Det kom ett mail till…
Ja, det kommer många mail, också i sommarstiltjen, men det här var ett sådant livsbetänkande och livsbejakande att jag frågade Leena om jag fick lägga ut det – inklusive mina kommentarer (de är kursiverade nedanI. Och det fick jag!
Väl bekomme!
Bodil
_________
Från: Leena Nortamo
Skickat: den 26 juli 2011 18:22
Till: bodil@bodiljonsson.se
Ämne: Nya självbilder och förhållningssätt….
Hej, Leena,
Jag kommenterar stycke för stycke nedan.
För min syn på mitt åldrande var bl a en radiointervju för många år sedan, av alldeles avgörande betydelse.
Det handlade om en dam som hade börjat studera vid 53 års ålder.Hon hade varit ensamstående mor och inte haft möjlighet till detta tidigare. När man intevjuade henne hade hon doktorerat i ekonomi och var fyllda 75. Rösten ungdomlig och fylld av glädje och livslust. – Slutsats: allt är möjligt. Det är bara jag själv som är begränsningen. Ja, och egentligen är det skönt att det finns en begränsning. Gränslös vill jag inte vara – vad skulle jag då ha att klättra på?
Vid 40 års ålder startade jag en egen affärsrörelse och kom väldigt snabbt fram till att jag måste utöka min fysiska och mentala kapacitet. Som egen företagare hade jag endast mig själv att lita på. Började träna och blev också intresserad av kost och dess betydelse för mitt välbefinnande.
Fortsatt med dessa intressen då de för mig varit en kontinuerlig källa för viktiga aha- upplevelser och bättre hälsa. Nu på senare år har jag kompletterat intresserna med min mentala hälsa, dvs balans och harmoni i min tillvaro. När jag läser det du skriver, tänker jag på att ditt sätt att leva leder till att du har marginaler, och det tror jag är viktigt. Utan marginaler balanserar man på kanten till bråddjupen hela tiden, men med marginaler är ingenting riktigt farligt. Då blir de flesta människor som jag mött generösa med sig själva, både mot andra och mot sig själv. Och av det blir man ju så glad.
Min bild baserad på alla mina erfarenheter är att jag själv håller nyckeln till min ålderdom. Hur jag ser på mig själv och vilka förväntningar jag har. Lyssnar inte så mycket på andras kommentarer då åsikterna och upplevelserna är så olika. Litar på det jag känner är rätt för mig. Nu snart 63 vill jag komma igång med med ett nytt varv i yrkeslivet. Det bästa. Egentligen är det ju vid 60+ som man har störst förutsättningar att kunna (som du skriver) ”lita på att det jag känner är rätt för mig”. Men de allra flesta har inte mött så många som vågar lita på det – och utan förebilder vågar de inte själva heller. Det är därför det är så fint att du berättar.
Visst märker jag att jag åldras men jag justerar tillvaron allt eftersom. Gläds åt mitt nya mogna ”jag” som hjälper mig med att balansera det fysiska åldrandet. Funderar inte så mycket på framtiden utan gläds åt mina yrkesplaner. Vill ta sakerna den dagen dom kommer och inte i förskott. Vill leva livet med allt vad det innebär och idag känner jag mycket starkt att jag har bra redskap att gå vidare. Det absolut avgörande är hur jag själv ser på mig och vilka förväntningar jag har. Ja, framför allt är du ju ditt jag, inte bara din ålder. Balanserna i det fysiska och det psykiska åldrandet avlöser varandra hela tiden, och det är just genom det som åldern liksom inte byggs in i identiteten. Ålder brukar människor bara märka när livet hänger upp sig och balanserna med det. Men det är ju också oerhört spännande att märka sin ålder genom att notera nya positiva balanser. Sådana kan man ju som du märkt också få vara med om, men de kräver lite introspektion eller åtminstone observationsglädje.
Med vänlig hälsning
Leena Nortamo
Goda hälsningar
Bodil
Det verkar vara ett mönster i åldrandet, precis som i många andra sammanhang, att man för inre dialoger med sig själv om saken. Man gör upp planer om förhållningssätt och mål osv. Vad som slår mig i dessa dagar när händelserna i Norge har om igen bevisat att vi inte lever i en egen kapsel med ett inre inneslutet liv. Vi lever i ett samhälle, i ett gemenskap och i en samverkan med varandra.
