Det kom ett mail
Hej,
Jag får ständigt spännande mail. Det nedanstående från Helmi Jönestam innehöll så mycket berörande och tankeväckande att jag frågade om jag fick lägga ut det här – och det fick jag!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil Jönsson!
Förra veckan satt jag uppe på Orust och läste din bok och idag har jag lyssnat på dig på teve. Du säger många mycket kloka saker, sådant jag tänkt på i flera år nu, men inte riktigt kunnat formulera, i varje fall inte lika väl som du. Men låt mig ändå försöka att uttrycka något av det som funnits i mig ganska länge nu.
Jag fyllde 71 för ett par veckor sedan. Får ibland höra att jag ser väldigt ung ut, men än oftare att jag beter, rör mig och tänker ungt. Ibland blir jag glad när människor säger så, men jag kan också bli kränkt. Det är som om jag inte får vara min ålder, som om det inte duger eller är önskvärt att jag är 71 år. Men jag är ju stolt över mina år! Jag vill att vartenda år ska uppskattas, få sitt rätta värde, eftersom det är år som gjort mig lugnare, långsammare, lite klokare och framförallt mer kreativ. Jag vill inte att fem år eller fler bara ska kapas av! Så den vilsenhet i åren som du skriver om, har jag ibland upplevt, kanske för att människor runt mig haft fler synpunkter på min ålder än jag själv haft. Deras synpunkter har gjort mig osäker. Jag har en tio år äldre väninna som upplever samma dilemma och ibland frågor vi oss: Vad ska vi göra med vår ålder? Hur ska vi vara? I vilken tid hör vi egentligen hemma?
Mina rötter finns i Ryssland, men jag var bara fyra år när jag kom till Sverige under kriget. Har alltid vetat om att min vagga funnits fem mil söder om Sankt Petersburg, men under större delen av uppväxten och åren som följde gällde det bara att bli svensk och vara svensk. När jag närmade mig pensionen tog rötterna tag i mig och jag började läsa ryska, först på nätet och sedan på en folkhögskola som förde mig långt in i östra Ryssland. Fick sedan möjlighet att återkomma dit för att undervisa på två universitet, i engelska och svenska. Har vistats där vid Volga fyra kortare eller längre perioder och fått massor av vänner.
I Tjuvasjien, som delrepubliken heter, blev jag medveten om att jag och mina vänner därborta är ålderslösa. Vi är ungefär mellan 18 och 70 år, men ingen undrar just hur gammal jag är. Ingen uttrycker åsikter om att jag är för ung eller för gammal för min ålder. Det är så skönt och samtalen blir så djupa, både hos studenterna och hos generationerna över dem. – Och även de gamla arbetar. Visserligen för att pensionen inte räcker långt, för pensionerna i Tjuvasjien är oförskämt låga, men människorna ser också de gamla som ett självklart inslag i arbetslivet. En kvinnlig busskonduktör på 75 år kastar med pondus ut stökiga tonåringar eller en berusad man. Det finns så mycket i Ryssland som är helt fel, men jag gillar definitivt deras inställning till ålder.
Jag gillar också din tanke att pensioneringen är som ett paradigmskifte vi har att göra. Så kände jag själv, när jag som 66-åring tackade nej till fortsatt lärartjänst på min kära skola. Kände att det var dags att börja något nytt, något som skulle kunna vara längre än de eventuella lärarår jag skulle kunna få ytterligare. När min son var 15 lovade jag honom att leva till 100, så jag har levt med ett långt livsperspektiv och det perspektivet fick mig att inse nödvändigheten av ett paradigmskifte. Jag tycker att vi gamla kan så mycket och jag skulle önska att vi togs till vara. Att det började dyka upp annonser om flexibla arbeten för seniorer inom alla branscher. Så bra det vore för samhällsekonomin – och för de unga! Men vi pratar mer om att de gamla inte ska konkurrera med de unga, utan lämna plats åt dem. Visst borde arbetena räcka åt båda grupperna! Du skriver att vi bör pröva olika modeller för en framtida arbetsmarknad. Så rätt du har!
Jag är väldigt gynnad. Har massor av fysisk och psykisk ork och har skaffat mig ett bra liv. Arbetar ideellt på IM, håller på att ge ut min andra bok och arbetar med seniorer på Folkuniversitetet. Att få undervisa pensionärer i datorkunskap är en ynnest. Att hitta lösningar som hjälper dem att komma ihåg hur man sparar ett dokument och att öppna Google-världen för dem, ger mig en kickar. Jag har haft åtskilliga 80-åringar som elever och de fortsätter att surfa och mejla även sedan kursen är slut. Jag jobbar mycket med att “peppa” dem, få dem att inse att de kan och att livet inte är slut bara för att de fyllt 75. Det är ett fantastiskt arbete jag har!
