Samtliga kapitelsamtal

• Rune

20 februari, 2011 at 08:55 · Svara · Redigera

Det skall bli spännande att få se reaktionerna på din bok, så har jag tänkt ända sedan jag fick ditt manus. Det här var ju ett bra sätt, hoppas att det blir många som kommer med sina funderingar och idéer.
Jag skall väl själv också försöka.

• Hoola Bandola | Dunderbackens blogg

20 juli, 2011 at 08:44 · Svara · Redigera

[…] Bodil Jönssons Bloggar. ”I en nygammal tid”, där hon har lagt ut kortfattade sammanfattningar av kapitel av sin senaste bok, ”Om att bli […]

• Päivi

25 augusti, 2011 at 09:54 · Svara · Redigera

Jag har flyttat hit i debatten. Bodil säger: vi finns också, vi som tillhör denna nya fjärde ålder, som inte funnits tidigare, något positivt. Jag har möjligheten att utifrån min släktforskning att se att mina släktingar på 1500- och 1600-talet blev runt 90-år. Tänk er då när den så kallade lilla istiden härjade och skördarna blev noll. Folk hade inget att äta och det försvann så mycket folk pga svält ocg sjukdomar. Då levde Rissanen till 90! Nu under efterkrigstiden har vi haft det mycket svårare. Nu lever vi till 75.Det var då som sockret och kedjerökningen och industrialiseringen kom. Här i Sverige som i övriga välfärdsvärlden har vi en fetmaepidemi. Tänk att de har till och med socker, dvs sirap i brödet, brukade min mamma säga om svenskarna när de fick matpaket efter kriget. I Finland åt mad råg, lingon och vilt.
Jaha, nu skall M-magasinet som jag råkade kalla för Mupparna och Bodil åka till Finland. Hoppas att ni går i land också. I Finland har man inte träffat på denna 100-årings fenomenet, att så många fler skulle bli så gamla nu. De är fortfarande i efterkrigstiden och har inte hämtat sig i de åldergrupperna riktigt. Vi kanske får en klimatkatastrof som kommer att göra livet annorlunda. I programmet Korrespondenterna som går att se i svt.play beskrivs många olika sätt att bli gammal i världen. Många bra ideer, men jag gillade inte robotarna i Japan.Efter att origrammet gjordes hade Japan sin katastrof med tsunami och kärnkraft. Så lät kan livet vända. Jag oroar mig vad Gadaffi tänker hitta på .Samma dag som jag fyller 59 spås världen gå under säger inkaindianerna bl.a. Alltså inga bra vibbar. Men titta på Korrespondenterna om du inte ha gjort det ännu. Där kommer Bodil att känna igen sin fjärde ålder i USA.

• Bodil Jönsson

26 augusti, 2011 at 01:50 · Svara · Redigera

Fantastiskt med 90-åringar på 1500-talet. När jag själv backar, om ock inte så många generationer, finns det gott om kvinnor som dog när de var 35. Med många barn och ständigt ett nytt på väg hade man det inte lätt.

F n finns det många kulturer med mycket skarpare brott än hos oss för relationerna mellan gamla och unga. Kanske hör Japan till de kulturer där omsvängningen skett snabbast, både i arbetslivet och i generationsrelationerna. Företaget man arbetar på är inte längre de flesta japaners självklara nav – men inget annat har kommit i stället. Och man vill inte längre – så som man gjorde nyss – ta hand om sina gamla föräldrar. DÅ blir det turbulens och ett sökande. Det kommer säkert att landa i en ny balans, men vägen dit är inte lätt.

Jag ler lite när du hänvisar mig till att känna igen mig i USA. Nej, där och i deras åldersförnekande är jag verkligen inte hemmastadd. Jag är ju GAMMAL.

Allt gott

Bodil

• Päivi

26 augusti, 2011 at 02:36 · Svara · Redigera

Nej, nej! Jag menar inte en sådan amerikansk pensinär! Herregud. Nej, men om du skulle vilja se programmet på svt.play så skulle de amerikanerna det handlar om är äldre kvinnor som är samhällsengagerade, pigga och friska.
Ja, ¨kunskap om just de äldsta på min farmors sida är om män. Det är så tidiga uppgifter så det var nän och pojkar över 15 som registrerades i olika sammanhang. Men senare kan man också se att de kunde ha tre fruar under sin levnadstid och sammalgt nio barn. Så var det på den tiden. Nu är det kvinnorna som överlever. Men om jag nu kommer som ett ursprugsfolk ungefär som indianerna. De har sådana gener att de klarar de svåra tiderna bättre än det moderna samhället. Eller som andra asiatiska folkgrupper som går under så lätt när de börjar med den västerlänska livstilen.
Om vi skulle leta efter mönster så är du ,enligt vad jag kan se, mest ute efter en upprättelse när det gäller människor över 65 och som fortfarande orkar och är friska. De som antas ha 30 friska år framför sig vill du skulle inte buntas ihop med de andra som är redan på väg till en annan tillvaro. Jag förstår! Päivi

• bodil

26 augusti, 2011 at 03:09 · Svara · Redigera

Ja, du, jag vet aldrig riktigt på förhand vad jag är ute efter – jag är en sådan där ständig spanare (vad syns i backspegeln just nu som jag inte gick att se i går?). Men visst har du rätt i att jag först och främst tycker att man skall dela upp. Det är lite som med läkemedel – det blir lätt så att man buntar ihop människor och får en statistisk effekt på en totalgrupp men för den enskilda människan eller den enskilda gruppen är det ändå ett antingen-eller som gäller.

JA, man bör vara försiktig med att se ålderdomen som EN 30-årsperiod. Jag har ingen aning om hur jag blir som 99-åring, men inte kommer jag att vara som jag är nu som snart 69.
JA, jag menar att tankarna kring den utvecklande delen av åldersomen är det minst utvecklade. Men jag vill absolut inte med det ha sagt att vi bara skall rikta uppmärksamheten på det friska och förneka det degenererande i att åldras, och jag vill inte ett ögonblick bortse från samtida vårdbehov eller förneka att vi själva kommer att bli skröpliga.
ETC.

De mönster jag sedan letar efter ligger inuti det uppdelade. Ger man sig på alltihop kan man inte se träden för bara skogen…

Allt gott

Bodil

• Björn Engholm

30 augusti, 2011 at 05:55 · Svara · Redigera

Hej Bodil Jönsson! Du är en av de få som har tankar som går fram till mig. Det kan bero på att de känns BEkanta. Ändå läser jag dig aldrig – förrän här. Dina framställningar, hörda som hastigast genom etern, skulle kunna locka till att veta mer om dig. Likt eller olikt är egentligen frågan, men jag vet att jag inte helt håller med dig, men jag är absolut ingenting. Du har en horisont skapad genom ett akademiskt varande medan jag är motsatsen och hävdar detsamma. Ut eller inbildning må vara, att ordet och språket är förutsättningen för att kunna tillgodogöra sig ett högre tänkande stämmer inte.

Du skriver om släktforskning. Men varför kallar du det inte för personforskning? Släkt är en egoistisk titthålsstudie medan personforskningen är större. Visst allt kan vara egoistiska BEhov.
När horisonten först förändrade sig och riktigt påtagligt för mig var jag bara 5 månader gammal. Detta enligt vedertagen åldersbestämning, tiden till trots så minns jag det ännu i detalj och funderingarna fast jag då varken hade möjlighet att uttrycka det med ord och i en framställning. Avsaknaden av detsamma kan istället vara en tillgång. När jag senare fick ord och språk så upptäckte jag att ingen förstod mina frågor för att de jag frågade var för BEgränsade. Samma med den akademiska världen – den är begränsande. Du verkar dock haft förmågan att kunnat behålla en självständigt tänkande – vilket går fram!

• Björn Engholm

2 september, 2011 at 02:22 · Svara · Redigera

Tack BJ för ditt svar! Respekterar dina erfarenheter och akademiska värden och förordar inte orationell autodidakti.
Mitt syfte med mitt inlägg är bara att öppna de stängda perspektiven och horisonterna och tillägga den elfte (?)tanken om tid och intelligens. Ord och språk formar så klart förhållningssätt kring detta. Generella slutsatser från den akademiska världen saknar ofta rätt mycket insikter från start och måste då ifrågasättas och så här också. HG begränsade intelligenserna till 7 medan andra utökat dem till 10. Det må vara så eller ej men den intelligens jag huvudsakligen använt mig av vid svår problematik har varit att sova på saken. Så vaknade jag som barn och visste att så gick läsningen till och kunde direkt läsa och så fortsatte det genom livet, fast då måste jag direkt rusa upp och skriva ned allt innan det var borta. Detta är givetvis ingen generell intelligens och inget som kan föras över till vad du anser om anlag ärvda från mor eller fars sida. Anlag ärvs inte på det viset bara utan anlag utvecklas. Det självständiga tänkandet kan vara av stor vikt även i teoretiskt arbete och ersätta den akademiska sfären. Det är jag ett bevis för och för mig är den inre identiteten viktigare än förvärvad yttre identitet. Har för det inget emot akademiska arbeten, men sätter dem i andra hand och då infinner sig andra perspektiv och horisonter. Även släktforskning är utvecklande och leder till ytterligare inspiration kring personers liv under andra tider än just denna. Detta intressanta måste inte vara bundet till just pappersformell släkt.
Tack för ditt engagemang – inspirerar!

• Göran Walter

24 maj, 2011 at 09:34 · Svara · Redigera

Japp, in i den nya livssituationen som pensionärsblivare har jag gått som till en ny spännande attraktion på Gröna Lund. Ojtan, chock – vad händer. Jag återupplever alla fundamentala chockstadier från puberteten i fritt fall. Både kroppsliga och själsliga förändringar tumlar runt. Den stora skillnaden mot puberteten är att då ansågs allt vara friskt när jag tyckte jag var sjuk, nu anses allt sjukt när jag tycker jag är frisk. Skönt att få pröva på denna variant till att läsa Karin Boye som hjälpte mig i pubertetens chockfas ’nyorientering’.

Effekter av en nyorientering i gemenskap kan bli spännande. /Göran

• Göran Walter

25 maj, 2011 at 11:51 · Svara · Redigera

Jättehäftigt med en mässa för oss – du sätter dina avtryck än här än där. Gillar devisen – smakar lite Boye: ”Ja visst gör det ont när knoppar brister.”
För mig handlar det väl inte att vara kvar i ursprungspositionen, mer att söka en ny position där jag kan leva livet på mitt sätt. I denna sökning har jag upptäckt att samhället har lite att erbjuda. Det handlar då mest om eländesperspektiv, vi-vet-bäst-mentalitet, åldringskris etc, som verkar påverka oss att bli något nedstämda, oroliga och gnälliga. Men jag har nu sett flera exempel på spring i benen för nya äventyr. Det är ett lopp som jag har anmält mig till. Kartan kan då vara detta tankeutbyte!

