Det kom ett mail

Hej,

Jag fĂ„r stĂ€ndigt spĂ€nnande mail. Det nedanstĂ„ende frĂ„n Helmi Jönestam innehöll sĂ„ mycket berörande och tankevĂ€ckande att jag frĂ„gade om jag fick lĂ€gga ut det hĂ€r – och det fick jag!

Allt gott

Bodil

Hej Bodil Jönsson!

Förra veckan satt jag uppe pÄ Orust och lÀste din bok och idag har jag lyssnat pÄ dig pÄ teve. Du sÀger mÄnga mycket kloka saker, sÄdant jag tÀnkt pÄ i flera Är nu, men inte riktigt kunnat formulera, i varje fall inte lika vÀl som du. Men lÄt mig ÀndÄ försöka att uttrycka nÄgot av det som funnits i mig ganska lÀnge nu.

Jag fyllde 71 för ett par veckor sedan. FÄr ibland höra att jag ser vÀldigt ung ut, men Àn oftare att jag beter, rör mig och tÀnker ungt. Ibland blir jag glad nÀr mÀnniskor sÀger sÄ, men jag kan ocksÄ bli krÀnkt. Det Àr som om jag inte fÄr vara min Älder, som om det inte duger eller Àr önskvÀrt att jag Àr 71 Är. Men jag Àr ju stolt över mina Är! Jag vill att vartenda Är ska uppskattas, fÄ sitt rÀtta vÀrde, eftersom det Àr Är som gjort mig lugnare, lÄngsammare, lite klokare och framförallt mer kreativ. Jag vill inte att fem Är eller fler bara ska kapas av! SÄ den vilsenhet i Ären som du skriver om, har jag ibland upplevt, kanske för att mÀnniskor runt mig haft fler synpunkter pÄ min Älder Àn jag sjÀlv haft. Deras synpunkter har gjort mig osÀker. Jag har en tio Är Àldre vÀninna som upplever samma dilemma och ibland frÄgor vi oss: Vad ska vi göra med vÄr Älder? Hur ska vi vara? I vilken tid hör vi egentligen hemma?

Mina rötter finns i Ryssland, men jag var bara fyra Är nÀr jag kom till Sverige under kriget. Har alltid vetat om att min vagga funnits fem mil söder om Sankt Petersburg, men under större delen av uppvÀxten och Ären som följde gÀllde det bara att bli svensk och vara svensk. NÀr jag nÀrmade mig pensionen tog rötterna tag i mig och jag började lÀsa ryska, först pÄ nÀtet och sedan pÄ en folkhögskola som förde mig lÄngt in i östra Ryssland. Fick sedan möjlighet att Äterkomma dit för att undervisa pÄ tvÄ universitet, i engelska och svenska. Har vistats dÀr vid Volga fyra kortare eller lÀngre perioder och fÄtt massor av vÀnner.

I Tjuvasjien, som delrepubliken heter, blev jag medveten om att jag och mina vĂ€nner dĂ€rborta Ă€r Ă„lderslösa. Vi Ă€r ungefĂ€r mellan 18 och 70 Ă„r, men ingen undrar just hur gammal jag Ă€r. Ingen uttrycker Ă„sikter om att jag Ă€r för ung eller för gammal för min Ă„lder. Det Ă€r sĂ„ skönt och samtalen blir sĂ„ djupa, bĂ„de hos studenterna och hos generationerna över dem. – Och Ă€ven de gamla arbetar. Visserligen för att pensionen inte rĂ€cker lĂ„ngt, för pensionerna i Tjuvasjien Ă€r oförskĂ€mt lĂ„ga, men mĂ€nniskorna ser ocksĂ„ de gamla som ett sjĂ€lvklart inslag i arbetslivet. En kvinnlig busskonduktör pĂ„ 75 Ă„r kastar med pondus ut stökiga tonĂ„ringar eller en berusad man. Det finns sĂ„ mycket i Ryssland som Ă€r helt fel, men jag gillar definitivt deras instĂ€llning till Ă„lder.

Jag gillar ocksĂ„ din tanke att pensioneringen Ă€r som ett paradigmskifte vi har att göra. SĂ„ kĂ€nde jag sjĂ€lv, nĂ€r jag som 66-Ă„ring tackade nej till fortsatt lĂ€rartjĂ€nst pĂ„ min kĂ€ra skola. KĂ€nde att det var dags att börja nĂ„got nytt, nĂ„got som skulle kunna vara lĂ€ngre Ă€n de eventuella lĂ€rarĂ„r jag skulle kunna fĂ„ ytterligare. NĂ€r min son var 15 lovade jag honom att leva till 100, sĂ„ jag har levt med ett lĂ„ngt livsperspektiv och det perspektivet fick mig att inse nödvĂ€ndigheten av ett paradigmskifte. Jag tycker att vi gamla kan sĂ„ mycket och jag skulle önska att vi togs till vara. Att det började dyka upp annonser om flexibla arbeten för seniorer inom alla branscher. SĂ„ bra det vore för samhĂ€llsekonomin – och för de unga! Men vi pratar mer om att de gamla inte ska konkurrera med de unga, utan lĂ€mna plats Ă„t dem. Visst borde arbetena rĂ€cka Ă„t bĂ„da grupperna! Du skriver att vi bör pröva olika modeller för en framtida arbetsmarknad. SĂ„ rĂ€tt du har!

Jag Ă€r vĂ€ldigt gynnad. Har massor av fysisk och psykisk ork och har skaffat mig ett bra liv. Arbetar ideellt pĂ„ IM, hĂ„ller pĂ„ att ge ut min andra bok och arbetar med seniorer pĂ„ Folkuniversitetet. Att fĂ„ undervisa pensionĂ€rer i datorkunskap Ă€r en ynnest. Att hitta lösningar som hjĂ€lper dem att komma ihĂ„g hur man sparar ett dokument och att öppna Google-vĂ€rlden för dem, ger mig en kickar. Jag har haft Ă„tskilliga 80-Ă„ringar som elever och de fortsĂ€tter att surfa och mejla Ă€ven sedan kursen Ă€r slut. Jag jobbar mycket med att “peppa” dem, fĂ„ dem att inse att de kan och att livet inte Ă€r slut bara för att de fyllt 75. Det Ă€r ett fantastiskt arbete jag har!