Jag bor i ett 55+hus och vistas ständigt bland pensionärer. Du skriver väldigt positivt om ålderdomen och det gläder mig mycket, för jag vill tänka som du. Men ibland går mina tankar i andra banor, därför att det finns ju så många olika slags pensionärer. Till exempel sådana som lever med och för sina krämpor och mediciner, sådana som ägnar dagarna åt att berätta hur de kände sig när de vaknade på morgonen och undrar om de ska kunna sova till natten, sådana som gärna pratar sönder en om sitt, sitt, sitt om man inte stoppar dem. De lever ljusår från allt det vi kallar ett aktivt liv. Sen har vi ju också de, för vilka rörelseförmågan satt käppar i hjulet för aktiviteten. Trots att många av mina elever verkligen är mycket aktiva, tycker jag att pensionärsgruppen som “lagt av det aktiva” är påfallande stor. Kanske det till och med finns en och annan som blir lite förorättad, när vi pratar om livsval och vikt av egen aktivitet. Inte skulle de orka, tänker de. Möter inte du också den där gruppen som säger att de gjort sitt? Som är nöjda med att prata sjukdomar och mediciner? När jag läser din bok, tycker jag nog att du ibland är väl optimistisk angående oss 2000-talets gamla. Jag tycker att jag i min omgivning och i min egen ålder har många som så att säga gått in för att vara gamla enligt 1900-talsmodellen. Men kanske har jag fel.
Det jag kanske mest berörs av i din framställning är att du pekar på den bild ungdomar kan få av ålderdomen och av sin kommande framtid, om samhället inte låter människor vara aktiva och skapande alla sina år eller åtminstone så länge de själva önskar. Vi måste faktiskt ge de unga några bra modeller för att bli gammal. Det är sant att vi själva just inte har så många fungerande modeller till vårt förfogande, men då har vi två utmaningar framför oss: Vi gamla måste lära varandra att “vara gamla i tiden” och vi måste visa de unga hur positivt det kan vara att just vara gammal. – Jag uppskattar verkligen att du talar om oss som gamla. Jag tror det är första gången jag hör någon tala om oss så i klartext. Jag har ingen lust att vara ung, det har jag redan varit, ganska länge. Det räcker. Jag vill utforska mitt nya paradigm mycket mera, se vad jag kan göra av det, vad det kan ge mig. Ibland önskar jag bara att jag mötte flera som gjort det där paradigmskiftet på allvar.
Tack för en bra bok och för ditt intressanta teveprat!
Helmi Jönestam, Linköping
Jag instämmer helt med Helmis inlägg och det vore underbart om vi nu kunde diskutera detta med oss äldre–detta att vi inte är slut men att vi önskar och längtar efter något annat än det vi redan gjort och redan varit med om . En nytändning–en ny livspassion–nåt att brinna för. Jag är född -42 och ser också mycket yngre ut , sägs det och jag vet inte heller om jag ska bli glad eller ledsen ty något slocknar i blickarna hos dom som får veta min ålder–jaså är du sååå gammal och så verkar det som om man inte räknas längre. Jag är skådespelare och arbetar fortfarande med egna projekt, jag har precis flyttat från Stockholm till en gammal underbar lägenhet i lilla Nora och där finns det livskvalitet och även jobb för mig –om jag vill. Just nu springer jag som besatt –många klädbyten– i en Maria Lang vandring . Jag försöker få till en monolog om hur vi nutida äldre har det–en rolig men tänkvärd monolog som jag skulle kunna gå ut med på pensionärsträffar osv- men jag får inte till det riktigt–kanske kan någon annan skriva–kanske finns det någon som skulle vilja göra det tillsammans med mig. Det enda som är trist med att vara äldre är att Tiden är begränsad. Många peppkramar från Anita König
Hej, Anita,
Jag skall maila Helmi om ditt inlägg – så får du kanske kommentarer direkt här.
När jag läser vad du skriver, så tänker jag att visst skall vi ändra på tidsandan genom att skriva och prata – men framför allt påverkar vi ju genom vad vi gör. Och du är en fin förebild i det genom din nystart i Nora.
Allt gott
Bodil
Hej Anita!
Nora är en liten pärla. Har ofta varit där under åren.
Jag tror, som Bodil skriver, att vi blir till förebilder genom att vi är aktiva och visar våra jämnåriga att det är helt okej att vara gammal. En del av mina datorelever vill gärna jämföra sig med andra och tycker då att de själva just på grund av sin ålder kommer till korta. Sådana “dumheter” brukar jag reagera rätt starkt på. När man håller på med inlärning, kan man också försöka hitta nya vägar att minnas. Det är riktigt intressant!
Sen måste vi naturligtvis höras, synas och märkas på andra sätt också. Hitta kanaler av alla de slag. Din idé med någon monolog låter väldigt spännande. Själv har jag ibland funderat på ett litet teaterstycke skrivet av gamla om gamla och spelat av gamla. Det vore fantastiskt! Kan vi inte fundera på sådana möjligheter, samtidigt som vi försöker göra det bästa vi kan med vår ålder även på övriga sätt.
