Tre Almedalsförslag

ATT horisonten flyttar sig när man blir gammal i en ny tid

HUR kan vi möta det, individuellt och tillsammans

– i självbilder, omvärldsbilder och normer?

– i vardagsliv och retorik?

– i forskning och verksamhetsförändringar?

– i  kultur och samhällsbyggnad?

Förslag 1. Skapa ”Horisontrådet”.

Allt fler människor känner ett främlingskap inför en 100%:ig pensioneringsomställning från den ena dagen till den andra. Att hitta en identitet i själva pensionärsskapet tar också emot. Det är så mycket som ändrat sig från den tid då arbete mest var förknippat med pina. Det är det inte längre. Då är kanske inte heller icke-arbete längre det samma som icke-pina?

Jag föreslår att vi skapar ett ”Horisontråd” (arbetsnamn) med muskler ungefär som Trygghetsrådet. Det skall kunna hjälpa till med att visa på möjlighetsrymder, kanske rentav från det man är 50 år, genom att:

– De intresserade får en ärlig chans att nyorientera sin arbetsinriktning, kanske inte bara en utan flera gånger, så att den bättre passar in på den man nu blivit, inte främst på den man tidigare varit.

– Det sker en uppluckring av pensioneringsdogmens fixering vid  datum och heltidsarbetsnedläggning från den ena dagen till den andra.  

– Nya arbetsformer börjar provas som inte bara räknar heltid eller deltid eller timmar utan mer riktar in sig på resultat. Vilken tid arbetet tar är då underordnat, och ansvaret för kvaliteten kan man i allt väsentligt själv ta när man varit med ett tag. Och det har man ju.

– En uppföljande forskning från första stund som fångar intresset för dessa nya arbetsformer och ringar in tidiga mönster i vad som är attraktivt (och varför) och hur detta kan utvecklas. Man kan faktiskt inte veta förrän man har provat. Men omöjligt är det inte att Horisontrådets blotta existens kan bidra till att den reella genomsnittliga pensionsåldern ökar. Det kan rentav vara ekomoniskt oförsvarbart att låta bli att prova det i vår tids demografiska förskjutningar.

Förslag 2. Utveckla äldrelärandet och äldrepedagogiken.

Dagens äldregeneration har inte bara en bättre utbildning än tidigare generationer utan fortsätter (som de) att lära sig livet ut. Som gammal varken kan eller vill man värja sig mot att kunskaper och erfarenheter från tidiga årsringar växelverkar med senare. Utvecklingen handlar både om avlärning och nyinlärning, omlärning och integration. Det gamla ger inte bara en erfarenhetsbakgrund till det nya utan det nya medverkar också retroaktivt genom att kasta nytt ljus över det gamla och på så sätt omforma det.

Vi äldre är de enda i vår samtid som inte förväntas reagera blixtsnabbt på nyheter. Detta ger oss ett övertag eftersom vi kan tillåta oss ställtid för att komma fram till något utöver rena ryggmärgsreflexer. Den nya tidens visdom behöver inte som den tidigare vara svåråtkomlig och undangömd – internet ger alla ett bra spridningsmedium och är den plats där unga och medelålders kan dra nytta av äldre utan att uppleva sig vara förtryckta av tidigare generation.

Som gammal blir man mer noga med tiden. Känner igen och förkastar sådana blindtarmar som man redan varit inne och vänt i samtidigt som man är beredd på att lägga mycket tid och tålamod på sin intressesfär. Men man är inte beredd att leka med ständiga nyheter bara för det nyas egenvärde.

Det pågår just nu en explosionsartad utveckling inom äldrelärandet. Den behöver mötas genom att också omvärlden börjar intressera sig för en utveckling av de utvecklande delarna av åldrandet:

– först en nymornad insikt i att det omfattande storskaligt äldrelärandet pågår överallt. Människor blir äldre än tidigare och har större möjligheter än förr att också som gamla fördjupa sina tankar. De nya möjligheterna är i allt väsentligt konsekvenser av sådana medicinska och teknologiska framsteg som förbättrat syn-, hörsel- och rörelseförmågor, gjort att man numera slipper ha så ont och också medfört att människor bättre kan kommunicera på avstånd.