Jag bor i ett 55+hus och vistas stĂ€ndigt bland pensionĂ€rer. Du skriver vĂ€ldigt positivt om Ă„lderdomen och det glĂ€der mig mycket, för jag vill tĂ€nka som du. Men ibland gĂ„r mina tankar i andra banor, dĂ€rför att det finns ju sĂ„ mĂ„nga olika slags pensionĂ€rer. Till exempel sĂ„dana som lever med och för sina krĂ€mpor och mediciner, sĂ„dana som Ă€gnar dagarna Ă„t att berĂ€tta hur de kĂ€nde sig nĂ€r de vaknade pĂ„ morgonen och undrar om de ska kunna sova till natten, sĂ„dana som gĂ€rna pratar sönder en om sitt, sitt, sitt om man inte stoppar dem. De lever ljusĂ„r frĂ„n allt det vi kallar ett aktivt liv. Sen har vi ju ocksĂ„ de, för vilka rörelseförmĂ„gan satt kĂ€ppar i hjulet för aktiviteten. Trots att mĂ„nga av mina elever verkligen Ă€r mycket aktiva, tycker jag att pensionĂ€rsgruppen som “lagt av det aktiva” Ă€r pĂ„fallande stor. Kanske det till och med finns en och annan som blir lite förorĂ€ttad, nĂ€r vi pratar om livsval och vikt av egen aktivitet. Inte skulle de orka, tĂ€nker de. Möter inte du ocksĂ„ den dĂ€r gruppen som sĂ€ger att de gjort sitt? Som Ă€r nöjda med att prata sjukdomar och mediciner? NĂ€r jag lĂ€ser din bok, tycker jag nog att du ibland Ă€r vĂ€l optimistisk angĂ„ende oss 2000-talets gamla. Jag tycker att jag i min omgivning och i min egen Ă„lder har mĂ„nga som sĂ„ att sĂ€ga gĂ„tt in för att vara gamla enligt 1900-talsmodellen. Men kanske har jag fel.

Det jag kanske mest berörs av i din framstĂ€llning Ă€r att du pekar pĂ„ den bild ungdomar kan fĂ„ av Ă„lderdomen och av sin kommande framtid, om samhĂ€llet inte lĂ„ter mĂ€nniskor vara aktiva och skapande alla sina Ă„r eller Ă„tminstone sĂ„ lĂ€nge de sjĂ€lva önskar. Vi mĂ„ste faktiskt ge de unga nĂ„gra bra modeller för att bli gammal. Det Ă€r sant att vi sjĂ€lva just inte har sĂ„ mĂ„nga fungerande modeller till vĂ„rt förfogande, men dĂ„ har vi tvĂ„ utmaningar framför oss: Vi gamla mĂ„ste lĂ€ra varandra att “vara gamla i tiden”  och vi mĂ„ste visa de unga hur positivt det kan vara att just vara gammal. – Jag uppskattar verkligen att du talar om oss som gamla. Jag tror det Ă€r första gĂ„ngen jag hör nĂ„gon tala om oss sĂ„ i klartext. Jag har ingen lust att vara ung, det har jag redan varit, ganska lĂ€nge. Det rĂ€cker. Jag vill utforska mitt nya paradigm mycket mera, se vad jag kan göra av det, vad det kan ge mig. Ibland önskar jag bara att jag mötte flera som gjort det dĂ€r paradigmskiftet pĂ„ allvar.
Tack för en bra bok och för ditt intressanta teveprat!
Helmi Jönestam, Linköping

27 kommentarer pĂ„ “Det kom ett mail

  1. Jag instĂ€mmer helt med Helmis inlĂ€gg och det vore underbart om vi nu kunde diskutera detta med oss Ă€ldre–detta att vi inte Ă€r slut men att vi önskar och lĂ€ngtar efter nĂ„got annat Ă€n det vi redan gjort och redan varit med om . En nytĂ€ndning–en ny livspassion–nĂ„t att brinna för. Jag Ă€r född -42 och ser ocksĂ„ mycket yngre ut , sĂ€gs det och jag vet inte heller om jag ska bli glad eller ledsen ty nĂ„got slocknar i blickarna hos dom som fĂ„r veta min Ă„lder–jasĂ„ Ă€r du sĂ„Ă„Ă„ gammal och sĂ„ verkar det som om man inte rĂ€knas lĂ€ngre. Jag Ă€r skĂ„despelare och arbetar fortfarande med egna projekt, jag har precis flyttat frĂ„n Stockholm till en gammal underbar lĂ€genhet i lilla Nora och dĂ€r finns det livskvalitet och Ă€ven jobb för mig –om jag vill. Just nu springer jag som besatt –mĂ„nga klĂ€dbyten– i en Maria Lang vandring . Jag försöker fĂ„ till en monolog om hur vi nutida Ă€ldre har det–en rolig men tĂ€nkvĂ€rd monolog som jag skulle kunna gĂ„ ut med pĂ„ pensionĂ€rstrĂ€ffar osv- men jag fĂ„r inte till det riktigt–kanske kan nĂ„gon annan skriva–kanske finns det nĂ„gon som skulle vilja göra det tillsammans med mig. Det enda som Ă€r trist med att vara Ă€ldre Ă€r att Tiden Ă€r begrĂ€nsad. MĂ„nga peppkramar frĂ„n Anita König

    • Hej, Anita,
      Jag skall maila Helmi om ditt inlĂ€gg – sĂ„ fĂ„r du kanske kommentarer direkt hĂ€r.

      NĂ€r jag lĂ€ser vad du skriver, sĂ„ tĂ€nker jag att visst skall vi Ă€ndra pĂ„ tidsandan genom att skriva och prata – men framför allt pĂ„verkar vi ju genom vad vi gör. Och du Ă€r en fin förebild i det genom din nystart i Nora.

      Allt gott

      Bodil

    • Hej Anita!
      Nora Àr en liten pÀrla. Har ofta varit dÀr under Ären.
      Jag tror, som Bodil skriver, att vi blir till förebilder genom att vi Ă€r aktiva och visar vĂ„ra jĂ€mnĂ„riga att det Ă€r helt okej att vara gammal. En del av mina datorelever vill gĂ€rna jĂ€mföra sig med andra och tycker dĂ„ att de sjĂ€lva just pĂ„ grund av sin Ă„lder kommer till korta. SĂ„dana “dumheter” brukar jag reagera rĂ€tt starkt pĂ„. NĂ€r man hĂ„ller pĂ„ med inlĂ€rning, kan man ocksĂ„ försöka hitta nya vĂ€gar att minnas. Det Ă€r riktigt intressant!
      Sen mÄste vi naturligtvis höras, synas och mÀrkas pÄ andra sÀtt ocksÄ. Hitta kanaler av alla de slag. Din idé med nÄgon monolog lÄter vÀldigt spÀnnande. SjÀlv har jag ibland funderat pÄ ett litet teaterstycke skrivet av gamla om gamla och spelat av gamla. Det vore fantastiskt! Kan vi inte fundera pÄ sÄdana möjligheter, samtidigt som vi försöker göra det bÀsta vi kan med vÄr Älder Àven pÄ övriga sÀtt.
      SommarhÀlsning frÄn Helmi Jönestam

      • Om ni gör allvar av er happening/pjĂ€s/skĂ„despel, sĂ„ lova att tala om det för mig. För dĂ„ vill jag komma pĂ„ premiĂ€ren!