Sommarhälsning från Helmi Jönestam
Om ni gör allvar av er happening/pjäs/skådespel, så lova att tala om det för mig. För då vill jag komma på premiären!
Allt gott
Bodil
Hej!
Se där, jag har också funderat varför alla vill göra en yngre än jag egentligen är. Jag är strax över 40 år. Mina tankar och känslor om det är ganska ljumma. Det känns inget speciellt och har aldrig gjort det tidigare heller, förutom i åldrarna upp till 25 år.
Jag vill inte vara någon annan ålder än jag är.
Tack för det intressanta brevet Helmi och Bodil. //Yvonne
Ja, visst är det tramsigt med årsringskapningen, oberoende av vilken ålder man är i! Alla de tidigare åldrarna har vi ju inuti oss – så varför skulle man skrapa bort de senaste?! Det vore ju rena stölden.
Allt gott
Bodil
Hör av er om ni har några ideér för monolog eller pjäs om oss som är äldre på ett annat sätt än vad våra föräldrar var.
Jag undrar om jag riktigt har accepterat att jag är gammal, jag vill t.ex inte sluta jobba, jag ryser vid ordet pensionär–kallar mig alltid för skådespelare om någon frågar efter mitt yrke.
En gång så drömde jag om att bli en god glad farmor, jag skulle läsa sagor , jag skulle ta med barnbarnet på alla möjliga upptåg. Det var viktigt för mig att få barn och barnbarn, jag är själv adopterad och jag ville ha och ingå i en biologisk kedja, men livet blev inte så. En son fick jag och det är jag tacksam för men han och hans hustru kan förmodligen inte få barn( 3 provrörsbefruktningar har ej lyckats) så jag intalar mig själv att eftersom jag inte har barnbarn så kan jag bo var jag vill och göra vad jag vill på ett som jag ibland tycker egoistiskt sätt. Egentligen så behövs jag inte så det är väl därför jag försöker fylla livet med egen dramatik. Ibland längtar jag så mycket efter NYA saker att upptäcka. Skulle vilja få veta hur de som är ännu äldre har tacklat allt det här som hör till—-kroppens förfall, vänners död, sjukdomar osv.
Emmy Gut skrev en bok om sin ålderdom , den heter Ålderdomen som erfarenhet, den är intressant men ändå inte riktigt vad jag önskar. Det är roligt att läsa alla inlägg här och du är fantastisk Bodil, jag har just nu din bok Vunnet och Försvunnet på nattduksbordet. Kram Anita König
Hej Anita!
Hur kan du ens fundera på att inte fortsätta jobba! Som jag tänker, så är pensionering ett andra avstamp och man kan väl fortsätta med samma verksamhet som förut om det är attraktivt och går att genomföra. Men avstampet vid 65 ger oss möjligheter att fortsätta på samma gren, på en annan gren av samma träd eller på ett helt annat träd. Själv gjorde jag lite både och och det har passat mig bra. Fortsätter som (betald) lärare men på ett helt annat sätt, arbetar ideellt (obetald) och skriver. När jag lämnade den gamla banan var jag först ganska deppig ett halvår, kände mig inte använd och virrade nog omkring lite i tillvaron. Men sen kom jag igång och det ena ger det andra. Vid åldersförfrågningar säger jag att jag är senior och brukar ta med åldern och jag tror att det är lätt för mig att stå för den, åldern, just för att jag är så pass aktiv. Ålder är emellertid inte särskilt viktig för mig, det viktiga är människan jag möter och jag vill möta både gamla och nya vänner.
Men – jag har svårt att identifiera vår GRUPP (som Bodil kallar det). Jag känner att jag själv inte hör hemma i det liv som levdes av mina föräldrar, men jag har också svårt att identifiera den grupp jag tillhör. Kan identifiera mig med individer, men att därifrån kunna säga t ex “jag tillhör den nya gruppen pensionärer”, det känns konstigt. “Jaha, och vilka är ni då? Vad står ni för?” Det känns lite som att vi skulle ha ett program att presentera via. Men kan vi presentera något annat än oss själva, var och en? Kanske krånglar jag till det, men funderar rätt mycket över vår åldersgrupp. Få se om jag kommer på något bättre längre fram.
Hälsningar Helmi
Hallå där!
Du har så rätt, så rätt. Det första (som jag egentligen tror är det viktigaste) är att vi inte skall försöka pressa in oss i mallar som hörde hemma i det liv som levdes av våra föräldrar som gamla – men det gör dessvärre många alldeles i onödan i brist på andra förebilder.
