Ett träd kan vara viktigt också om det inte orkar stå
“Hur vår ålderdom kommer att se ut
beror på hur vi lever.
Vi kan sluta som en spökstad.
Eller som ett frikostigt träd
som fortsätter att vara viktigt
även när det inte längre orkar stå.”
Krönika – Reflektioner om åldern
Paulo Coelho
Hej Bodil och alla andra!
Jag har alltid varit kluven till Coelho. Älskat några av böckerna, avfärdat andra. Men den här “dikten” gillar jag verkligen. Att sluta som en spökstad eller ett frikostigt träd som fortsätter vara viktigt…
För jag tror att det är det som många av oss gamla vill: Att få dela med sig av det vi har, att få fortsätta att vara viktiga. För samhället. För andra människor i alla åldrar. Och inte minst – för oss själva. Och vi kan vara viktiga ur många olika perspektiv och på många olika sätt, utan att ställa det ena sättet mot det andra och utan att sabotera för varandra. Jag arbetar vidare med lön. men jag arbetar nästan lika mycket ideellt och jag tycker att jag är lika viktig inom båda områdena.
Men för att känna att man är viktig krävs också att det omgivande samhället anser att man är viktig, att man har något att komma med, och det är det jag ibland velat ge uttryck för här på bloggen. Jag tror inte det räcker med att jag själv tycker att jag är viktig – för det tycker jag. Människan behöver bekräftelser av olika slag, från sig själv men också från andra. Och där tycker jag att det haltar. Samhällssystemet/systemen tar inte de äldre till vara, räknar dem inte som ett självklart inslag. Jag TROR att vi är alltför få inom politiken, jag SER att vi sällan syns i de mer populära inslagen på teve, Jag MISSTÄNKER STARKT att vi mindre ofta anlitas som experter i olika sammanhang. Vi lever i en ungdomskultur som sträcker sig mot de femtio, men vi borde sträva mot en kultur där alla har lika stor hemortsrätt, där alla tas till vara självklart och med respekt.
Det handlar alltså inte i första hand om, att vi alla ska fortsätta vårt lönearbete som vanligt. Att göra det är ETT sätt att vara viktig, men det finns så många andra sätt för oss också, betalda eller obetalda. Vi måste komma ut och kanske är din blogg ett steg i den riktningen. Jag tänker mycket på det här, hela tiden kommer nya tankar upp. Det kan ta tid innan vi får genomslagskraft, hittar de konstruktiva goda vägarna men låt oss hålla grytan kokande.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi,
jag läser lite här och där och idag kom jag till ditt inlägg. Och nu kom jag till det, som jag helt och hållet står bakom:
“Men för att känna att man är viktig krävs också att det omgivande samhället anser att man är viktig, att man har något att komma med, och det är det jag ibland velat ge uttryck för här på bloggen. Jag tror inte det räcker med att jag själv tycker att jag är viktig”
Absolut.
Och det är det som jag saknar. Jag undrar hur Bodil klarar dett efter sitt rika liv. Men hon har hittat ett sätt att bli viktig för andra – med sin visdom som hon delar med sig t.ex här och i sina böcker.
Jag gör fortfarande många saker, som jag trivs med. Jag har hittat ett litet sätt att vara viktig för några – men jag hade kunnat göra mycket mer och för många fler. Trots att jag arbetade heltid och hade fyra barn, så har jag gjort det som jag ville göra ändå, det var ganska mycket och jag hann med det. Jag har varken levt för mitt arbete eller arbetade för att kunna leva – jag tycker att arbete är en del av livet. Och jag tror att jag är långt ifrån ensam. I alla fall, om man har ett arbete som man trivs med. Många har inte sådan tur, utan arbetar med det som är nödvändigt för oss andra och vi uppskattar det inte, vi förstår inte, att det är viktigt, trots att vi inte skulle klara våra liv utan deras arbete. Jag hade tur, att min så att säga “hobby” blev mitt arbete.
Men det vi har gjort räknas plötsligt också som oviktigt. Det är vi inte vana vid. Är det kanske det, som gör att vi har svårt att förstå, att vi är pensionärer? Att det vi gör och har gjort plötsligt räknas som oviktigt och det är så enkelt att ersätta oss?
