„ ett annat sĂ„tt och tĂ€nkt pĂ„ ett annat sĂ€tt kĂ€nner oss oförstĂ„ende.
Avslutningsvis sÄ föredrar jag att se att man blir gammal i förhÄllande till andra yngre mÀnniskor och inte som ett tillstÄnd med vissa egenskaper annat Àn fysiska.I det bÀsta av alla vÀrldar kan man som Àldre ge nÄgot till de yngre. Bara det att finnas till som den Àldre generationen. MÄnga tycker att de inte lÀngre har nÄgot skydd mot döden nÀr deras förÀldrar dör. DÄ stÄr de nÀrmast i tur. Jag önskar att fler skulle kÀmpa mot att arbetet ersÀtter livet för vad gör man dÄ nÀr inte lÀngre arbetet finns! Men sedan ger jag upp och tÀnker ungefÀr som Karen Blixen i filmen Mitt Afrika nÀr hon lÄter floden rinna Ät det hÄllet som den vill. Let it gÄ ! This river livs in Mombasa ,eller hur det Àr hon sÀger till sin kloka betjÀnt som hade pÄpekat det tidigare dÄ Karen B försökte styra flodens riktning.. Vi kan inte styra utvecklingen. Vi bara ser pÄ, vi Àldre. Det Àr att gÄ i undantag. Jag kÀnner till att du Àr en professor eremitus och vÀl förankrad i vetenskapsteorin. mvh PÀivi Nu mÄste jag ta hand om min vinbÀrssaft som jag kokat i Saft-Maja.
OcksĂ„ vetenskapligt har det skrivits och tĂ€nkts mycket om olika Ă„ldrar: om den fysikaliska (den som mĂ€ts med klockan), den biologiska, den sociala, den psykiska,… Av dessa Ă€r det bara den fysikaliska som har samma mĂ„ttstock frĂ„n generation till generation – de andra pĂ„verkar ocksĂ„ varandra.
Pensioneringens historia Ă€r ju vĂ€ldigt kort – och den hĂ€nger intimt samman med lönearbetets historia som ju Ă€r nĂ€stan lika kort. Egentligen tycker jag att Ă„ldrandets historia Ă€r mer spĂ€nnande i det lĂ„nga förloppet, och en av dem som skrivit vĂ€ldigt bra om detta Ă€r Birgitta OdĂ©n. NĂ„gonstans hĂ€r pĂ„ bloggen har jag nyss inspirerats av hennes ”Den gamla goda tiden? Kvinnor i Ă€ldreomsorgen förr och nu”, ett kapitel som hon skrev i en bok för sisĂ„dĂ€r 10 Ă„r sedan och som hon f n uppdaterar eftersom Ăldrecentrum, en FoU-verksamhet i Stockholm, vöö republicera det. Det vore fantastiskt om det Birgitta skrivit om Ă„ldrande och Ă„lderdom i ett historiskt perspektiv bleve digitalt tillgĂ€ngligt – jag skall försöka medverka till det. I vĂ€ntan pĂ„ det kan du kanske ha nĂ„gon glĂ€dje av hennes ”Döden och trösten” pĂ„ http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/dodenochtrosten/ .
Sedan om detta med att lÄta utvecklingen gÄ Ät det hÄll den vill. MjaÀaou. Eller som sÄngen sÀger:
”Framtiden kan verka hopplös men
det Ă€r mĂ€nniskan som skapar den”
Och vĂ„r förmĂ„ga att pĂ„verka framtiden upphör inte för att vi blir gamla, inte för att vi blir pensionerade – som jag tĂ€nker och tror, gör vi det hela livet ut. Den gamla undantagsstugan och det gamla undantaget hörde till den tid dĂ„ kroppskrafterna var helt avgörande för prestationerna. I dag pĂ„verkas bĂ„de den biologiska Ă„ldern och den sociala och den psykiska (och alla andra Ă„ldrar som kan finnas)av den annorlunda kultur som uppkommit i ett samhĂ€lle som inte lĂ€ngre baseras enbart pĂ„ kroppskrafter.