Sedan är det alltid så svårt med ren subtraktion – det är mycket lättare att ersätta en förebild med en annan. Så vem är vi, då, vi som blir gamla nu? Jag vet inte, jag heller, men det är just därför som jag dragit igång det här. Du har alldeles rätt, vi HAR inget “program att presentera” – men jag tycker just därför att vi har möjligheter (och skyldigheter) att reflektera över det som växer fram. För växer fram, det gör det – det är därför jag resonerar så mycket om evolutionen i min bok. Om att vi inte kan se så mycket i framrutan (av typ ett program) men att vi hela tiden, varenda dag, kan se saker i backspegeln. Om vi bara är uppmärksamma på de mönster som håller på att växa fram.
Jag tycker alltså inte alls att du krånglar till det – det ÄR precis så krångligt som du skriver.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Det virvlar runt så många tankar i mitt huvud om det här med oss gamla i en ny tid. Din bok har tumlat om mig. Det finns så många aspekter på det hela. Ibland tänker jag att vi lever i en brytningstid för gamla och det känns som en utmaning. Jag kan välja strategi för min äldretid. För mig är det så självklart att jag vill fortsätta arbeta på en massa olika sätt och att åldern inte ska ha någon betydelse för om jag FÅR eller BÖR, det måste jag själv få bestämma. Däremot kanske inte alla dörrar längre är öppna för mig och det får jag acceptera. Glädjande nog tycker jag att nya dörrar ideligen öppnar sig bara jag är mottaglig för dem. Men jag vet att livet aldrig är en garanti. Med åren slits delar ut och helt plötsligt kan mitt liv se helt annorlunda ut. Men trots det vill jag ta tillvara på möjligheterna, behålla drömmarna, för utan drömmar vissnar människan.
Kanske har jag ändå lite svårt att acceptera att vi lever i en brytningstid, bland både 1900- och 2000-talsgamla. När jag möter dem som valt en 1900-talsmodell kan jag bli frustrerad, särskilt om de i den inkluderar uppfattningar som att de inte längre behövs och att de inte har något att komma med. Då tänker jag att de är fångar i en tid som inte längre finns, och kanske blir jag lite ovillig i vårt umgänge.
Men lika frustrerad blir jag när jag möter unga och medelålders som tycks fångade i precis samma modell. Som tänker att ålderdom innebär att ett uppgivande. Nu har 65-åringen gjort sitt, nu är det dags att stiga åt sidan. Jag vägrar och jag önskar att alla som är ungefär så där gamla eller äldre också ville vägra. Vad tror ni om ett litet åldersuppror?
Kanske måste jag också börja tänka mer evolutionärt. Jag hade en mycket ung naturvetenskaplig kollega och sista året under mitt vanliga förvärvsliv satt vi ibland och pratade i fikarummet. En gång kom vi att prata om döden och jag sa något i stil med att vi alla ju ska dö. “Jag är väldigt säker på att du ska dö, men jag är inte lika säker på att jag kommer att göra det”. Bodil, du skriver i din bok om vilka möjligheter vi fått via hjälpmedel till de delar av kroppen som gärna vill ge upp och var den utvecklingen slutar vet vi alls inte idag. Så jag börjar tro att min unge vän kan ha en poäng. Kanske är vi den sista generationen som självklart ska dö när vi närmar oss hundra. En intressant tanke. Jag vet inte om jag skulle vilja leva “i evighet”. Däremot blir jag gärna hundra om kropp och själ inte börjar bråka alltför våldsamt med mig. Och jag vill leva utifrån de val jag själv gör!
Nu ska jag läsa om din bok LÅNGSAMT, för jag läser om alla bra böcker, men förstågångsläsningen blir ofta som en enda lång insugning.
Bästa hälsningar
Helmi
Ja, det är just för att det virvlar runt så många tankar som jag om ett tag tänker försöka strukturera om den här bloggen. Det är förstås JÄTTEJÄTTEJÄTTEBRA att det virvlar runt många tankar, men jag tror att varje GRUPP av tankar (eller kanske tema/ perspektiv) behöver få sin chans. För var och en av alla dessa MÅNGA trådar bär ju med sig SIN LÅNGA tankekedja, och den behöver få komma till sin rätt och inte bara slingra in sig i de andra till ett oöverskådligt kaos.
När du läser om min bok LÅNGSAMT, tror jag du kommer att se att på åtminstone tre ställen talar jag om det kollektiva missförståndet som råder kring att bli gammal på 2000-talet. Det finns hos äldre själva, det finns hos yngre i relation till äldre och det finns hos samhället. Så där finns lite grand att ta fatt i… Jag tror egentligen att det mest akuta är att rensa upp i föreställningen att ålderdomen skulle vara EN. Också om den “bara” blir 30 år är det förstås en stor skillnad mellan dess första och sista del. Kanske är det lika stor skillnad mellan 60-åringen och 90-åringen som vad det är mellan 30-åringen och 60-åringen? I så fall bär själva pensionärstänkandet på ytterligare en tankefördunklande tyngd. Ja, vi får tänka vidare på detta.