Oavsett vilka egna ideer om åldrandet eller vilka mål vi sätter upp så kan vi inte helt påverka förloppet själva eller något egentligen. Vi gör det i samspel och under påverkan av andra. Jag brukar skriva dagbok där jag gör upp fem års planer för att härda ut vissa saker eller för att peppa mig och för att förbli sansad i livets virrvarr. Det är som att hitta sin egen melodi och vilja, sin egen identitet i detta samspelande och input från andra. Men låt mig inte bli en egocentrisk egotrippare! Det är också viktigt att ta in vad andra tycker om mitt åldrande och vad andra anser. Särskilt mina närstående. Det är i deras ögon jag hittar sanningen. Inte i min egna dagböcker. Jag saknar fortfarande försoningen med åldrandet i den här bloggen. För vi åldras ju! Oavsett vilka magiska riter vi gör eller vilka damtidningsbehandlingar vi går genom ( Mupparna, eller vad tidningen för äldre damer heter) så blir vi äldre, skörare, och den äldre generationen jämfört med de yngre som skall ta över. Jag tänker också fortsätta att studera som pensionär, för det har jag gjort hela mitt liv.
Ja, mycket som inte var tänkbart tidigare har vi nu möjlighet att fortsätta med som äldre.Men vad kan vi fortsätta med att ge samhället? På vilket sett kan vi vara med och hjälpa till? Som i Oslo har det nog varit viktigt med den äldre generationen nu som sett död och mött hat och galenskap tidigare. De erfarenheterna gör att man vet att man kan leva vidare . De människorna måste vara väldigt viktiga nu för de yngre och för dem som föräldrar till dessa unga. Det är alltså en uppgift för de äldre som redan varit där ett par gånger att hjälpa de yngre. Det behöver inte vara konstigare än så egentligen!
Hej, Päivi,
Ja, visst speglar vi varandra och visst samspelar vi hela tiden till ett samlat helt: en kultur, ett samhälle, en tidsanda. Jag fick nyss (i Malexander på tal om drabbade platser) frågan om vad TIDSANDA egentligen är och jag gjorde mitt bästa för att trassla mig in i den och ut ur den. Tidsandan är ofta så diffus och successivt föränderlig och vi själva så mycket delaktiga i dess rörelse att vi inte märker förändringarna förrän vi gör distinkta nedslag. Men det händer också att tidsandan ändras plötsligt och mycket – som nu i Norge. Då visar det sig vad som fanns under ytan av förmågor (t ex till stöd mellan gamla och unga) och också vilka önskningar det finns. Önskan att hjälpa till, önskan om sammanhållning, önskan om framtidstro, önskan om att vara med och att vara hos varandra.
Jag tar gärna upp ditt tema med FÖRSONING med åldrandet. Det är oerhört viktigt, och jag tror att det är bl a därför som jag fortsätter med att slåss för att ”jag är gammal”. Inte sudda bort det med ”har uppnått hög ålder”, ”man är så ung som man känner sig” eller något annat utan faktiskt STÅ FÖR att jag ÄR gammal. Givetvis kan jag inte utan vidare pracka på någon annan ”gammal” människa att det är ”bättre” att tänka så, men den förändring av tidsandan som jag kan påverka vill jag skall gå i denna riktningen. En försoning, alltså, med att allt liv innebär förändring, att förändringen kan upplevas som varande på gott eller på ont men att det under alla omständigheter är så det är. Sedan behöver den attityden inte nödvändigtvis utgöra motsvarigheten till 1970-80-talens ambitioner att människor med funktionsnedsättningar skulle ”lära sig att acceptera sitt handikapp” – så omforma sig att de fullt ut var till freds med sin nya tillvaro. Det kan vara väl så bra att samla sig till ”nu är det visserligen så här det är, men vad gör jag då med min vrede, sorg och olust över det?!” Dem kan man egentligen inte komma ur och därför kan det bli kontraproduktivt att försöka skyla över dem – men man kan i stället ha dem till något. Rikta dem åt ett konstruktivt håll – så som Claes Hultling beskrev i sitt Sommarprogram i går (lyssna gärna på det).
Jag har lite planer på att börja strukturera upp den här bloggen och göra den mer tematisk – så som jag egentligen hade tänkt mig det hela från början. Nu när snart 10 000 människor varit inne och läst och en hel del inlägg kommit, börjar de olika intresseinriktningarna bli tydligare. När jag gör en tematisering(om en vecka eller två), kommer jag samtidigt att tagga upp allt det existerande så att det finns kvar som stöd.