• bodil

25 maj, 2011 at 12:05 · Svara · Redigera

Ja, och kartor behöver hållpunkter, dvs begrepp som vi får hjälpas åt med men som ännnu inte finns. Och därtill verksamheter som inte heller finns.

Kanske skulle det behövas något med uppdraget ”Lotsa Vidare”. Facilitators som förmår fånga upp vad människor vill göra sisådär i 67-årsåldern – och som har kompetens och muskler för att underlätta detta. Överhuvudtaget hjälpa till att öppna människors ögon för pensionering som något annat än drönarnas tänkta paradis –till vilket de flesta kan anpassa sig men alltför ofta alldeles i onödan: det blir ju inget paradis för dem, de kunde gjort så mycket annat bara de inte hade fallit till föga för fördomen att pensionärstillvaron är och skall vara en sorts vuxendagis där man inte är aktiv men väl blir aktiverad.

Hm. Det finns mycket att samtala om.För det är ju inte bara praktiskt, det här, utan också djupt existentiellt. Pensioneringen är ju delvis rituell, men det är sällan så att de inblandade tänker särskilt mycket på den aspekten. I stället blir det en uppriven självbild, ibland konflikter, ibland kramp att vilja stanna kvar till varje pris, ibland depressioner. Och nästan alltid mest bara konstigt.

Lite skulle det kunna jämföras med de rituella övergångarna från barnliv/ungdomsliv till vuxenliv: konfirmationer, studentexamina, etc.
Men med dödens märkliga skugga över sig blir pensioneringen snarast till en rit att förtränga. Och då blir det ju inte så mycket kvar av detta att det måste kännas att man lever.

Allt gott

Bodil

• Göran Walter

25 maj, 2011 at 10:36 · Svara · Redigera

Trevligt med effekten att vi behöver nya begrepp som behöver nya ord.
Det finns mycket kunskap som under senare tid tagits fram inom forskningen i Sverige och internationellt rörande åldrandets problem och möjligheter. En sammanfattning av kunskapsläget vore toppen. Då kan vi hitta luckor att fylla med nya begrepp.

Praktiska råd som underlättar äldrelivet, som jag tolkar ditt ’facilitators’ innebär, kan sedan på fastare grund utvecklas, där hänsyn också tas till hur olika människors kan förhålla sig till åldrandet, gärna genom exempel.

Lite svårare med det existentiella i en sekulariserad värld. Förvärldsligar vi livet så följer ju att döden också blir förvärldsligad, och det låter sig inte göras utan stora problem som du skriver. Hoppas vi kan samtala om detta i 3:an där du tar upp existentiell utveckling,
och önskar /Göran

• Bertil Rolf

26 maj, 2011 at 09:06 · Svara · Redigera

Kloka ord!
Jag fastnar för detta med riter. Vi har ju idag avsöndringsriter för pensionärer med avskiljande som huvudtema. Även om dessa är vänligt menade så är de en tydlig markering att man inte längre har någon betydelse. (Man kan roa sig med ”About Schmidt” för att konkretisera vad jag syftar på.) Den avsöndringen är i många fall väl motiverad. Jag tänker inte längre springa i ekorrhjulet. Jag känner mig inte tvungen att överträffa mig själv och andra.

Men jag skulle gärna vilja ha andra att resonera med. Både äldre som gått igenom vad som förestår mig, jämnåriga som delar mina bekymmer och min förvirring och yngre som hjälper mig att ha perspektiv på de livsfaser jag själv gått igenom.

Facilitator verkar vara en bra idé, kanske mer som funktioner än som personer. En variant är nätbaserade frågespalter och fora där folk generöst delar med sig av sina erfarenheter. Man kunde tänka sig ett slags ”pensionärshandbok” som ger en översikt över vad man kan hitta och hur man inledningsvis orienterar sig. (”Facebook – en kort handledning för pensionärer”???)

Men det är också viktigt att inte skapa pensionärsgetton på internet. Man åldras snabbt utan kontakt med yngre kollegor, vänner eller barn. Då jag själv var yngre hade jag stor glädje av kloka pensionerade kollegor. Internet fanns inte då. Men om det hade funnits hade jag gärna velat dela ut ett slags guldstjärnor till mina favoritseniorer för deras klokhet och integritet. Så varför inte en nätbaserad hitlista för ”Min favoritsenior” med möjlighet till dubbelriktad kommunikation? /Bertil

• bodil

26 maj, 2011 at 07:12 · Svara · Redigera

Kul att möta dig här!

Jo, om man bara vågar tänka ut det, så är ju pensioneringen en kvalificerad utestängningsrit. Adjö, adjö. Den är välvilligt tänkt, det är meningen att vi skall ”ha det lite bra”, men lik förtvivlat och med arbetsplatsens ögon uttrycker den ”nu skall du gå härifrån”.

Om det nu är så att en stor andel av de nypensionerade har mer att ge, så är det ju egentligen en JÄTTEGREJ att tillvarata detta. Jag menar därför att det kanske skulle finnas något funktionellt organisatoriskt för att fånga upp det? Riktigt vad det skulle vara vet jag inte, men man kan ju associera till exempelvis Trygghetsrådet med uppgift att ge stöd när en människa blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Visserligen har jag inte träffat någon uppsagd som inledningsvis är särskilt uppmuntrad av möjligheten att gå till Trygghetsrådet – men en hel del har faktiskt blivit både uppmuntrade, inspirerade, vägledda och nyspårshittande där. Blotta existensen av något liknande inför pensionering skulle kunna få människor att lyfta fram sina drömmar och idéer och kanske gå vidare med något i stället för att främst passiviseras, rituellt och faktiskt.

Kanske behöver det komma till något som markerar att pensionering inte består av ett STOPP-tecken utan kan handla om någon sorts vägbyte – i vilken det viktiga är en fortsatt rörelse? Jag kan inte låta bli att associera till Björn Afzelius som skrev och sjöng:

Livet spinner som ett hjul,
varje cykel har ett slut.
Det tycks som om allt har skett förut,
men det leder framåt.

Tiden är en rörelse;
I varje ny förförelse
döljs en ny förgörelse,
men det leder framåt.

Varje tanke har sin tid,
varje kunskap har ett pris,
varje seger kostar strid,
men det leder framåt.

….. Det finns fler verser på Tellus men de behövs inte här. Andemeningen är redan utsagd i ”men det leder framåt”. Ja, jag tror det finns något här – något som handlar om just en fortsatt rörelse. Markerad också rituellt och funktionellt.

I övrigt håller jag förstås med dig om nåden i att ha mött och fortfarande möta favoritseniorer. Och sådana möten kommer efterhand att allt mer kunna iscensättas på nätet.

Allt gott

Bodil

• Göran Walter

28 maj, 2011 at 11:50 · Svara · Redigera

Kul med att vi har mer att ge. Kan vara svårt att få samhället att satsa på arbete till de som per definition har slutat att arbeta. Särskilt när det är ett stort problem med alla ungdomar i åldern 15-24 år som är arbetslösa (över 20 procent).
Om vi gör något tillsammans med dessa ungdomar kanske vi kan få ett stöd. Förslag till projekt:
”Starta tillsammans” – ett seniorjuniorbolag med blandning av vishet och ungdomlig entusiasm. Det gäller bara att matcha fram slagkraftiga team. Tips kan nog fås via Trygghetsrådets läckra webbplats.
Annars måste vi nog finna egna vägar genom påhittighet. Varför inte pröva seniorkompetens på export via webben.
Schysst med think-tankande kring en pensionärshandbok.
//Göran

• bodil

29 maj, 2011 at 07:38 · Svara · Redigera

Ja, så klart att det kommer att bli SVÅRT, och att samhället garanterat ”inte kommer att satsa på arbete till dem som per definition har slutat att arbeta”. Men i alla tider har olika vågor svept fram vid sidan av de politiska – tänk bara på hur vi slutade röka! Och på hur snabbt vi annekterade TV:n, datorn och mobiltelefonen! De politiska besluten bakom detta har varit marginella – i stället har utvecklingen bara rullat på och det har liksom bara blivit så. Horisonten har flyttat sig. Dag för dag.

Egentligen tror jag inte att vi skall undra över när ”det” skall börja på äldreområdet och hur ”det” skall komma. Vi är redan mitt i det. På någon sorts vågfront som vi inte kan skönja effekterna av men väl känna vinden i ansiktet och turbulensen kring fötterna. Vi är på väg bort från ”de som per definition har slutat att arbeta” – när det förgivettagna blir alltför onaturligt bryts det upp. För vad är frihet och vad är tvång med en period i livet av ”nu SKALL du leka”, en av ”nu SKALL du studera, en av ”nu SKALL du arbeta” och så en av ”gör vad du vill men håll dig undan. Stör för allt i världen INTE och arbeta INTE”.

Allt gott

Bodil

• Bertil Rolf

30 maj, 2011 at 03:30 · Svara · Redigera

Liksom Du Bodil så tror jag att den politiska maskinen är alldeles för långsam och defensiv för att styra utvecklingen. Och då vi säger ”samhället borde” så ska vi nog inse att det är vi som är samhället. Stat, kommuner och landsting och deras stödorgan är organiserade aspekter av samhället men lyckligtvis en ganska liten del.

Men även om förändringarna måste – och kommer att – ske utanför de etablerade samhällsorganen och utanför deras kanaler så behövs något slags sociala kondensationspunkter. I den meningen vill jag läsa Görans kommentar. Och jag tror liksom Du Göran att våra partners finns bland grupper (a) vars behov är dåligt tillgodosedda genom de gängse offentliga organen/kanalerna samt (b) är tillräckligt självgående för att det ska vara utmanande och utvecklande för oss seniorer att jobba med dem.

Frågan är om det ens behövs en budget för att börja experimentera med olika medier, kanaler och kontaktformer för att knuffa utvecklingen dit vi önskar? Egentligen kan jag inte se att så behövs.

