Miljöns betydelse
De senaste fyra dagarna har jag tillbringat tillsammans med en av glädjekällorna i mitt liv. Hon – en nära vän och en akademisk förebild – ville visa mig den sommarmiljö som var hennes då hon var barn, ung, medelålders och sedan upp i 70-årsåldern. Det var så slående hur hennes återseende av miljön (havet, växtligheten, husen, människorna,…) lockade fram minnen i henne som jag givetvis inte visste något om tidigare men som inte heller hon själv hade haft kontakt med på länge. “Bara” detta att återvända till hennes hemtrakter i ordets djupaste mening gjorde alltså att tidiga årsringar kom upp till ytan. Det förändrade och fördjupade också samtalet mellan oss.
Den yttre miljön (inklusive både dess naturliga och dess människoskapade förutsättningar) betyder oerhört mycket för vad man kan plocka fram inuti sig själv och för ens relationer till andra människor. Inom vård, skola, omsorg och på många andra arbetsplatser ligger fokus inte så sällan enbart på människor och mellanmänskliga relationer: elev-lärare, patient-läkare, individ – personlig assistent, etc, och dessutom alltid i nuet. Men alla dessa longitudinella relationer till “sakerna” runt omkring gör också skillnad: husen och vägarna och logistiken påverkar oss, det gör också husgeråd och leksaker, kläder, bilar och internet. Skall vi något lite kunna förstå varandra, behöver vi därför också veta något om och i bästa fall förstå oss på och kanske medvetet använda oss av det “sakligas” betydelse.
Allt gott
Bodil
Allt gott
Bodil
Intressant! Jag fick genast en association till Det som i malmö kallas “Guldstunder i äldres vardag” och som är ett projekt som blivit permenentat och som handlar om att ha byggt upp miljöer eller låna ut korgar med saker från en viss tid. Verksamheten finns på Föreningsgatan och kan besökas och jag fick själv en omedelbar upplevelse när jag fick syn på en barnbok med Andy-pandy, Har inte tänkt på Andy -pandy sedan jag var barn men det väckte otroligt mycket assosiationer och tankar, kändes som hjärnan verkligen gick in i ett sedan länge bortglömt spår, och tänk vad mycket som fanns längs det spåret. Visst är mötet med miljöer och ting något som verligen kan tillföra något i mötet med sig själv och med andra.
Säkert finns det folk som forskat och tänkt kring detta, spännande är det att fundera kring hur det kan användas för att skapa innehållsrika och meningsfulla möte i vardagen på tex äldreboende eler hemtjänsten som jag funderar mycket kring. Här komemr en länk.
http://www.malmo.se/Kommun–politik/Studiebesok/Tema-Aldreomsorg/Guldstunder-i-aldres-vardag.html
Vet att du var på väg till denna resa sist vi träffades och förstår att den blev bra.
Carina
Jo, visst finns det forskning som handlar om vad artefakter (av människor skapade ting och teknologier) betyder för oss. Det är som om man ofta har en övertro på vad som går att göra direkt människa-mot-människa, men inte sällan kan mötet människa – sak/ teknologi bära på minst lika väsentliga upplevelser. När man kommer till forskning om detta, råkar det faktiskt vara “mitt” Certec som är ett av de mest intressanta i världen. Det var roligt inte bara att bygga upp utan också att nu följa lite från sidan.
Allt gott
Bodil
Hej,
När jag bodde “hemma”, älskade jag att ensam ströva i Prag. Oavsett årstiden, men särskilt sommarnas sena söndagseftermiddagar, då folk hade annat att göra. Jag älskar historia och stora delar av Prag hade då haft tur att inte förändras något påtagligt under flera hundra år. Det var då, före turisternas tid, före alla ideer vad man kan tjäna pengar på. Då var det tyst och lugnt och man kunde drömma bort sig. Många platser hade jag läst om och visste vad som hade hänt där, så jag liksom kände i luften närvaro av folk, som hade levt där under tiden, ta på stenar och veta, att de rördes av många andra före mig, gå på gatorna, där många före mig hade gått. I fönstren skymtade folk som hade levt där hundratals år tidigare, det hördes röster och snabba steg, dofter och synilusioner, och jag kände att hörde till, jag var fortsättning på något.
