Andra arbetsformer
Rune Kvarnström som läser GP skickade mig i dag ett citat om vad Leif Johansson, avgående VD på Volvo sagt om pensioneringen: “Vi måste hitta arbetsformer så att människor kan stanna i arbetslivet. Det är både arbetsgivarens, fackens, samhällets och den enskildes ansvar att hitta arbetsformer för det. I Sverige är det hundra procent på, sedan plötsligt hemma vid köksbordet. Vi måste hitta andra former, exempelvis deltid eller andra arbetsuppgifter så att äldre vill arbeta längre.”
Troligen ser alltså även han det så att detta inte bara handlar om att flytta en pensionsålder för pensionssystemets egen långsiktiga hållbarhet utan snarare om en arbetslivets långsiktiga förändring.
Allt gott
Bodil
Vilka kloka ord av Leif Johansson! Måtte många ha läst dem och tagit dem till sig. Såg i kväll ett program med Stephen Hawkins. Vid omkring de 70 fortsätter han att söka svar på de stora gåtorna om rymden och därmed också om oss själva. Han är sedan lång tid tillbaka en fantastisk förebild för mig! Och tack och lov att han FÅR och KAN fortsätta arbeta. Jag börjar mer och mer fråga mig varför man vill bli av med oss äldre när vi fyllt 65. Vi som lärt så mycket, sitter inne med så mycken kunskap, vi som börjat förstå värdet av tålamod och eftertanke, klarat av familjebildningen… Visserligen glömmer vi lite lättare än förut, för våra nervtrådar måste leta sig fram genom allt vi lagrat och vårt lager är oändligt mycket större än de ungas – men det finns tekniker för att komma ihåg. Så hur kommer det sig egentligen att man inte enträget ber oss stanna kvar? Kanske med andra uppgifter eller i annan uppfattning. Jag förstår det bara inte. – Vid 65 har många av oss cirka 20 bra år kvar. Jag kan bli oerhört arg när jag märker tendenser till uppfattningar som att vi nu bör lägga av, ägna oss åt barnbarnen, gå konstkurser, resa till Kreta. Inget fel på de aktiviteterna i sig – men 20 år!. Vad ska vi göra med allt annat av det vi har kvar inom oss? Vår stora kompetens och erfarenhet, skaparglädje, nyfikenhet? Jag tänker på första “ändan” av livet, den från 0-20. Tänk om det vore lika självklart att betrakta den som just ingenting värt? Det skulle bli ett ramaskri! Men att se den senare delen som i det närmaste oanvändbar verkar vara helt okej för en del.
Bodil, du skriver i din bok att om vi väljer att tiga uppkommer en tystnadens kultur. Så rätt du har! Tigandet leder ingenstans.
Helmi Jönestam
Ja, vad kan jag säga annat än att SÅ ÄR DET, SÅ TÄNKER JAG OCKSÅ!
Allt gott
Bodil
Jag undrar om det verkligen är så att om man nu slutar arbeta och har 20 bra år kvar att leva att allt detta skulle vara något som omgivningen (vilka?) betraktar som ingenting värt. Vårt samhälle präglas så mycket av det som Susanne tar upp: arbete är samma som att leva och samma som att vara värd något. Kommer inte bedömningen att allt annat än lönearbete är värdelöst inifrån? Tycker du verkligen det Helmi? Är livet utan arbete ingenting värt? Jag undrar bara. Sedan har inte alls alla arbeten där de kan använda den stora kompetensen, erfarenheten, skaparglädjen och nyfikenheten. De kanske tänker:äntligen blir jag pensionär och kan använda hela mitt register. Alla har inte jobb som företagsledare osv. Men jag hoppas att man ändrar på pensionslagarna så att de som vill och KAN får fortsätta efter 65. mvh Päivi. ps. Freud sade att vrede är ett förebud för något annat. Men Freud gäller ju inte längre.
Allt hänger ju ihop. I centrum för hela samtalet kommer det ständigt upp hur egentligen DET LEVDA LIVET med dess glädjeämnen och vedermödor är det som finns – det liv som var och en av oss lever i samspel med både nära och större omvärldar.