Allt gott
Bodil
Hej Anita, Helmi och Bodil!
Har läst Bodils senaste bok i sommar, och är nu inne på denna sida för första gången.
Anita – jag vill gärna ha kontakt med dig om detta att kanske tillsammans skriva något om “den nya generationen blivande äldre” eller vad man ska säga. Kanske du också Helmi?
Själv är jag 66 år och har börjat ta ut pension,samtidigt som jag har mitt företag sedan tjugo år kvar.Vid årsskiftet flyttade jag från Nordingrå, där min själ finns i världsarvet, till Östersund, där barn och barnbarn finns. Tanken är att jag nu ska göra en nystart med mitt företag, och jodå, jag har fått höra allt från: Oh vad du är duktig, vilken kraft! till Men ska du inte vara mormor nu och pensionär? Vad är att VARA pensionär? Det säger väl bara att jag har en viss ekonomisk ersättning, sedan mitt tidigare yrkesliv.
Det som jag tycker är intressant är mina tankar på vad mitt företag nu ska innehålla. Vad vill jag göra, denna kvarvarande period i livet?
Jag har tillsammans med andra skrivit en annorlunda bok, en facklitterär skönbok som heter Frågan är JA. Precis som Bodil tror jag att vi har en möjlighet med denna sista period i livet att UTVECKLAS och ställa oss mer existensiella frågor att reflektera kring. Det är inte en tillfällighet att bokens hemsida heter http://www.enforskningsresande.se Det är en sorts forskningsresa vi nu har att göra, var och en och tillsammans.
Helmi – jag tycker inte heller att jag tillhör en grupp. Jag kan identifiera mig med vissa människor som lever ett levande liv, men tror att man bara kan representera sig själv, förhoppningsvis i ett nytt perspektiv?
Jag vill att skrivandet ska vara en del i min nya verksamhet. Jag började skriva om min barndom, för att barnbarnen skulle få veta saker de inte vet. Då insåg jag hur mycket jag själv inte vet en generation bakåt. Nu skriver jag på en roman(inte dokumentär)om Ådalen, en bygd med uppgång och fall på ett hundra år. Där finns många exempel på en annan tids åldrande.
En annan sak som jag funderar på att lägga till verksamheten är att hålla i cirklar för vuxna/mogna/äldre människor utifrån Bodils bok. När horisonten flyttar sig tycker jag ger en bra bild. Förändring – otrygghet – möjligheter – reflektion – personligt ansvar för det egna livet…
En bra frågeställning som jag fått av Bo Hollsten är denna: Hur gammal är jag för min ålder? Något att reflektera över, och svaret förändrar sig över tid.
Men vår tid är begränsad – så vi måste använda den väl.
Många tankar, Anne-Sofie
Välkommen hit, Ann-Sofie,
Det här är faktiskt på väg att bli en äkta och spännande blogg!
Allt gott
Bodil
Hej, Anita,
Det pågår ett delvis parallellt samtal under ett annat inlägg (det heter “Det kom ett mail till”), där vi diskuterar det där med acceptans av ålderdom, passiv sådan eller riktad vrede… Kolla gärna där också.
Där skriver jag bl a:
__
“Det finns och fanns en rörelse som utgick från USA och som hette ”People first”. Dess mest märkbara avtryck var att den tvingade fram ett språkbruk som tog avstånd från beteckningar som ”en blind” eller ”en döv” eller ”en dement” – man skulle säga ”en MÄNNISKA som är blind”, ”en MÄNNISKA som är döv”, ”en MÄNNISKA som är dement” – för att hela tiden påminna sig om att var och en av oss först och främst är just en MÄNNISKA.
Och eftersom det inte bara är tanken som styr orden utan också orden som styr tanken, så gör språkbruket en stor skillnad. För oss alla. Ingen av oss ÄR först och främst våra vetenskaper eller våra yrkesroller eller våra åldrar – nej, vi är alla ”MÄNNISKOR som är …”
__
Det är ju alldeles väldigt bra att du inte vill acceptera dig som “jag, en gammal”. Fortsätt att idka motstånd mot det. Du skall förstås vara ANITA med alla de egenskaper du har, inte bara den som är knuten till din ålder. Att ha IDENTITETEN pensionär tycker också jag skulle vara synnerligen märkligt – det säger ju ingenting, det kan inte bara en identitet/ ett yrke. Det blir så konstigt när man i tidningar ibland ser uppräkningen Lennart, lärare, Anna, arbetsterapeut och Per, pensionär… Det är liksom ingen balans i det.