//Bertil

• bodil

30 maj, 2011 at 03:52 · Svara · Redigera

Nej, jag kan inte heller se att det behövs pengar. En gång i tiden var det du, Bertil, som fick mig att läsa Kants definition av upplysningen: den om människans frigörelse från hennes självpåtagna omyndighet. Där omyndigheten handlade om oförmågan att använda sitt förnuft utan ledning av någon annan, och det självpåtagna utifrån att orsaken kan vara inte bristande förstånd men väl bristande beslutsamhet och mod.

Kanske är det i den andan vi skall leka oss fram nu? Lite upplysning på äldreområdet som innebär en frigörelse från den självpåtagna omyndigheten där, dvs en mobilisering av beslutsamhet och mod. Du har sagt att min bok är ”modig” – själv kan jag inte riktigt se det, men kanske är den det ändå. Men beslutsamhet på detta området har jag än så länge inte – utöver en beslutsamhet att jag vill kunna se tydligare.

I ett annat inlägg i dag om hur äldrelandskapet ändrar sig har jag skrivit: ”Vad är det då som kommer att vålla de största svårigheterna? De svåraste knutarna att lossa är alltid de som man själv har knutit. Så därför blir nog det svåraste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla människor vi ses som? Och om inte – vad vill och kan vi sätta dit i stället för de gamla självbilderna?”

Hm.

/Bodil

• Vivan Almqvist

8 juli, 2011 at 01:09 · Svara · Redigera

Många kloka och fina ord och idéer. Det kånns nästan som en upprättelse att någon klok person uppmärksammar att pensionärer både vill, kan och bör vara aktiva. Pensionstiden är för de flesta lång. För många lång och tråkig – ingen yngre tror att de kan åstadkomma så mycket, ”mossiga” helt enkelt. När man hör politiker tala om pensionärer, gör de det med en allvarlig min och de flesta talar bara om att vi är kostsamma och belastar samhället väldigt mycket. Inte så ofta att vi är en tillgång, som de borde utnyttja mer. Endast nyblivna pensionärer tror de kan bidra till sammhällets bästa med att fortsätta att arbeta.
1989 lades ”mitt” företag ner och jag blev arbetslös. Jag sökte många jobb, men ingen ville ha en gammal person – ”tant” – på nästan 60 år. Då talade man inte om att fortsätta arbeta. I stället fick jag besked när jag fyllde 60 att ”nu var jag pensionär”. I dag är det annorlunda. Nu kan man få hjälp av diverse tjänstemänn att hitta nytt jobb. När regeringen säger att pensionärer ska arbeta känns det som ett hån eftersom jag inser att ingen tror att en person på snart 80 vars kunskaper och erfernheter har legat i ”malpåse” 20 år kan bidra med något. I dag är det annorlunda. Man har börjat tänka framåt och hur Sverige skall klara framtiden med alla dessa pensionärer och därför uppmanar alla att fortsätta att arbeta så länge som möjligt.
Min självbild av mig själv och många av mina vänner i min ålder är i alla fall inte att jag är värdelös för samhället. Men hur få yngre människor att tro på mig? Att förkovra sig som gammal är svårt men inte omöjligt och tar tid, men det är också för dyrbart med en relativt låg pension. Hur få företag att insr att ett tidigare yrkesliv med stor erfarenhet och lång livserfarenhet är i alla högsta grad något att ta till vara på?

• bodil

9 juli, 2011 at 12:50 · Svara · Redigera

Vivian,

Först: jag blir så glad om jag åtminstone något lite kan påverka andra äldre människors självbilder i riktning mot en starkare självkänsla. En ålderdom som bara är lång och tråkig är ovärdigt för alla – ovärdigt för de äldre men också ovärdigt för kultur och samhälle. Och för de yngre.

När det nu börjar myllra kring människor i 70-årsåldern eller lite yngre, blir det samtidigt viktigt att se vad som då händer med dem som du är kring 80 och dem kring 90 eller mer. Ni har ju inte bara erfarenhet av arbetsliv; ni har också erfarenhet av pensionärsliv. FINT att du inte fastnat i hopplöshet eller grå slöja och BRA att du vill vara med och utveckla detta.

Allt gott

• Rune

5 mars, 2011 at 10:13 · Svara · Redigera

Det verkar som att mina tidiga årsrngar har trängt sig fram! Händelser under ungdomsåren känns som om de ligger närmare i tiden än de under min s.k. verksamma tid. Jag har talat med gamla vänner om de känner på samma sätt, och fått visst medhåll. Så jag verkar inte vara helt ensam om detta.
Kanske att det är därifrån talet kommer att man som gammal återvänder till barndommen, fast jag tror att man då menar något helt annat.

• Bodil Jönsson

6 mars, 2011 at 12:01 · Svara · Redigera

Ja, detta är något som FINNS – vi är många som känner igen oss i det. Och själv tror jag att det är just detta som man menar med ”att gå i barndom” – det är bara det att man har gett det negativa förtecken. Beskrivit det som om det var något fel. Detta trots att det är en stor rikedom att få lov att återuppväcka det tidiga och därmed starka.

Orsaken till skambeläggningen är bara en: de yngre i omvärlden känner inte igen sig i det, och då måste det vara ”fel”.

Allt gott

Bodil

• Manni

19 maj, 2011 at 08:34 · Svara · Redigera

Jag har läst din bok och fastnat för din tanke med årsringar. Fyller själv 69 år i år. Att ”tänka årsringar” gör det inte bara lättare för mig att förstå mig själv utan också andra. Jag märker att jag får lättare att acceptera andras sätt att tänka, att jag nu faktiskt fattar att deras årsringar ser ut på ett annat sätt än mina. Det kan var en stor lättnad i många sammanhang.

• Agneta Börjesson-Pihl

15 juni, 2011 at 04:29 · Svara · Redigera

Stimulerad av dina tankar om ”årsringar” och har precis refererat till det i mitt senaste blogginlägg.http://agnetaborjessonpihl.wordpress.com/2011/06/15/tradgardsdags-kommunikationsdags/

Läser med glädje det du skriver:)

Allt gott!

Agneta

• Anita König

1 augusti, 2011 at 07:36 · Svara · Redigera

Hej igen !
Det här med årsringar har jag också fastnat för, känns fint att tänka så, men det är även många andra tankar som väcks när jag läser din bok ”När horisonten flyttar sig”
Här har jag gått och känt mig unik därför att jag inte tycker att jag passar in i bilden av en snart 70-årig människa, men så läser jag din bok och förstår att vi förmodligen är många fler som känner så.
Något har hänt!!! vi är inte lika gamla som våra föräldrar var i samma ålder.
Du frågar om det går att lära sig att bli gammal.
Min särbo Göran som är en jordnära person, han tog ett måttband, klippte av det vid mannens förväntade livslängd, ritade med rödpenna in de år han själv levt och såg hur kort bit av måttbandet som fanns kvar. ” Nu gäller det att ha roligt” sa han. själv är jag inte lika jordnära, jag har mestadels levt i nuet och inte bekymrat mig så mycket över vad som kommer. som frilansande skådespelare så var det rent ekonomiskt en lättnad när jag fick pension–äntligen en grundsumma vje månad.
Kan vi lära varandra att bli gamla i en ny tid? Jo det tror jag. Om vi ärligt beskriver vår verklighet av pensionstillvaron, då kanske bilden av den orkeslösa pensionären försvinner. Om Du berättar hur du har det och tar det så känner jag förmodligen igen mig, och blir glad–jag är inte ensam! det var som när jag fick veta att jag har glaucom, efter de första tårarna så gick jag med i glaucomförbundet och lärde mig allt om denna sjukdom för att själv kunna ta ansvar för fortsättningen , jag tänker inte bli blind!
Det finns så mycket att diskutera med utgångspunkt från din bok Bodil, men det blir för långt just nu. Jag vill bara säga att först och främst så är vi individer med varsin ålderdom att tampas med. så det där gamla talesättet ” vi föds som original, och dör som kopior”—det ändrar vi på!! Vi vill dö som de original vi är. men det hindrar inte att vi tillsammans kan diskutera hur det är att bli gammal i en ny tid.
Läs boken -om ni inte redan gjort det förstås. Anita könig

• bodil

1 augusti, 2011 at 08:13 · Svara · Redigera

Hej,
Jag är ju också lite jordnära (eller åtminstone naturvetare), så jag RÄKNADE faktiskt raderna i ditt inlägg i denna layouten (21 stycken) bara för att kunna säga:
om 21 rader här på bloggen kan ge så många impulser till samtal, så måste man ju bli rent matt av att läsa min bok med alla dess rader! Du HAR rätt – det blir för mycket att prata om här. Snart skall jag försöka tematisera den här bloggen så att det kan bli lite längre samtal längs varje tematråd. Våra ”frågor” är ju inte precis frågor som passar av quick fix-karaktär.

Bara utifrån ditt inlägg (det 21-radiga) skulle jag vilja prata med dig om:
1) årsringar – jag har förstås hunnit tänka mycket mer kring dem sedan jag skrev boken, då någon gång i forntiden (med början för ett år sedan och med slut för ett knappt halvår sedan).
2) om att tidsupplevelsen inte är linjär, men att åtminstone jag inte alls tycker att tiden går fortare nu bara för att relativt sett en dag är större andel av min återstående livslängd än vad den var när jag var 20.
3) att det är en mycket bra ambition att ha roligt – men inte alltid så lätt att veta hur man gör. Den finaste glädjen är ju inte sällan den som bara kommer till en. Werner Aspenström har en fantastisk dikt om hur glädjen är som en tupp som plötsligt dyker upp på gödselstacken – den bara finns där! Den dikten får jag leta upp (om du inte redan kan den).
4) jag känner många konstnärer som liksom du ser pensioneringen som en stor befrielse. Den är ju som om de hade fått ett stipendium! Ja, det är egentligen en fin tanke för oss alla: bara för att vi lyckats bli så gamla, får vi stipendium. Men stipendier skall man ju ha till något…
5) Du skriver så bra: ”om vi ÄRLIGT beskriver vår pensionstillvaro”! Ja, det är just det som behövs: en ÄRLIG beskrivning av hur det FAKTISKT är. Eller snarare många ärliga beskrivningar – för det är ju så olika. Men medelvärdet är alls inte det samma som det var förr.
6) Så klart att du inte skall bli blind – men också om du hade blivit det, hade livet kunnat bli väldigt bra i alla fall. 20 är av min yrkesverksamma tid har jag arbetat med människor med olika funktionsnedsättningar (utifrån forskning om vilken teknik och pedagogik som skall till för att var och en skall kunna leva de liv de vill leva). Och givetvis har jag själv under tiden hunnit lära mig att livskvaliteten kan vara (minst) lika hög exempelvis för människor som är blinda som för människor som är seende.
7) Tack för att du kände att boken hjälpte dig att vara fortsatt unik men att slippa vara ensam om att känna att det är något med vår tids åldrande som inte stämmer med hur det tidigare var – och att vi är många om det.