Vad däremot ARBETE är, det är egentligen sekundärt och faller tillbaka inte bara på själva samhällskonstruktionen utan också på de i tiden i övrigt rådande förutsättningarna. Att arbete främst var en vedermöda på den tid då det handlade om att (över)utnyttja människans muskelkraft, det är bara alltför lätt att förstå. Att arbete idag främst är en vedermöda om människans mångsyssleriförmåga, stresstålighet, mm överutnyttjas, det är också lättbegripligt. Men vad som skapar det GODA ARBETET och var gränserna kan finnas mellan det avlönade goda arbetet och det vi gör bara för att vi VILL göra det – det är ju där vår samtid inte hittat fram till tillräckligt varierade former.
Så det är bara att jobba på för att hitta dem!
Allt gott
Bodil
Bra sagt Bodil. När jag var med i mp hade man ett förslag på medborgarlön. Det var en idé om ett samhälle där var och en gjorde det som passade en för man förutsatte att ingen ville bara lata sig. Sedan skulle man få en summa för det.Lite av det finns i ide´n om det kommunistiska samhället. Ja, vi vet alla hur det blev. Nu har vi i stället drivits i ett lönearbete till maxtakt, i en fyrkant och där vår kapacitet som är mer nyanserat än den fyrkanten krymps. Vi sitter där och läntar till friheten och fågelsången. Men när det är dags blir vi vilsna och längtar tillbaka till fyrkanten. Alla dessa existenser: lönearbete, idealarbete och frihet, fritid är idékonstruktioner som inte finns egentligen. Vi bara hoppas på det.Livet låter sig inte konstrueras allt för mycket.
Trordu vi skulle klarat det bättre i den lilla skalan?
Allt gott
Bodil
Jag tror ,eftersom jag pratar med en naturvetare, och måste tänka utifrån de förklaringsmodellerna, att det livet man lever på jobbet sätter i gång hjärnans kemi på ett speciellt sätt. Jag brukade prata om det på mina tidigare jobb där man sprang med almanackan i näven, lyssnade på folk och bokade tider. Man var en tidsjonglör och älskade det. Man var väldigt viktig med den där almanackan i handen och att man alltid var två. Man blev helt enkelt hög av stressen, av viktigheten och av att man behövdes.
Jag tror på riktigt att man satt i gång hjärnan på ett speciellt sätt. Jag var precis på en anställningsintervju för har tänkt byta till det gamla. Där kom psykologen med en kaffekopp i handen. Det hör också till i mönstret: man springer runt med sin kaffekopp och drogar sig lite hela tiden. Blir allt mer speedad fast man inte rör på sig fysiskt.
Sedan blir det som abstinens när man inte längre är där.
Kan man tänka så?
Min fyrkant har varit att inte få röra på sig fysiskt , inte får sjunga ,inte får måla och hålla på med skapande verksamhet, inte får hålla på med att så och plantera, leka lekar, läsa och hitta på sagor. Det har jag försökt nu göra som förskollärare i nästan tre år på gamla dar.
Underbart att strunta i möten, inte behöva sitta och prata, inte behöva lyssna. Hjärnan har fått vila och jag mår nu bra.
Men jag längtar redan nu till det tredje, till dagar som får bli som de vill, då jag bestämmer själv takten och innehållet. Jag kan börja projekt och jag kan låta bli. Jag har hjärnans kemi i sparlåga men blodtrycket är ok.
Pengar får man på olika sätt. Jag hoppas att vi också i framtiden tillåts bli pensionärer med en pension.
Mvh Päivi
KUL och intressant med dina försök att själv utmana snedbalanser genom att prova byten mellan arbeten. Jag tror egentligen inte att alla psykologer som utövar sitt yrke är höga hela tiden och rusar omkring som skållade råttor, och jag tror inte heller att alla utövande förskollärare främst sjunger, målar, håller på med skapande verksamhet,sår och planterar, skillnader mellan jobben i de här riktningarna, och så klart att du övat upp din förmåga att se dem! Det blir roligt och spännande om du vill berätta hur du denna gång kommer att klara ditt liv som psykolog.Tveklöst har du nu andra förutsättningar än tidigare.
Pensionärslivet KAN sedan bli så som du beskriver det: en tillvaro där du kan hitta rätt balans och ha ett levbart och levande liv. Och du själv hör troligen till dem som kommer att hitta ett sådant pensionärsliv eftersom du sedan länge funderat över din egen balans. Men alla kan det inte, och det får en massa effekter. Bl a kan FRÅNVARON av händelser och riktningar leda till en stor oro.