Så visst är det enda rimliga att du ser dig som och presenterar dig som skådespelare. Och varför i allsin dar skulle du sluta arbeta?! I en mailväxling i dag har jag haft ett samtal om hur det blir när gamla människor inte längre känner sig räknade med och inte ens själva räknar med sig: “Identitetsutplåningen kan gå snabbt när omvärlden glesar ut (genom pensionering, förtida flyttning till mindre boende, etc), och har man tidigare fått sin självbild främst via omvärlden, finns det kanske ingen hållpunkt kvar för vem man själv är. Utan en fast kärna blir man oerhört sårbar i själva sin existens, och jag tycker mig ha sett många människor som liksom går i stå när de blir gamla, ja, redan vid 60+. Det är så sorgligt – och så alldeles i onödan. Vi andra kan se ett förändrat utseende och ett annorlunda beteende men själva har de troligen fått ett förändrat inre, blivit av med drivkrafter och energi. Det är faktiskt ingen lycklig utveckling att anpassa sig till att BLI sitt pensionärskap och VARA det och bara det, dag efter da.
Jag har också läst Emmy Gut och Simone de Beauvoir och … – intressant och bra och viktigt för jämförelser, men deras böcker handlar om dem, inte om oss. Jag tror alldeles uppriktigt att vi måste skapa något nytt, inte bara var för sig utan också tillsammans – vi ÄR en ny grupp. Givetvis är de grundläggande påfrestningarna till en del de samma som de var tidigare för äldre människor (kroppens förfall, vänners död, sjukdomar, etc) – men ändå inte. Skillnaden ligger i att vi har så i grunden annorlunda möjligheter att UTVECKLA OSS också när vi börjar bli gamla.
Själv blir jag GLAD av vad du skriver och ser dig inte alls som en egotrippad typ som inte “behövs”. Det där med att vara behövd är bara alltför lätt att låta sig duperas av utifrån det yttre med arbetskamrater, arbetsuppgifter, vänner, släkt – men existentiellt får vi nog alla kämpa med om vi egentligen är behövda eller inte. Säger jag som har 5 barnbarn och med innerlig glädje ägnar dem en massa tid och omsorg och påhittigheter. Och visst tror både de och jag att vi behöver varandra – men egentligen är ju den behövdheten bara en omskrivning för detta märkliga som kallas “kärlek”.
Fint att du läser “Vunnet och försvunnet” – livet är ju så mycket mer än detta åldersspecifika, och jag vill inte utvecklas till “hon som skrev om att bli gammal”. Dels för att jag gjort och gör så mycket annat. Och dels för att vi slirar fel om vi börjar diskutera ålderdom och bara ålderdom. Alltihop hänger ju samman med livet i övrigt. I boken Guld skriver jag bl a följande om kärlek:
“Så mycket kärlek har upplevts, så många människor har gett sig hän, så mycket är skrivet. Men vad är egentligen kärlek?
Eftersom det är så svårt att ringa in, kommer lätt undanflykterna. Det finns ju så många olika kärlekar, så vad kärlek är går kanske inte att säga ut? Parkärlek mellan vuxna, kärlek mellan barn och föräldrar, allmän människokärlek, kärlek till ett husdjur – har de överhuvudtaget något gemensamt? Troligen, språket ljuger sällan.
Kanske är kärlek att få ge. Att få ge förbehållslöst. Rent, vackert och enkelt. Men som allt absolut hänger det lätt upp sig. Skall du få ge förbehållslöst, måste mottagaren vilja ha förbehållslöst. Dessutom drabbas du kanske av tvivel: vill jag verkligen ge så förbehållslöst? När det förbehållslösa vacklar, vacklar kärleken själv.”
___
Där någonstans finns det något som så många missar när de själva blir gamla eller i sin relation till gamla: precis som förr vill vi ju få GE förbehållslöst. Det är ju det som är själva grejen – och när vi gör det, funderar vi faktiskt inte ett dugg på om vi är behövda eller inte.
Jag gillar att du vill fortsätta att vara skådespelare för att du på det sättet kan GE. Det kan du på många andra sätt också, men det är där du har något speciellt att komma med. Och så länge vi kan GE, så länge vi kan känna KÄRLEK, så länge har livet en mening.
Allt gott
Bodil
Hej alla,
Jag tror språket är väldigt viktigt, hur vi presenterar oss själva. Förr var man ETT med sin yrkesidentitet, nuförtiden är det annorlunda, tankarna om att man inte ÄR sitt arbete har förändrats, liksom att man inte ÄR sin ålder,man är i första hand människa,sedan känns det som att identiteten sitter i den själsliga kärnan, i självkänslan. Själv har jag våndats över hur vida jag ska presentera mig som långtidssjukskriven, det finns en skuld i denna presentation, jag är långtidssjuksktiven på.grund av utmattningsdepression, vilket gör att jag har känt mig som mindre värd i samhället,men min självkänsla för detta börjar förändras, tänker att jag ska presentera mig just som “samhällsutmattad” eller något sådant just för att visa att vi alla är sårbara och ömtåliga, vi är människor, inte robotar. Några tankar bara.