Allt gott

Bodil

• Anita König

2 augusti, 2011 at 08:23 · Svara · Redigera

Vilken rolig tanke–pensionen är som ett stipendium. Vi har lyckats nå dit–vad ska vi nu använda det till. Kul!!!
Dikten som du pratar om har jag inte och jag vill gärna ha den.
I morse på min långpromenad så tänkte jag på det här med årsringarna och jag pratade med mina olika åldrar, sen föreställde jag mig att jag såg mig själv som ännu äldre än vad jag är nu. Jag gick på stigen framför mig själv som riktigt gammal. Så vände jag mig om och vad ville jag då förmedla till mig i den ålder jag är just nu. Det var många tankar som kom.
Jag älskar mina ensamma morgonpromenader det är då jag når mig själv, TTT -tankar tar tid–det har du så fyndigt sagt.En tanke slår mig just nu, det kanske är när vi befinner oss mellan 60-80 år som vi är så här frågande och upproriska över att vi anses vara gamla. Jag har hört av många som är över 80 att det är först i den åldern som den riktiga ålderskrämporna kommer både kroppsligt och själsligt. Jag efterlyser positiva förebilder, jag känner ingen, jo–nu kom jag på att min teatersömmerska var en sådan förebild-hon dog för 2 månader sedan 89 år ung. Hon vägrade behandling för sin cancer och dog som hon ville–hemma.” Det bästa är i alla fall taget” sa hon.
Susanne Brögger har skrivit en prosadikt som heter Tone som handlar om en livsbejakande kvinna. Påminner om min kära Nunne som har designat så många av mina teaterkläder.
Du talar om att räkna ord–jag är inte så van att blogga så jag vet inte om man kan skriva hur långt som helst i kommentaren. kram Anita

• bodil

2 augusti, 2011 at 08:47 · Svara · Redigera

Med tiden skall jag både hitta Aspenströms dikt och ta rätt på hur långa kommentarer man kan göra i WordPress (jag har på känn att de är jättelånga). Men nu är det sol över Sverige, så nu gäller det att komma iväg ut.

Att se ålderdomens kanske 30 år som EN period är nog lika vansinnigt som det vore att se perioden 30-60 som en. I sommar har jag kört bil (långt!) för att en 90-årig väninna skulle kunna förverkliga sin dröm att komma till sin barndoms, ungdoms och medelålders sommarställe. Det var fascinerande på alla sätt. En vecka efteråt sa hon att hon tänkte skriva lite om det för det var ju den sista resan dit. Jag dristade mig till att fråga ”och det känns inte det minsta vemodigt?!” Och hon svarade: ”nej, varför skulle det göra det?!”

Så är det nog – det är i vår ålder som man kan fundera över vemod i sådant som exempelvis ett sista återseende. I 90-årsåldern kan man vara förbi det.

Att ha känt en Nunne som påminner om Tone (som jag läst) – det är fint, det!

Allt gott

Bodil

• Anita König

2 augusti, 2011 at 02:24 · Svara · Redigera

Tack för dikten , den är fin ska skriva av den . Fint det här med din 90-åriga väninna. Du som är fysiker, vad tror du om ”livet efter döden” ? Jag skulle såååå gärna vilja tro på det, har varit på en del seanser men ej blivit ”frälst”. Men för mig så finns det något tröstande i tanken att det inte är helt slut när jag dör.

• Bodil Jönsson

2 augusti, 2011 at 04:24 · Svara · Redigera

Nej, jag är ingen troende-på-livet-efter-döden. Inte ett dugg. Men inuti mig finns det inte-längre-levande människor som påverkade mig mycket medan de levde men som påverkar mig kanske minst lika mycket som döda. De finns där för mig – och så länge jag lever, ”finns” de också. För mig. Hur de har det nu, bekymrar jag mig inte för – på det sättet finns de inte. Enligt min övertygelse, vill säga.

Och jag tror att det är på samma sätt med mig och dig och alla oss som lever nu. Vi dör och är därmed borta – men så länge som det finns en enda människa kvar som vi betytt någonting för, så ”finns” vi. För dem. Och därmed för deras omvärld.

Förr i världen fanns kyrkan som den som skulle ge oss tröst inför döden. När vi inte längre lever i den tron, ja, när det inte längre finns någon annan eller något annat som kan trösta oss eftersom vi blivit så empowrade och upplysta – vad gör vi då? Vi måste trösta oss själva – men hur gör man det? Det är säkert olika. Men Birgitta Odén har i ”Döden och trösten” beskrivit så fint, så fint, hur det kan vara en stor självtröst att GÖRA FÄRDIGT så att andra kan ta över det man gjort. Vill du läsa om det, så finns det på http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/dodenochtrosten.

Allt gott

Bodil

• Anita König

3 augusti, 2011 at 11:32 · Svara · Redigera

Jag har nu läst igenom döden och trösten,Jag är mycket imponerad över Pias förhållningssätt till sin egen död och jag håller fullständigt med om att den sortens tröst som vill stryka över och säga att det blir nog bra bara du gör si eller så, den trösten skulle inte jag heller vilja ha om jag befann mig i denna situation. Nej, man vill nog ärligt få tala om HUR det verkligen känns och alla tvivel som man har. Fin artikel och intressant på sitt sätt–men det gav inga svar på min fråga—finns det ett liv bakom döden–reinkarnation–finns det något trovärdigt i detta. Du tor inte på det förstår jag och som sagt jag vet inte VAD jag tror, men det är roligt att flirta med tanken.
kram Anita

• bodil

3 augusti, 2011 at 12:31 · Svara · Redigera

Absolut – tankeflirtande kan vara väldigt roligt, och då och då kan vi väl alla önska oss andra personligheter än dem som vi har. Det skulle vara lättare/ roligare etc om jag bara kunde… Fast å andra sidan; skulle jag verkligen vilja det, skulle det då vara ”jag”? Och skulle du vilja det, skulle det då vara ”du”?

Allt gott

Bodil

• Roland Janicke

4 augusti, 2011 at 09:11 · Svara · Redigera

Hej Bodil!
När jag läste ditt tveklösa svar ”nej jag är ingen troende- på- livet- efter-döden.” blev jag glad.
Har länge sett upp till dig för dina kunskaper och ditt sätt att förklara i bl. a. fråga Lund och efter att läst dina böcker. Nu känns det som att här finns en klok kvinna som tänker likt mig.

När vi kommer in på detta område kretsar det ju kring religion och det har varit svårt för mig.
Jag känner mig inte som ateist (förnekare) eftersom jag tycker att jag inte kan förneka något som jag inte tror på.
Inte heller agnostiker för det tycker jag är ett för vidlyftigt begrepp.

Mina tankar om detta sträcker sig så långt tillbaka som till tredje klass i folkskolan, alltså omkring 1946.
Då fick vi en lärare med stort intresse var att förkunna religion. Det innebar att vi fick lära oss mycket biblisk historia och det värsta för mig, psalmverser utantill. På grund av att jag redan i så unga år protesterade mot sådant som jag tyckte var onödigt talade jag om för magistern (som vi sa på den tiden) att i de sammanhang psalmer skulle sjungas fanns en psalmbok och då var vi genast o-ense och det innebar att jag skulle hjärntvättas med hans favoritämne.
Att jag använder ordet hjärntvätt, som jag tror är betydligt senare vetenskap, är att då handlar det om belöning eller straff.
För mig var det straff. Det blev att sitta kvar i skolan tills jag kunde rabbla psalmverser och Jakobs 12 söner utantill. Dem kan jag fortfarande räkna upp och endast haft nytta av det när jag någon gång träffat på dem i ett korsord. Det kunde bli flera timmar och ofta på vintern sent på kvällen.
Att jag tycker att det var straff var att jag var fruktansvärt mörkrädd beroende på den praktiska barnuppfostran som fanns på den tiden. Barn skulle inte vistas ute efter mörkrets inbrott då kunde hemska saker hända. Då kunde gastarna komma (dem gick att komma ifrån genom att vända kavajen ut och in) eller så kom Glafs-son ett hemskt djur som en stor gris med huggtänder och eld i halsen och som kunde äta barn.
När jag gick hem från skolan , i mörkret, kom tankarna , finns det en allsmäktig Gud skulle jag inte behöva utsättas för detta. Det var så jag förlorade min barnatro.
Genom att jag, för att få stöd för mina tankar, läst och analyserat en hel del teologi och religionshistoria i vuxen ålder har jag frigjort mig från religiöst tänkande.
Jag lever lycklig i min tro och att försöka behandla alla som jag själv vill bli behandlad.

Varma hälsningar från
Roland i Lyckeby.

• bodil

4 augusti, 2011 at 10:17 · Svara · Redigera

Hej, Roland,
Det är svårt att förstå hur man kunde göra så mot barn – men rimligen gjorde man det i s k ”god tro”. Tänkte att det skulle vara bra för dig eller för världen eller möjligen för Gud, vad vet jag. På något sätt måste de ha haft en annan sorts koll på sina spegelneuroner och alltså kunnat undvika att spela upp inuti sig själv hur ett barn kunde uppleva det hela.

Börjar man resonera kring tro kommer man emellertid snart till vägs ände. All den kunskap vi menar oss ha är MÄNSKLIG kunskap, som har skapats av oss själva för oss själva och för mänskligheten. I sin kärna är den relaterad till vad vi människor kan fatta, hur våra hjärnor är konstruerade och hur vår kognition fungerar. Själv TROR jag att världen (i princip) går att begripa utan att vi för in det över- eller undernaturliga. Och jag har hittills kunnat leva i den tron utan att därför reduceras till en instrumentaliserad okänslig logiker – detta märkliga som kallas människa har ju så många bottnar.

Men visst kan det finns många andra sätt att tolka denna världen. Och visst kan exempelvis människor med bättre utvecklade religiösa anlag än mina bygga upp sina föreställningar utifrån en religiös övertygelse – även om inte jag förmår ta till mig den.

Ibland får jag för mig att det ”bara” handlar om kultur och språk och vanor kontra blockeringar. När jag möter texter som för in ”Gud” som förklaring på var tredje rad, blir jag blockerad. Men för den som vuxit upp med detta och bejakar det, betyder kanske orden och retoriken något helt annat än vad de gör för mig? Somliga människor vill från sitt håll inte se fysikaliska samband som ”förklaringar”, knappast ens som beskrivningar. Detta trots att vi gång på gång kunnat visa att naturvetenskapliga samband är tillräckligt hållbara för att man utifrån dem skall kunna göra konstruktioner som faktiskt fungerar.