Om jag skall fortsätta på den beskrivningsmodell som du tillskriver mig att jag vill ha (hm), skulle jag kunna säga att hjärnan behöver ett visst mått av omväxling. Får den inte det, producerar den själv hjärnspöken. Och sådana kan vara väl så svåra att hantera som en av yttre anledningar (exempelvis stress) förorsakad obalans och tärande högvarv.
Allt gott
Bodil
Hej igen,
Här är ett lite längre inlägg. Sedan skall jag ge plats åt andra igen.Vi får se hur det blir med byte mellan yrken. Jag skulle också önska mig att göra något helt annat.
Om jag skall vara helt exakt så har i mitt fall det mest störande momentet varit (törs man säga det om arbetsgivaren läser?) den bristfälliga ledningen. Jag vet inte hur många lager ledare man möter inom den offentliga sektorn. Den som sitter högst upp och längst bort och som man aldrig får träffa och som bestämmer i stora drag villkoren för mitt jobb, den som är ”högsta hönsen” på mellannivå träffar man inte heller annat än mailledes med olika informationer och bestämmelser och sedan platschefen som springer ideligen till olika möten uppåt och åt sidan till andra verksamheter och som man kan träffa onsdageftermiddagar mellan 14.00-15.00. Den sista säger alltid: jag skall ta det här som du säger med mig till mötet med cheferna däruppe. Jag skall återkomma. Men inte känner man av några återkopplingar eller att man skulle ha fått påverka. Man kan helt inte rejält kunna påverka sin arbetssituation ett dyft.
För övrigt vistas man i ett arbetslag som mår olika dåligt, där ofta missnöjet och hopplösheten gror och som inte vågar ta upp det på APT. APTna är till för att ledningen skall informera. Den fackliga delen är väldigt ingetsägande. De fackliga ombuden sitter i knäet hos ledningen osv.
Fenomenet att många yngre och medelålders blir psykiskt utmattade på sina jobb måste ha en orsak i hur man leder verksamheter. Jag vet inte om det forskas i detta. Precis som man nu har hittat orsak i varför vi har en fetmaepidemi och försöker utrota den så borde man gå till roten med varför det finns så mycket av psykisk utmattning bland de anställda och så mycket just inom den offentliga sektorn. Jag tror inte att det handlar om effektiviseringar som har gjorts. Jag tror att ledningen måste vara där arbetet görs, närvarande, delaktiga hela tiden. Arbetsgrupperna och teamen måste få rejäl makt att själva styra sin verksamhet.
För resten så har jag tips om vad man kan göra om tiden går för långsamt: jag har nu släktforskat i tre års tid och kan lova att man fullständigt lever i det. Det är så spännande och det ger så mycket.
I samband med det har jag precis nu hemma en bok i fjärrlån från Finland om min släkt på pappas sida. Boken om Lauri Rissanens släkt 1500-1700 från Juva till Tavinsalmi. Där har en släktforskare till och med antecknat olika rättegångshistorier där mina forna förfäder har varit delaktiga antingen som hjälp eller som anklagade. Det var väldigt frekvent med Rissanen inblandade i rättegångar som hade rubriken : ”niskottelua”, olydnad mot order från kungens tjänstemän. Ja, jag känner igen det. Högmod kallas det för.
Jag gillar Lasse Bergs teori om varför vi inte gillar chefer: han menar att om vi skulle härstamma från schimpanser så skulle vi gilla chefer men nu härstammar vi från tvåbenta apor. Han har en lång förklaring varför vi valde att bli tvåbenta för sex miljoner år sedan. Mycket handlade om att ha händerna till att hjälpa varandra och att samarbeta i stället för att snabbast möjligt springa fyrfota .
Han skriver i sin senaste bok (Skymmningsång i Kalahari): Den slutsats primatforskare drar är det drag hos hominernas , vår, natur som tidigast skilde oss från de andra primaterna var vår medfödda ovilja att underordna oss. Vi har av naturen svårt med chefer.
Mvh Päivi.
Visst har du rätt i att den offentliga sektorns anställda, särskilt de inom vård och omsorg, var och är de som tagit mest stryk i sitt mellanläge mellan de av verksamheten berörda och de tjänstemän och politiker som styr. Men bilden är som alltid gråmelerad: det finns offentligsektor-verksamheter och kommuner som inte alls är särskilt drabbade av den nygamla utmattningen utan har låga ohälsotal. DÄR skulle en skarp forskningsinsats kunnat vara ovärderlig: vad är det som kännetecknar den friska arbetsplatsen kontra den sjuka, och hur kan man vända spiraler åt det friska hållet? Man vet mycket i allmänna termer, men jag menar att man kan göra mer närgångna analyser och jämförelser av liknande verksamheter i liknande kommuner för att hitta fram till s k stödjande strukturer för att vända utvecklingen.