Sedan fick jag själv barn i ett annat land. Allt detta, som jag alltid hade tagit för givet, något som jag skulle föra över till mina barn, dessa rötter, tillhörighet, fortsättning på något – det gick plötsligt inte att ge dem. Mina barn älskar Prag. Vi brukade åka dit varje år, nu åker de dit själva. Men just denna känsla, att höra till. De hör ju till tre länder, de har andra rötter, en blandning, som har gjort dem till dem som de har blivit. Idag är det inte ens viktigt, man är Europe.
Och när jag blir gammal (för oavsett siffran på alla myndighetspapper betraktar jag mig inte riktigt som gammal – vilket inte är fåfänga från min sida, men så känner jag helt enkelt – och blev lite sur på Bodil när hon sa att hon var gammal i Fråga doktor), vad händer då? Vad ska man ge mig i korgen för att minnas? Tänk om jag då glömmer svenska och inte ska kunna prata med personalen på hemmet?
I Prag talade många tyska då min mormor var född. Hon var född i en Pragertysk familj och tvåspråkig. Men tyska var hennes modersmål, och när hon blev senil (långt före min nuvarande ålder, för då gick hon bort), glömde hon tjeckiska och talade med oss alla, och med sina döttrar, tyska. Fast det hade hon inte lärt dem när de växte upp. Så min mamma, som skötte om henne, förstod henne inte.
Men jag blir inte senil, det löser sig.
Fast många invandrarkvinnor skulle finna sin plats: språket och kulturen, mat och annat – så att deras gamla också kommer till rätta. För även invandrarfamiljer kommer så småningom att lösa ålderdomen så, som man gör i Sverige.
God natt
Jitka
Jitka,
Så fint: det går riktigt att se dig ströva omkring i gränderna och överraskas av allt du som du hade förmåha att befolka dem med: människor, händelser, glädje,… Och tornen och spirorna och kupolerna! För mig som inte har någon som helst bakgrund i Prag känns det som om många sagorillustrationer hämtat sina motiv där.
Att vi präglas av våra uppväxtmiljöer är tveklöst. När jag funderar över mina barns och barnbarns uppväxt i stadsmiljö jämfört med min egen vid bäcken och med skogen runt omkring mig, så tror jag att de nog(?) med tiden kan känna samma återvändandets primitiva glädje när de kommer till sin barndomsmiljö (om den finns kvar). Också staden kan ju besjälas. Och det som saknas, det levande – växter och djur – gör ju människan sitt bästa att ta med sig också till stadsmiljön: husdjur, fönsterträd,… Men vi kan inte få barndomskänslor av någon annans uppväxtmiljö, barndomskänslor kräver att det finns någon årsring att återknyta till, allt annat blir bara berättelser. Men det kan vara fint, det också.
Barndomsspråket sitter hårt i en, lika fast som andra barndomsminnen, och det du beskriver med människor som kan tappa sina senare förvärvade språk men ha kvar sitt ursprungliga är inget ovanligt. Det kan vara svårt i en familj där förälderna hade ett annat barndomsspråk än barnen. Inom den mer generella äldrevården, däremot, skulle det inte behöva vara svårt, förutsatt att man prioriterar det och sätter upp det som en rättighet som går före annat i logistiken: så länge som man alls har ett språk kvar, skall man ha rätt att bli förstådd på det och tilltalad på det.