– en relevant äldrepedagogik – en som stöttar lärandet hos alla dessa självständiga och självtänkande människor, inte bara med sociala utan med individuella förtecken.

– en medicinsk forskning inriktad på inte bara den ständiga degenereringen i gamla hjärnor utan också på den ständiga regenereringen. Forskningsbelysning av regenereringen/ äldrelärandet kan få som bieffekt att äldre människor själva blir mer observanta på vad de faktiskt kan idag och som de inte kunde i går. Vad de alltså lärt sig. En sådan uppmärksamhetsförskjutning kan i sin tur leda till att man lär sig ännu mer av det komplexa. Som det nu är, lägger äldre mest märke till sin glömska av detaljer: alla dessa namn och sifferrader som är som bortblåsta från den ena stunden till den andra. Sådant är bara alltför lätt att mäta samtidigt som det egentligen inte är så viktigt (det finns datorer och man kan ju skriva upp…). Detaljglömskan bör inte få dra uppmärksamheten bort från det komplexa lärande som nu firar sina förstagångstriumfer i den stora skalan.

–  nya kultur- och samhällsinitiativ för att dra nytta av detta äldrelärande – å kulturens och samhällets vägnar.  Vad är det som bara gamla kan komma på men som kan vara av värde också för andra?

Förslag 3. Tillvarata det longitudinella på nya sätt

Det är inte längre unikt att en 65-åring kan ha en tredjedel av sitt liv framför sig. Hennes årsringar hinner därmed inte bara bli fler än hennes föräldrars utan får också längre tid på sig att växelverka inbördes och på så sätt förädlas.

Åldrandet handlar alltså inte bara om en nedräkning utan också om en uppräkning. Den samlade utvecklingen över tid, det longitudinella, själva filmen, blir då viktigare än summan av alla blixtfotografier och transversella jämförelser i stunden.

Detta har konsekvenser för:

–  hälso- och sjukdomsbegreppen. Multisjukdomar lika väl som multihälsor hinner uppnå fler och annorlunda kombinationer. Det blir därför allt viktigare att försöka följa och förstå individen över tid snarare än hennes enskilda åkommor i stunden. Hit hör också hur det är att bli gammal med olika funktionsnedsättningar. Hur påverkar exempel dyslexi eller ADHD eller Aspergers syndrom äldreblivandet? Metodiskt kräver sådana frågor att man gör gedigna och omfattande longitudinella fallstudier – inte med de dubbelblinda testernas kontrollgruppsmetodik utan med varje individ som sin egen ”kontrollgrupp”. Resultaten behöver inte bli varken ovetenskapliga eller oanvändbara, men de kräver att en annan paradigmatisk syn får komplettera den idag totalt förhärskande. 

– människosynen i dess helhet. In/divid, not to divide, inte att dela, står under normala förhållanden för samma odelbarhet som vad fysikens ”atom” gör. Ecce homo, Se männniskan, är i sin longitudinella bemärkelse viktigare än någonsin.

– kvalifikationsbegreppet. Det är inte rimligt att ett CV med en grundexamen och sedan kanske 30 års arbetslivserfarenhet därefter betraktas bara som summan av sina delar. Det relevanta är givetvis vem individen förmått utveckla sig till genom denna kombination och vart hon är på väg.

– forskningsinriktningarna. Hur skall forskningen nyorienteras för att bättre belysa de longitudinella mönster som vi alla bär med oss?

Själv vill jag medverka till att den s k äldrefrågan i hela dess mångfald aktualiseras hos alla och hamnar på dagordningen i samhällsdebatten (inte bara på dess eländessida). Och att den stannar kvar där under åtminstone 10 år framåt. Det behövs nu en uthållighet i ett genomgripande omtänkande så att vi inte faller till föga för skenlösningar i tron att ”detta var det hela”.  En sådan uthållighet har vare sig samhället eller media idag – den måste vi själva hjälpa till med!