Det finns i offentlig sektor en inbyggd motsättning mellan å ena sidan berättigade kontrollambitioner för hur skattepengar används, å den andra en nödvändig tillit till att det är I verksamheten som de flesta besluten måste tas, och att grunden för dessa beslut inte alltid kan redovisas i den logik och i de termer som är överbyggnadernas. Ju mer man betänker att de egentliga resultaten finns att mäta hos de berörda barnen/ gamla/ patienterna, desto större förutsättningar har man att överbrygga gapen mellan de olika språken och logikerna på de olika nivåerna.
Ja, visst har vi en ovilja mot att underordna oss – men samtidigt ett nästan omåttligt behov av ledare… Inte heller ledarna finns i ett vakuum, och det finns ingen ledare värd namnet om det inte finns de som vill bli ledda. Jag har nyss haft stor glädje av Göran Greiders “Ingen kommer undan Olof Palme” och hans diskussion av hur den starka sociala rörelsen och Olof Palme var varandras förutsättningar. Det känns inte så lite fattigt idag att de sociala rörelserna (förutom sverigedemokraternas…) är så svaga. Låt oss hoppas att denna observationen samtidigt säger ut: en vändning är på gång. För visst är vi flockdjur, och visst behöver vi varandra (och våra ledare), också i organiserade former.
Allt gott
Bodil
Vad intressant! Om du kan så här mycket om saken och förstår dessutom att här finns ett specifikt område att utforska och ett möjligt tillvägagångssätt utifrån den professor som du är så varför inte ta ledigt från pensioneringen och göra det då! Jag skall sluta kalla dig för en naturvetare eller fysiker.
Jag har väl berättat att jag nästan wallraffat i olika verksamheter då jag inte känt mig helt hemma i dessa men det har varit intressant att se hur man organiserar och genomför verksamheter. Särskilt nu senast inom förskolan.
Då var jag senast förskollärare i en stor förskola med åtta avdelningar och en öppen planlösning i två våningar. Södertälje kommun har satsat på så kallade volymförskolor när behovet av platser ökade så markant med flyktingvågen från Irak och med ett kraftigt villabyggande.
Man byggde nästan över en natt en sådan stor grå byggnad i närskogen där jag bodde tidigare. Jag hade väldigt svårt att ta till mig orsakerna till att man byggde så för de yngsta barnen. Till och med ettåringar skulle sitta och äta i matsalen som var i hjärtat av huset. Det fanns inga mellanväggar eller något helt golv eller tak mellan våningarna. Man hade värsta ljuddämpningsanläggningar på väggarna men visst var det stoj och stim, många synintryck och rörelse.
Sedan började facket få signaler att många bland personalen mådde dåligt. Man hade proteströrelser
från föräldrar och man hade ett rektorsbyte.
Jag fick plats där för jag kunde inte fortsätta jobba med småbarn pga min rygg och det enda stället där jag hade möjlighet att börja jobba med större barn var i denna volymförskola som den heter.
Jag hade hört ryktesvägen att personalen just i den här förskolan mådde dåligt. Jag blev politiker och fick sitta i nämnden som hade denna bostadsort. Min första och enda, för efter det bytte jag kommun, insats var att man skulle utreda hur personalen tyckte att det var att ha verksamhet på detta jättedagis. Man skulle också fråga föräldrarna. Allt för att det var planerat och bestämt att ett likadant hus till skulle byggas i närheten. Jag ville att vi skulle avvakta undersökningsresultatet.
Det togs ett beslut om detta. Ordföranden till nämnden liksom ledarna för de olika partierna hade bara hört att det fungerar väldigt bra i denna förskola! Bara enbart positivt berättade förskolechefen som hade varit med om och beställt dessa byggnader till kommunen. De hade fått grupprabatt.
Jag hade också varit fackligt ombud terminen innan och försökt arrangera ett möte mellan berörda fackombud, miljöombud och nämndens politiker. Men facket backade ur. Det centrala facket i centralorten Södertälje hade varit med och gett sitt godkännande till dessa byggnader!
