Att börja med och att sluta med
Av boken “The clock of the long now” (som jag berättar om i “När horisonten flyttar sig”) framgår hur inställda vi är på just mellanlägen av snabbhet medan vi missar allt det andra: det riktigt snabba hinner vi inte märka och det riktigt långsamma är vi också blinda för. Men i lagom-området är vi mästerliga på att notera det nytillkomna och ibland också det nyförsvunna.
För att märka det långsamma behöver man göra jämförelser över lång tid. På Kiviks marknad i förra veckan lodade jag runt tillsammans med en 19-åring mellan karamellstånden, bondfångarna, slöjdalsterna, sillmackorna, tygerna och de öronbedövande utropen. Och plötsligt blev jag så blixtmedveten om hur han inte längre vill åka karusell, äta spunnet socker, köpa TV-spel eller serietidningar eller något av allt det andra som växlat genom åren – jag gissar att vi varit där sisådär 16 gånger. Vartenda år har det tillkommit nya intressen, men lite i skymundan har andra försvunnit. Inte har jag tänkt på det år från år, men nu var den samlade effekten slående.
Så vad kunde vi då göra ihop i år, utöver de vanliga fynden från livrem till magisk borste? Jo, vi hittade också fram till ett spex-tält med en trekvartsföreställning om äpplemust från Österlen. Lite allmänt småmysigt var det och inte hade vi en endaste tanke på att också under dessa 45 minuter ändrades vi själva lite smygande…
Allt gott
Bodil
Hej,
Jag har varit på en österrikisk alpresa och försökt för första gången i mitt liv åka kollektivt till något. Vad som slog mig där var att guiderna var unga och de guidade minst övermedelålders. Jag reagerade på upplägget då guiderna hade sin föreställning om vad som skulle hända och vad som skulle vara intressant och vi lite äldre hade annan synvinkel, förstås. Resan över dagen till Venedig var i stort sätt utan kisspauser för unga tjejer springer inte stup i kvarten på toa eller äter vätskedrivande eller har urinlägage. Alla ,ofta första gången i en sådan situation, skulle klara sig själva i en italiensk mackfik: man betalar på ett ställe, hämtar kaffet på ett annat och går ut på ett helt annat ställe än där man kom in. Unga orienterar sig snabbt och är så internationellt skolade. En man kom tillbaka till bussen SÅ förbannad och skulle aldrig mer besöka det stället. Vi hade 20 minuter på oss.
Guiden lärde oss att Italien på 30-talet hade så hög arbetslöshet liksom Österrike så man satsade på vägarbeten osv. Vi äldre vet nog precis hur det var-också i Tyskland. Men för guiden var det ny och spännande kunskap.
Det är inte lätt att sätta sig in som 20- och 25-åring hur en 70-åring tänker och fungerar.
När vi vandrade så vandrade vi från start till mål utan sittpauser, fikapauser eller dylikt. Det var att komma till målet som gällde. Jag saknade den lite äldre och mer inkännande guiden. Seniorguiden. Det kan inte vara den fysiska styrkan hos dessa unga vuxna som gör att man just anställer dem till sådana jobb för äldre skulle också vandra och komma fram. Det är en felaktig föreställning vad dessa rara unga tjejer och killar är och vad äldre inte är som styr. Lönen kanske också.
För övrigt fastnade jag i att observera oss äldre i sådana här situationer, särskilt oss kvinnor. Jag säger som min syster i Finland som åkte till Himalaya når hon fyllt 50. Medresenärerna är mer att se och uppleva än resmålet! Vad är det som gör att vi måste försöka vara så fysiskt starka och aktiva som yngre är. Vad är det som gör att jag fick springa efter en 72-årig medresenär nerför backarna när hon skulle visa sig fortfarande vara alert och ung. Varför måste vi hela tiden vara något vi egentligen inte längre är? Jag har i alla fall slutat färga håret. Det är nästan spännande att se vad som kommer fram. Det behövs en ny indetitet till den äldre kvinnan- något som inte är en efterapning av den yngre kvinnan. Inte heller en miss Marple eller ngt liknande. mvh Päivi som skriver denna dag då Norge drabbats en man som borde ha upptäckts för länge sedan av rättpsykiatrin.
Hej, Päivi!
Intressant, skrattretande – och samtidigt lite tragiskt, det du beskriver. Unga guider som skall lotsa gamla resenärer, aldrig gamla som lotsar unga. Unga skådespelare som spelar gamla, aldrig gamla som spelar unga. Det stora undantaget finns i skolan där det brukar vara uppenbart att de unga sällan kan tillräckligt mycket för att ha något att undervisa om.
Fast det blir ju sällan rätt i skolan heller eftersom lärarna inte kan hänga med i och knyta an till de ungas spontana associationer. Det helt ålderssegregerade mellan ledare och auditorium fungerar ofta dåligt på båda hållen. Ändå är det så lite som behövs. Tänk om er guide hade varit mogen nog att kunna berätta det hon visste men samtidigt SETT er sådana som de människor ni är och FRÅGAT er lite då och då, exempelvis om arbetslöshet förr i världen. Oj,vad ni då hade kunnat berätta, så mycket ni hade kunnat lära av varandra, så mycket ni hade fått att samtala om – och så mycket guiden hade lärt sig.