Under alla omständigheter blir både vi själva och mänskligheten lyckligare om vi på alla sätt försöker utveckla vår hygglighet. Och att hela tiden arbeta på att bli en bättre människa, det tycker jag är en målsättning så god som någon.

Allt gott

Bodil

• Susanne Frandsen

7 augusti, 2011 at 07:57 · Svara · Redigera

Hej Bodil,
Aspenströms dikt är underbar, de små stunderna av uppsluppenhet och lycka mitt i det mörka djupa.
Dina tankar om att lära av de som är döda är intressant. Jag läser mycket poesi och speciellt av de gamla klassikkerna, de som är döda, och det är helt otroligt så mycket man kan lära om sig själv och själva levandet i dessa dikter. Även de döda som man känner/kände kan lära för livet, min kära mamma dog för några år sedan och på något vis förstår jag henne bättre nu än när hon levde, förmodligen för att man ständigt söker förstå människans komplexitet, det gemensamma i oss alla, både levande och döda. Vi hör liksom alla ihop, de som redan gått och vi som ännu är kvar en stund i livet.
Hälsningar
Susanne

• Ingeborg Reinlert

9 juli, 2011 at 07:54 · Svara · Redigera

Hej och tack! för alla kloka ord. Det här med ”lärandet” som du beskriver hos den som blivit ”äldre” är för mig, 65 år nu i juli, ofta en aha-upplevelse. ”Try-and-error” utgör i stor grad mitt fortsatta lärande. Jag läser inte bruksanvisningar (har aldrig gjort det mer än i yttersta nödfall) utan jag vill testa själv. Det blir fel men det är då jag lär mig. Fortsatt! Jag känner mig inte gammal men inte heller som en tonåring. Suger åt mig lärdomar och kunskaper som en törstande i öknen men väljer nöjsamt ut det som intresserar mig just för stunden. Jag upplever ett ”flow” som lyfter mig på sällsamhetens vingar. Utan att fundera på varför utvecklas jag fortsatt. Framför mig har jag ett universum av kunskap att införliva i mitt livsuniversitet. Fortsatt!!! Tror inte att jag är annorlunda än de flesta som föddes på 40-talet. Att stagnera, sätta sig på en parksoffa och ”mata duvor” som kungen beskrev det är inget för oss.
Vi revolterar … fortsatt!

• Susanne Frandsen

9 augusti, 2011 at 02:33 · Svara · Redigera

Hej Bodil,
Det här med att bli gammal och klok eller gammal och vis, tycker jag verkar stämma väldigt bra. I äldre människor finns en oerhörd resurs i form av livskunskap och klokhet. De äldres kunskap borde verkligen kunna intergreras i de yngre generationernas lärande.Nuförtiden ska det hela tiden omorganiseras, ändras och flyttas runt, det blir oroligt och utmattande för alla inblandade samt kanske inte alltid det blir effektivare om än det var tänkt så. Tvärtom kan det vara så att snabba lösningar i längden är ineffektivt och kostsamt för samhället i stort, där kommer äldre människors erfarenhet av problemlösningar in, de reflekterar och är eftertänksamma och kanske ofta mer praktiska, de har också ett ansvarskännande som jag många gånger tycker fattas hos yngre generationer. Lite tankar bara om detta.
Hälsningar
Susanne Frandsen

• Bodil Jönsson

11 augusti, 2011 at 09:10 · Svara · Redigera

Hej,

Samtidigt är det ju så att de flesta människor, unga och gamla, är hyggliga och gör så gott de kan – med utgångspunkt från sina egenskaper, erfarenheter, kunskaper och livsmål. Ser man på gamla människor som på några som ändå strax skall bort från arbetsplatsen eller livet, är vi ju inte mycket att bygga på. Å andra sidan kan vi ju som du säger vara väldigt pålitliga och ansvarskännande – så vad är det som har bäst effekt på kort sikt respektive på lång sikt?

Allt gott

Bodil

• Susanne Frandsen

23 augusti, 2011 at 08:57 · Svara · Redigera

Bodil
Kan det vara så här i åldrandets lärande.Inlärningen går saktare,och som du säger så glöms namn, siffror, och sådana ”oviktigheter” bort och det tar längre tid att lära sig något nytt,å andra sidan så går kunskapen längre in och man reflekterar mer över helheten. man hänger kanske inte med i snabba diskussioner och vändningar för man lägger mer energi på att orientera sig, upptäcka sammanhang, se djupare, se bakom, man kan få grupper att samverka,göra rätt från början, ta en sak i taget osv.Det måste ju finnas undersökningar om hur äldre människor lär sig, vad de lär sig och hur de förmedlar sina kunskaper och erfarenheter vidare, eller?
lite tankar om detta
Susanne

• Bodil Jönsson

23 augusti, 2011 at 09:01 · Svara · Redigera

Hej,

Nej, det är klent med undersökningar av det komplexa lärande som är äldre människors. Man mäter i stället det som är lätt att mäta, och då blir det bara det orelaterade som finns i detáljminnet. Ungefär som i de gamla inlärnings- och glömskekurvorna från 1960-talet med meningslösa stavelser.

Allt gott

Bodil

• lillemor eriksson

6 juli, 2011 at 11:37 · Svara · Redigera

Hej !
Tid för ett inre resonerande behövs för att vi ska kunna lära känna oss själva och vad vi tycker är av vikt i våra egena liv och andras. En tips till alla är släktforskning, den känsla av äldre tider som tonar fram genom arkiven och de olika kommentarerna i kyrkoböckerna m m ger en så tydlig bild av en annan tid , oftast väldigt eländig och styrd av kyrkan men ibland glimmar det till bland det som är nedskrivet och människor styrka och livsvilja och mod kommer idagen och man eller jag i alla fall känner samhörighet över tiden som gott och det är så roligt, intressant och tänk om de som levde då visste vad vi gnäller och klagar över vårt idag…
Känner mig ibland som en bakåtsträvare i vissa sammanhang även om jag själv tycker att det är framåtsträvande att vilja ha tid för reflektion och inte ”köpa” alla nya sanningar och ensidiga synsätt som kommer presenteras med jämna mellanrum, iblan undrar jag om det är jag som börjar bli gammal (51) ibland tänker jag att varför får jag inte tycka som jag vill utan att tänka på ålder?

• Gunnar Norrman

22 april, 2011 at 06:31 · Svara · Redigera

Jag har nyss läst din bok ”När horisonten flyttar sig”, och funnit den mycket tänkvärd och intressant. Eftersom jag själv snart ska gå i pension, så funderar jag en del kring hur livet kommer att förändras då.
När vi inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer att vara över 2 miljoner över 65 år, är jag övertygad om att pensionärer kommer att bilda kooperativ och andra sammanslutningar, där man hjälper och bistår varandra, i stället för att anlita kommunal hemtjänst t.ex. Nya former av tjänster blir helt enkelt nödvändiga. Jag deltar själv med glädje i en sådan verksamhet.

Så jag hoppas på minst 20 aktiva och friska år efter min 65-årsdag, där jag kan känna mig både nyttig, behövd och fri. Pensionärskooperativen kommer att utvecklas och blomstra, det är min spådom och förhoppning.

• bodil

22 april, 2011 at 11:08 · Svara · Redigera

Ja, det blir garanterat stora förändringar – för vi vill och kan ju fortsatt GÖRA så mycket. Men om det blir ihop med våra jämnåriga eller i mer åldersblandade grupper har jag ingen aning om. Vi har ju alltid tidigare haft både yngre och äldre omkring oss – kanske vill vi fortsätta med det.
Allt gott
Bodil

• Päivi

24 april, 2011 at 10:13 · Svara · Redigera

Jag undrar om en del av dessa 2 miljoner över 65 år fortsätter att jobba och betala mer skatt också fortsätter att lämna äldreomsorgen till samhället eller om det växer fram ett annat samhället också det nygammalt ungefär som i Tyskland där de frivilliga arbetar inom äldreomsorg och barnomsorg till ex.
Vi pratar helt enkelt om två olika modeller för ett samhälle :ett som vi har beprövat här i Norden och särskilt i Sverige med skattefinansierade verksamheter och ett annat där generationerna hjälps åt i ett beroendeförhållande. Jag undrar om svenskar klarar av att byta till ett generationsgemensamt liv eller om vi får skattefinansiera också i fortsättningen en välfärd och att dessa tjänster är betalda.
Nu ser vi alla nackdelarna med skattefinansierad verksamhet. Det blir många ensamma, många bortglömda, många utanför och det blir en känslofri och mekanisk omsorg som till och med skall vara vinstdrivande ibland.
En sydtysk kvinna får sluta arbeta och bli hemma med sina barn och får ta hand om de gamla i släkten-precis som förr i världen. En svesnk kvinna vill leva som en man och vill bli fri från allt som omsorg om andra heter.
Det blir inte lätt att ändra på den trenden. Det kanske blir vårt fall? Men som frisk äldre vill man vara så lite till besvär som möjligt. MEN om man skulle bli beroende av andra så skulle jag nog föredra skattefinansierad hjälp före att bli godtyckligt omhändertagen av släkten.
Ja, de som bodde i kollektivhus på 70-talet kommer att ha lätt med kooperativa former. Det blir intressant att se. Men det behövs en samhällsdiskussion om formerna redan nu.
Päivi.

• bodil

25 april, 2011 at 08:36 · Svara · Redigera

Egentligen borde det inte vara omöjligt att utveckla en kombination med det bästa från olika system. Så klart att människor som behöver och vill ha hjälp inte bara skall få det utan också skall få det på ett människonära sätt. Inte för storskaligt, inte för anonymt, inte för många inblandade – men samtidigt inte så att man känner sig mindervärdig och i en oönskad beroendeställning. De enda nära beroenden som vi människor faktiskt vill ha är ju det som är baserat på närhet och kärlek.

Sedan är ju detta mycket större eftersom alla är så beroende av varandra, direkt och indirekt, i stunden och longitudinellt. Ja, visst behövs det en samhällsdiskussion men det räcker inte att önska sig den där i de större sammanhangen utan vi måste också alla vara med. Jag tänker i detta ungefär som då jag markerade i boken att vi bör få vara och ta oss rollen av MEDBORGARE snarare än skattebetalare och väljare. Demokratin och det mänskliga samspelet kan helt enkelt inte överlåtas till samhället.