Jag blev allt mer förvånad.
Därför var det himla intressant att börja jobba där och se med egna ögon. Oj, vad det fanns problem och struligheter. Men de biträdande rektorerna som ändå fanns i verksamheten ville inte se. De rapporterade uppåt det som var passande. De ville inte heller sitta med personalgruppen när vi hade planering. De hade inte tid, sade de.
Så där satt vi, en ganska desperat och icke sammansvetsad personalgrupp och försökte bedriva verksamhet!
Jag hämtade rektorn som ändå satt i samma hus, en gång när vi hade väldiga problem med ett barn. Hon satt med oss och lovade hjälp utifrån. Efteråt kom hon inte ihåg att hon hade lovat något.
Det fanns ett kusligt oengagemang hos ledningen.
Jag väntade och hoppades och lovade de andra att snart skulle någon komma och fråga oss som jobbar på golvet hur det är här. Det kom ingen! De hade i stället träffat facket och ledningen.
Jag vet inte om de har börjat bygga ett nytt likadant hus. Jag tror inte det. Ordföranden till nämnden är också arkitekt och försökte övertyga och fråga förskolechefen om andra lösningar, andra byggnader som också skulle ha kunnat inrymma lika många barn. Men fick på fingrarna varje gång och berättelser hur bra det var att 165 har en och samma ingång, att personalrummet är mitt i bygganden, bredvid ingången och utan hela väggar. Det fanns så mycket i allt detta så jag har tänkt många gånger hur länge en förvaltning kan hålla liv i en illusion, eller kejsarens nya kläder, Reggio Emilia som de ville kalla det för fast vi inte hade någon utbildning eller förvarning till det.
Jag tror att det är oerhört viktigt att politiker och personalen på golvet träffas utan alla dessa mellanpersoner och organisationer. Det finns väl inte skrivet någonstans att politiker inte får träffa oorganiserad personal!
I Stockholms landsting är det ännu värre där verksamheten beställs och en många gånger helt okvalificerad beställarorganistation (före detta kuratorer)skall avgöra verksamheten.
Lärare, förskollärare, läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster,logopeder, socionomer. De är alla det nya proletariatet som man försöker hålla från beslutsfattandet. De skall bara ta hand om klienterna.
Så inte undra på att folk bli psykiskt utmattade! Jag blev väldigt rädd om min hälsa och lämnade stället.
Det är endast i en överciviliserad verklighet som något sådant kan ske som det du beskriver – en verklighet som har tappat markkontakten och som inte bara har en överbyggnads logik utan många överbyggnaders olika logiker. Du berättar så bra att det nästan gör ont i mig också – så MÅNGA människor, inklusive barnen, som vill så väl och så blir det ändå så fel.
Jag kan inte “ta ledigt” från min pensionering – det har jag gjort från första stund, och jag har mer än tillräckligt att göra och prioriterar det som jsg tror är viktigast och där det (kanske) kan göra skillnad med mina ansatser. Och du behöver absolut inte låta bli att kalla mig för naturvetare/ tekniker – det är ju det jag “är”. Men under 46 yrkesverksamma liv (och fortfarande) har jag också sugit i mig många andra förhållningssätt, så därför ville jag befria dig från en tvångsmantel att just spela utifrån ett naturvetenskapligt/ tekniskt partitur.