Om du som jag har glädje av bilder som kan lockas fram gång på gång skulle du kanske bläddra fram till Stenmarkbilden med “I varje grupp fanns det någon som förde befäl över utsikten”…
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och Päivi!
Lite av tankarna om gammal kontra ung har jag talat om med en del av ungdomarna som kommer och hjälper mig från hemtjänsten ( när dom i sällsynta fall får lite tid till samtal).
Den vanliga tanken om mentorskap är ju att unga får kunskap från äldre men jag har märkt på senaste tiden att en del av de unga kan vara som mentor till mig i vissa fall. Det senaste var ett givande samtal om de allra senaste vistexterna som jag tycker är lite svåra för mig att förstå.
Jag är ingen bakåtsträvare eller har svårt att ta till mig moderniteter men jag fastnade lite på texten “Mikrofonkåt” så jag frågade en av de unga om betydelsen av ordet kåt har ändrat innebörd från att, i min syn och ordlistan, betyda kättjefull till ett mera allmänt att vara sugen på eller intresserad av och det är tydligen så bland de yngre.
Annat som vi diskuterat är lite om klädstil och sättet att bära kläder. När jag var ung hette det att man skulle vara hel och ren. Numera ser man ofta (tillverkade)trasiga kläder och ett modeuttryck är att byxorna sitter nerhasade på halva rumpan.
När jag frågar varför det ser ut så säger de att “det ska vara så” och då brukar jag ställa ännu en fråga “vem har sagt det” och då får jag inget bra svar.
Detta är bara några tankar om ett av många intressanta och viktiga ämnen att diskutera.
Hälsningar från
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
Ja, visst är det så att det är de unga som kan introducera oss i ungdomskulturen och vi som kan introducera dem i vad vi har hunnit lära oss och vara med om. Sedan vill människor dessvärre inte alltid lyssna på varandra över generationsgränserna och det är då som det blir så inskränkt, för då tror ju båda parter att det bara är de som har “rätt”.
Allt gott
Bodil
Hej!
Lite om rörelsehinder och vad man kan göra trots det.
Ska försöka komma med ett eget svar till frågan från Helmi Jönestam ”möter inte du också den gruppen som säger att de gjort sitt”.
Kanske jag är lite miljöskadad efter 30 år i entreprenadbranscher, 20 år som anställd och 10 år som egenföretagare?
I Lördags (30 Juli) var jag på Senorendagen, vilket i första hand är en träffdag för oss som har någon anknytning till ön Senoren i Karlskrona östra skärgård. Jag gick sex år i folkskola där från 1943-49.
Numera har det blivit ett stort evenemang med många besökare , till en del beroende på uppmärksamheten i massmedia för några år sedan då det kom upp frågan om att få servera hemlagade kroppkakor i tält. Det blev lyckligtvis godkänt och en stor inkomstkälla för samhällsföreningen (där jag har varit sekreterare i några år).
När jag var där träffade jag en kamrat till min syster och hon gjorde mig riktigt glad genom att säga”jag vet ingen som du, som ser bara möjligheter och inga hinder”.
Bakgrunden till min glädje för det är att jag numera är mycket rörelsehindrad på grund av en polioskada som jag genom duktiga sjukgymnaster och bra vård (och mycket egen energi) på Vanföreanstalten i Helsingborg ett par år på 1950-talet lyckades övervinna och gav mig styrka att arbeta med krävande yrken bl. a. som bergborrare och kranförare i byggnadsindustrin.
När jag var fyllda 66 år började jag få lite konstiga neurologiska besvär som inte gick att sätta diagnos på förrän forskningen hittade ett sammanhang med polioskadan och senare satte diagnos post-polio-syndrom.
Det innebär en ständigt avtagande rörelseförmåga.
I dag har jag bara en riktigt bra fungerande högerarm, går alltid på hjul men kan stå på benen (viktigt när jag som envis gubbe ska stå och pinka *L*) men inte flytta dem stående.
Vänster arm har jag (avtagande) rörelseförmåga enbart i handen.
Nu känner jag mig gnällig men det beror på att jag vill förklara min bakgrund.
Jag har bra hjälpmedel, manuell rullstol inne, el. rullstol utomhus och lite hemtjänst, färdtjänst m.m. så jag känner mig inte hindrad att delta i föreningsarbete , läsa och skriva egen blogg och att få vara med här.
Jag har även hobbyverksamhet med att slipa och polera stenar och tillverka smycken med silver, måla lite med olja, akvarell och senast acryl.
Allt detta har jag börjat med som pensionär när min månadslön kommer utan att jag behöver göra någon som helst insats själv.
Eventuella hinder sitter i att inte ha tillräcklig kunskap om hjälpmedel och att använda dem utan att det känns besvärligt.
Det känns fortfarande inte ”att jag har gjort mitt”.