Allt gott
Bodil
Jag menar FĂRSTĂ S bildligt talat om att gĂ„ i undantag! Det hĂ€r Ă€r som din blindtarm dĂ€r vi har missuppfattat varandra tidigare. Det Ă€r ett sĂ€tt att förhĂ„lla sig gentemot de yngre: man ger plats, man lĂ„ter dem försöka pĂ„ sitt sĂ€tt och man ser pĂ„ och stöttar i bakgrunden. Jag tror att det Ă€r en konst att kunna vara sĂ„. Mina barn (mellan 22-30 Ă„r) Ă€r duktiga pĂ„ att pĂ„peka att jag skall kliva Ă„t sidan och inte arbeta upp mig och att jag ska lĂ„ta dem göra och tĂ€nka. Jag uppskattar det att de sĂ€ger till mig! Hur skall de annars lĂ€ra sig! Hur skall den yngre generationen annars kunna skapa sin egen utveckling i det hĂ€r samhĂ€llet. Det dĂ€r att curla sina vuxna barn-det försöker jag sluta med och gĂ„ i undantag. Jag tror att det Ă€r likadant pĂ„ samhĂ€llsnivĂ„- 40-talisterna vill gĂ€rna curla de yngre. Vi kan inte veta hur det blir bĂ€st för dem. Det Ă€r deras framtid det handlar om. Jag vill inte bli som min svĂ€rmor var som hela tiden försökte att vi skulle leva och tĂ€nka pĂ„ det sĂ€ttet som hon hade gjort utifrĂ„n sin bakgrund.
Det hÀr med att se Älderdom eller att vara den Àldre i samhÀllet utifrÄn olika vetenskaper Àr vÀl inte sÄ fel. DÄ menar jag folklivsforskare, historiker, psykologer, sociologer, ekonomer, allt möjligt. FoU enheter i all Àra men man kan ju gÄ direkt till universiteten.
Jag Àr pÄ riktigt intresserad av pensioneringens historia, trots att den Àr sÄ kort. Den Àr intressant i alla fall nu nÀr folk börjar tycka att de tvingas till att bli pensionÀrer och att det Àr ett sÀtt att sÀrbehandla dem! Det Àr klart att det Àr intressant att se vad det Àr som har hÀnt.
Jag vÀntar pÄ vad du hittar för mönster i allt detta!
Jag tror nog Bodil att ocksÄ du hamnar dÀr vid flodkanten.
mvh PĂ€ivi.
Javisst förstod jag det att du menade undantag bildligt – det var bara det att det gjorde jag ocksĂ„. Det Ă€r ju uppenbart att vi inte sĂ€tter oss i nĂ„gra fysiska undantagshus numera, men pĂ„ tok för mĂ„nga gör det i bildlig bemĂ€rkelse nĂ€r de inte rĂ€knar med sig sjĂ€lva lĂ€ngre, inte tror att det spelar nĂ„gon roll vad de vill eller gör eller kĂ€nner.
Att de yngre skall leva sina liv, sjĂ€lva göra, sjĂ€lva tĂ€nka – ja, sĂ„ klart! Det Ă€r en oerhörd glĂ€dje att exempelvis fĂ„ se sina barn utvecklas till bra förĂ€ldrar. SjĂ€lv Ă€r jag nu t o m pĂ„ vĂ€g mot att se mitt Ă€ldsta barnbarn (19 Ă„r) flytta hemifrĂ„n – och det kommer att gĂ„ sĂ„ bra, sĂ„ bra.
Men förtrycket kan komma frÄn de yngre ocksÄ. NÀr jag har sett i vÀnkretsen hur vuxna barn (utifrÄn sina fördomar) tror sig veta ocksÄ hur deras förÀldrar skall leva sina liv, spjÀrnar jag emot och det rejÀlt. Nu och i framtiden mÄste det fÄ finnas plats för flera generationer (ocksÄ mor- och farförÀldragenerationen) som kan leva sina sjÀlvstÀndiga liv, bÄde var för sig och i vÀxelverkan.
Jag tycker nog att jag redan i min bok berĂ€ttat en hel del om de mönster som jag tror mig se – och en hel del klarsyn har tillkommit genom de mĂ„nga dialogerna under de fyra mĂ„nader som gĂ„tt sedan utgivningen (Ă€r det inte fler?! Oj!). Samtalen med dig, t ex, pĂ„verkar mig i allra högsta grad.
Men jag Àr verkligen ingen övermÀnniska som tror att just jag skulle kunna se alla mönster. Dels eftersom alla mönster inte Àr gemensamma, dels eftersom jag förstÄs Àr blind för somligt av det som andra redan kan ha upptÀckt.