        Allt gott
        Bodil

  2. Hej!
    Se dÀr, jag har ocksÄ funderat varför alla vill göra en yngre Àn jag egentligen Àr. Jag Àr strax över 40 Är. Mina tankar och kÀnslor om det Àr ganska ljumma. Det kÀnns inget speciellt och har aldrig gjort det tidigare heller, förutom i Äldrarna upp till 25 Är.

    Jag vill inte vara nÄgon annan Älder Àn jag Àr.

    Tack för det intressanta brevet Helmi och Bodil. //Yvonne

    • Ja, visst Ă€r det tramsigt med Ă„rsringskapningen, oberoende av vilken Ă„lder man Ă€r i! Alla de tidigare Ă„ldrarna har vi ju inuti oss – sĂ„ varför skulle man skrapa bort de senaste?! Det vore ju rena stölden.

      Allt gott

      Bodil

  3. Hör av er om ni har nÄgra ideér för monolog eller pjÀs om oss som Àr Àldre pÄ ett annat sÀtt Àn vad vÄra förÀldrar var.
    Jag undrar om jag riktigt har accepterat att jag Ă€r gammal, jag vill t.ex inte sluta jobba, jag ryser vid ordet pensionĂ€r–kallar mig alltid för skĂ„despelare om nĂ„gon frĂ„gar efter mitt yrke.
    En gĂ„ng sĂ„ drömde jag om att bli en god glad farmor, jag skulle lĂ€sa sagor , jag skulle ta med barnbarnet pĂ„ alla möjliga upptĂ„g. Det var viktigt för mig att fĂ„ barn och barnbarn, jag Ă€r sjĂ€lv adopterad och jag ville ha och ingĂ„ i en biologisk kedja, men livet blev inte sĂ„. En son fick jag och det Ă€r jag tacksam för men han och hans hustru kan förmodligen inte fĂ„ barn( 3 provrörsbefruktningar har ej lyckats) sĂ„ jag intalar mig sjĂ€lv att eftersom jag inte har barnbarn sĂ„ kan jag bo var jag vill och göra vad jag vill pĂ„ ett som jag ibland tycker egoistiskt sĂ€tt. Egentligen sĂ„ behövs jag inte sĂ„ det Ă€r vĂ€l dĂ€rför jag försöker fylla livet med egen dramatik. Ibland lĂ€ngtar jag sĂ„ mycket efter NYA saker att upptĂ€cka. Skulle vilja fĂ„ veta hur de som Ă€r Ă€nnu Ă€ldre har tacklat allt det hĂ€r som hör till—-kroppens förfall, vĂ€nners död, sjukdomar osv.
    Emmy Gut skrev en bok om sin Ă„lderdom , den heter Ålderdomen som erfarenhet, den Ă€r intressant men Ă€ndĂ„ inte riktigt vad jag önskar. Det Ă€r roligt att lĂ€sa alla inlĂ€gg hĂ€r och du Ă€r fantastisk Bodil, jag har just nu din bok Vunnet och Försvunnet pĂ„ nattduksbordet. Kram Anita König

    • Hej Anita!
      Hur kan du ens fundera pĂ„ att inte fortsĂ€tta jobba! Som jag tĂ€nker, sĂ„ Ă€r pensionering ett andra avstamp och man kan vĂ€l fortsĂ€tta med samma verksamhet som förut om det Ă€r attraktivt och gĂ„r att genomföra. Men avstampet vid 65 ger oss möjligheter att fortsĂ€tta pĂ„ samma gren, pĂ„ en annan gren av samma trĂ€d eller pĂ„ ett helt annat trĂ€d. SjĂ€lv gjorde jag lite bĂ„de och och det har passat mig bra. FortsĂ€tter som (betald) lĂ€rare men pĂ„ ett helt annat sĂ€tt, arbetar ideellt (obetald) och skriver. NĂ€r jag lĂ€mnade den gamla banan var jag först ganska deppig ett halvĂ„r, kĂ€nde mig inte anvĂ€nd och virrade nog omkring lite i tillvaron. Men sen kom jag igĂ„ng och det ena ger det andra. Vid Ă„ldersförfrĂ„gningar sĂ€ger jag att jag Ă€r senior och brukar ta med Ă„ldern och jag tror att det Ă€r lĂ€tt för mig att stĂ„ för den, Ă„ldern, just för att jag Ă€r sĂ„ pass aktiv. Ålder Ă€r emellertid inte sĂ€rskilt viktig för mig, det viktiga Ă€r mĂ€nniskan jag möter och jag vill möta bĂ„de gamla och nya vĂ€nner.

      Men – jag har svĂ„rt att identifiera vĂ„r GRUPP (som Bodil kallar det). Jag kĂ€nner att jag sjĂ€lv inte hör hemma i det liv som levdes av mina förĂ€ldrar, men jag har ocksĂ„ svĂ„rt att identifiera den grupp jag tillhör. Kan identifiera mig med individer, men att dĂ€rifrĂ„n kunna sĂ€ga t ex “jag tillhör den nya gruppen pensionĂ€rer”, det kĂ€nns konstigt. “Jaha, och vilka Ă€r ni dĂ„? Vad stĂ„r ni för?” Det kĂ€nns lite som att vi skulle ha ett program att presentera via. Men kan vi presentera nĂ„got annat Ă€n oss sjĂ€lva, var och en? Kanske krĂ„nglar jag till det, men funderar rĂ€tt mycket över vĂ„r Ă„ldersgrupp. FĂ„ se om jag kommer pĂ„ nĂ„got bĂ€ttre lĂ€ngre fram.
      HĂ€lsningar Helmi

      • HallĂ„ dĂ€r!

        Du har sĂ„ rĂ€tt, sĂ„ rĂ€tt. Det första (som jag egentligen tror Ă€r det viktigaste) Ă€r att vi inte skall försöka pressa in oss i mallar som hörde hemma i det liv som levdes av vĂ„ra förĂ€ldrar som gamla – men det gör dessvĂ€rre mĂ„nga alldeles i onödan i brist pĂ„ andra förebilder.

        Sedan Ă€r det alltid sĂ„ svĂ„rt med ren subtraktion – det Ă€r mycket lĂ€ttare att ersĂ€tta en förebild med en annan. SĂ„ vem Ă€r vi, dĂ„, vi som blir gamla nu? Jag vet inte, jag heller, men det Ă€r just dĂ€rför som jag dragit igĂ„ng det hĂ€r. Du har alldeles rĂ€tt, vi HAR inget “program att presentera” – men jag tycker just dĂ€rför att vi har möjligheter (och skyldigheter) att reflektera över det som vĂ€xer fram. För vĂ€xer fram, det gör det – det Ă€r dĂ€rför jag resonerar sĂ„ mycket om evolutionen i min bok. Om att vi inte kan se sĂ„ mycket i framrutan (av typ ett program) men att vi hela tiden, varenda dag, kan se saker i backspegeln. Om vi bara Ă€r uppmĂ€rksamma pĂ„ de mönster som hĂ„ller pĂ„ att vĂ€xa fram.