Och som sagt, ”försoning” kommer troligen att bli ett tema – det har funnits med hela tiden men inte som ord, inte explicit, och det kan göra skillnad om det kommer fram tydligare.
Allt gott
Bodil
Tack. Jag försöker bara säga att man är gammal eller äldre i förhållande till andra. Inte i förhållande till en norm av en normal människa eller vad det nu skulle vara man jämför sig med för att känna sig mindrevärdig eller bristfällelig. Tillsammans blir de som är olika i förhållande till varandra en helhet, ett kollektiv som fungerar och i vilket man kompenserar varandra, samverkar och där man hjälps åt så att man i bästa fall blir mer en summan av alla, som jag tycker att det nu visar sig i de Nordiska samhällen när alla hjälps åt att ändå visa att vi är mer tillsammans än en samling individer som slåss om ytan, pengar osv.
Då kan man också se på vilket sätt som äldre kompenserar de yngre och tvärtom. Jag har vuxit upp utan mor- och farföräldrar men mamma och pappa var så pass gamla och hade många kompisar så jag kände ofta den här dunsten av trygghet som kom av dem. Den där: vi vet, vi har varit med förr, oroa dig inte!
Man hade också då yttre attribut till detta i form av klädsel osv. Nu försöker man i stället vara ungdom hela livet och går genom någon pubertal identitetskris i samband med att man fyller 30, 40 ,skaffar barn, går i pension, allt. Det är den utvecklingen som är så sorglig och skrämmande. Vi skall vara individer i var sin bubbla. Inte en enhet. Någonstans i en sådan världsbild får personer som gärningsmannen i Oslo vingar:storslagenhet, makt, bäst, styra och störta andra ,ingen empati osv.
Spännande att du tar upp personer med funktionshinder och deras sorg och smärta. Det har jag försökt jobba med som psykolog i nästan 20 år. Men att bli gammal är väl ändå inte att få ett funktiosnhinder? I så fall jämför man sig med en statisk norm av avd en människa är!
Jag tror fortfarande att vi saknar ,eller kanske inte vill ta oss till förebilder för ett värdigt åldrande. I för sig så har i alla fall jag runt omkrig mig många och bra exempel av människor som är äldre, mogna och som har en positiv inställning till livet. Så visst finns de. Varför duger de inte?
Hej igen!
Det där med hopkopplingen mellan gamla och människor med funktionshinder är starkt. Man hittar det i mängder av EU-sammanhang och inte så sällan också i den svenska samhällskulturen. Även om man inte numera placerar funktionshindrade människor på ålderdomshem så som man gjorde förr.
När jag var med om att ta fram ett program för ”Äldre och design” var jag väldigt noga med att det skulle stå explicit att de två skillnader som går att peka på mellan äldre som grupp och yngre som grupp (och som är relevanta i det sammanhanget) är att äldre har
1. ANDRA ERFARENHETER och
2. ANDRA FÖRVÄNTNINGAR.
Och DET är viktiga systematiska skillnader, även om sedan variationerna inom grupperna är jättestora.
Förebilder för värdigt åldrande? Ja, visst finns de och visst duger de. Förstås. Men i mitt liv är de dessvärre inte så många och – vad ännu värre är – jag har alldeles för många jämnåriga som inte inser att de kan bli till just sådana förebilder bara de tar sina liv (inklusive sitt åldrande) på allvar i stället för att förtränga det som inte stämmer med 20-års-normen.
Allt gott
Bodil
Ja, eftersom jag har gått psykologlinjen har jag andra teoretiska ramar än vad du har som är en fysiker(?). I er värld är det det naturvetenskapliga tänkandet som gäller där man antingen vet eller så vet man inte. Vi håller i stället på att bolla med ”sanningen”. Om man använder teorier där något är på ett visst sätt oavsett sammanhang ,omgivning, relationer så är man antingen gammal eller sen är man inte det. Då måste man också definiera vad gammal är för något. Då kanske får man fram egenskaper som du fått fram. Men om man använder teoribildning i vilken man är saker i förhållande till andra ,sin omgivning osv. Då är att vara gammal att man är den äldre. Det kan kanske variera. Jag är gammal i förhållande till min dotter men ung i förhållande till min svärmor.