Fast vet du vad? Jag sitter ocksĂ„ ofta vid flodkanten – det finns mycket som Ă€r viktigt och som jag observerar som förĂ€ndringar men som jag inte engagerar mig i. Ibland som medvetet val, ibland för att jag kĂ€nner att ”detta kan jag inte göra nĂ„got Ă„t”. Men för mig Ă€r det inget nytt som kommit nu – Ă„tminstone sedan jag var 30 har jag haft flodkanter som jag suttit vid. Och det behövs nog det ocksĂ„, bĂ„de för oss som sitter och för vĂ€rlden.
BRA att du tÀnker engagera dig i pensioneringens historia!
Allt gott
Bodil
Jag mÄste ÀndÄ göra ett förtydligande: jag likstÀller att gÄ i pension med att gÄ i undantag. Symboliskt.Dessutom kan det gÀlla andra saker i samhÀllet som politiken, barnuppfostran osv. Men förstÄs fortsÀtter ocksÄ jag att tycka till i annat. Det Àr ett sÀtt att förhÄlla sig som jag tror ingÄr i att bli den Àldre generationen. Men jag kan ha fel. I min slÀkt har vi sÄ starka viljor sÄ man har varit tvungen att ha ett sÄdant hÀr tillbakadragande. DÀremot kommer inte mina barn fÄ bestÀmma hur jag lever mitt liv. De fÄr gÀrna komma med synpunkter dÄ ordet Àr fritt i vÄr slÀkt- men bestÀmma fÄr de icke göra.
Jag mÀrker att det blir lite halvmonologer i alla fall i dessa bloggdiskussioner. Det kan bli mÄnga missförstÄnd dÄ man inte kan frÄga vad den andra menar och man kan inte berÀtta lite vidare. Du fÄr kanske bÀttre underlag i mailform.Jag tror att jag fÄtt fram i alla fall vad jag tycker i frÄgan: nÀr horisonten flyttar sig(- eller gör den det? Min frÄga)mvh PÀivi.
KĂ€ra PĂ€ivi,
MissförstĂ„nden pĂ„ bloggen eller i mailen Ă€r nog lika mĂ„nga. NĂ€r man inte genast kan svara med motfrĂ„gor eller förtydliganden, hinner den andras feltolkning onödigt lĂ„ngt – men det Ă€r vĂ€l priset man fĂ„r betala för att inte bĂ„da vara nĂ€rvarande pĂ„ samma plats samtidigt.
Egentligen tycker inte jag att det Ă€r konstigt att man missförstĂ„r varandra – det konstiga Ă€r att mĂ€nniskor överhuvudtaget kan förstĂ„ varandra sĂ„pass bra som vi faktiskt gör (Ă€ven om det aldrig blir fullstĂ€ndigt). Ju mer man har av gemensamma referensramar, desto lĂ€ttare blir det. har du hör berĂ€ttelsen om hur Victor Hugo hade Ă„kt pĂ„ semester. Han hade ont om pengar men undrade sĂ„ om hur hans nya bok skulle sĂ€lja. Han hade bara rĂ„d att skicka ett telegram till sin förlĂ€ggare med ett enda tecken: ”?” Han fick genast svaret: ”!”
Men dĂ€r var det ju lĂ€tt: förlĂ€ggaren förstod vilken den (enda) frĂ„gan var och Hugo hade inga svĂ„righeter att förstĂ„ svaret. HĂ€r dĂ€remot, dĂ€r vi egentligen skriver till varandra om L I V E T, Ă€r det betydligt svĂ„rare. HĂ„ller vi oss till den nĂ„got mindre frĂ„gan om P E N S I O N E R I N G E N, sĂ„ borde den vĂ€l inte fĂ„ innebĂ€ra ett undantag i vidare bemĂ€rkelse, sĂ€rskilt inte om man inte ser arbete som livets enda vĂ€rde? Men visst – det finns glidande skalor i det mesta, sĂ„ inte heller detta handlar om allt eller inget.
Du undrar om horisonten flyttar sig. Ja, jag tycker att den gör det – och jag blev medveten om det i samband med min pensionering. För sĂ„ mycket Ă€r i alla fall sĂ€kert som att en pensionering medför lite mentalt omskakande.