        Jag tycker alltsĂ„ inte alls att du krĂ„nglar till det – det ÄR precis sĂ„ krĂ„ngligt som du skriver.

        Allt gott

        Bodil

        • Hej Bodil!
          Det virvlar runt sĂ„ mĂ„nga tankar i mitt huvud om det hĂ€r med oss gamla i en ny tid. Din bok har tumlat om mig. Det finns sĂ„ mĂ„nga aspekter pĂ„ det hela. Ibland tĂ€nker jag att vi lever i en brytningstid för gamla och det kĂ€nns som en utmaning. Jag kan vĂ€lja strategi för min Ă€ldretid. För mig Ă€r det sĂ„ sjĂ€lvklart att jag vill fortsĂ€tta arbeta pĂ„ en massa olika sĂ€tt och att Ă„ldern inte ska ha nĂ„gon betydelse för om jag FÅR eller BÖR, det mĂ„ste jag sjĂ€lv fĂ„ bestĂ€mma. DĂ€remot kanske inte alla dörrar lĂ€ngre Ă€r öppna för mig och det fĂ„r jag acceptera. GlĂ€djande nog tycker jag att nya dörrar ideligen öppnar sig bara jag Ă€r mottaglig för dem. Men jag vet att livet aldrig Ă€r en garanti. Med Ă„ren slits delar ut och helt plötsligt kan mitt liv se helt annorlunda ut. Men trots det vill jag ta tillvara pĂ„ möjligheterna, behĂ„lla drömmarna, för utan drömmar vissnar mĂ€nniskan.
          Kanske har jag ÀndÄ lite svÄrt att acceptera att vi lever i en brytningstid, bland bÄde 1900- och 2000-talsgamla. NÀr jag möter dem som valt en 1900-talsmodell kan jag bli frustrerad, sÀrskilt om de i den inkluderar uppfattningar som att de inte lÀngre behövs och att de inte har nÄgot att komma med. DÄ tÀnker jag att de Àr fÄngar i en tid som inte lÀngre finns, och kanske blir jag lite ovillig i vÄrt umgÀnge.
          Men lika frustrerad blir jag nÀr jag möter unga och medelÄlders som tycks fÄngade i precis samma modell. Som tÀnker att Älderdom innebÀr att ett uppgivande. Nu har 65-Äringen gjort sitt, nu Àr det dags att stiga Ät sidan. Jag vÀgrar och jag önskar att alla som Àr ungefÀr sÄ dÀr gamla eller Àldre ocksÄ ville vÀgra. Vad tror ni om ett litet Äldersuppror?
          Kanske mĂ„ste jag ocksĂ„ börja tĂ€nka mer evolutionĂ€rt. Jag hade en mycket ung naturvetenskaplig kollega och sista Ă„ret under mitt vanliga förvĂ€rvsliv satt vi ibland och pratade i fikarummet. En gĂ„ng kom vi att prata om döden och jag sa nĂ„got i stil med att vi alla ju ska dö. “Jag Ă€r vĂ€ldigt sĂ€ker pĂ„ att du ska dö, men jag Ă€r inte lika sĂ€ker pĂ„ att jag kommer att göra det”. Bodil, du skriver i din bok om vilka möjligheter vi fĂ„tt via hjĂ€lpmedel till de delar av kroppen som gĂ€rna vill ge upp och var den utvecklingen slutar vet vi alls inte idag. SĂ„ jag börjar tro att min unge vĂ€n kan ha en poĂ€ng. Kanske Ă€r vi den sista generationen som sjĂ€lvklart ska dö nĂ€r vi nĂ€rmar oss hundra. En intressant tanke. Jag vet inte om jag skulle vilja leva “i evighet”. DĂ€remot blir jag gĂ€rna hundra om kropp och sjĂ€l inte börjar brĂ„ka alltför vĂ„ldsamt med mig. Och jag vill leva utifrĂ„n de val jag sjĂ€lv gör!
          Nu ska jag lĂ€sa om din bok LÅNGSAMT, för jag lĂ€ser om alla bra böcker, men förstĂ„gĂ„ngslĂ€sningen blir ofta som en enda lĂ„ng insugning.
          BÀsta hÀlsningar
          Helmi

          • Ja, det Ă€r just för att det virvlar runt sĂ„ mĂ„nga tankar som jag om ett tag tĂ€nker försöka strukturera om den hĂ€r bloggen. Det Ă€r förstĂ„s JÄTTEJÄTTEJÄTTEBRA att det virvlar runt mĂ„nga tankar, men jag tror att varje GRUPP av tankar (eller kanske tema/ perspektiv) behöver fĂ„ sin chans. För var och en av alla dessa MÅNGA trĂ„dar bĂ€r ju med sig SIN LÅNGA tankekedja, och den behöver fĂ„ komma till sin rĂ€tt och inte bara slingra in sig i de andra till ett oöverskĂ„dligt kaos.

            NĂ€r du lĂ€ser om min bok LÅNGSAMT, tror jag du kommer att se att pĂ„ Ă„tminstone tre stĂ€llen talar jag om det kollektiva missförstĂ„ndet som rĂ„der kring att bli gammal pĂ„ 2000-talet. Det finns hos Ă€ldre sjĂ€lva, det finns hos yngre i relation till Ă€ldre och det finns hos samhĂ€llet. SĂ„ dĂ€r finns lite grand att ta fatt i… Jag tror egentligen att det mest akuta Ă€r att rensa upp i förestĂ€llningen att Ă„lderdomen skulle vara EN. OcksĂ„ om den “bara” blir 30 Ă„r Ă€r det förstĂ„s en stor skillnad mellan dess första och sista del. Kanske Ă€r det lika stor skillnad mellan 60-Ă„ringen och 90-Ă„ringen som vad det Ă€r mellan 30-Ă„ringen och 60-Ă„ringen? I sĂ„ fall bĂ€r sjĂ€lva pensionĂ€rstĂ€nkandet pĂ„ ytterligare en tankefördunklande tyngd. Ja, vi fĂ„r tĂ€nka vidare pĂ„ detta.