Jag gillar teoribildningen i vilken man också tar in den samhällsordningen som är. Det är inte lätt att bli gammal i ett samhälle där vi skall vara utbytbara kugghjul i ett stort produktions- och konsumtionsmaskin(Reinfeldts drömsamhälle). Vi kan inte i ett sådant synsätt vara en stor enhet där vi byter roller och kompenserar varandras positioner. Då försvinner också det historiska i sammanhanget i systrarna Brontes tid dog man vid 30 och var extremt gammal vid 40. Men man hade samma roller I FÖRHÅLLANDE TILL VARANDRA. Det var bara att man levde fortare genom dessa stadier.
Nej, jag gillar inte att funktionshinder och att vara äldre likställs. Det gillar nog varken de med funktionshinder eller de som är äldre. Det är verkligen att gå med på kugghjulssamhället att tro att man har ett funktionshinder när man inte längre kan arbeta!
Lite tankar från fredagsmys, som det heter numera. Päivi.
Hej igen!
Det finns och fanns en rörelse som utgick från USA och som hette ”People first”. Dess mest märkbara avtryck var att den tvingade fram ett språkbruk som tog avstånd från beteckningar som ”en blind” eller ”en döv” eller ”en dement” – man skulle säga ”en MÄNNISKA som är blind”, ”en MÄNNISKA som är döv”, ”en MÄNNISKA som är dement” – för att hela tiden påminna sig om att var och en av oss först och främst är just en MÄNNISKA.
Och eftersom det inte bara är tanken som styr orden utan också orden som styr tanken, så gör språkbruket en stor skillnad. För oss alla. Ingen av oss ÄR först och främst våra vetenskaper eller våra yrkesroller eller våra åldrar – nej, vi är alla ”MÄNNISKOR som är …”
Så klart att ingen bör blanda samman ålder med funktionsnedsättningar – men det görs ändå. Hela tiden. För länge sedan i USA reagerade jag våldsamt emot en kampanj i USA för ”women and minorities”, ibland sa man t o m ”women and other minorities”. Men medan jag försökte förklara där att så skulle vi ALDRIG kunna tänka eller säga i Sverige, kom jag att tänka på att vi faktiskt då hade en minister, Anita Gradin, som var just jämställdhetsminister OCH invandrarminister.
Googlar du idag på ”äldre och funktionshindrade”, hittar du en väldig massa inom samhällelig verksamhet som förutsätter att det finns en koppling mellan dessa grupper och som också arbetar utifrån den hopbuntningen. Det finns också en socionomutbildning i Uppsala: ”Socionomprogrammet Socialt arbete med äldre och funktionshindrade personer”. Och …
Själv är jag helt överens med dig om att det ”och”:et kan ställa till med mer negativt än positivt och att det bottnar i en instrumentell människosyn.
Allt gott
Bodil
Jag håller på att i mitt huvud sortera och tänka om det här att vara gammal utifrån olika tänkesätt fortfarande. Kan inte låta bli att diskutera detta med er. Om man tänker rent fysiologiskt så sker det något i hjärnan som sedan återspeglar sig till beteendet när man blir äldre. Jag har inte studerat det men det finns säkert en hel del fynd om det. Sedan är det här med att vara den äldre socialt och det har ju ändrats många gånger under historiens lopp. Det finns olika kännetecken som klädsel, frisyr, beteenden osv. Det har ofta markerat att man är något och tillhör en viss grupp i hierarkin. Tänker bland annat på att gifta kvinnor skulle ha uppsatt hår till ex som ett kännetecken.
Sedan har vi traditioner i samhällsgruppen. I bondesamhället gick de äldre i undantag och bosatte sig i ett mindre torp medan de yngre tog över. Det finns många berättelser om den äldre husmodern och den unga nya och deras relation.
Sedan var det som en befrielse att i industrisamhället få lämna dessa roller och sätt att vara.Det finns många bra romaner om det.
Men om man hade haft en ordentlig släkt hade man blivit omhändertagen som gammal av släkten. Annars fick man bo i fattigstugan. Industrisamhället gav i stället en peng till dem som hade jobbat klart, en pension som är en rättighet arbetarklassen har kämpat till.
Jag tror faktiskt att det är den annorlunda familjebildningen som gör att många hamnar utanför och blir sysslolösa och ensamma. Oj, vad jag önskar att jag kunde mer om pensioneringens historia. Nu är vi friskare längre ,vi har lagt av att sluta göra saker bara för att vi är äldre. Det finns inte längre några tabun eller normer för hur man skall vara som äldre.