Jag har ingen lust att påta i trädgården – det är inte min grej. Jag vill inte gå promenader med en hund. Jag älskar att göra många olika saker och har alltid gjort dem. Jag vill gärna sätta klockan och köra iväg och dela med mig av det jag kan. Känna, att jag betyder något för någon.
Och jag förstår, att alla vill inte leva som jag. Att man tycker, att man har gjort sitt, att man nu har förtjänat sin rätt att dra sig på morgonen. Att man läser sin tidning i lugn och ro så länge man har lust och njuter av tiden. Men JAG kallar det inte att LEVA. Jag har en massa erfarenheter och vishet, som borde kunna användas, men det finns ingen självklar kanal för det i vårt samhälle. Trots det har jag ändå modet att vara mig själv och inte bry mig om så mycket om omgivningens förväntningar. Alltså att de förväntar sig att nu ska jag vara gammal och ha det skönt.
Vi är alla olika, och vi har faktiskt förmån att välja att vara det. Så du som tycker att du har gjort ditt och nu förtjänar du att ha det lugnt, njut av det. Vi som har myror i kroppen och vill fortfarande gärna vara med, vi borde också ha den chansen. Utan att bekymra oss om, att det kan leda till att man ändrar lagarna och reglerna och ALLA ska få jobba tills man stupar.
I morgon ska jag njuta av “lördag hela veckan”. Jag planerar att möblera om mitt sovrum. Kanske.
Jitka
Bra, Helmi och Jitka,
Jag har börjat ett litet korståg där jag systematiskt försöker klargöra för både kulturen och samhället att med alla dessa gamla människor som får lov att utvecklas SÅ MYCKET LÄNGRE och under SÅ MYCKET BÄTTRE FÖRUTSÄTTNINGAR än tidigare generationer, så bara väller det fram NYA MÖJLIGHETER och NYA KUNSKAPER OCH FÖRMÅGOR som inte bara kan få verka/ värka ut i intet. Istället behöver kultur och samhälle agera barnmorskor, hjälpa till att lirka fram det nya och ta hand om det på bästa sätt. Alltså markera ett SUG efter det nya.
Det är inte lätt – men de flesta förstår efter en stund och då verkar det som om de tänker vidare. Låt oss hjälpas åt!
Allt gott
Bodil
Visst – jag vet ju inte heller, inte precis, men jag vet att det är någonstans “åt det hållet!” Ingen människa mår i längden bra av att inte tas tillvara och inte utmanas (och med en “pensionärstid” på bortemot en tredjedel av livet talar vi verkligen om “i längden”).
Vi har ett rent existentiellt behov av att få veta att vi finns och som VEM vi finns. Det kräver för alla en viss återkoppling från andra. Somliga av oss är supersociala och lever bara genom sin samverkan med andra, andra kan som jag vara semieremiter. Men alla behöver vi varandra, för utan varandra finns vi inte själva.
Fint att du hjälper till att hålla grytan kokande. Jag hoppas och tror att vi här skall hitta flera “konstruktiva goda vägar”.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och alla andra som ”hjälper till att hålla grytan kokande”.
Det är säkert viktigt att hålla grytan kokande och då i så många sammanhang som möjligt.
Den första tiden för mig som pensionär var ett ständigt sökande efter att ha något att göra.
Jag blev förtidspensionär av hälsoskäl redan när jag var 59 år och det kanske förklarar en del av sökandet, jag var inte förberedd att stå utanför arbetslivet med allt vad det innebär med sociala kontakter och för mig mycket kundkontakter eftersom jag var enmansföretagare de sista åren.
Många av mina tidigare kunder och arbetskamrater ringde och frågade om råd i olika
saker och jag kunde ofta hjälpa dem. Ibland kändes det som jag skulle starta någon slags konsultfirma men då tyckte jag ( och doktorn som tog hand om mig på akuten ) att jag fått en varning när jag, som det så vackert heter numera ”gick i väggen”, så jag gjorde inte det utan började i stället arbeta mera ideellt i föreningar jag tidigare arbetat i på fritiden.