            Allt gott

            Bodil

    • Hej Anita, Helmi och Bodil!
      Har lÀst Bodils senaste bok i sommar, och Àr nu inne pÄ denna sida för första gÄngen.
      Anita – jag vill gĂ€rna ha kontakt med dig om detta att kanske tillsammans skriva nĂ„got om “den nya generationen blivande Ă€ldre” eller vad man ska sĂ€ga. Kanske du ocksĂ„ Helmi?
      SjĂ€lv Ă€r jag 66 Ă„r och har börjat ta ut pension,samtidigt som jag har mitt företag sedan tjugo Ă„r kvar.Vid Ă„rsskiftet flyttade jag frĂ„n NordingrĂ„, dĂ€r min sjĂ€l finns i vĂ€rldsarvet, till Östersund, dĂ€r barn och barnbarn finns. Tanken Ă€r att jag nu ska göra en nystart med mitt företag, och jodĂ„, jag har fĂ„tt höra allt frĂ„n: Oh vad du Ă€r duktig, vilken kraft! till Men ska du inte vara mormor nu och pensionĂ€r? Vad Ă€r att VARA pensionĂ€r? Det sĂ€ger vĂ€l bara att jag har en viss ekonomisk ersĂ€ttning, sedan mitt tidigare yrkesliv.

      Det som jag tycker Àr intressant Àr mina tankar pÄ vad mitt företag nu ska innehÄlla. Vad vill jag göra, denna kvarvarande period i livet?
      Jag har tillsammans med andra skrivit en annorlunda bok, en facklitterÀr skönbok som heter FrÄgan Àr JA. Precis som Bodil tror jag att vi har en möjlighet med denna sista period i livet att UTVECKLAS och stÀlla oss mer existensiella frÄgor att reflektera kring. Det Àr inte en tillfÀllighet att bokens hemsida heter http://www.enforskningsresande.se Det Àr en sorts forskningsresa vi nu har att göra, var och en och tillsammans.
      Helmi – jag tycker inte heller att jag tillhör en grupp. Jag kan identifiera mig med vissa mĂ€nniskor som lever ett levande liv, men tror att man bara kan representera sig sjĂ€lv, förhoppningsvis i ett nytt perspektiv?
      Jag vill att skrivandet ska vara en del i min nya verksamhet. Jag började skriva om min barndom, för att barnbarnen skulle fĂ„ veta saker de inte vet. DĂ„ insĂ„g jag hur mycket jag sjĂ€lv inte vet en generation bakĂ„t. Nu skriver jag pĂ„ en roman(inte dokumentĂ€r)om Ådalen, en bygd med uppgĂ„ng och fall pĂ„ ett hundra Ă„r. DĂ€r finns mĂ„nga exempel pĂ„ en annan tids Ă„ldrande.
      En annan sak som jag funderar pĂ„ att lĂ€gga till verksamheten Ă€r att hĂ„lla i cirklar för vuxna/mogna/Ă€ldre mĂ€nniskor utifrĂ„n Bodils bok. NĂ€r horisonten flyttar sig tycker jag ger en bra bild. FörĂ€ndring – otrygghet – möjligheter – reflektion – personligt ansvar för det egna livet…
      En bra frÄgestÀllning som jag fÄtt av Bo Hollsten Àr denna: Hur gammal Àr jag för min Älder? NÄgot att reflektera över, och svaret förÀndrar sig över tid.
      Men vĂ„r tid Ă€r begrĂ€nsad – sĂ„ vi mĂ„ste anvĂ€nda den vĂ€l.
      MĂ„nga tankar, Anne-Sofie

      • VĂ€lkommen hit, Ann-Sofie,
        Det hÀr Àr faktiskt pÄ vÀg att bli en Àkta och spÀnnande blogg!

        Allt gott

        Bodil

  4. Hej, Anita,

    Det pĂ„gĂ„r ett delvis parallellt samtal under ett annat inlĂ€gg (det heter “Det kom ett mail till”), dĂ€r vi diskuterar det dĂ€r med acceptans av Ă„lderdom, passiv sĂ„dan eller riktad vrede… Kolla gĂ€rna dĂ€r ocksĂ„.

    DĂ€r skriver jag bl a:
    __

    “Det finns och fanns en rörelse som utgick frĂ„n USA och som hette ”People first”. Dess mest mĂ€rkbara avtryck var att den tvingade fram ett sprĂ„kbruk som tog avstĂ„nd frĂ„n beteckningar som ”en blind” eller ”en döv” eller ”en dement” – man skulle sĂ€ga ”en MÄNNISKA som Ă€r blind”, ”en MÄNNISKA som Ă€r döv”, ”en MÄNNISKA som Ă€r dement” – för att hela tiden pĂ„minna sig om att var och en av oss först och frĂ€mst Ă€r just en MÄNNISKA.

    Och eftersom det inte bara Ă€r tanken som styr orden utan ocksĂ„ orden som styr tanken, sĂ„ gör sprĂ„kbruket en stor skillnad. För oss alla. Ingen av oss ÄR först och frĂ€mst vĂ„ra vetenskaper eller vĂ„ra yrkesroller eller vĂ„ra Ă„ldrar – nej, vi Ă€r alla ”MÄNNISKOR som Ă€r 
”
    __

    Det Ă€r ju alldeles vĂ€ldigt bra att du inte vill acceptera dig som “jag, en gammal”. FortsĂ€tt att idka motstĂ„nd mot det. Du skall förstĂ„s vara ANITA med alla de egenskaper du har, inte bara den som Ă€r knuten till din Ă„lder. Att ha IDENTITETEN pensionĂ€r tycker ocksĂ„ jag skulle vara synnerligen mĂ€rkligt – det sĂ€ger ju ingenting, det kan inte bara en identitet/ ett yrke. Det blir sĂ„ konstigt nĂ€r man i tidningar ibland ser upprĂ€kningen Lennart, lĂ€rare, Anna, arbetsterapeut och Per, pensionĂ€r… Det Ă€r liksom ingen balans i det.

    SĂ„ visst Ă€r det enda rimliga att du ser dig som och presenterar dig som skĂ„despelare. Och varför i allsin dar skulle du sluta arbeta?! I en mailvĂ€xling i dag har jag haft ett samtal om hur det blir nĂ€r gamla mĂ€nniskor inte lĂ€ngre kĂ€nner sig rĂ€knade med och inte ens sjĂ€lva rĂ€knar med sig: “IdentitetsutplĂ„ningen kan gĂ„ snabbt nĂ€r omvĂ€rlden glesar ut (genom pensionering, förtida flyttning till mindre boende, etc), och har man tidigare fĂ„tt sin sjĂ€lvbild frĂ€mst via omvĂ€rlden, finns det kanske ingen hĂ„llpunkt kvar för vem man sjĂ€lv Ă€r. Utan en fast kĂ€rna blir man oerhört sĂ„rbar i sjĂ€lva sin existens, och jag tycker mig ha sett mĂ„nga mĂ€nniskor som liksom gĂ„r i stĂ„ nĂ€r de blir gamla, ja, redan vid 60+. Det Ă€r sĂ„ sorgligt – och sĂ„ alldeles i onödan. Vi andra kan se ett förĂ€ndrat utseende och ett annorlunda beteende men sjĂ€lva har de troligen fĂ„tt ett förĂ€ndrat inre, blivit av med drivkrafter och energi. Det Ă€r faktiskt ingen lycklig utveckling att anpassa sig till att BLI sitt pensionĂ€rskap och VARA det och bara det, dag efter da.

