Men om man är över 80, då?
Jag fick många stora frågor där i Almedalen – frågor som egentligen gör mig svarslös (“vem är jag att kunna svara på detta?”). Men man får göra så gott man kan, då i stunden. Själv kommer jag inte sällan improviserat med svar som gör också mig själv förvånad.
En sådan fråga kom från en kvinna med pigga ögon och fokuserad blick. Hon sa: ” jag hade först ett intensivt arbetsliv, sedan har jag haft ett engagerat pensionärsliv i Röda Korset och Rädda Barnen och… Nu är jag liksom färdig med det också. Vad finns det då kvar för mig?”
Och jag sa ungefär:
“Bra att du känner efter – att du märker att nu är du liksom färdig med detta också. Vid vissa tillfällen i livet har man på något sätt kommit till vägs ände med det man håller på med. Sådana brott finns förstås inte bara mellan barndom och ungdom, studier och arbetsliv, arbetsliv och pensionering – utan också senare i livet.
Jag tror att den som är 80 eller mer framför allt skulle kunna utveckla det existentiella. Vad är det att vara människa? Och vem kan bäst utveckla vad det är att vara människa? Knappast 10- eller 20-åringen, inte heller 50-åringen. Men den som är 80 har med sig både barndom, ungdom, medelålder, tidig ålderdom – och rimligen är hon bättre än någon annan på att hjälpa både sig själv och oss andra att komma till djupare insikter i vad det är att vara människa.”
Faktum är att jag tror att det är så – också när jag skriver ner det här vid datorn och med möjlighet till eftertanke. Så stort tack för frågan!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Det är här jag tror att resonemanget haltar: Det är klart att existentiella frågor dyker upp och bearbetas under hela livet. Inte skall vi vänta tills vi blir 80 år innan vi börjar fundera på varför vi är här! Redan väldigt små barn har existentiella tankar och frågor för att inte tala om ungdomar. Unga vuxna likaså undrar varför de är här och går livet bara ut på att jobba. De nya föräldrarna hamnar också mitt i det existentiella med sina barn och med livspusslet. Sedan när man ser sin avkomma göra samma dumheter som man gjorde själv i sin undran inför livet blir man också existentiellt frågande. När barnen sedan flyttat hemifrån har man också existentiella tankar osv.
Det här kommer att bli min nisch: jobbet får inte ta över livet eller ersätta livet! Det är viktigt att tjäna pengar för att ge mat till sina barn och dela på skattebördan så att man kan upprätthålla en bra sjukvård osv. Men för övrigt skall man väl fortfarande ha existentiella avvägningar vad som är viktigt för mig i livet, vad vill jag satsa på, vilka människor är viktiga för mig, var behövs jag och vad skall jag lämna.
Jag tror att unga vuxna har precis samma vånda nu som vi hade i början av 70-talet. Sedan blir man mer pragmatisk men frågorna dyker upp lite då och då och det är viktigt att de gör det . Annars blir vi bara den där amerikanska drömmen som man kan se på TV, schablonbilden av verkligheten.
Man kan fråga sig varför det är så viktigt för just svensken och till och med svenskan att offra hela sitt liv, hela sin existens för att jobba. Varför ägnar man mer tid i de flesta andra länder åt sina barn, åt sina gamla (ja, jag använder fortfarande det ordet precis som jag använder ordet barn och ungdomar).
Skall vi verkligen jobbar i stort sätt tills vi dör bara för att ha i rullningen det här samhällssystemet som bygger på ett artificiellt och lönebetalt omhändertagande av alla som inte kan arbeta: både barn, ungdomar, personer med sjukdomar och svåra funktionshinder och också skröpliga gamla? Det är frågan. Är det därför som man känner sådan degradering och nertigning i värde när man slutat jobba. Har vi två samhällsklasser i vardande i Sverige de som jobbar och de som inte gör det?
Det är också ett samhälle där det är fint och eftersträvansvärt med görandet men fult och skamligt med varandet.Jag tycker att vi behöver varva med de båda tillstånden mer. Jag börjar hata ordet arbetslinjen.
Livslinjen är ett bättre ord. Hälsningar från “sommaridyllen”, Päivi.
Ja, absolut, existentiellt finns med som dimension hela tiden! Men det är ändå inte det samma livet igenom – jag är alldeles övertygad om att man som (riktigt) gammal använder en stor del av tiden till att betänka sitt liv. Och dessutom är väldigt bra på det!
Vad gäller “arbetslinjen” håller jag med dig. Det ÄR något fel på den – precis som det är något fel på den icke-arbetslinje som pensionering ibland omvandlas till.
Allt gott
Bodil