Jag vet om att jag ställer till det ibland genom att säga att jag är gammal – men jag gör det ändå, för jag vill medverka till att “gammal” undan för undan tappar den dåliga klang som det har i dag. Äldre människor själva hänvisar allt det de i glädje kan och vill till att de är så ungdomliga och allt elände till att de är så gamla. Och yngre människor ser med fasa på att åldras. Skall vi komma åt grundproblemet här, tror jag att vi som är äldre än de yngre – om jag uttrycker mig så – måste visa upp att det inte är något farligt eller förminskande eller degraderande att vara gammal. Glädje behöver finnas där, stolthet, nyfikenhet. F n har jag intresset och näsan djupt ner i böcker om äldre och kreativitet. DET får vi tala om någon gång här.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
snart ska jag träffa den yngste medlem i vår släkt, en ettårig svensk, min dotterson, i Lundatrakten. Men jag kan inte låta bli, för jag har en rolig historia om ”hur gammal man är” att berätta. Jag fattar självklart vad du menar med ”nu när jag är gammal”. Själv har jag en fast gräns, när man är gammal: alla, som är 20 år äldre än jag. Så har det alltid varit, förutom i tonåren, då var det 5 år.
I alla fall. På min tid på AmuGruppen AB var jag ansvarig för språkbedömning av invandrare (det är en annan sak som jag planerar att skriva om – vem har rätt att bedöma andra? Inte bara att BARN ska jämt bedömas av äldre och gamla ska bedömas av yngre). Men då hade jag det.
En gång fick vi en dubbel grupp, och min kollega, som ansåg att en invandrare inte ska undervisa i svenska, tyckte, att man behöver vara två för att vakta så det inte fuskas. Hon var tyvärr inte särskilt populär hos invandrarmän – dessa fördomar om vad invandrarmän anser om kvinnor… I hennes fall berodde det mer på hennes sätt att tala med folk. Så hela gruppen av medelålders folk blev direkt ganska irriterad redan före starten.
Så blev det paus. Jag sprang ner i trappan för att hinna ta en kopp kaffe, medan hon fortsatte sin diskussion i salen. Mitt i trappan blev jag upphunnen av två män. En lång rumän och en kort alban. Den korte ställde sig framför mig på trappan strax under mig, den långe på trappan strax över mig vek sig över min axel. En ganska obehaglig situation, särskilt med tanke på atmosfären i salen. Men jag log modigt, jag hade ju bara försökt lugna ner de upprörda vågorna, det måste ju även folk, som inte kan så mycket svenska fatta!!
Den långe (han liknade ormen i tecknad Robin Hood) böjde sig över min axel, tittade mig i ögonen, obehagligt nära, och sa: Du inte svensk, va! …
Nääähe… svarade jag.
Huuur länge du buuut här! sa han strängt.
Jag tittade upp på honom och ner på den andre, som såg ut som Nalle Puh.
Jahahaha, skrattade jag ganska ansträngt, det säger jag inte, då kan du räkna ut hur gammal jag är, hm, hahaha…
Den lille framför mig, med ögonen i höjden och farlig närhet av mina inte längre så yppiga bröst, lyfte armarna. Han kupade händerna som om han tänkte ta grepp om dem, sedan vände han på handflatorna, som om han vägde dem.
DU INTE GAMMAAAAL! sa han uppskattande. DU SE BRAAAAA UT!
Jag brast ut i gapskratt och sprang ner till lärarrummet, flög in och kunde inte sluta skratta.
Gissa hur jag blev hälsad i fortsättningen av mina trettioåriga manliga kollegor på verkstad…..
Tillägas bör, att detta hände för 15 år sedan. Idag skulle albanen behöva vara mycket kortare……
Ha en trevlig dag
Jitka
Hej, Jitka,
Du är bra på att få mig att skratta – tack för det. Man skrattar ju inte bara för att det är roligt – det är också roligt att skratta!
Och skrattet vände sig också lite inåt och ledde till en viss eftertänksamhet: stackars män som ville uttrycka något så alldeles väldigt manligt men som genom situationen och språket ändå mest blev patetiska.
Allt gott
Bodil
Ja,
man måste ha humor, det underlättar livet.
Jag tänker på bosnierna, som älskar att slänga käft, skämta och leka med ord. Och så kan man inte göra det på ett nybörjarspråk! Fast vi kommer egentligen från samma land några generationer tidigare – Österrike-Ungern, så vi har samma humor, vi slaver. Så jag skrattade hjärtligt åt deras skämtförsök, och de behövde det. Många av dem hade förlorat sina närmaste och vänner innan de lyckades ta sig därifrån, man behövde lite normal tillvaro innan man gick hem och spenderade ännu en sömnlös natt med hemska tankar.