Där har jag kvar mycket av det sociala livet och samtidigt möjligheten att kunna välja hur mycket jag orkar och hur mycket jag tycker är roligt.
Jag läste någonstans att ”det är viktigare att lära sig säga nej än att lära sig latin” och det gäller i ännu större utsträckning när något har hänt , att det är dags för pension eller en annan större förändring i livet.
Numera känner jag ibland att jag bara behövs när någon av vännerna eller någon i släkten vill ha hjälp med svåra ord i korsord och då är jag glad att ha gott minne och att jag nog har varit s. k. kalenderbitare och kan hjälpa dem.
Jag känner mig nog i alla fall mest som”ett frikostigt träd som kan vara viktigt även när det inte längre orkar stå”.
Tankar en Lördagseftermiddag från
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
Jag blir alltid glad av att möta människor som hittar framkomliga vägar i det snåriga småsvåra och broar över det riktigt svåra – livet bjuder ju utan tvekan på en hel del bråddjup. Men jag kan inte låta bli att samtidigt bli lite arg. För alla människor behöver ju ett visst social tryck, en viss friktion, ett visst mått av utmaningar, annars vissnar vi bort i onödan. Och jag känner mig inte övertygad om att du fått särskilt mycket hjälp med detta sistnämna – har man gått i väggen, är man förtidspensionerad, så skall man liksom inte utmana ödet. Men kanske var det inte alls det du skulle gjort med din “konsultfirma”, kanske kände du vid det laget dig själv tillräckligt väl för att inte utmana dina gränser alltför mycket?
Allt gott
Bodil
Hej alla “grytkokare” Jag tror att det inom oss finns en drivkraft i att vilja, även om vi blir pensionerade av ålder, sjukdom eller annat. Som Helmi säger så vill vi vara viktiga och få dela med oss, men detta lite mera på våra egna vilkor,då ibland orken sätter stopp.Att jobba idèellt är bra, men vi har ju en oerhörd kunskap och erfarenhet som borde kunna flätas in i yrkeslivet bland de som nästan arbetar”ihjäl” sig. Det är kanske vi som borde bli “konsulter” till de yrkesverksamma.Dennas vår “gryta” kan ju inte stå och koka alldeles ensam i öknen, den måste ju in i politiken, stå där mitt på podiet, kokande och vacker. Själv har jag hittat “skrivandet” och börjat engagera mig så smått politiskt,( grytan följer med ) på så sätt kan jag ta mera hänsyn till min egen förmåga att orka, samt styra själv,vilket ju inte hindrar att man kan arbeta och åstadkomma fantastiska resultat.
Lite tankar om detta.
Susanne
Ja, skrivande i sig OCH de flesta aktiviteter på nätet har ju fördelen att man kan anpassa sig till sin dagsform. Detta är viktigt inte minst för människor med funktionsnedsättningar och sjukdomar som går i skov: det finns 20-åringar som är synnerligen högpresterande i genomsnitt 2 av veckans 5 arbetsdagar men som är helt utslagna under de 3. Föreställningar om att alla skall vara lika och om att arbete skall organiseras utifrån förenklade excelark gör det oerhört svårt för någon att få anställning på de premisserna.
Det man då har kvar är att på egen hand mejsla fram former för ett arbete. Hm. Varför skall man behöva vara så oerhört stark för att kunna få lov att finnas med en udda profil?!
Allt gott
Bodil
Det är när lönearbetet styrs av vinstdrivande företag, eller i alla fall måste det gå ihop ekonomiskt, som gör att folk med annorlunda arbetsvillkor slås ut. Då måste kommunerna gå in med sina skattepengar och ordna sysselsättning eller daglig verksamhet för olika personer som av olika anledningar inte passar in i den ordinarie verksamheten.
Nu finns det seniorssajter där man kan hitta jobb deltid eller där man särskilt söker mer erfarna personer.
Det skulle vara en bra idé att ordna arbetsförmedling åt personer som har haft stroke eller som har något annat som gör att man kan bara arbeta delvis.