Allt gott
Bodil
Ăh, vag jobbigt att inte jag kan förklara vad jag menar med undantaget! Vi fastnar inte i det ! Men för mig Ă€r det ngt positivt och för dig verkar det vara ngt som du studdsar bara du hör ordet. Jag kom att tĂ€nka pĂ„ efter ditt förra inlĂ€gg om floden att i Herman Hesses Siddhatra beskrivs just detta med undantag pĂ„ ett finare sĂ€tt. Siddhatra flyttar sig till allt högre och mer religiösa tillstĂ„nd enligt zen-buddhismen principer. Undantaget kan vara ett sĂ„dant högre tillstĂ„nd, nĂ„got mentalt vĂ€ldigt positivt. Varför det Ă€r svĂ„rt att komma till det tillstĂ„ndet vid pensioneringen kan ha med samhĂ€llets inriktning pĂ„ arbete att göra. Allt det dĂ€r har vi redan pratat om. Att Bildts ramsa :jobb, jobb, jobb skall bli vĂ„r tids bevingade ord Ă€r horribelt och har sitt pris.Vi behöver inte prata mer om detta. Nu sĂ€ger Word Press sĂ€kert igen att jag har sagt det hĂ€r förrut. Trevlig sensommar! PĂ€ivi
Ja, vi kommer sÀkert bÄda att drabbas av gerotranscendens och se tillvaron som helt genomlyst. Men dÀr Àr vi inte Àn utan kan fortfarande hÄlla pÄ med detta livets alla smÄsaker. Och det Àr ju inte illa det!
Allt gott
Bodil
Hej,
som sagt, jag lÀser tillbaka och nu har jag lÀst denna jÀtte intressanta diskussion mellan PÀivi och Bodil.
Hur man har tagit hand om sina gamla (och fortfarande tar i andra lĂ€nder) Ă€r en lĂ„ng historia, gamla har alltid funnits, trots att de var mycket yngre Ă€n vi Ă€r nu. Och de var kanske inte lika friska pĂ„ sina ”gamla” dagar som vi Ă€r pĂ„ vĂ„ra mycket ”gamlare” dagar. Jag undrar hur det kĂ€ndes för dessa gamlingar, beroende av sina familjer – för jag tror faktiskt inte att det var sĂ„ idylliskt att ”ligga familjen till last”. NĂ€r de inte lĂ€ngre kunde arbeta, nĂ€r de behövde hjĂ€lp och omsorg, av folk, som inte hade tid att göra nĂ„got sĂ„ oproduktivt som att ta hand om gamla, som inte lĂ€ngre bidrog till försörjningen. De kanske inte hade sĂ„na sjukdomar som vi fĂ„r i vĂ„ra höga Ă„ldrar, kanske inte hann att bli senila, men slitna var de sĂ€kert (nu talar jag inte om dessa med hög status i samhĂ€llet, som hade rĂ„d att betala för sig, eller fatighjon, som placerades i fattighuset och dĂ€r fick de ”leva” lyckliga i alla sina dagar, nĂ€r de inte lĂ€ngre kunde arbeta – utan om vanliga mĂ€nniskor, som fick försörja sig hela sitt liv och mot slutet gick pĂ„ undantag.)
Nu lever vi pĂ„ ett annat sĂ€tt. Det Ă€r inte idealiskt. Men tex jag hade inte velat leva hos nĂ„got av mina barn, om jag blivit senil. Jag vet inte sĂ„ mycket om KĂNSLOR hos senila, hur mycket de uppfattar, kommer ihĂ„g, lĂ€ngtar NĂR MAN JĂMFĂR MED ANDRA GAMLA. Men om man tĂ€nker pĂ„ sina barn – de lever det livet de har möjlighet att leva. För det mesta stressar hela tiden. Och ha en gammal senil mamma hemma att ta hand om pĂ„ köpet – nej, ett sĂ„dant liv önskar jag inte för mina barn. Jag vill sjĂ€lvklart inte bo pĂ„ nĂ„got boende nĂ€r jag ”blir gammal”. Jag vill bo hemma sĂ„ lĂ€nge det gĂ„r. Men jag vill inte bo hos mina barn och ligga dem till last, oavsett hur mycket de Ă€lskar mig och jag dem. Jag fĂ„r lĂ„ta dem bestĂ€mma om mig, för jag litar pĂ„ att de gör det bĂ€sta som gĂ„r att ordna. Att de sedan ska gĂ„ med dĂ„ligt samvete, för det gick inte att ordna nĂ„got annat, det kan jag inte ta ifrĂ„n dem.
