Har livet någon ålder?
Jag fick ett mail från Bo Hollsten, www.inbildning.se , med rubrikens fråga och med en text som jag på hans förslag lägger ut här nedan. I texten finns det många stora frågor som jag inte kan svara på – och jag vet inte heller svaret på själva huvudfrågan om livet har någon ålder. Men jag vet i alla fall (när jag nu snart är 69) att eftersom min minnesbild av mig som 34,5-åring nu hunnit berikas med 34,5 år av sådana erfarenheter som jag garanterat INTE hade då, så har den årsringen blivit så gott som TIDLÖS. Kanske är det en inverkan som också många andra retroaktiva kompletteringar har? Blir kanske själva livet med tiden tidlöst – sett utifrån en gammal människas horisont?
Allt gott
Bodil
Bo Hollstens text:
HAR LIVET NÅGON ÅLDER
Att ta vara på livet
innebär att välja liv
Vad betyder det – i vår ålder
Det kräver att jag gör ett urval utifrån den vandring jag gjort
Det innebär att jag får lov att göra en vindsröjning och källarröjning
Städa ur mina garderober
Tvätta mina fönster för att få fri sikt
Sätta mig ner och vänta på vad som kliver in och fyller dessa nu fria utrymmen
Det kan vara den längtan jag förträngt under många år
Det kan vara det som har varit mitt uppdrag från tidig ålder
Det kan vara det som mitt liv nu skall inrikta sig på
Jag tror att det i vår ålder är viktigt att inse att tiden och kraften är ändlig
Vi har att välja – och då gäller Inbildningens princip om koncentration
Gör någonting ordentligt, lägg det andra åt sidan
Vem vill jag vara inför mig själv
Vem vill jag vara inför andra
Kan jag klara av att detta blir samma person
Hur gör man detta förklaringsbart
Att dröja länge med sin längtan efter sig själv är tyvärr väldigt vanligt För en del blir själva längtan skrämmande För en del blir myllret av olika jag skrämmande För en del blir valet av jag det mest skrämmande
Men Du har ju under ditt liv avverkat ett antal jag så min förhoppning är att det jag som du nu längtar efter är det som kommer få dig att leva ditt äkta liv och förhoppningsvis är det det du längtat efter
hoppas jag eller är jag inte förklaringsbar
Att dröja länge med sin längtan efter sig själv är alltför vanligt. Det kan jag tycka kan bli den där yrkestvångströjan som smalar in en för mycket. Måste man verkligen vänta till pensionen innan man kan göra de andra sakerna och dimensionerna i sitt jag? Vilken bra och insiktsfull dikt!När jag varit i ett ställe i livet då gammalt har slutat och det nya inte har börjat ännu så har jag känt precis sådär: man väntar på vad som skall fylla mitt hus och väntan på vad som skall fylla mina rum och mitt liv. Väldigt bra beskrivning på känslan. Man behöver dessa nollpunkter i livet innan det sätter i gång igen.Det gäller att man är nyfiken då och har tålamod att vänta. Päivi
Jag kom på sedan också att om ni har läst Alfons Åberg så finns det en insiktsfull saga om att ha tråkigt. Det verkar ju vara många som faller pladask efter det hektiska arbetslivet och när man blir pensionär. Alfons hade fruktansvärt långtråkigt på Annan dag jul eller om det var på mellandagarna . Då sade farmor, den kloka gamla gumman, att det var bra att Alfons hade tråkigt. Det är bra att ha tråkigt. Då skall man vänta så snart händer det något som gör livet kul i gen. Bodil har säkert döpt den där tiden mellan när något slutar och innan annat börjar till något. Sedan händer det. Alfons kompis ringer på dörren. Han är inte sjuk längre och vill leka. Päivi
Nej, jag har inte namnsatt tråkig-tiden – däremot har jag skrivit mycket om den. TID att ha tråkigt, TID för det som är “mellan”, är faktiskt en förutsättning för kreativitet. Utan mellantid kan man inte göra några påträffanden, och utan påträffanden blir livet bara enahanda.
Men samtidigt kan denna korta mellantid som varar för barn kanske några minuter eller timmar och för vuxna kanske veckor eller månader bli förödande om den blir permanent. Då blir den ju till en enda depressionskuvös.