En LSS-placering på daglig verksamhet eller daglig sysselsättning till personer som blivit skadade på olika sätt kostar skjortan för kommunerna. Särskilt när man räknar på personal och assistenter runt om kring. Assistentkostnader är större för försäkringskassan än de berömda kostnaderna för långtidssjukskrivningar.
Regeringen som ändrade reglerna trodde på att folk inte VILL bli sysselsatta. De tog till tvångsåtgärder och kastar ut personer från försäkringssystemen till arbetslöshet.
Men man kan se här och andra på liknande sidor att folk inget annat hellre vill än komma ut och få göra något dagligen och med andra.
Till och med så vill pensionärer från 60 och till 75 det! Det verkar inte räcka med pensinärsföreningars aktiviteter som det har gjort tidigare, vilket borde vara ett hallå för dem.
Det privata livet, familjen, hemmaidyllen ger inte samma stimulans, sägs det. Jag känner igen det här från tiden på 80-talet när jag bestämde mig för att vara hemma ett par år extra med mina barn. Villaområdet var tomt på dagarna. Den enda man träffade var den stackars sjukpensionären som hämtade posten från lådan.
De fina påkostade, energislukande villorna med sina vackra trädgårdar stod tomma stora delar av tiden. Folk bygger och sliter, sparar och jobbar för den där idyllen som de knappt använder. Till och med har man ofta bil och sommarstuga.Bilkaravanerna körde E 4an många mil till Stockholm på morgonen och lika många mil tillbaka på kvällen. Man läste god natt saga, lade barnen och sedan var det dags nästa morgon igen.
Jag besökte kyrkans barntimmar, mulle och var i skogen själv med barnen. Min vardag gick utan att träffa så många vuxna men den var meningsfull.
Numera sitter säkert föräldralediga mycket framför datorn eller med mobilen.
Jag kan inte låta bli att tycka att något är fel åt något håll. Jag förstår att det blir som ett smäll i tillvaron när man inte längre kan följa med i den där bilkaravanen eller sitta på pendeltåget upp till tre timmar om dagen.
Samhället bygger på arbetslivet och våra liv likaså numera. Jag var som ung aktiv i Emmausrörelsen. Var och jobbade extra under gymnasietiden på en second hand butik i Helsingfors. Sorterade och prissatte kläder, åt fika med gubbar som hade fått sysselsättning där, före detta alkoholister. Var också i Frankrike en månad som 17- åring på läger där man skulle åka runt med en lastbil och samla kläder, skrot och papper. Sedan packade vi det på olika sätt. Det fanns folk från hela Europa. Pengarna gick till uteliggare i Paris.
Människor kan göra skillnad och jag saknar en sådan dimension som Emmaus på min fritid. Jag skulle tänka mig att träffa folk på det sättet. Men om man går till sådana organisationers hemsidor så är det enda de vill att man skall bli en månadsbidragare.
Mvh Päivi.
Hej, Päivi,
Det är bara så, att vi människor är olika. Jag kan aldrig bestämma hur andra vill och ska ha det och hur de vill leva. Jag kan eventuellt bara hjälpa dem att få det så som de bestämmer att ha det. I fall. Så om någon vill sitta i sin morgonrock vid datorn till lunch, så varför inte? Och om jag vill gå upp och klä på mig och köra till jobbet – varför ska någon annan tycka att jag gör fel?
Jag måste faktiskt erkänna, att din mening “Till och med så vill pensionärer från 60 och till 75 det! Det verkar inte räcka med pensinärsföreningars aktiviteter som det har gjort tidigare, vilket borde vara ett hallå för dem.” är ganska irriterande för mig.
Varför skulle det räcka för mig????? Jag vill inte vara med några pensionärsaktiviteter, inget fel på dem – men jag har ingen lust att träffas en gång i veckan och spela bingo, åka till glasbruket eller vad man nu gör i den ena eller andra förening. Inget fel på det – de, som tycker att det är kul, tycker det är kul. Inte jag.
Det borde finnas plats för unga som gamla som vill göra något med sitt liv – jag menar ha meningsfullt arbete (ja, och jag är medveten om, att så är inte vår värld, men jag ska inte bara backa och säga “det är som det är, så jag får göra plats för de yngre” och så den resterande del av mitt liv ägna mig åt det någon annan tycker är passande för mig för jag befinner mig i den delen av mitt liv då jag borde vara… ja, tacksam för att det finns pensionärsaktiviteter… och vänta på döden?