Allt gott

Bodil

• Päivi

25 april, 2011 at 09:50 · Svara · Redigera

Jag kanske var för slentrianmässig med det där om en samhällsdiskussion. Men det är väl i dessa frågor som alliansen och grön-röda vänstern balanserar. Hur mycket som skall vara skattefinansierat, skall det vara vinstdrivande verksamheter osv.
Jag vill bara förtydliga att jag tycker ungefär som du. Alla som betalat skatt hela sitt yrkesverksamma liv förväntar sig en bra äldreomsorg som är skattefinansierad. Men de förväntar sig inte att de som tar hand om dem som sitt lönearbete också skall ersätta vad de nära och kära står för.
Jag ser det så väl inom barnomsorgen: Vi kan inte ta över de närmastes uppgift och skall inte göra det. Men de närmaste kanske inte är de bäst lämpade , nu inom äldreomsorgen, att utföra det arbete som måste göras med de äldre.
Annars tycker jag att man borde ta bort åldersdimenssionen i beteckningen av vården som vissa måste få : boende, hemtjänst, sjukgymnastik, osv. Det är väl det som har blivit fel. De tjänster som man ger inom boendena för äldre har inte med det att göra att de är gamla. Det har med deras olika nedsatta funktioner att göra och borde integreras med övrig omsorg. Ja, sedan har vi resten av att när vi övriga blir äldre.
Nu skall jag ut på en lång cykeltur. Det sägs vara bra för det mesta och förebyggande mot allt.
mvh Päivi RN.

• Gunnar Norrman

27 april, 2011 at 08:45 · Svara · Redigera

Jag är helt överens med både Bodil och Päivi om att den skattefinansierade äldreomsorgen behöver förändras, och vill gärna vara med i den processen. Varför är det förresten nästan bara kvinnor, som deltar i diskussionen? Förändringarna, som äger rum, berör i minst lika hög grad män.
Barbro Westerholm säger, att för att klara den svenska välfärden, bör vi fortsätta att arbeta tills vi blir minst 72 år. Det kan nog vara bra för en del, men långt ifrån för alla. Det farligaste av allt, är att vi sjunker in i passivitet, stillasittande och kanske också i missbruk, vilket inte är så ovanligt.
Den politiska retoriken inför varje val, som närmar sig, gör mig närmast beklämd. Partierna tävlar i vilka som ska satsa mest skattepengar på äldreboenden, trygghetslarm, omvårdnad m.m.
Få vågar tala om att det krävs insatser av oss alla, för att välfärden ska fortsätta att utvecklas. Så frågan är: Hur lyckas vi entusiasmera och tillvarata den enorma resurs, som mer än 1 miljon friska och erfarna pensionärer utgör?

• Bodil Jönsson

27 april, 2011 at 09:10 · Svara · Redigera

Så fint att också du vill och vågar gå denna balansgång på slak lina!

Det jag menar med ”vågar” är att yttolkarna hela tiden finns där och slår till. En yttolkning av att ”pensionärer” som grupp betraktade är en helt annan än motsvarande åldersgrupp för en eller två generationer sedan är ju att ”då kan alla arbeta tills de är XX år”.
Den motsatta yttolkningen är att när man är ”pensionär” är man pensionär och då skall man inte göra något som någon annan har att göra med utan leva livets s k glada dagar.

Men i realiteten handlar det ju om att vi befinner oss i en brytningstid som håller på att skaka om våra tankemönster så att nya träder fram. Jag började treva mig framåt i min bok och är så glad för att samtalet fortsätter här. Samtidigt som jag är ganska säker på att vi om ett år eller två kan titta tillbaka på detta och säga: ”tänk att vi inte såg klarare”…

Allt gott

Bodil

• Päivi

27 april, 2011 at 09:00 · Svara · Redigera

Jag kan inte låta bli att blanda in politiken i detta. Det är livsfarligt att se pigga och friska pensionärer som en reservkraft när inte samhällets offentliga sektor inte klarar av sin uppgift. Menar du Gunnar att vi först skall slita på jobbet i alla år för att sedan när vi äntligen får vår lilla pension bli volontärer utan lön inom olika delar av den offentliga sektorn? Det tar emot att tänka så måste jag säga. Det är en vackrare tanke att kanske , om man nu är så pigg, vara kvar inom arbetslivet lite grann och hjälpa både sig själv och andra på det sättet.
Det säga att det var lättare att bli deltidspensionär tidigare. Är det sant? Varför tog man i så fall bort den möjligheten?
Man måste nog ändra på arbetslivsvillkoren för de äldre så de orkar vara kvar längre, samtidigt som man ger kanske till och med möjlighet till en period utanför arbetslivet på prov med pension och möjlighet till att återkomma till arbetslivet.
Det är som när jag fyllde 50. Jag förberedde mig noga till det ounvikliga. Jag slutade färga håret och jag köpte en lagom icketajt dress. Jag började bära min ålderskorss med stolthet. MEN sedan märkte jag att det inte stämde. Mina föreställningar om en 50+ stämde ju inte med mig.
Så tror jag att det kan vara för många som går i pension. En dag när de är kanske 68 så märker dom att de gick i pension för tidigt. Då måste det finnas vägar tillbaka till arbetslivet på de äldres villkor. Allt detta gäller förstås de som är pigga, friska och orkar. Det finns alltså inte någon anledning att börja utförsäkra och jaga efter sjuka människor med blåslampa.

• Bodil Jönsson

27 april, 2011 at 11:32 · Svara · Redigera

Det är Gunnar du apostroferar i ditt inlägg, Päivi, men eftersom jag ändå vaknade(!) nu vid midnatt tar jag ordet först. Trots en jetlag i kroppen försökte jag ambitiöst sköta mig och gick och la mig kl 22.30. Men kroppen visste bättre och vaknade kl 24. Hm. Lite är det som med de pensionärer som inte tycker om att tonåringar reser sig för dem på bussen. Ibland tror jag det beror på att de vet att tonåringar är mycket tröttare än de själva… Och i det här fallet visste min kropp att jag ju omöjligt borde sova natt nu på det som den tror är förkväll.

Men till saken. Så klart att politiken måste blandas in – men jag är tveksam om jag tror att den eller forskningen kommer att vara de föregångare som de borde vara. Föreställningar om sammanhang sitter där som attityder, normer, lagar – och skall man tänka om blir det bara alltför lätt i stora generella kast. Det är därför som jag i min bok säger att vi kanske skall våga låna begrepp ut evolutionen – försöka upptäcka och vara lyhörda för mutationer, acceptera att mönster ser vi kanske inte förrän i backspegeln.

Ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som en uppbyggd tankeinfrastruktur. Därför är det genom att påverka tankeinfrastrukturen som vi kan påverka framtiden. Och det är nog många samtal som detta som skall till FÖRST, innan politiken reagerar. Att människor av kött och blod som du berättar om att ”jag försökte ju vara 50+, men jag insåg till sist att jag var ju faktiskt inte det -fast jag var det…”

En förenklad reaktion av typ att pensionsåldern skall öka eller pensionärer överlag arbeta oavlönat (men jag läser inte Gunnar riktigt så) hjälper oss inte framåt. Det är ju en sådan mångfald som finns. Kanske handlar det vi skriver om inte främst om våra föreställningar om pensionering utan om arbetslivet överlag och om det avlönade arbetets plats i livet. Varför skulle det vara överordnat allting annat, vad är det egentligen som skall avlönas, hur mycket, för vad, etc. Det finns ju exempelvis unga människor som farit så illa under sin uppväxt att de har bestående enorma svårigheter som vuxna. Om de ändå – bl a tack vare fantastiska medmänskliga insatser av vuxna som gått in i andra vuxnas ställen – kan leva ett något så när rimligt liv utan att fastna i vare sig knark eller brott, så bidrar de ju på sitt sätt till sin omvärld. Med en kanske större insats än många arbetande människor.

Själv har jag uttalat svårt för både pekpinnar och blåslampor, och hade jag varit i Sverige under påsken hade jag förmodligen sökt mig till manifestationerna utifrån Påskupproret.

Allt gott

Bodil

• Päivi

28 april, 2011 at 09:11 · Svara · Redigera

Vet ej om du fick min halva kommentar? Jag tryckte för flitigt åt höger och texten försvann. Är WordPress funktionen intelligent? Jag fick en anmärkning på skärmen att jag redan sagt så här förrut?!!Mina tankar handlade i alla fall om att jag reagerade kanske för snabbt på Gunnars inlägg då han använde ordet : kooperativt. Vi har lite mycket av det här i antroposofernas Tolstojska Järna.
Jag har också deltagit i den politiska debatten här i Södertäljetrakten i 25 år och jag börjar snabbt i sådana här sammanhang tänka på kronor och ören, fördelningspolitik, miljötänkande, solidaritet eller vinstintresse osv.
Men jag har också i mig det mer filosofiska och evolutionistiska som du pratar om. På tal om mutationer så håller jag på att läsa Lasse Bergs ”Skymmning i Kalahari”. Han hatar ju bondesamhället. Allt var gott så länge våra förfäder stannade i Afrika och levde som samlarfolk. Jag undrar hur deras äldre bodde?
Jag som har släktforskat om mina rötter från norra Savolax tillbaka till 1500-talet förvånas över hur länge de levde. Jag tror att mina senare släktingar levde kortare liv än de som levde som svedjebrukare. Det är intressant när man tänker på livshållningen. De i Savolax levde av råg och lingon i stort sett plus kött och fisk från jakt och fiske.
Lasse Bergs samlarfolk var också friska. Men nu har vi den här fetmaepidemin som är så skrämmande. Det tänker jag på när våra föräldrar till våra barn i förskolan kommer med sina stora bilar och parkerar helst på handikapp-platsen och sedan med stor möda går in i lokalen. Många, många är överviktiga. De lever kanske inte några bonusår som ni 40-talister och vi 50-talister. Trenden bryts kanske.
Nej, inga nya levnadssätt har skapats med politiska beslut eller av forskare. Det har du helt rätt i.
Visst är det så att det först i backspegeln syns när och hur en förändring kom. Men jag tänkte bara dra med politikerna motvilligt till detta tänkande.
Päivi, den här gången.