Samhället är där med det samma och ser potential för fler arbetsår i stället för pensioneringen. Min existentiella ångest består av: var det inte mer med det? Är vi här bara för att jobba? Men förmodligen kommer jag att försonas med den tanken precis som jag har accepterat att mammor skall ut och jobba heltid när barnet är ett år. Att föräldrarna skiljer sig oftare numera och att dessa dagisbarn ofta också har två hem i stället för ett. Jag ser inte den utvecklingen som någon bra men jag kommer nog att acceptera den också. Det är helt enkelt så att samhället förändras och vi som gjort på ett annat sått och tänkt på ett annat sätt känner oss oförstående.
Avslutningsvis så föredrar jag att se att man blir gammal i förhållande till andra yngre människor och inte som ett tillstånd med vissa egenskaper annat än fysiska.I det bästa av alla världar kan man som äldre ge något till de yngre. Bara det att finnas till som den äldre generationen. Många tycker att de inte längre har något skydd mot döden när deras föräldrar dör. Då står de närmast i tur. Jag önskar att fler skulle kämpa mot att arbetet ersätter livet för vad gör man då när inte längre arbetet finns! Men sedan ger jag upp och tänker ungefär som Karen Blixen i filmen Mitt Afrika när hon låter floden rinna åt det hållet som den vill. Let it gå ! This river livs in Mombasa ,eller hur det är hon säger till sin kloka betjänt som hade påpekat det tidigare då Karen B försökte styra flodens riktning.. Vi kan inte styra utvecklingen. Vi bara ser på, vi äldre. Det är att gå i undantag. Jag känner till att du är en professor eremitus och väl förankrad i vetenskapsteorin. mvh Päivi Nu måste jag ta hand om min vinbärssaft som jag kokat i Saft-Maja.
Också vetenskapligt har det skrivits och tänkts mycket om olika åldrar: om den fysikaliska (den som mäts med klockan), den biologiska, den sociala, den psykiska,… Av dessa är det bara den fysikaliska som har samma måttstock från generation till generation – de andra påverkar också varandra.
Pensioneringens historia är ju väldigt kort – och den hänger intimt samman med lönearbetets historia som ju är nästan lika kort. Egentligen tycker jag att åldrandets historia är mer spännande i det långa förloppet, och en av dem som skrivit väldigt bra om detta är Birgitta Odén. Någonstans här på bloggen har jag nyss inspirerats av hennes ”Den gamla goda tiden? Kvinnor i äldreomsorgen förr och nu”, ett kapitel som hon skrev i en bok för sisådär 10 år sedan och som hon f n uppdaterar eftersom Äldrecentrum, en FoU-verksamhet i Stockholm, vöö republicera det. Det vore fantastiskt om det Birgitta skrivit om åldrande och ålderdom i ett historiskt perspektiv bleve digitalt tillgängligt – jag skall försöka medverka till det. I väntan på det kan du kanske ha någon glädje av hennes ”Döden och trösten” på http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/dodenochtrosten/ .
Sedan om detta med att låta utvecklingen gå åt det håll den vill. Mjaäaou. Eller som sången säger:
”Framtiden kan verka hopplös men
det är människan som skapar den”
Och vår förmåga att påverka framtiden upphör inte för att vi blir gamla, inte för att vi blir pensionerade – som jag tänker och tror, gör vi det hela livet ut. Den gamla undantagsstugan och det gamla undantaget hörde till den tid då kroppskrafterna var helt avgörande för prestationerna. I dag påverkas både den biologiska åldern och den sociala och den psykiska (och alla andra åldrar som kan finnas)av den annorlunda kultur som uppkommit i ett samhälle som inte längre baseras enbart på kroppskrafter.