Allt gott
Bodil
Ett förtydligande: Klart att om man lämnar något viktigt och som har varit en stor del av ens livsinnehåll så faller man i en sorgeperiod innan man börjar med nyfikenhet vänta på det som kommer sedan. Är det inte helt naturligt att man måste sörja en tid efter förlusten av arbetslivet med allt vad det innebär? Det förloppet följer väl alla de stadier som ingår i en kris. Stockholms landsting har haft dagar och föreläsningar för pensionavgångar året innan folk går i pension. Olika kommuner har reflektionsdagar det sista arbetsåret då man träffar andra i samma situation och får reflektera och får höra föreläsningar. Jag reagerar lite på denna buisness som frodas runt frågan. Det verkar dyka upp alla möjliga företag och litteratur samt tidsskrifter och TV-program ,pjäser , utställnigar, filmer runt frågan. Du får också en del till din sida. Päivi
Jo, fast jag är inte helfrälst på det fyrkantiga. Sorgeperioder är naturliga och nödvändiga i alla de sammanhang där man inte kan påverka förlusterna som ligger bakom sorgen. Men somliga pensioneringar som leder till en påtaglig förlust borde kanske inte skett, åtminstone inte i form av att gå från allt till inget, om både den berörda, arbetsgivaren och arbetskamraterna hade velat annorlunda? Då är inte sorgen försvarbar för den har inget egenvärde.
Allt gott
Bodil
Ja du Bodil! Jag har roat mig med att kopiera alla mina kommentarer i den här bloggen och klistra dem i en worddokument .Det blev en mindre bok!!! Vi har diskuterat om gamla har en speciell roll bland olika generationer, skall de gå i undantag för att ge plats, har ålderdomen en hierarki i mognadstrappan som högst uppe där likt i boken Siddhatra, har vi förutfattade meningar om gamla katter, när äldre damer inte beter sig respektabelt, vår tids Tina Turners, pensionspolitik, om alla skulle jobba till 75, om äppelmos, mina äldre syskons tillvaro på olika boenden för gamla i Finland, min släktforskning, att det har funnits 90-åringar också förr, är ålderspyramiden på väg att bli en fyrkant, att det är möjligt att studera när man är pensionär, att en tredjedel av pensionärer skulle ha varit i form att jobba fem -tio år till.
Men jag känner att egentligen har den här bloggen haft till syfte att samla tankar om kränkthet när man måste gå till pension mot sin vilja utifrån några regler eller andra förhållanden som gör att man inte kan stanna och jobba lite till. I det ämnet är jag rätt så okunnig än så länge.
Man kan alltid säga upp sig och skaffa ett annat arbete som jag ser det. Man kan öppna eget eller man kan- inte vet jag. Enligt lagen får man jobba till 67 och sedan efter det får man dispans från pensioneringen årsvis av sin arbetsgivare. Men arbetsgivare äger inte oss. Vi har ett eget liv i arbetsmarknaden. Men då behövs det uppoffringar i det ekonomiska. Nu tackar jag för mig! Det har varit kul för en sådan här frenetisk skriverska att få vara med och skapa den här sidans innehåll. Allt gott, som du brukar säga, Päivi.
Hej, Päivi,
Tack för alla starka inlägg och för din efterhandsstrukturering av dina egna. Det har varit mycket spännande att få samtala med dig, och struktureringen kan jag säkert dra nytta av till helgen när jag griper mig verket an utifrån mina idéer om vart det här är på väg.
Det enda jag inte kan känna igen mig i är att du säger att den här bloggen har haft till syfte att hålla på med kränktheten i pensionärskapet. Det har den INTE haft – sett från mitt håll – och min bild är inte heller att inläggen och kommentarerna dominerats av det. Men jag skall titta på hela materialet en gång till (jag har skrivit ut rubbet och det blev som du kan förstå MYCKET)och leta efter just hur mycket och på vilket sätt kränktheten finns med.
Allt gott
Bodil
Hej,
Jag har läst många av inläggen, men att det mesta skulle handla om kränkthet ställer jag mig tveksam till. Tycker nog att vi mera diskuterat vikten av att kunna formulera oss om hur det är att ha blivit gammal. Att vi behöver lära oss sätta ord på det, både för vår egen del för att finna en identitet och för andras skull för att de ska förstå. Vi vill inte bli “utdömda” innan vi är döda, men hur och var ska vi hitta de strategier för livet och de platser (i både konkret och abstrakt mening) som passar oss, gamla som vi är i en ny tid? Och få samhällssystemet att förstå att vi inte är barn av det tidiga 1900-talet. Jag tycker allt att det är sådana tankar som oftast kommit till uttryck i bloggen, ibland i klartext, ibland mer implicit. Är ganska övertygad om att de diskussioner som hittills förts här har satt mängder av tankefrön – och myror – i våra hjärnor. I varje fall i min. Men det är spännande!
Helmi Jönestam
Ja, Helmi, det är spännande. Och ofärdigt – men det är ju just det som är poängen.
Sedan är det med texter som med konst – bilden finns i betraktarens öga. Och det betyder att det kan finnas många “bilder” av ett och samma material. Efter helgen skall du få se vilken struktur jag själv framöver lägger på detta.
Allt gott
Bodil