• Bodil Jönsson

28 april, 2011 at 09:53 · Svara · Redigera

Men visst påverkas vi ändå av politiken, inte bara av det fördelningspolitiska utan också av hur idéer omsätts i praktisk verklighet (vägar, stadsbilder, lagstiftning, utbildnings- och forskningssatsningar). De leder i sin tur till infrastrukturer som blir starkt styrande fast vi långt ifrån alltid är medvetna om det.
Idag märks det tydligt i bl a Nordafrika hur enskilda människor kan hitta varandra och gå före sina ledare och t o m emot dem. Jag tror det sker hos oss också – fast inte lika våldsamt. Det gör stor skillnad att människor kan forma idégemenskaper (”communities” på nysvenska)och snabbt nå en styrka som tidigare var förbehållen de existerande organisationerna.

På äldreområdet är jag fullständigt övertygad om att urkraften kommer att ligga hos oss själva. Den kan i sin tur tvinga fram politiska initiativ och åtföljande äldreinfrastrukturella förändringar som i sin tur kommer att styra våra tankar. Men själva den initiala drivkraften – den är vår egen.

Allt gott

Bodil

• Päivi

13 augusti, 2011 at 08:54 · Svara · Redigera

Hej ,
Här får du en mognad tanke :Min föreställning av de gamla- vilket är relativt utifrån i vilket land du bor i osv- har varit att de är visare, lever på ett sundare sätt, de ser på oss andra från sidan och funderar på om de också var så dumma när de var yngre. De stöttar de yngre och de är som en barriär mot det hemska, döden och sjukdomen för de yngre. Det här kanske är något som någon beskrivit här som 1900-tals åldrande.
Numera, utifrån den här åldersrevolutionen som du Bodil och många med dig pratar om är min bild förändrad.
Man vill göra allt som man alltid har gjort. Man behöver inte bli mer respektabel eller hur man skall uttrycka det. Man vill inte lägga av med något, inte bli sundare, visare och framför allt inte stå vid sidan om och se på. Man vill fortsätta att vara Tina Turner eller Mick Jagger. Det har förstås ett pris. Priset är att omgivningen inte längre ser den äldre som sundare, visare eller någon som kan bättre. Dessutom har mycket av kunskapen i alla sammanhang förnyats i en sådan takt att också äldre kan framstå som okunniga , till och med mer okunniga än sina yngre kolleger. Eller som pensionär så kan man inte den nya tekniken eller nya sättet. Man måste lära sig av de yngre.
Det här sura äpplet får man bita i både på grund av att kunskapen går så snabbt framåt i vissa fall och att man själv valt att vara precis som alla andra och göra som alla andra. Man har inte längre någon särskild roll eller funktion.
Mina närmaste gamla där jag bor är kvinnor som inte förnekar sig alkohol, fester, rumla runt på nätterna eller att röka. De ger ingen som helst respekt hos mig (jag har precis överlevt en sådan fredag). Men de försöker ändå vara den som kan mer om det mesta från trädgårdsskötsel till att hur man fixar håret. Det är påfrestande för en som är närmare 60 själv. Ja, det kan faktiskt bli riktigt komiskt ibland. Då kan man inte som en sådan åldring komma och säga lite urskuldande att man inte är så duktig på ”data” och vi ger tillbaka att det inte kan vara så lätt att lära sig. Varför inte, om man nu ändå är så som de yngre! Kravnivån skall alltså inte sänkas bara för att man är tio år äldre.
Men min respekt vinner man inte som 75-90 åring utifrån åldern. Den vinner man utifrån hur man lever och är. Det har inte något med ålder att göra egentligen. Men om jag hittar kombinationen en klok människa med hög ålder kan jag känna vördnad.
Annars har den vördnaden för äldre som jag blivit uppfostrad till försvunnit nu på 2000-talet.
Det är möjligt att detta hänger ihop med den där ungdomsrevolten som ni startade. Jag tror att 40-talisterna glömde bort att bli vuxna. Då är det inte så lätt att bli gammal.
Här är mina reflektioner efter att jag följt denna blogg en tid. Jag vet att detta kan kännas provocerande. Men jag tror att det är viktigt för slutresultatet att några också har kritiska kommentarer. Lev väl!Päivi

• bodil

13 augusti, 2011 at 09:54 · Svara · Redigera

Jag ser din poäng, men jag kan inte hålla med om det svartvita i den. Du skriver om det som varit: ”de gamla är visare, lever på ett sundare sätt, de ser på oss andra från sidan och funderar på om de också var så dumma när de var yngre. De stöttar de yngre och de är som en barriär mot det hemska, döden och sjukdomen för de yngre.” Det är fantastiskt om det var så det var. Men var det det? Det finns alltför många berättelser som säger ut något helt annat: talar om ett liv i armhet och sjukdom och utanförskap utom kanske till jul och så.

Nu säger du om äldre att ”man vill göra allt som man alltid har gjort. Man behöver inte bli mer respektabel eller hur man skall uttrycka det. Man vill inte lägga av med något, inte bli sundare, visare och framför allt inte stå vid sidan om och se på.” Jag vet inte riktigt vem ”man” är – det kan hända att det finns någon som vill ha det så. Själv vill jag det INTE. Jag är MYCKET mer sparsmakad i vad jag vill göra, jag har lagt av mycket och jag gör så gott jag kan för att bli ”sundare och visare”. Men jag tror inte att det är något som kommer av sig själv bara man står vid sidan av – jag tror att vi måste jobba på det.

Lite är det väl som Bibelns syndafall: vi har ätit av äpplet, vi har fastnat i att vi skall tänka själva och försöka klara oss så gott det går, utan att lita till försynen.

”Vördnad”? Jag själv har stor vördnad för gamla människor och försöker också uttrycka det, framför allt i handling men också i ord. Men för min egen del har jag inga som helst ambitioner att bli vördad eller respekterad så där i största allmänhet, bara utifrån min ålder. Jag tror att båda parter behöver bjuda till och att båda behöver respektera den andra.

Det du vänder dig mot är ett förnekande av ålderns betydelse för det levda livet, och där kan jag inte ställa mig på barrikaderna mot dig utan där står jag på samma sida som du. Det finns en jättepoäng i att vara med om den utveckling som det innebär att åldras och att inte paniskt försöka vara ung, ung, ung. Ibland får jag för mig att alltihop kanske bara handlar om fördomar och ord: man har FÖRDOMEN att ett åldrande motsvarar en passivitet som man ännu inte är mogen för och att GAMMAL är det samma som icke-kreativ. Kan man inte identifiera sig med det och inte hitta en identitet på egen hand, är det kanske inte så konstigt att man vill vara ”ung”.

Problemet är nog egentligen grupp-avgränsningar och grupp-tillhörigheter. Efter utbildningstiden har jag aldrig befunnit mig i en-åldriga gemenskaper, sällan tänkt på mina arbetskamrater utifrån deras åldrar, etc. Det bär emot att tänka tanken att jag skulle göra det nu, som gammal, nu när vi jämnåriga är mer olika varandra än vad vi någonsin varit.

Allt gott

Bodil

• Päivi

13 augusti, 2011 at 10:35 · Svara · Redigera

Hej,
Nu svarar jag så här sent för kan inte sova pga att mina åldriga grannar, damer över 75 lever sitt nattliv så högljutt. Jag behöver inte fördjupa mig i det. Är nyinflyttad till någonslags 55+ fast det också bor ett par enstaka yngre. Jag har berättat om mina grannar tidigare som exempel. Tack för att du förstod poängen trots det svartvita. Jag kom igång egentligen när jag läste om era reflektioner om äldre och alkohol.
Nu har jag börjat fatta: De som har som yngre varit ute och firat och druckit och tagit hem ”killar” fortsätter med det fast de är 75+. De blir fortfarande utnyttjade, dricker för mycket osv. Det är inte konstigare än så. Man lär sig inte bara för att man blir äldre. Det finns ingen automatik i detta.
Sedan kan jag tycka att man kan bli vis som gammal, sundare, förstå bättre och vara den äldsta generationen även i en psykisk bemärkelse trots armod och elände! Om man har förutsättningar i sin hjärna till det. Om man har ett socialt sammanhang till det. Om det finns en kultur som gynnar det.Det har jag sett i Finland.
Har precis en bild framför mig av min mormor 1936 innan kriget där hon sitter i sin långa strykta klänning och håret i nacken i en knyt. Oj, vad jag känner kärlek för henne. Kommer på att hon inte är äldre i bilden än ”tjejen” i 75 bast som lever livet uppe på balkongen ovanpå mig.,
Brevid min mormor i bilden är mamma och pappa i 20 års åldern och så oerhört kära. Jag gillar generationsskillnader, tydlighet, roller, att bli vuxen osv.
Avslutningsvis kan jag säga att den åldrande hjärnan reagerar kraftigare i alkohol än den yngre. Trots att kanske blodomloppet älskar alkohol så gör inte hjärnan det. Min bror är ett bra exempel på det. När han började bli dement och funktionerna med omdöme började svikta tog den enorma tillfredställande påverkan av alkohol över. Han blev utnyttjad, barskrapad och till slut utan sin lägenhet innan jag lyckades få honom till ett sjukhus med sin alzheimers diagnos. Visst kan man unna de äldre sin sup eller ett glas vin, men försiktigt. I en liten grannkommun där jag bor har man riktigt uppmärksammat hur äldre har börjat dricka mera. Jag kan inget annat än hålla med. Till och med har katterna gått och lagt sig och jag väntar på att det skall lugna ner sig där uppe!
God natt, vi är nog överens. Päivi.

• bodil

14 augusti, 2011 at 08:17 · Svara · Redigera

Hej, Päivi!

Inte behöver vi vara överens, inte – men det känns väldigt bra att vara det när man skall gå och lägga sig… Sedan kan man ta nya tag igen.

En av mina katter hade nedlagt nattens byte på dörrmattan när jag vaknade: en fladdermus. Den hade väl flugit in när jag var ute och stängde staketet för vildsvinen… (jag försöker hålla dem på utsidan). Ja, det utspelar sig dramor överallt, också när vi sover. Men störningar när vi vill somna – de gillar vi INTE!