    Jag har ocksĂ„ lĂ€st Emmy Gut och Simone de Beauvoir och … – intressant och bra och viktigt för jĂ€mförelser, men deras böcker handlar om dem, inte om oss. Jag tror alldeles uppriktigt att vi mĂ„ste skapa nĂ„got nytt, inte bara var för sig utan ocksĂ„ tillsammans – vi ÄR en ny grupp. Givetvis Ă€r de grundlĂ€ggande pĂ„frestningarna till en del de samma som de var tidigare för Ă€ldre mĂ€nniskor (kroppens förfall, vĂ€nners död, sjukdomar, etc) – men Ă€ndĂ„ inte. Skillnaden ligger i att vi har sĂ„ i grunden annorlunda möjligheter att UTVECKLA OSS ocksĂ„ nĂ€r vi börjar bli gamla.

    SjĂ€lv blir jag GLAD av vad du skriver och ser dig inte alls som en egotrippad typ som inte “behövs”. Det dĂ€r med att vara behövd Ă€r bara alltför lĂ€tt att lĂ„ta sig duperas av utifrĂ„n det yttre med arbetskamrater, arbetsuppgifter, vĂ€nner, slĂ€kt – men existentiellt fĂ„r vi nog alla kĂ€mpa med om vi egentligen Ă€r behövda eller inte. SĂ€ger jag som har 5 barnbarn och med innerlig glĂ€dje Ă€gnar dem en massa tid och omsorg och pĂ„hittigheter. Och visst tror bĂ„de de och jag att vi behöver varandra – men egentligen Ă€r ju den behövdheten bara en omskrivning för detta mĂ€rkliga som kallas “kĂ€rlek”.

    Fint att du lĂ€ser “Vunnet och försvunnet” – livet Ă€r ju sĂ„ mycket mer Ă€n detta Ă„ldersspecifika, och jag vill inte utvecklas till “hon som skrev om att bli gammal”. Dels för att jag gjort och gör sĂ„ mycket annat. Och dels för att vi slirar fel om vi börjar diskutera Ă„lderdom och bara Ă„lderdom. Alltihop hĂ€nger ju samman med livet i övrigt. I boken Guld skriver jag bl a följande om kĂ€rlek:

    “SĂ„ mycket kĂ€rlek har upplevts, sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor har gett sig hĂ€n, sĂ„ mycket Ă€r skrivet. Men vad Ă€r egentligen kĂ€rlek?
    Eftersom det Ă€r sĂ„ svĂ„rt att ringa in, kommer lĂ€tt undanflykterna. Det finns ju sĂ„ mĂ„nga olika kĂ€rlekar, sĂ„ vad kĂ€rlek Ă€r gĂ„r kanske inte att sĂ€ga ut? ParkĂ€rlek mellan vuxna, kĂ€rlek mellan barn och förĂ€ldrar, allmĂ€n mĂ€nniskokĂ€rlek, kĂ€rlek till ett husdjur – har de överhuvudtaget nĂ„got gemensamt? Troligen, sprĂ„ket ljuger sĂ€llan.
    Kanske Ă€r kĂ€rlek att fĂ„ ge. Att fĂ„ ge förbehĂ„llslöst. Rent, vackert och enkelt. Men som allt absolut hĂ€nger det lĂ€tt upp sig. Skall du fĂ„ ge förbehĂ„llslöst, mĂ„ste mottagaren vilja ha förbehĂ„llslöst. Dessutom drabbas du kanske av tvivel: vill jag verkligen ge sĂ„ förbehĂ„llslöst? NĂ€r det förbehĂ„llslösa vacklar, vacklar kĂ€rleken sjĂ€lv.”
    ___

    DĂ€r nĂ„gonstans finns det nĂ„got som sĂ„ mĂ„nga missar nĂ€r de sjĂ€lva blir gamla eller i sin relation till gamla: precis som förr vill vi ju fĂ„ GE förbehĂ„llslöst. Det Ă€r ju det som Ă€r sjĂ€lva grejen – och nĂ€r vi gör det, funderar vi faktiskt inte ett dugg pĂ„ om vi Ă€r behövda eller inte.

    Jag gillar att du vill fortsĂ€tta att vara skĂ„despelare för att du pĂ„ det sĂ€ttet kan GE. Det kan du pĂ„ mĂ„nga andra sĂ€tt ocksĂ„, men det Ă€r dĂ€r du har nĂ„got speciellt att komma med. Och sĂ„ lĂ€nge vi kan GE, sĂ„ lĂ€nge vi kan kĂ€nna KÄRLEK, sĂ„ lĂ€nge har livet en mening.

    Allt gott

    Bodil

  5. Hej alla,
    Jag tror sprĂ„ket Ă€r vĂ€ldigt viktigt, hur vi presenterar oss sjĂ€lva. Förr var man ETT med sin yrkesidentitet, nuförtiden Ă€r det annorlunda, tankarna om att man inte ÄR sitt arbete har förĂ€ndrats, liksom att man inte ÄR sin Ă„lder,man Ă€r i första hand mĂ€nniska,sedan kĂ€nns det som att identiteten sitter i den sjĂ€lsliga kĂ€rnan, i sjĂ€lvkĂ€nslan. SjĂ€lv har jag vĂ„ndats över hur vida jag ska presentera mig som lĂ„ngtidssjukskriven, det finns en skuld i denna presentation, jag Ă€r lĂ„ngtidssjuksktiven pĂ„.grund av utmattningsdepression, vilket gör att jag har kĂ€nt mig som mindre vĂ€rd i samhĂ€llet,men min sjĂ€lvkĂ€nsla för detta börjar förĂ€ndras, tĂ€nker att jag ska presentera mig just som “samhĂ€llsutmattad” eller nĂ„got sĂ„dant just för att visa att vi alla Ă€r sĂ„rbara och ömtĂ„liga, vi Ă€r mĂ€nniskor, inte robotar. NĂ„gra tankar bara.
    Susanne