Allt gott
Bodil
Hej alla. Det är ett märkligt fenomen det här med dagens “att ha bråttom” jag tror också det har blivit som en drog, hjärnan får kickar av positiv stress som sedan slår över till negativ stress. Hela samhällets stressbalans verkar vara i olag.När jag blev sjukskriven lade jag märke till mitt eget betèende. Trots att inga som helst krav fanns, så stressade jag mig igenom allt jag gjorde,jag skyndade mig till affären, stressade mig genom affären, stresskörde hem, för att jag ville hem till “lugn och ro” den här oerhörda obalansen i tempo, varade i flera år, nu är jag mera jämn. Jag tror att stressen blivit en biologisk del av oss, det är svårt att som enskild individ ha ett lugnare tempo när hela samhället tycks stressa i allt.Det går liksom inte att värja sig. Jag frågade min 19årige son om detta, han har nu fått sin första anställning(grattis till honom,i denna höga ungdomsarbetslöshet) han berättade att ALLA jobbade längre än de behövde, ALLA stannade kvar någon extra timme, några för att tjäna lite extra pengar, andra stannade kvar för att alla andra gjorde det.När jag pratar med honom om ställtid och stressens övriga effekter på hälsan har han svårt att se detta i ett tidsmässigt längre perspektiv, det är redan inbyggt i de unga då vi, föräldrarna har betett oss likadant. Jag tänker att skolan kan ha en uppgift i att utbilda de unga i “levnadskonst” redan i grundskolan borde man fokusera på “själslig harmoni genom hela livet”
lite tankar om detta
Susanne
Jag tror att en förändrad inställning är på väg hos de unga vuxna. Mina tre äldsta barn stressar bra och mycket men den yngsta tar det väldigt lugnt. Just i natt skall han till Lappland och vandra några dagar. Jag hoppas att den amerikanska idealbilden av en stressig tjänsteman är på väg bort. mvh Päivi
Hej, Susanne,
Ändå är det inte lika “fint” i dag att ha för mycket att göra än vad det var för 10 år sedan. Inte bara den stressrelaterade ohälsan mätt i sjukförsäkringstermer (som man inte kan ha som jämförelse eftersom de ändrat sina normer så mycket) utan också den reella är LITE mindre omfattande än vad den var i slutet på 1990-talet. Det är fler som har börjat passa sig för att tappa taget om tillvaron, och det är också fler som blivit mer noga med andra värden i livet än högt tempo. Krafter och trender föder ständigt motkrafter och mottrender.
Annars har du (förstås) alldeles rätt i din observation att stress föder stress – också om den inte behövs. Mycket av stressen är ett INLÄRT beteende. Det hoppfulla med det är att det som kan läras in, det kan också läras bort.
Allt gott
Bodil
Päivi,
I närområdet bland de ännu yngre kan jag f n studera vad skolan gör med mina barnbarn vad gäller stress. Det är garanterat inte entydigt. Några av dem blir rejält stressade av dagens skolkrav, medan de andra (ibland i samma skola och med samma lärare) är nästan helt opåverkade. Så som vanligt är detden komplexa kombinationen av den egna grundpersonligheten och den omgivande miljön som är det som ger utslaget.
Allt gott
Bodil
Bodil, jag älskar dina citat ur boken Guld. Här kommer ett annat viktigt sådant.
“Arbete och verksamhet må utgöra livets förgrund
men vilan är bakgrunden, och den förutan,
blir allt snedvridet”
H.E.Fosdick
citat ur Nils Simonssons
Levnadskonstens almanack
Susanne
Tack för det!
Bodil
Du Susanne skulle kunna ha blogg om psykisk utmattning. Det är väl så det kallas när man är halvvägs eller helt i väggen.
Jag har utrett en hel del vuxna som psykolog. Mest barn men en hel del olika slags vuxna. Personer som har haft stroke lindrigt eller olika neuropsykiatriska diagnoser med bokstavskombinationer skiljer sig inte så stort. Jag kom att tänka på att psykisk utmattning ger motsvarande svårigheter. Det handlar om förmågan att fokusera, koncentrera, korttidsminne, långsiktig stabil ork, hitta ord, svajigt känslomässigt, många gånger sänkt grundstämning varvat med uppåt perioder.
Jag tror, att det är första sätten för hjärnan att reagera på om något är fel. Jag tror att det är de första funktionerna som kommer ur balans om något är fel.
Det borde finnas en egen fil till dessa ”funktionshinder”. Nu klassas inte ”utbrändhet” som något funktionshinder och hamnar gärna i strykklass i försäkringssystemen.
Men alla dessa tillstånd behöver ett lite uppluckrat regelverk vad gäller anställningar.
Det finns inte något sådant finlir i Sverige. Jag har en fyra år äldre syster i Finland som startade företag som THE grossist där på 80-talet. Hon hade som arbetskraft olika personer med olika sorters nedsatt funktionsförmåga. I Finland finns inte något LSS. Det finns inte heller så mycket anpassat eller reglerat som här.
Hon har nu 30 år senare ett blomstrande företag med 10 miljoner euros omsättning (2010) och arbetskraften består enbart av personer som har olika nedsatta funktioner. Hon har något slags kontrakt med myndigheter men hon betalar riktig avtalsmässig lön.