Allt gott
Bodil
Jag menar FÖRSTÅS bildligt talat om att gå i undantag! Det här är som din blindtarm där vi har missuppfattat varandra tidigare. Det är ett sätt att förhålla sig gentemot de yngre: man ger plats, man låter dem försöka på sitt sätt och man ser på och stöttar i bakgrunden. Jag tror att det är en konst att kunna vara så. Mina barn (mellan 22-30 år) är duktiga på att påpeka att jag skall kliva åt sidan och inte arbeta upp mig och att jag ska låta dem göra och tänka. Jag uppskattar det att de säger till mig! Hur skall de annars lära sig! Hur skall den yngre generationen annars kunna skapa sin egen utveckling i det här samhället. Det där att curla sina vuxna barn-det försöker jag sluta med och gå i undantag. Jag tror att det är likadant på samhällsnivå- 40-talisterna vill gärna curla de yngre. Vi kan inte veta hur det blir bäst för dem. Det är deras framtid det handlar om. Jag vill inte bli som min svärmor var som hela tiden försökte att vi skulle leva och tänka på det sättet som hon hade gjort utifrån sin bakgrund.
Det här med att se ålderdom eller att vara den äldre i samhället utifrån olika vetenskaper är väl inte så fel. Då menar jag folklivsforskare, historiker, psykologer, sociologer, ekonomer, allt möjligt. FoU enheter i all ära men man kan ju gå direkt till universiteten.
Jag är på riktigt intresserad av pensioneringens historia, trots att den är så kort. Den är intressant i alla fall nu när folk börjar tycka att de tvingas till att bli pensionärer och att det är ett sätt att särbehandla dem! Det är klart att det är intressant att se vad det är som har hänt.
Jag väntar på vad du hittar för mönster i allt detta!
Jag tror nog Bodil att också du hamnar där vid flodkanten.
mvh Päivi.
Javisst förstod jag det att du menade undantag bildligt – det var bara det att det gjorde jag också. Det är ju uppenbart att vi inte sätter oss i några fysiska undantagshus numera, men på tok för många gör det i bildlig bemärkelse när de inte räknar med sig själva längre, inte tror att det spelar någon roll vad de vill eller gör eller känner.
Att de yngre skall leva sina liv, själva göra, själva tänka – ja, så klart! Det är en oerhörd glädje att exempelvis få se sina barn utvecklas till bra föräldrar. Själv är jag nu t o m på väg mot att se mitt äldsta barnbarn (19 år) flytta hemifrån – och det kommer att gå så bra, så bra.
Men förtrycket kan komma från de yngre också. När jag har sett i vänkretsen hur vuxna barn (utifrån sina fördomar) tror sig veta också hur deras föräldrar skall leva sina liv, spjärnar jag emot och det rejält. Nu och i framtiden måste det få finnas plats för flera generationer (också mor- och farföräldragenerationen) som kan leva sina självständiga liv, både var för sig och i växelverkan.
Jag tycker nog att jag redan i min bok berättat en hel del om de mönster som jag tror mig se – och en hel del klarsyn har tillkommit genom de många dialogerna under de fyra månader som gått sedan utgivningen (är det inte fler?! Oj!). Samtalen med dig, t ex, påverkar mig i allra högsta grad.
Men jag är verkligen ingen övermänniska som tror att just jag skulle kunna se alla mönster. Dels eftersom alla mönster inte är gemensamma, dels eftersom jag förstås är blind för somligt av det som andra redan kan ha upptäckt.
Fast vet du vad? Jag sitter också ofta vid flodkanten – det finns mycket som är viktigt och som jag observerar som förändringar men som jag inte engagerar mig i. Ibland som medvetet val, ibland för att jag känner att ”detta kan jag inte göra något åt”. Men för mig är det inget nytt som kommit nu – åtminstone sedan jag var 30 har jag haft flodkanter som jag suttit vid. Och det behövs nog det också, både för oss som sitter och för världen.
BRA att du tänker engagera dig i pensioneringens historia!
Allt gott
Bodil
Jag måste ändå göra ett förtydligande: jag likställer att gå i pension med att gå i undantag. Symboliskt.Dessutom kan det gälla andra saker i samhället som politiken, barnuppfostran osv. Men förstås fortsätter också jag att tycka till i annat. Det är ett sätt att förhålla sig som jag tror ingår i att bli den äldre generationen. Men jag kan ha fel. I min släkt har vi så starka viljor så man har varit tvungen att ha ett sådant här tillbakadragande. Däremot kommer inte mina barn få bestämma hur jag lever mitt liv. De får gärna komma med synpunkter då ordet är fritt i vår släkt- men bestämma får de icke göra.
Jag märker att det blir lite halvmonologer i alla fall i dessa bloggdiskussioner. Det kan bli många missförstånd då man inte kan fråga vad den andra menar och man kan inte berätta lite vidare. Du får kanske bättre underlag i mailform.Jag tror att jag fått fram i alla fall vad jag tycker i frågan: när horisonten flyttar sig(- eller gör den det? Min fråga)mvh Päivi.