Inte jag.
Njut av dina pensionärsaktiviteter, inget fel på det om man njuter av det.
Hälsningar
Jitka
Hej, Jitka,
Eller som Tage Danielson sa´:
Om jag tänkte som fan;
kanske tänkte hela dan;
på mitt liv, och så fann;
nån sorts mening som var sann;
ja då får jag inte glömma en förbannat viktig grej;
att då gäller denna sanning bara mig.
Allt gott
Bodil
EXAKT.
Han var en vis man.
Vad skulle han gjort, om han levt så länge så han blev pensionär?
Jitka,
an skulle – liksom alla andra konstnärer och författare -bara fortsatt som om ingenting hade hänt. För dem har det ju verkligen i nte heller hänt något – de har bara äntligen fått ett livslångt stipendium, pensionen.
Allt gott
Bodil
Ja, just så.De nya sjukföräkringssystemet har blivit mycket bättre, tack och lov,men det är just i anställningsformerna som skon klämmer.Som sjukförsäkrad med icke tidsbegränsad sjukersättning kan man man idag få arbetsträna på sina egna vilkor,men dessa arbetsformer räknas ändå inte som någon sorts anställning. Det är väldigt få arbetsgivare som skulle anställa någon som bara kan arbeta då och då, det blir ju så när det är marknaden som styr och företagets vinst som räknas, jag kan förstå detta , men det är just DÄR som något borde kunna göras för att fläta ihop oss i arbetslivet. Likadant är det väl med pensionssystemet, att det är just DÄR i anställningsformerna som skon klämmer rejält.
Bara lite tankar om detta
Susanne
Hm.Lite upp-och-ner om frivilligorganisationer främst vill ha pengar, medan näringslivet främst vill ha arbetare, version ständigt topp-presterande och på timbasis.
Allt gott
Bodil
Susanne, vet du vad? Jag tror ändå att det här systemet håller på att lösas upp, och att det konstruktiva och mänskligt givande “arbetet” är på väg att hitta MÅNGA former.
Allt gott
Bodil
Bodil, jag känner också att det händer saker, det ska bli spännande att se hur politiker och näringsliv kommer att ta åt sig dessa strömningar, dessa obevekliga stömningar som är på väg upp till ytan.
Sedan tycker jag att det är fel att ideèlla föreningar och liknande är de som ska bära “det mänskliga” i oss framåt medan politiker och näringsliv ska titta på och slippa vara med och betala.
Lite om detta
Susanne
Eftersom det verkar vara flest kvinnor som står upp för “det mänskliga och det goda arbetslivet” så tror jag fortfarande att det tyvärr är många män som anser att detta bara är kvinnligt “flummeri”
Det behövs fler män,kanske inom forskning och vetenskap som ger sig in i diskussionerna och för ut dem på den politiska arenan.
Lite mera om detta
Susanne
Hej, Susanne,
Kommentar till båda dina inlägg: fast egentligen är det ju så att vare sig samhället eller näringslivet skulle behöva förlora på att öka sin flexibilitet och involvera också dem som inte passar in i standardmallarna. Det vore alltså ingen egentlig uppoffring.Det som behöver offras är fyrkantigheten och inskränktheten, det som behöver utvecklas är öppenheten och kreativiteten. Och det gäller både på individnivå och i det kollektivt gemensamma.
Allt gott
Bodil
Hej,
Alla hjälporganisationer vill inte bara ha bidragsgivare, även om de i hög grad kan bedriva sin verksamhet just tack vare dem. Jag har jobbat många år på IM (Individuell människohjälp), i Linköping har vi en affär och dessutom en del annan verksamhet. Vi behöver ständigt nya volontärer. De allra flesta av oss är gamla, men på ett sätt är det också naturligt. Yrkesarbetande med små eller halvstora barn kan inte avsätta sin tid till volontärarbete, det är just vi som har den tiden.