I Sverige är det antingen eller arbetsmarknad. Det är mycket fackföreningarna som har drivit på att antingen är man inne stabilt och säkert eller sedan är man ute. På det sättet har jag stött på många ”ärenden” där unga vuxna med ett lindrigt rörelsehinder sitter hemma på dagarna medan personer med gravt rörelsehinder och utvecklingsstörning åker dagligen till en verksamhet. Snacka om orättvisa.
Det finns andra föreningar som tjänar massor på sakernas tillstånd. I Järna hade vi en uppsjö av dagliga verksamheter som lever gott av LSS-pengar. Vilket är rätt eller fel? Säg det.
MEN jag är noga med att säga att pensionärer mellan 62-75 inte är personer med funktionshinder!
Jag hoppas att det nu kommer att dyka upp många politiskt aktiva unga pensionärer! Ge inte upp för de gamla arbetsformerna som finns där!
Mvh Päivi.
Fortsätter att läsa tillbaka i tiden.
Jag har fastnat för Päivis inlägg. Jag tycker, att just detta sätt, att ifrågasätta, att inta en “motsatt” punkt i diskussionen, för diskussionen vidare. Det sporrar tankarna att hitta argument “emot” och göra diskussion mer givande, att få fram nya vinklar och aspekter.
Jag, som har i generna att diskutera på detta viset, jublar: jag kommer omedelbart på en massa invändningar och “emotåsikter”, trots att jag håller med det mesta.
Jag har inte läst så noga alla hennes inlägg, för jag ska baka småkakor till jul och städa källaren efter rörmorkaren idag, men medan jag har “ställtid” håller jag på att sätta mig i de äldre inläggen. Ja, jag vet, vem bryr sig.
Men jag tänker på så mycket. Jag är avundsjuk på Päivi, för hon har 10 år till framför sig (som hon inte vill ha, för hon vill gärna byta med mig och göra det jag gör nu. Jag behöver ju inte be mig fri, för jag ska passa rörmorkaren, jag är ju hemma, en “glad” pensionär). Och jag kommer ihåg, att för dessa 10 år sedan, då jag hade 8 år kvar, som jag med glädje förlängde till 10 när jag stod på tröskeln, LÄNGTADE jag efter att göra just det jag inte vill göra nu: sitta här vid datorn, ha hela köket fullt med mjöl och annat, och inte jäkta hemifrån på den hala skogsvägen.
Tänk, så det ändrar sig.
I lördags var vi på filmstudio och såg en film, som en manlig filosofilärare på gymnasiet (på övertid) presenterade som “den roligaste film” han har sett. Jag kommer inte ens ihåg titeln. En del kvinliga “glada pensionärer” gick mitt i alltihop, en del sov sig igenom. Han hade valt filmen, för som han sa, han grät av skratt under precis hela… (det går en serie på torsdagar, som är en förlängd fördelad ditto av den “roliga filmen” med 2 engelska skådespelare som slänger käft under en veckas resa genom norra England, då de äter sig igenom mat på olika restauranger.Orkade inte titta i torsdags på mer än 10 min).
Detta skriver jag bara för att poängtera, hur olika vi känner. Läraren är ett par år yngre, så det är inte åldern som gör det. Det kan inte vara genus heller, som påverkar. Det måste vara inställning till, vad man uppskattar och tycker om i livet i olika perioder. Han är nämligen en man, som sällan skrattar (jag känner honom personligen) och enligt mig inte är så hemma i ironi.
Och så träffar man fd kollegor som avundsjukt vräker ur sig: JA. DU har det bra. Nu har vi så mycket…. Och jag ler ansträngt och säger: Ja, synd om er, med bygge och allt. När jag skulle byta med dem direkt…. Eller?
Och det är absolut INTE för att jag inte kan hitta någon sysselsättning eller inte gör någon nytta någonstans. Det är allt det, som vi alla summerar här i våra inlägg.
“BLIR DET INTE MER? VAD NU?”
Så kan det bli.
Jitka
Hej,
Här resonerar du så väl “å ena sidan och å andra sidan” alldeles på egen hand att det inte blir så mycket mer att tillägga…
Men det fick mig å andra sidan att tänka på ett bokkapitel i “Kreativitet och flow” som handlar om hur en regissör försökte instruera en skådespelare att inte reagera FÖR snabbt – för gjorde han det, blev det inte plats för någon kreativitet hos åskådaren.
Och så hoppar jag vidare till min egen förkärlek för MELLANRUM. Det måste få finnas mellanrum, platser att navigera i. De finns inte i stenhårt inrutade arbets- och privatliv. Men de finns inte heller i ett pensionärsliv vidöppet som en öken.