Kära Päivi,
Missförstånden på bloggen eller i mailen är nog lika många. När man inte genast kan svara med motfrågor eller förtydliganden, hinner den andras feltolkning onödigt långt – men det är väl priset man får betala för att inte båda vara närvarande på samma plats samtidigt.
Egentligen tycker inte jag att det är konstigt att man missförstår varandra – det konstiga är att människor överhuvudtaget kan förstå varandra såpass bra som vi faktiskt gör (även om det aldrig blir fullständigt). Ju mer man har av gemensamma referensramar, desto lättare blir det. har du hör berättelsen om hur Victor Hugo hade åkt på semester. Han hade ont om pengar men undrade så om hur hans nya bok skulle sälja. Han hade bara råd att skicka ett telegram till sin förläggare med ett enda tecken: ”?” Han fick genast svaret: ”!”
Men där var det ju lätt: förläggaren förstod vilken den (enda) frågan var och Hugo hade inga svårigheter att förstå svaret. Här däremot, där vi egentligen skriver till varandra om L I V E T, är det betydligt svårare. Håller vi oss till den något mindre frågan om P E N S I O N E R I N G E N, så borde den väl inte få innebära ett undantag i vidare bemärkelse, särskilt inte om man inte ser arbete som livets enda värde? Men visst – det finns glidande skalor i det mesta, så inte heller detta handlar om allt eller inget.
Du undrar om horisonten flyttar sig. Ja, jag tycker att den gör det – och jag blev medveten om det i samband med min pensionering. För så mycket är i alla fall säkert som att en pensionering medför lite mentalt omskakande.
Allt gott
Bodil
Äh, vag jobbigt att inte jag kan förklara vad jag menar med undantaget! Vi fastnar inte i det ! Men för mig är det ngt positivt och för dig verkar det vara ngt som du studdsar bara du hör ordet. Jag kom att tänka på efter ditt förra inlägg om floden att i Herman Hesses Siddhatra beskrivs just detta med undantag på ett finare sätt. Siddhatra flyttar sig till allt högre och mer religiösa tillstånd enligt zen-buddhismen principer. Undantaget kan vara ett sådant högre tillstånd, något mentalt väldigt positivt. Varför det är svårt att komma till det tillståndet vid pensioneringen kan ha med samhällets inriktning på arbete att göra. Allt det där har vi redan pratat om. Att Bildts ramsa :jobb, jobb, jobb skall bli vår tids bevingade ord är horribelt och har sitt pris.Vi behöver inte prata mer om detta. Nu säger Word Press säkert igen att jag har sagt det här förrut. Trevlig sensommar! Päivi
Ja, vi kommer säkert båda att drabbas av gerotranscendens och se tillvaron som helt genomlyst. Men där är vi inte än utan kan fortfarande hålla på med detta livets alla småsaker. Och det är ju inte illa det!
Allt gott
Bodil
Hej,
som sagt, jag läser tillbaka och nu har jag läst denna jätte intressanta diskussion mellan Päivi och Bodil.
Hur man har tagit hand om sina gamla (och fortfarande tar i andra länder) är en lång historia, gamla har alltid funnits, trots att de var mycket yngre än vi är nu. Och de var kanske inte lika friska på sina ”gamla” dagar som vi är på våra mycket ”gamlare” dagar. Jag undrar hur det kändes för dessa gamlingar, beroende av sina familjer – för jag tror faktiskt inte att det var så idylliskt att ”ligga familjen till last”. När de inte längre kunde arbeta, när de behövde hjälp och omsorg, av folk, som inte hade tid att göra något så oproduktivt som att ta hand om gamla, som inte längre bidrog till försörjningen. De kanske inte hade såna sjukdomar som vi får i våra höga åldrar, kanske inte hann att bli senila, men slitna var de säkert (nu talar jag inte om dessa med hög status i samhället, som hade råd att betala för sig, eller fatighjon, som placerades i fattighuset och där fick de ”leva” lyckliga i alla sina dagar, när de inte längre kunde arbeta – utan om vanliga människor, som fick försörja sig hela sitt liv och mot slutet gick på undantag.)