  6. Precis sĂ„ tĂ€nker jag ,Susanne! Det Ă€r viktigt att ta ett par steg tillbaka frĂ„n det man för nĂ€rvarande gör och kĂ€nna efter vem man ÄR. Gör och Ă€r Ă€r olika saker. Det kan skifta vĂ€ldigt vad man gör under livets lopp men det man Ă€r Ă€r som en kĂ€rna lĂ€ngst inne i en. Kul att du definierade det sĂ„!
    Det var nĂ„gon annan hĂ€r som vĂ„ndas mellan att vara “bara”mormor och pensinĂ€r eller ocksĂ„ göra nĂ„got eget. Jag har lite svĂ„rt att förstĂ„ den uppdelningen. Numera gör kvinnor bĂ„de och -Ă€r förĂ€ldrar och arbetar. Det Ă€r kanske dĂ€rför det tar emot att bara bli mormor och pensinĂ€r, man likstĂ€ller det med den gamla kvinnorollen, hemmafrurollen.Men inte sitter man still och lĂ€gger av göranden bara för att man fĂ„r sin inkomst som pension eller sjukpenning! Det synsĂ€ttet förstĂ„r jag inte. Man kanske blir till och med bredare i sina göranden nĂ€r man inte begrĂ€nsas av sitt yrkesarbete. Jag har lĂ€rt mig att inte se ner pĂ„ nĂ„gon- varken yrkesverksam eller icke. Vi Ă€r nĂ„got annat Ă€n vĂ„ra göranden. mvh PĂ€ivi

  7. Susanne, bara ett tillÀgg till PÀivis svar till dig: ofta hÄller vi pÄ med en konstig rundgÄng som förminskar oss allesammans. NÀr du tror att andra skall se ner pÄ dig för att du Àr lÄngtidssjukskriven, sÄ gÄr den tron runt inuti dig sjÀlv och gör dig mer undfallande. Och det kÀnner andra, och sÄ blir det hela till en sjÀlvuppfyllande profetia.

    Jag sÀger inte att du har fel i din kÀnsla att det finns mÀnniskor som ser ner pÄ sjukdomar, depressioner, svagheter. Men de allra flesta gör det INTE!

    Allt gott

    Bodil

  8. Tack Bodil och PĂ€ivi, nu blev jag oerhört stykt,och visst Ă€r det sĂ„, vi förminskar oss sjĂ€lva i olika nedĂ„tgĂ„ende spiraler hela tiden. Vi Ă€r inte bara “mormor, pensionĂ€r,sjukskriven, arbetslös, vi Ă€r ju mycket mycket mera Ă€n sĂ„, vi Ă€r fantastiska mĂ€nniskomirakel som har oerhört mycket att ge. StĂ€rkt i kragen blir jag av detta.
    Susanne

  9. Det blev jag glad för!

    Det blev jag ocksĂ„ i lördags pĂ„ ett 90-Ă„rskalas dĂ„ jubilaren inledde sitt tacktal med att sĂ€ga: “Jag Ă€r 90 Ă„r, och jag Ă€r fortfarande glad!” DĂ€r har vi nĂ„got att försöka leva upp till och se fram emot.

    Allt gott

    Bodil

  10. Hej PÀivi, om det Àr mig du menar, sÄ har jag uttryckt mig oklart. Jag beskrev tvÄ olika responser jag fÄtt pÄ min flytt och att jag nu gör en nystart i företaget. SjÀlv har jag inga problem att sÀga ja till sÄvÀl företagaren, författaren, mormorn, kvinnan mm i mig.

    Till alla: Men detta att vi förminskar oss sjĂ€lva. Det Ă€r det svĂ„raste jag mött under alla Ă„r i företaget. Att hjĂ€lpa mĂ€nniskor att se dolda resurser och förmĂ„gor hos sig sjĂ€lv – och mĂ„sta acceptera att de inte vill ta emot sina gĂ„vor frĂ„n livet, inte vill ta ansvar för dem – det har varit skrĂ€mmande. Givetvis gĂ€ller det Ă€ven mig sjĂ€lv.
    Nelson Mandela har uttryckt det sÄ suverÀnt:

    Det vi fruktar mest
    Àr inte att vi Àr otillrÀckliga
    VÄr djupaste rÀdsla
    Àr att vi har omÀtliga krafter
    Det Àr vÄrt ljus, inte vÄrt mörker
    som skrÀmmer oss mest

    TĂ€nker Anne-Sofie

  11. Nu blir detta bara funderingar, för jag har inte lÀst alla komentarer sÄ noga. Och jag har inte lÀst Bodils bok, den stÄr pÄ önskelistan till Tomten.

    NĂ€r jag lĂ€ser hĂ€r och dĂ€r, fĂ„r jag en del svar pĂ„ mina funderingar. För gĂ„r man i pension, sĂ„ dyker mycket upp, som man mĂ„ste Ă€lta och smĂ€lta. Men jag kom pĂ„ att tĂ€nka pĂ„ en mening en fru till min kollega sa för ett par Ă„r sedan, nĂ€r han blev förkyld: “Ja, han mĂ„r dĂ„ligt, men sĂ„ fĂ„r han vĂ€l lĂ„ta bli att kĂ€nna efter!”

    Jag har skrivit hĂ€r nĂ„gonstans, att jag har tagit upp Ă€mnet med kvinnorna, som deltar i min invandrarkurs. De kommer frĂ„n Thailand. Ingen av dem fattade, vad jag pratade om. Som Helmi skriver – att folk i Ryssland delas inte upp i Ă„ldersgrupper pĂ„ samma sĂ€tt. Jag fĂ„r ta upp Ă€mnet med mina skolkamrater i Prag nĂ€sta gĂ„ng jag kommer dit – de flesta har varit pensionĂ€rer i 12 – 15 Ă„r, för man har gĂ„tt i pension mycket tidigare (nu Ă€ndras det). Är det kanske sĂ„, att man inte bekymrar sig sĂ„ mycket och pĂ„ samma sĂ€tt, för dĂ„ Ă€r man fortfarande “ung” och man har en massa plikter och Ă€r nyttig och orkar, som underlĂ€ttas, nĂ€r man slipper gĂ„ till jobbet? Jag har faktiskt inte tĂ€nkt sĂ„ mycket pĂ„ mig som pensionĂ€r förrĂ€n jag började lĂ€sa och skriva hĂ€r, nu “kĂ€nner jag efter alldeles för mycket”, tycker jag. Är det bra? Ska jag lĂ€gga energi pĂ„ att kĂ€nna efter, om jag kĂ€nner mig gammal och inte behövd? Eller ska jag lĂ€gga energi pĂ„ att hitta nĂ„got MER att göra? (Vilket jag faktiskt gör, för det Ă€r min natur – precis som Bodil Ă€r ingen pensionĂ€r och inte gammal, för det har hon inte tid med). SĂ„ gammal blir jag först om 30 Ă„r, oavsett hur gammal jag Ă€r eller blir dĂ„.
    Min svĂ€rmor var 43, nĂ€r jag gifte mig med hennes son. Min mamma var 15 Ă„r Ă€ldre. Men nĂ€r man sĂ„g pĂ„ dessa tvĂ„ kvinnor, dĂ„ de trĂ€ffades en enda gĂ„ng pĂ„ bröllopet, sĂ„ var min mamma UNG och svĂ€rmor gammal. I sĂ€ttet, utseendet, vĂ€rderingar, hur hon stĂ€llde sig till livet och mĂ€nniskorna runt om, allt. Jag har nog Ă€rvt detta efter henne – att möta folk runt om pĂ„ ett ungt sĂ€tt Ă€r inte löjligt, om man inte lĂ„tsas vara ung (=klĂ€dsel och överdrivet ungomligt beteende mm). Det Ă€r TANKET som rĂ€knas.