Det kostar inget att bjuda till.
Hur blir det med humor och roligheten när man blir “gammal”? Tänk om de två män i förra texten hade varit 60+? Trots att jag själv var nära 60, hur hade jag tagit det? Hade jag skrattat lika mycket? Hur och hur mycket får man skämta, slänga käft, skratta och sånt när man är 60+? Har man samma rätt till skratt, till samma sorts skratt och humor – eller får man bara tacksamt ta emot smulor av roligheter, som serveras, när man får lov?
Ha en rolig dag.
Jitka
Jitka,
Jag tror att man får ha MYCKET humor som gammal – och att man t o m kan vara ärligare i sin humor ju äldre man blir. Bara man slipper en utslätande omvärld som förnekar att gamla människor vill och kan skämta hejvilt.
Allt gott
Bodil
Ja, Bodil,
men man måste nog lära sig att skämta på ett annat sätt. Så att man inte blir missuppfattad. Och betraktad som barnlig och senil?
Jitka
Ja, du milde – det kan ju bli som det är med glömskan.
När man glömmer som medelålders, är det bara något som händer.
När man glömmer som gammal, är det nog ett tecken på att…
Och tänk om våra medelåldersskämt ur gamla människors munnar kommer att verka senila? Det vore ju egentligen inte konstigt. Även om det tål att skrattas åt!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och Jitka,
Vad är det för diskussion ni håller på med egentligen??? Skulle man inte få skratta för att man är gammal? Måste man skämta på ett annat sätt för att man blivit 65+are? Jag fattar inte ett dugg! Ett bra skämt är väl ett bra skämt vem som än levererar det? Jag tänker inte anpassa mina skämt så att de blir rumsrena, eller åtminstone rumsrenare, bara för att jag är pensionär.
Dessutom förlänger ju ett gott skratt våra liv!
Petra
Hej, Petra och alla som läser,
jag ser att jag måste vara mer konkret.
Jag menar inte att få skratta eller berätta roliga historier. Klart att alla ska få göra det oavsett ålder. Men om du tar in t.ex. genusperspektiv, som Garmina nämnde: inte bara att kvinnor och män inte har samma humor och inte betraktar samma saker som roliga / passande att skämta om MED VARANDRA. Man får inte ens skämta på samma sätt och om samma saker. Om tar åldersperspektiv. Eller tom blandar båda. Och så ta kulturperspektiv. Om man inte snackar om att blanda….
Det var så jag tänkte.
Igår på min vattengympa med sjukliga damer (=min ålder) och en sjuklig man (40+ år, ny) införde jag nya låtar och rörelser. Zumba låtar, man blir så GLAAAAAAD av dem. Och så dansar vi i vattnet så som vi kan med hänsyn till ålder, skavanker, alla kg som flyter så lätt, och jag ropar glada tillrop: OOOO så rullar vi rumpaaaan, oooo så rullar vi….. (ja, vad nu, med den unge mannen långsamt rödnande)…… alla andra behag…. (och behagen rullar så vi kan knappt få stopp på dem, och damerna skrattar och rullar på och vattnet plaskar och killen rödnar och jag ropar )… sä vänd dig om till fönstren så vi inte förstör dina illusioner! och damerna skrattar… och mannen vänder sig till fönstren och vet uppenbart inte alls hur han ska handskas med situationen. Ja, var det roligt då? Det var det, för oss alla tanter. Men för killen?
Jag tar en annan situation. Jag är så bra på exempel och så har jag ju så många.