Sen håller jag med dig, Susanne, att det inte bara är vi äldre som gratis och frivilligt ska bära mänskligheten framåt och politiker och andra glada ska stå och klappa händerna. Det finns massor av arbete vi kan göra och få betalt för. Men jag tror att vi måste bli mer självklara inslag i samhället, synas mer i teve och media. Bodil skriver på ett ställe i sin bok att vi behöver bollplank och mentorer; jag tror också att vi själva måste få VARA bollplank och mentorer. Vilken roll vi än får, eller tar oss, så ska vi inte härma de yngre utan vara oss själva, medvetna om att vi kanske har 40 fler av sådana där intressanta årsringar som Bodil skriver om.
Ja, jag tror vi måste ut men på massor av olika sätt. Arbeta med lön, arbeta volontärt, skriva, prata, synas på nätet, i tidningarna, i teve …
Det är jättebra med våra pensionärsföreningar och aktiviteter för att “underhålla oss” (även om jag själv känner mig främmande för just dem) men det räcker inte. Det är nischer, men vi behöver synas i det helt vanliga livet bland unga och gamla. Bli en faktor att räkna med. Bodil har så rätt: Det är fyrkantigheten som måste offras!
Helmi Jönestam
Ja, och egentligen är väl fyrkantigheten ett LITET offer?
Fast man skall inte tro att det är lätt för det. Mänskliga överenskommelser så som de sätter sig i normer och rutiner och infrastrukturer (konkreta och tankemässiga) kan sitta bergfast. Som jag skrivit på många ställen: “Ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden.”
Men att hålla på som vi gör här, det gör också skillnad. Man behöver vrida och vända på förutsättningarna och syna myntens båda fram- och baksidor, för att komma underfund med vilka faktiska förändringar det är som man vill ha till stånd. Det är så lätt att bara önska – men att komma underfund med om man verkligen vill förverkliga det man tror sig önska, det kräver ett rådbråkande.
Allt gott
Bodil
Bästa Bodil,
Min pension vid 62 års ålder startade med en rivstart. Dammsugaren brann upp.( efter säkert 10 års bruk). Såg detta som ett gott omen att denna typ verksamhet kunde läggas ned (kanske t.o.m. gräsklipparen kunde gå samma öde tillmötes). Dock tolkade min betydligt klokare hustru incidenten på ett helt annat sätt. Detta var ett tecken att upptäcka den moderna teknologin med tystgående och lättskött maskin, med perfekt design för en bullerskadad pensionär. En ny maskin införskaffades och sattas i bruk och användes på en vardags förmiddag. En vardags förmiddag! Jag hade alltså friheten att själv välja när. Har man förmånen att vara något sånär frisk är det inte friheten att kunna välja i det lilla som är det viktiga och mest tillfredsställande. Just nu har jag tagit mig friheten att studer an 12 månaders valp som just upptäckt att om man blåser med nosen i en skål med vatten så bubblar det. Ett även för en valp edtt inte helt oväsenligt bidrag till livskvalitén. dvs. att upptäcka och lära sig nya saker 🙂
Bästa hälsningar / Torbjörn
Ja, bland alla dessa vardagens under (som finns där bara man tittar efter) hör det nog till det allra roligaste att få vara med om sådana förstagångshändelser. Man kan ju inte veta förrän man provat. Man kan faktiskt inte det!
Allt gott
Bodil
Vilken fin text i början!
Verkligen någonting som man bör tänka på!
Jo, håller med “Paran”, jag blev verkligen rörd 🙂
Bra skrivet!
Hej, Paran och Usa Casin,
Ja, ingen av oss vill ju utvecklas till en spökstad i vilken vi inte själva vill vara och dit ingen annan vill komma. Alternativet att vara som ett fallet träd låter kanske i förstone inte heller så attraktivt. Men om man förmår ta med sig en del av sina minnen och somliga av sina förmågor och dessa dessutom kan vara till nytta och glädje för några andra människor, då är det kanske helt OK också att vara “fallen”?
Allt gott
Bodil
Bra skrivet! Riktigt intressant att läsa!
Håller med till punkt och pricka! 🙂
Tack för det -ochvälkommen in i samtalet!
Allt gott
Bodil