    NĂ€r jag fyllde 60, fick jag Patricia Tudors bok om fjerde Ă„ldern.
    Och jag kÀnde inte igen mig. Jag var i den tredje.

    FortsÀttning följer, nu kallar plikten. Skönhetssömn? Ja, inte hjÀlper det till skönhet direkt, man man blir pigg.
    Jitka

  12. Hej, Jitka,

    Jag har nyss kommit hem frĂ„n Aix-en-Provence dĂ€r jag var pĂ„ uppmuntringsresa till Ă€ldsta barnbarnet som varit mycket sjuk i blodförgiftning men som nu Ă€r konvalescent sedan 3-4 veckor. Han Ă€r ung, han Ă€r stark, och han Ă€r garanterat inte van att kĂ€nna efter. Men nu har han ett nedsatt immunförsvar, drar pĂ„ sig en massa smĂ„sjukor och vet med sig att han SKALL kĂ€nna efter, SKALL vara observant pĂ„ sig sjĂ€lv och pĂ„ hur han mĂ„r. SĂ„ klart att han upptĂ€cker skavanker hĂ€r och obehag dĂ€r men han inser samtidigt att “förresten brukar jag ju vara trött i december…”.

    Det kan vÀl finnas en liknande svÄr balansgÄng mellan att Ä ena sidan fundera över sin Älderdom eller att inte alls tÀnka pÄ den. HÀr pÄ bloggen Àr det ju den som Àr temat, sÄ hÀr Àr det vÀl rimligt att vi just Àgnar oss Ät den. BetÀnker den. Och tankarna dyker förstÄs upp dÄ och dÄ, ocksÄ nÀr vi inte sitter hÀr och tÀnker. Men inte ens för mig som hÄller ihop det hÀr och försöker dra det vidare, steg för steg, utgör Äldersfunderingar huvudinnehÄllet i livet.

    Allt gott

    Bodil

    • Hej, Bodil,

      Hoppas ditt barnbarn blir snart helt ÄterstÀllt. För det Àr en helt annan sak att verkligen veta, att man mÄste tÀnka efter och skydda sig /sitt barn, och att Àngslas för att nÄgot hÀnder i fall jag inte Àr riktigt ordentligt försiktig, och missa nÄgot, som man skulle kunna förhindra. Och sÄ ett barnbarn! DÄ blir man riktigt orolig.

      Det jag tĂ€nkte pĂ„ var egentligen fortsĂ€ttning pĂ„ diskussionen, hur man ska planera sin framtid i den hĂ€r Ă„ldern (eller alla de andra Ă„ldrarna…). DĂ€r skrev jag, att jag inte planerar sĂ„ mycket, för det hĂ€nder alltid nĂ„got som vĂ€nder upp och ner pĂ„ allt och jag mĂ„ste fixa det, och jag vet, att jag klarar det. Det har jag lĂ€rt mig under hela mitt liv. Ingenting blev, som jag trodde. Det mesta blev mycket bĂ€ttre.

      SÄ det Àr den balansgÄngen, som du skriver. Inte ens den Àr likadan för alla. NÄgon trampar pÄ linan modigt och rakt fram, en annan kÀnner försiktigt med foten och grubblar, om den hÄller.

      Jag lÀser allt möjligt om allt möjligt, för ATT VETA och vara informerad, ifall jag behöver vara informerad och veta. Kanske Àven för andras del.

      Jag diskuterar allt möjligt, för att byta/vĂ€cka nya tankar, kolla, om jag har fĂ„tt nĂ„got helt om bakfoten, om jag kan göra nĂ„got annat, eller nĂ„got över huvudtaget, planerar en del, och litar pĂ„, att jag fixar det. För jag skaffar mig kunskap, hur man gör. PĂ„ den hĂ€r bloggen har jag lĂ€rt mig en massa: nytt, annat, om mig sjĂ€lv, om andra. Jag har “kĂ€nt efter”. Jag har mĂ€rkt, vad i alla fall JAG ska /kan udvika att kĂ€nna / Ă€ngslas för.

      Jag vet, hur viktigt det Àr att jobba pÄ, att allt blir bÀttre för alla.

      Men jag tĂ€nker inte kĂ€nna efter sĂ„ mycket att jag blir paralyserad. Jag ska plocka det bĂ€sta jag hittar (det rĂ€cker till alla, för det Ă€r kunskap, som man kan dela med sig). Det bĂ€sta för mig, som passar mitt utgĂ„ngslĂ€ge. Jag ska inte kĂ€nna efter sĂ„ att jag riskerar att ligga sömnlös och grubbla “tĂ€nk om…”. Vi vet inget om vĂ„r framtid. Jag kan leva sĂ„ pass frisk tills jag blir hundra, eller sĂ„ fĂ„r jag plötsligt hjĂ€rtproblem, som min bĂ€sta svenska vĂ€ninna igĂ„r, hemma hos mig. Hon som flyger och far och gör en massa och inte …. plötsligt svimmade mitt pĂ„ mitt golv.

      Som sagt. Det kan hÀnda mig ikvÀll, eller det behöver inte det. Hon mÄr bra idag, det var blodtrycket och hjÀrflimmer.

      HÄller tummarna för ditt barnbarn!

      Jitka

      • Hej,

        Med barnbarnet Àr det sÄpass bra att tankarna pÄ honom inte blockerar ut allt annat.

        Det gör skillnad. För Ă€ven om man vet att ORO INTE LÖSER NÅGRA PROBLEM, varken i förtid, under tiden eller efterĂ„t, sĂ„ kan oron ta en jĂ€tteplats nĂ€r den sĂ€tter klorna i en. En plats som inte Ă€r förhandlingsbar eller ens möjlig att reflektera kring utan som den bara sjĂ€lvsvĂ„ldigt blockerar.

        Allt gott

        Bodil

LÀmna ett svar till Anita König Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats anvÀnder Akismet för att minska skrÀppost. LÀr dig hur din kommentardata bearbetas.