När min lärobok skulle komma ut på Gleerups, ville min redaktör (40+-) se mig i action. Han kom till min skola, en prydlig man. Efter ett pass med mina elever behövde vi kaffe i lärarrummet. Där satt två manliga kollegor, kollega T. 4 år äldre än jag (70-), och kollega G. 50. Mina favorit “slänga käft kollegor”. Och vi satte igång. T. och jag hade funnit (humöraktigt!!!) varandra direkt när han började på min skola. Vi skojade friskt och var väldigt samspelta – detta med snabba repliker och lek med ord, (absolut inte några vulgariteter eller kränkningar!!!), G. började försiktigt lite senare, när han kände sig för “hur långt man får gå”. T. öppnade med repliken: AAA, här kommer vår favoritinvandrarkvinna! Nu får vi snabba oss och ta kaffe så det blir något kvar till oss! Jag: Får se, de brukar sticka snabbt när invandrare kommer hit! Inga fördomar här inte! Och så fortsatte vi i den stilen.
Ganska löjligt, men …
Redaktören H. tappade snabbt andan. Han satt där tyst och krympte, log försiktigt och smuttade på sitt kaffe . T. klappade H. på väg ut och sa lugnande: du, H., hon är van. Det är vårt sätt att prata, hon tar inte illa upp.
Hmhm ja, sa H., men verkade inte alls övertygad.
Jag kan tänka mig sittande i rullstol på hemmet. Det nya unga vårdbiträde kör mig till kaffebordet och jag utropar glatt. Hahaha, nu kommer invandrarkvinnan, passa kakorna!
Får se hur länge damerna sitter kvar!
(Eller omvänt: tanterna utropar repliken, för de vet, att jag tål det. Och hur reagerar det nya vårdbiträde?!? Kallar på fördomspolisen?)
Det var den här sortens humor jag menade. Det finns ju många sätt att skämta, alla har vi våra favoritsätt. Inte passande, eller hur? För vem? JAG tycker det är kul. Får jag ändra mitt sätt att skämta, beroende på vem jag pratar med?
Det har jag ju gjort hela mitt liv…
En rolig dag
Jitka
Ja, visst är det så vi skall göra!¨Absolut!!
Kanske med extra eftertryck när vi nu här utfärdat en varning om att medelåldersskämt kanske pekas ut som gubbiga/ gummiga om de kommer úr äldre människors munnar…
Ha!
Bodil
Jitka,
Ja, du ÄR bra på att ge exempel. Jättebra!
Allt gott
Bodil
Hej !
Ja nu verkar det som det blev det till-rättat igen.
Blev lite fundersam när jag läste tidigare inlägg här om att humor skulle vara relaterat till ålder.
Jag var lika frågande som Petra.
Lite kan väl komma in där om rumsrent. Det finns ju ett gammalt uttryck ”att inte svära i kyrkan”så lite får man kanske sortera. Men inte på grund av ålder.
Min Mor (som jag nämnt tidigare på någon gren här) blev 91 år och hade sin glada humor kvar hela tiden. Den till och med förfinades de senaste åren. På äldre dar kunde hon berätta vardagshändelser på ett roligt sätt, ofta med självironi.
Då såg jag, (som kände henne väl), i ögonen och ett lite snett leende att nu kommer det något roligt.
Det har blivit ännu roligare senaste tiden när jag ser mitt barnbarn 15 år med samma blick och leende när hon hittat på något (snällt) bus.
Att komma in i ett kamratskap som är vana att ”slänga käft” som i det exemplet Jitka skriver kan ju för en utomstående verka som rena mobbingen och då kan det ju vara bra med en varning tills den nya har förstått nivån på humorn.
Önskan om mycket humor glada skratt och ett långt liv
från
Roland i Lyckeby
Visst är det roligt med de där småsakerna som också de går i arv, som exempelvis ditt barnbarns humoranknutna småleende?
Själv tar jag alltid av mig glasögonen när någon vill samtala med mig om något viktigt – det är som om jag då inte vill ha något emellan oss som sätter en gräns. Därför reagerade jag starkt när jag fick höra en släkting säga: “det var så konstigt med Anna – hon tog alltid av sig glasögonen när man pratade med henne…”
Anna var min farmor. Hon dog när jag var 7 år men hon är ändå en av dem som påverkat mig mest och som jag har starkast minnen av.
Allt gott
Bodil