Nu lever vi på ett annat sätt. Det är inte idealiskt. Men tex jag hade inte velat leva hos något av mina barn, om jag blivit senil. Jag vet inte så mycket om KÄNSLOR hos senila, hur mycket de uppfattar, kommer ihåg, längtar NÄR MAN JÄMFÖR MED ANDRA GAMLA. Men om man tänker på sina barn – de lever det livet de har möjlighet att leva. För det mesta stressar hela tiden. Och ha en gammal senil mamma hemma att ta hand om på köpet – nej, ett sådant liv önskar jag inte för mina barn. Jag vill självklart inte bo på något boende när jag ”blir gammal”. Jag vill bo hemma så länge det går. Men jag vill inte bo hos mina barn och ligga dem till last, oavsett hur mycket de älskar mig och jag dem. Jag får låta dem bestämma om mig, för jag litar på att de gör det bästa som går att ordna. Att de sedan ska gå med dåligt samvete, för det gick inte att ordna något annat, det kan jag inte ta ifrån dem.
För min del tror jag inte alls att jag skulle bli lyckligare om jag hade en säng hos dem och väntade på att de kom hem på kvällen, skulle göra allt det jag minns så väl själv jag fick hinna, och jag skulle ligga i mitt rum och bara längtade efter att de kom och satte sig hos mig och lyssnade på vad jag hade att berätta, medan de tänklte på allt de skulle hinna i stället.
Min mamma gjorde detta för sin mor. Hennes mor var lika gammal som jag är idag, när hon blev sängliggande och senil. En ståtlig kvinna, medan min mamma var en nätt liten kvinna. Hon fick ta hand om allt – blöjor, som hon fick tvätta, mata mormor, springa hem på sin lunchrast och byta på henne och ge henne mat, trästa henne och springa tillbaka, ofta hitta henne liggande på golvet och slita med att dra upp hennes döda vikt tillbaka i sängen, när mormor glömde att benen inte bar. Jag var bara barn, så jag förstod inte. Mormor bodde inte med oss, hon bodde i en lägenhet i ett annat hyreshus i närheten, för vi hade inte plats. Men jag minns, hur sliten min mamma blev under de 2 åren innan mormor gick bort.
Nej, för min del, trots att jag inte vill sluta på äldreboende, vill jag inte heller bo hos mina barn.
Jitka
Roligt, Jitka, att du läser tillbaka. Och roligt, också, att även urgamla (!) inlägg, sådana som skrevs vid höstens början, är lika aktuella nu som då… Så är det ju när man inte håller på med dagsländor – och det gör vi ju sällan på denna bloggen. Läs gärna vidare!
Som mamma kan man rimligen aldrig (?) frigöra sig från att tanken på hur JAG vill ha det är oskiljbart inflätad i tankar om hur jag vill att mina BARN och BARNBARN skall få ha det.
Allt gott
Bodil
Sedan förstår jag inte riktigt: jag vet inte vad jag skulle ha gjort med mitt liv, om jag inte hade arbetat.
Barn har jag fyra. Men barn flyttar hemifrån, den perioden är underbar, men kort, den fyller inte hela livet med mening. Man måste låta dem leva och inte HELA tiden finnas i deras närhet. Hjälpa dem, om de VILL. Umgås och hjälpa med barnbarn, om man är efterfrågad – men de har ju rätt att leva som egen familj. Fritidssysselsättning har jag också, ganska många inttressen. Men att ge livet en mening med att göra något bra för andra, att lära sig nytt för att kunna använda det för att göra nytta – det är väl livets mening? Och när man plötsligt inte har samma möjlighet, när man plötsligt står där och inte behövs – det känns väl? När man plötsligt har all tid i världen och inte är behövd? För man har faktiskt inte så många andra möjligheter att vara nyttig på efter den ”magiska åldern”.
Det blir ensamt. Men man kan inte lasta sin ensamhet på sina barn. Det är inte därför man har ”skaffat” dem.
God natt
Jitka
Hej, Jitka,
Det här handlar ju mycket om vad man lagt, lägger och kommer att lägga i begreppet ”arbete”. Garanterat är vi inne i en brytningstid, och jag tror inte att övergångarna mellan arbetsliv och pensionärsliv om kanske 10 år kommer att se ut på samma sätt som i dag: att ha all tid i världen och inte vara behövd är garanterat inget drömtillstånd varken för den berörda eller för omvärlden som kunde behövt hennes insatser men som ännu inte hittat former för det.
Allt gott
Bodil