Susanne
Precis så tänker jag ,Susanne! Det är viktigt att ta ett par steg tillbaka från det man för närvarande gör och känna efter vem man ÄR. Gör och är är olika saker. Det kan skifta väldigt vad man gör under livets lopp men det man är är som en kärna längst inne i en. Kul att du definierade det så!
Det var någon annan här som våndas mellan att vara “bara”mormor och pensinär eller också göra något eget. Jag har lite svårt att förstå den uppdelningen. Numera gör kvinnor både och -är föräldrar och arbetar. Det är kanske därför det tar emot att bara bli mormor och pensinär, man likställer det med den gamla kvinnorollen, hemmafrurollen.Men inte sitter man still och lägger av göranden bara för att man får sin inkomst som pension eller sjukpenning! Det synsättet förstår jag inte. Man kanske blir till och med bredare i sina göranden när man inte begränsas av sitt yrkesarbete. Jag har lärt mig att inte se ner på någon- varken yrkesverksam eller icke. Vi är något annat än våra göranden. mvh Päivi
Susanne, bara ett tillägg till Päivis svar till dig: ofta håller vi på med en konstig rundgång som förminskar oss allesammans. När du tror att andra skall se ner på dig för att du är långtidssjukskriven, så går den tron runt inuti dig själv och gör dig mer undfallande. Och det känner andra, och så blir det hela till en självuppfyllande profetia.
Jag säger inte att du har fel i din känsla att det finns människor som ser ner på sjukdomar, depressioner, svagheter. Men de allra flesta gör det INTE!
Allt gott
Bodil
Tack Bodil och Päivi, nu blev jag oerhört stykt,och visst är det så, vi förminskar oss själva i olika nedåtgående spiraler hela tiden. Vi är inte bara “mormor, pensionär,sjukskriven, arbetslös, vi är ju mycket mycket mera än så, vi är fantastiska människomirakel som har oerhört mycket att ge. Stärkt i kragen blir jag av detta.
Susanne
Det blev jag glad för!
Det blev jag också i lördags på ett 90-årskalas då jubilaren inledde sitt tacktal med att säga: “Jag är 90 år, och jag är fortfarande glad!” Där har vi något att försöka leva upp till och se fram emot.
Allt gott
Bodil
Hej Päivi, om det är mig du menar, så har jag uttryckt mig oklart. Jag beskrev två olika responser jag fått på min flytt och att jag nu gör en nystart i företaget. Själv har jag inga problem att säga ja till såväl företagaren, författaren, mormorn, kvinnan mm i mig.
Till alla: Men detta att vi förminskar oss själva. Det är det svåraste jag mött under alla år i företaget. Att hjälpa människor att se dolda resurser och förmågor hos sig själv – och måsta acceptera att de inte vill ta emot sina gåvor från livet, inte vill ta ansvar för dem – det har varit skrämmande. Givetvis gäller det även mig själv.
Nelson Mandela har uttryckt det så suveränt:
Det vi fruktar mest
är inte att vi är otillräckliga
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter
Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest
Tänker Anne-Sofie
Så fint –
den Mandela-strofen hade jag inte aktivt inuti mig.
Det har jag nu.
Tack!
Bodil
Det här är troligen en bra website!
Tack!
Allt gott
Bodil
Nu blir detta bara funderingar, för jag har inte läst alla komentarer så noga. Och jag har inte läst Bodils bok, den står på önskelistan till Tomten.
När jag läser här och där, får jag en del svar på mina funderingar. För går man i pension, så dyker mycket upp, som man måste älta och smälta. Men jag kom på att tänka på en mening en fru till min kollega sa för ett par år sedan, när han blev förkyld: “Ja, han mår dåligt, men så får han väl låta bli att känna efter!”
Jag har skrivit här någonstans, att jag har tagit upp ämnet med kvinnorna, som deltar i min invandrarkurs. De kommer från Thailand. Ingen av dem fattade, vad jag pratade om. Som Helmi skriver – att folk i Ryssland delas inte upp i åldersgrupper på samma sätt. Jag får ta upp ämnet med mina skolkamrater i Prag nästa gång jag kommer dit – de flesta har varit pensionärer i 12 – 15 år, för man har gått i pension mycket tidigare (nu ändras det). Är det kanske så, att man inte bekymrar sig så mycket och på samma sätt, för då är man fortfarande “ung” och man har en massa plikter och är nyttig och orkar, som underlättas, när man slipper gå till jobbet? Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på mig som pensionär förrän jag började läsa och skriva här, nu “känner jag efter alldeles för mycket”, tycker jag. Är det bra? Ska jag lägga energi på att känna efter, om jag känner mig gammal och inte behövd? Eller ska jag lägga energi på att hitta något MER att göra? (Vilket jag faktiskt gör, för det är min natur – precis som Bodil är ingen pensionär och inte gammal, för det har hon inte tid med). Så gammal blir jag först om 30 år, oavsett hur gammal jag är eller blir då.