Hälsningar
Roland i Lyckeby.
Hej, Roland,
Du skall verkligen inte behöva “känna dig gnällig” när du rakt upp och ner berättar om vad som inte fungerar – om du är utan hjälpmedel. Men så är det ju inte längre: nu är det du OCH dina hjälpmedel som tillsammans tillvaratar möjligheter och bemästrar. En del av de hjälpmedel som du använder (och fler därtill) kommer att bli vanliga också för många äldre människor utan postpolioproblem – och detta är en av anledningarna till att situationen för framtidens äldre blir en annan än vad den var för gårdagens.
Det hörs på långt håll att du inte “har gjort ditt” än. Inte på länge!
Allt gott
Bodil
Päivi undrar över varför vi äldre måste vara lika fysiskt starka och aktiva som yngre är. “Vad är det som gör att jag fick springa efter en 72-årig medresenär nerför backarna när hon skulle visa att hon fortfarande var alert och ung. Varför måste vi vara något vi egentligen inte är? skriver Päivi.
Ja, vad och hur är vi egentligen? Tänk om några av oss 72-åringar fortfarande är både friska och starka och fortfarande håller på med “ungdomligheter” som löpning och utförsåkning bara för att nämna ett par exempel.
Själv är jag 72 och är mycket glad och tacksam för att min kropp gör vad jag vill, att jag kan röra mig lätt och snabbt både uppför och utför. Det kunde ha varit min rygg du följde, jag älskar att springa, och jag gör det för min egen skull inte för att framstå som ungdomlig. Jag mår så gott! Men – jag är mycket medveten om att min rörelsefrihet av olika orsaker när som helst kan begränsas. Vill jag tävla kan jag göra det när jag springer Lidingöloppet K70. Den klassen kom till så sent som för två år sedan. En av grundtankarna i Bodils bok är ju att det som knappt var tänkbart att göra för den förra generationen är det nu beroende på faktorer som nya medicinska upptäckter,osv. Något som även Lidingöloppsarrangörerna har insett!
Att göra oväntade upptäckter är roligt. När vi letade efter en badplats igår hittade vi dessutom en skulpturpark som vi inte kände till. Serendipity!
När jag lyssnar till alla dessa hälsoråd, tycker jag att de inte så sällan kokar ner till ett enda: RÖR PÅ DIG! Och det inte bara för att hålla kroppen igång utan också för att hålla hjärnan igång. Mycket tyder på att fysisk rörelse är väl så viktig för bibehållna och utvecklade hjärnfunktioner som exempelvis korsords- och sudokkulösningar. Och så ger det ju också en massa välbehag som direkt återkoppling: man kan bli av med stress, man sover bättre och åtminstone jag känner mig alltid gladare efter ett springpass. Och så känns det som om jag tänker bättre…
Barn och de flesta unga hittar många fler anledningar att röra på sig än vad äldre gör – troligen behöver vi därför våra promenader och springturer i allra högsta grad. Kroppen är ju ett äkta vanedjur, och det som inte sker spontant, kan man ofta vänja den vid. I Beijing ser man på många ställen något som man skulle kunna kalla “lekplats för äldre”. Ja, de ser ut precis som lekplatser – men de är till för gamla människors gymnastik. En och annan sådan har kommit till i Sverige också – själv har jag dock ingen koll på hur attraktiva de blivit. Men i Beijing där man är mer van att utöva sin morgongymnastik mm tillsammans är dessa gymnastikredskap (tänja, sträcka, vrida, spänna, lyfta,…) synnerligen väl använda (och inte ens jag kunde låta bli…).
Allt gott
Bodil
Hej igen!
Kanske en del av att ”jag inte har gjort mitt” beror på att jag har tagit till mig, Rör på dig!
Har en träningsmaskin ( Moto med) som jag kan använda sittande i rullstolen. Den är med pedaler som en cykel och med en display som visar körsträcka, tid och förbränd energi. Den kör jag minst en mil varje dag, och det tar c. a. 40 minuter. Tränar även lite armrörelser liggande varje dag.
En värdefull vana, som jag tror, gör att jag inte använder några mediciner för blodtryck och andra krämpor som brukar höra till åldersförändringar.
Roland i Lyckeby.
Det är troligen en av framsidorna på att du i (minst) två faser fått jobba med din rehabilitering att du under tiden har lärt dig vad det betyder att hålla igång kroppen. Själv hör jag till dem som tror på att rörelser framför allt hjälper till att hålla i schack alla dessa inflammationer som ständigt pågår utifrån vår växelverkan med alla mikroorganismer. Genom något så enkelt somatt röra på sig kan man hjälpa sitt immunförsvar att bli lite mer effektivt. Och det behövs mot alla inflammationer i ådror och muskler och leder och nerver och hjärna och … Att de befinner sig på rimlig nivå kan bl a visa sig genom ett gott blodtrycksvärde. Ja, konstigare än så behöver det inte vara.
Och så är det ju samtidigt så belönande genom att man direkt kan känna att man mår så bra!
Allt gott
Bodil