För min del tror jag inte alls att jag skulle bli lyckligare om jag hade en sÀng hos dem och vÀntade pÄ att de kom hem pÄ kvÀllen, skulle göra allt det jag minns sÄ vÀl sjÀlv jag fick hinna, och jag skulle ligga i mitt rum och bara lÀngtade efter att de kom och satte sig hos mig och lyssnade pÄ vad jag hade att berÀtta, medan de tÀnklte pÄ allt de skulle hinna i stÀllet.
Min mamma gjorde detta för sin mor. Hennes mor var lika gammal som jag Ă€r idag, nĂ€r hon blev sĂ€ngliggande och senil. En stĂ„tlig kvinna, medan min mamma var en nĂ€tt liten kvinna. Hon fick ta hand om allt – blöjor, som hon fick tvĂ€tta, mata mormor, springa hem pĂ„ sin lunchrast och byta pĂ„ henne och ge henne mat, trĂ€sta henne och springa tillbaka, ofta hitta henne liggande pĂ„ golvet och slita med att dra upp hennes döda vikt tillbaka i sĂ€ngen, nĂ€r mormor glömde att benen inte bar. Jag var bara barn, sĂ„ jag förstod inte. Mormor bodde inte med oss, hon bodde i en lĂ€genhet i ett annat hyreshus i nĂ€rheten, för vi hade inte plats. Men jag minns, hur sliten min mamma blev under de 2 Ă„ren innan mormor gick bort.
Nej, för min del, trots att jag inte vill sluta pÄ Àldreboende, vill jag inte heller bo hos mina barn.
Jitka
Roligt, Jitka, att du lĂ€ser tillbaka. Och roligt, ocksĂ„, att Ă€ven urgamla (!) inlĂ€gg, sĂ„dana som skrevs vid höstens början, Ă€r lika aktuella nu som dĂ„… SĂ„ Ă€r det ju nĂ€r man inte hĂ„ller pĂ„ med dagslĂ€ndor – och det gör vi ju sĂ€llan pĂ„ denna bloggen. LĂ€s gĂ€rna vidare!
Som mamma kan man rimligen aldrig (?) frigöra sig frÄn att tanken pÄ hur JAG vill ha det Àr oskiljbart inflÀtad i tankar om hur jag vill att mina BARN och BARNBARN skall fÄ ha det.
Allt gott
Bodil
Sedan förstÄr jag inte riktigt: jag vet inte vad jag skulle ha gjort med mitt liv, om jag inte hade arbetat.
Barn har jag fyra. Men barn flyttar hemifrĂ„n, den perioden Ă€r underbar, men kort, den fyller inte hela livet med mening. Man mĂ„ste lĂ„ta dem leva och inte HELA tiden finnas i deras nĂ€rhet. HjĂ€lpa dem, om de VILL. UmgĂ„s och hjĂ€lpa med barnbarn, om man Ă€r efterfrĂ„gad – men de har ju rĂ€tt att leva som egen familj. FritidssysselsĂ€ttning har jag ocksĂ„, ganska mĂ„nga inttressen. Men att ge livet en mening med att göra nĂ„got bra för andra, att lĂ€ra sig nytt för att kunna anvĂ€nda det för att göra nytta – det Ă€r vĂ€l livets mening? Och nĂ€r man plötsligt inte har samma möjlighet, nĂ€r man plötsligt stĂ„r dĂ€r och inte behövs – det kĂ€nns vĂ€l? NĂ€r man plötsligt har all tid i vĂ€rlden och inte Ă€r behövd? För man har faktiskt inte sĂ„ mĂ„nga andra möjligheter att vara nyttig pĂ„ efter den ”magiska Ă„ldern”.
Det blir ensamt. Men man kan inte lasta sin ensamhet pĂ„ sina barn. Det Ă€r inte dĂ€rför man har ”skaffat” dem.
God natt
Jitka
Hej, Jitka,
Det hĂ€r handlar ju mycket om vad man lagt, lĂ€gger och kommer att lĂ€gga i begreppet ”arbete”. Garanterat Ă€r vi inne i en brytningstid, och jag tror inte att övergĂ„ngarna mellan arbetsliv och pensionĂ€rsliv om kanske 10 Ă„r kommer att se ut pĂ„ samma sĂ€tt som i dag: att ha all tid i vĂ€rlden och inte vara behövd Ă€r garanterat inget drömtillstĂ„nd varken för den berörda eller för omvĂ€rlden som kunde behövt hennes insatser men som Ă€nnu inte hittat former för det.
Allt gott
Bodil