Min svärmor var 43, när jag gifte mig med hennes son. Min mamma var 15 år äldre. Men när man såg på dessa två kvinnor, då de träffades en enda gång på bröllopet, så var min mamma UNG och svärmor gammal. I sättet, utseendet, värderingar, hur hon ställde sig till livet och människorna runt om, allt. Jag har nog ärvt detta efter henne – att möta folk runt om på ett ungt sätt är inte löjligt, om man inte låtsas vara ung (=klädsel och överdrivet ungomligt beteende mm). Det är TANKET som räknas.
När jag fyllde 60, fick jag Patricia Tudors bok om fjerde åldern.
Och jag kände inte igen mig. Jag var i den tredje.
Fortsättning följer, nu kallar plikten. Skönhetssömn? Ja, inte hjälper det till skönhet direkt, man man blir pigg.
Jitka
Hej, Jitka,
Jag har nyss kommit hem från Aix-en-Provence där jag var på uppmuntringsresa till äldsta barnbarnet som varit mycket sjuk i blodförgiftning men som nu är konvalescent sedan 3-4 veckor. Han är ung, han är stark, och han är garanterat inte van att känna efter. Men nu har han ett nedsatt immunförsvar, drar på sig en massa småsjukor och vet med sig att han SKALL känna efter, SKALL vara observant på sig själv och på hur han mår. Så klart att han upptäcker skavanker här och obehag där men han inser samtidigt att “förresten brukar jag ju vara trött i december…”.
Det kan väl finnas en liknande svår balansgång mellan att å ena sidan fundera över sin ålderdom eller att inte alls tänka på den. Här på bloggen är det ju den som är temat, så här är det väl rimligt att vi just ägnar oss åt den. Betänker den. Och tankarna dyker förstås upp då och då, också när vi inte sitter här och tänker. Men inte ens för mig som håller ihop det här och försöker dra det vidare, steg för steg, utgör åldersfunderingar huvudinnehållet i livet.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
Hoppas ditt barnbarn blir snart helt återställt. För det är en helt annan sak att verkligen veta, att man måste tänka efter och skydda sig /sitt barn, och att ängslas för att något händer i fall jag inte är riktigt ordentligt försiktig, och missa något, som man skulle kunna förhindra. Och så ett barnbarn! Då blir man riktigt orolig.
Det jag tänkte på var egentligen fortsättning på diskussionen, hur man ska planera sin framtid i den här åldern (eller alla de andra åldrarna…). Där skrev jag, att jag inte planerar så mycket, för det händer alltid något som vänder upp och ner på allt och jag måste fixa det, och jag vet, att jag klarar det. Det har jag lärt mig under hela mitt liv. Ingenting blev, som jag trodde. Det mesta blev mycket bättre.
Så det är den balansgången, som du skriver. Inte ens den är likadan för alla. Någon trampar på linan modigt och rakt fram, en annan känner försiktigt med foten och grubblar, om den håller.
Jag läser allt möjligt om allt möjligt, för ATT VETA och vara informerad, ifall jag behöver vara informerad och veta. Kanske även för andras del.
Jag diskuterar allt möjligt, för att byta/väcka nya tankar, kolla, om jag har fått något helt om bakfoten, om jag kan göra något annat, eller något över huvudtaget, planerar en del, och litar på, att jag fixar det. För jag skaffar mig kunskap, hur man gör. På den här bloggen har jag lärt mig en massa: nytt, annat, om mig själv, om andra. Jag har “känt efter”. Jag har märkt, vad i alla fall JAG ska /kan udvika att känna / ängslas för.
Jag vet, hur viktigt det är att jobba på, att allt blir bättre för alla.
Men jag tänker inte känna efter så mycket att jag blir paralyserad. Jag ska plocka det bästa jag hittar (det räcker till alla, för det är kunskap, som man kan dela med sig). Det bästa för mig, som passar mitt utgångsläge. Jag ska inte känna efter så att jag riskerar att ligga sömnlös och grubbla “tänk om…”. Vi vet inget om vår framtid. Jag kan leva så pass frisk tills jag blir hundra, eller så får jag plötsligt hjärtproblem, som min bästa svenska väninna igår, hemma hos mig. Hon som flyger och far och gör en massa och inte …. plötsligt svimmade mitt på mitt golv.
Som sagt. Det kan hända mig ikväll, eller det behöver inte det. Hon mår bra idag, det var blodtrycket och hjärflimmer.
Håller tummarna för ditt barnbarn!
Jitka
Hej,
Med barnbarnet är det såpass bra att tankarna på honom inte blockerar ut allt annat.
Det gör skillnad. För även om man vet att ORO INTE LÖSER NÅGRA PROBLEM, varken i förtid, under tiden eller efteråt, så kan oron ta en jätteplats när den sätter klorna i en. En plats som inte är förhandlingsbar eller ens möjlig att reflektera kring utan som den bara självsvåldigt blockerar.
Allt gott
Bodil