Allt gott

Bodil

• Päivi

15 augusti, 2011 at 10:00 · Svara · Redigera

Ja, man kan undra när katter blir för gamla för att göra ngt annat än sova. Min äldsta katt fyller 17 i november. Hon har varit lite klen och sov mest i vårt hus. Hon har också lite mediciner mot dysfunktion i köldkörteln precis som många äldre har.Liisa som hon heter har dock ändrat karaktär sedan jag flyttade till en marklägenhet. Jag tror att hon tycker att det är lugnare och bättre här. Hon är ju så gammal så mina vuxna barn tycker att jag inte skall släppa ut henne. Hon har varit en väldigt skygg katt och inte vågat gå från altanen någonsin.Men nu rätt som det är så sticker hon bara. Inte för att hitta till gamla hemmet. Hon går till ett särskilt ställe där katterna brukar träffas och där min andra katt också håller hus.. Jag hämtar henne ängsligt meddetsamma och hon springer in.
I kväll då det har varit alldeles stilla och varmt i luften innan regnet och dessutom bäckmörkt stack hon igen. Det var inte lätt att leta reda på henne för det var så många andra grårandiga där. Jag fick använda pannlampan och lysa var och en i ansiktet innan jag kunde identifiera min Liisa. Hon verkade ha roligt där ,precis som de andra .En riktig meeting.
Nu funderar jag på efteråt om hon skulle ha klarat av att vara där själv och komma hem när det vad dags utan mina omsorger. Så det är inte lätt att veta med katter heller . Hon jamade inte i alla fall högt eller gjorde bort sig på annat sätt. Det var ett städat möte. mvh Päivi.

• Päivi Rissanen Nilsson

7 april, 2011 at 01:21 · Svara · Redigera

Här finns det något att utveckla! De som bor numera i så kallade servicelägenheter eller demensboenden eller som hänvisas till att bo kvar i sina lägenheter med service från hemtjänsten. De har fortfarande den där apatin och ca två sysslor: sitta eller ligga och därutöver äta samt titta på TV.
Det har till och med kommit teorier om att det är bra för dessa individer att sitta passivt och tänka tillbaka i tiden. TV: tittandet är egentligen någon form av gymnastik för hjärnan och sedan kan man sitta där och rulla tillbaka och se sin inre livsfilm.
Men egentligen borde det vara tvärtom: det borde vara det livliga ,sjudande livet som borde omge dessa individer.
Inrutade aktiviteter med gympass, disco(för vi gillar ju inte Evert Taube och dragspel), litteraturläsning eller bok-cd. Uppträdande, karaokekvällar, vinaftnar, trädgårdsskötsel, hunddagis, kattpensionat, vävstuga, så att hjärnan skulle bombaderas hela tiden med nu stimuli. Därutöver skulle varje individ ha rätt till en lång pratstund varje dag samt att det borde lagstiftas om allas rätt till utevistelse. Varför inte sambygga äldreboenden med förskolor?
Men du vet hur sådana här inrättningar ser ut. Man sitter där och väntar på döden. Det är kanske därför som många äldre får hybris och vill klättra på Kilimanjaro eller tågluffa runt jorden. De är rädda för att hamna på hemmet och få sitta där i all passivitet. Så visst har vi mycket att göra innan vi hamnar där: vi får försöka ändra på synen på hur aktivt och stimulerande det borde vara när man behöver samhällets hjälp och att det måste få kosta. Framför allt borde de som sedan tar hand om vara lite extra utbildade. Nu är de tvärtom och i många fall kan inte ens svenska så att de äldre skulle förstå. I Finland har jag två äldre syskon som sitter på hemmet. De tas hand om ryssar som inte kan så nyanserad finska. Tänk att mina syskon var med om Vinterkriget mot just Ryssland/Sovjet.
Jag har själv jobbat inom den svenska vården som ung då jag inte kunde så mycket svenska. Jag kommer ihåg en gammal farbror som skrek: jag måste pinka! Jag förstod inte vad han menade tills han skrek :flaskan och pekade på kissflaskan.

• Päivi Rissanen Nilsson

8 april, 2011 at 07:25 · Svara · Redigera

Jag har tänkt mycket på det när jag besöker mina äldre syskon på deras boenden i Helsingfors. Brodern har alzheimers och syrran stroke. Men jag har också jobbat med neuropsykologi som psykolog och reagerar på att det är som man låter de skadade hjärnorna dö ut i förtid på grund av understimulans. Sedan kan man säga att det måste finnas vila och pauser och ett långsamt tempo.Men detta sittande,ätande och TV-tittande som ersätter mänsklig kontakt är bara så passiviserande.
Ändå tycker jag att den finska äldrevården är mer human än den svenska. Min bror som har alzheimers får bada bastu i husets källare varje fredag med sin vårdare till ex. Min syster som alltid har målat akvareller får göra det nu som arbetsterapi och har en utställning längs korridorena vilket hon är väldigt stolt över.
Men äldrevården utvecklas inte i takt med allt det andra inom omsorgen. Det är kanske så att man rent cyniskt inte vill underhålla dessa hjärnor för då lever de längre och kostar samhället mer.
Jag har jobbat med funktionshindrade alla kategorier som psykolog och det tänkande finns inte när det gäller dementa till ex.
Jag gillar ditt filosoferande precis som jag gilla Patricia Tudor Sandahls böcker. MEN ni två som är så starka kunde göra en verklig insats med att syna äldrevården med era vassa blickar och tungor om man nu får säga så. Vi finnar är lite raka i kommunikationen.
Ni kunde göra det som offentliga blåslampor.

• bodil

8 april, 2011 at 07:46 · Svara · Redigera

Hej igen,
BRA med bastu och BRA med egna utställningar, bådadera är ”Friskis och Svettis” för hjärnan, dvs aktiverande. Men jag tror egentligen inte att det finns någon cynism i det omvända, det passiviserande. Snarare handlar det om en auktoritär tid som lever kvar och i den tar den starkare över från den svagare.

Själv har jag arbetat med funktionshinder utifrån rehabiliteringsteknik, design och pedagogik i 20 år. På äldreområdet är det i dag mest underutvecklade äldre människors rätt och förmåga att utveckla sig, hela livet. Den friska sidan av ålderdomen, alltså, den som behövs antingen man har hälsan eller är sjuk. Och jag tror det blir där jag kommer att lägga mitt engagemang, inte på att vara blåslampa. Sedan kan det ju ändå uppstå en blåslampeeffekt som ett biresultat om fler äldre och omvärlden får upp ögonen för vad som går att utveckla och hur. Det kan leda till att åtminstone det allra mest dövande och dödande försvinner.

Allt gott

Bodil

• Päivi Rissanen Nilsson

10 april, 2011 at 09:02 · Svara · Redigera

Jag drar paralleller till vad jag har sysslat med:habilitering till personer med olika funktionshinder. I den världen är psykologen den som skall hitta personens svårigheter. Det är mycket det man uträder. Det är nog precis vad psykologerna gör när de utreder demens också.
De rörelsehindrades organisationer har ju reagerat på den här synen att bara hitta det som inte fungerar. Varför inte ta fram det som ändå fungerar och som man kan utveckla.
Jag har svårt att se att man skulle kunna bara vända på kakan och börja prata om det fungerande. Men mitt exempel belyser hur långr handikappvärlden har kommit vad gäller egna rättigheter och att vara med och styra hur vården ser ut.
Eller om vi jämför med hjärt- och kärlsjuka. Inte är det där bara meningen att inom vården vänta och se när nästa attack kommer. Man har rehabiliterande insatser och man har hittat hur man kan operera, medicinera osv.
Inom demensvården har man inte kommit så långt i det medicinska och det blir mycket att bara vänta på att personen blir sämre.
Vad jag menar är att utifrån livskvalitetsperspektiv är det ändå viktigt att ge ett så gott liv för personens hjärna också.
Men då måste personalen ha en grundutbildning inom högskolenivå och vidareutveckling. De måste få rimliga löner osv.
Dit är det långt ,känns det som.
Jag tror att vi förstås varandra när det gäller hur man borde ändra på synen inom äldreomsorgen. Lärandeprocesser används mycket inom skolans värld. Nu jobbar jag som förskollärare och vi skall dokumentera barnens lärandeprocesser. Ja, det kanske vore något för demensvården också.

• Päivi

27 augusti, 2011 at 08:36 · Svara · Redigera

Hej Bodil,
Jag börjar känna allt mer att den här debatten tillhör en annan generation än min. Men kom igång igen i alla fall när såg på nyheterna att nu var det dags att också Mikaela Valterson går från MPs topp. Min undran blir att nu när centerpartiet verkar välja en 28- åring till partiledare, mp har en 28- åring och vänsterpartiet vet vi inget om men det verkar bli någon ung förmåga: hur blir då planeringen om nya pensionssystemet som Reinfeldt har lovat starta? Jag tycker starkt om att mp inte vill ha livstidspolitiker men att bara satsa på de yngsta kan slå fel i politiken!
När kommer du med dina mönster? Vore det inte bra att smala in debatten till att handla om den friska och pigga delen av pensionärerna som du tycker blir fel behandlade av samhället och andra människor? mvh Päivi. Nu blir det sommar igen!

• Susanne Frandsen

29 augusti, 2011 at 08:35 · Svara · Redigera

Hej Bodil.
Punkt nummer 7″ hur kan vi börja prova olika modeller för en framtida arbetsmarknad”, bara själva ordet ”marknad” talar till mig i termer som kommersialism och konsumism.Jag får inte ihop det med att man skulle utan ekonomisk vinning pröva en annan arbetsmarknadsmodell! Isåfall måste ju en helt annan politik föras än denna ”höger – vänster” pendling vi har idag, samt att den måste passa in i ett globalt perspektiv i och med handel.Eller rör jag ihop det med stora och små tankar? En modell för en framtida arbetsmarknad i liten skala på hemmaplan får jag inte ihop ens med ordet”tillväxt” Kommersialism kan väl aldrig gå ihop med synen på ”hela människan genom hela livet”, lite röriga tankar om detta.
Susanne

• bodil

29 augusti, 2011 at 05:33 · Svara · Redigera

Hej,

Jag kan hålla med dig om att det är så det har blivit, att ”marknad” bara alltför ofta står för kommersialism och konsumism. Men egentligen är ju marknad inget annat än en MÖTESPLATS – en arbetsmarknad är alltså i den bästa av världar den plats där de parter kan MÖTAS som har ett arbete att erbjuda resektive som är villiga att utföra det. Och det är nya sådana möten som jag ser framför mig. Möten som kan mejsla ut nya former av ömsesidig nytta och nöje.

Allt gott

Bodil

• Päivi

29 augusti, 2011 at 09:25 · Svara · Redigera

Det kanske finns en tillräckligt bra anledning att ha sådana här blogg utan att man måste till en punkt men du hade ju själv sådana ambitioner. Päivi

• bodil

30 augusti, 2011 at 08:13 · Svara · Redigera

Jo, men jag tror man kan hålla fast vid alla de redan tillräckligt bra anledningarna och komma ett steg längre med en bättre struktur.

Allt gott

Bodil