Allt gott
Bodil
Fast, fast, fast, Päivi: det finns heller ingen anledning att mota in “personer med funktionshinder” i en speciell fålla. En funktionsnedsättning kan vara kortvarig eller permanent, ringa eller omfattande, men ett funktionsHINDER blir den först i ensrelation till omvärlden och utifrån vad man vill göra och eventuellt inte kan, beroende på de mänskliga eller tekniska förutsättningarna. Och i det finns det inget som skiljer äldre människor från yngre.
Allt gott
Bodil
Päivi. Det finns miljoner bloggar om psykisk utmattning,men alla sitter där i sin ensamma cirkel och bloggar, det måste ju liksom komma vidare. De symptom du beskriver på t.ex. utmattningssynsdrom brukar finnas i början av själva utmattningen, de varar i flera år men läker liksom av sig själv med tiden sedan är det individuellt hur kroppen läker, men det finns en inbyggd läkeförmåga om man får “läka” i enlighet med sin kropp o själ, tror jag. Sedan finns det bestående men i olika grad såsom mindre energi och en oerhörd känslighet för stress (i mitt fall) och detta tycker jag som Bodil inte ska vara ett Hinder för att vara med på den ordinarie arbetsmarknaden och inte stoppas in i denna “fålla” liksom äldre inte ska stoppas in i denna utanför fålla, för då har vi ju fortfarande kvar ett “innanför” och ett “utanför” tänk. Tänker jag
Susanne
Dessutom Päivi och Bodil, tänker jag att det är skillnad på funktionshinder och funktionshinder.Även om det bara är vissa personligheter som blir “utbrända eller utmattade på grund av viss medfödd känslighet eller sårbarhet så är den utlösande faktorn just samhällsklimatet,arbetstempot, eller hela den tunga livssituationen som triggar igång en ond spiral, detta anser jag inte vara en “sjukdom eller ett funktionshinder” hos den enskile individen. Liksom alla blir äldre så blir vi också psykiskt slitna med tiden och målet måste ju vara att man inte ska hamna “utanför” redan vid 40års ålder för att livet i samhället sliter så oerhört på själen. Tänker jag
Susanne
Du har så rätt, så rätt, Susanne – utom på den punkten att utmattning skulle vara speciell genom att vara utlöst av samhällsklimatet. Många andra funktionsnedsättningar – både psykiska och fysiska – har också utlösts av omvärlden. Och gemensamt för alla är att de sedan också visar sig främst i relation till omvärlden.
Allt gott
Bodil
Bodil, Jag måste bara få säga JA,så är det ju, så oerhört tänkvärt, tänk vad vi tänker bra, så mycket klokskap det finns här på din underbara blogg.
Susanne
Vad jag menade var att man i Sverige har en rättighetslag LSS till vissa funktionshinder för andra finns åtgärder från FK och kommunen. Sedan finns det funktionshinder (funktionshinder =viss diagnos, avgränsad beskrivning av svårigheter) som inte har fått någon hjälpväg. Där kommer psykisk utmattning in. Jag har hört att om hjärnan en gång blivit så retad av psykisk stress så den börjat ge signaler som dem jag nämnde tidigare så kommer besvären gärna tillbaka om personen utsatts igen. Det blir som en överkänslighet=allergi. Det där om själen och olika personlighetstyper lämnar jag åt andra.
Sedan hoppas jag att jag får bli gammal och skröplig i hjärnan utan att behöva kallas för att jag har ett funktionshinder.Annat är om jag får neurologiska sjukdomen demens.Kan inte vi byta ämne nu. mvh Päivi.
Ett litet tillägg: Jag gick genom stressens tempel Centralstationen i Stockholm i dag när jag skulle vinka av sonen. Det finns miljöer som gör oss sjuka! Jag önskar att ämnet miljöpsykologi skulle få en större plats i samhällsplaneringen. För övrigt måste vi också börja prata rätten att få bli gammal och skröplig! Vi behöver inte vara vackra och välfungerande hela livet. Precis som barn har en början då de tas hand om så har gamla ett slut då de har en rättighet att tas hand om, eller hur! Päivi
Ja, visst är det så.
Men samtidigt: så som ålderdomen utvecklat sig utgör “det slut då vi har rättighet att tas om hand” bara en liten andelav den.
Därför blir det(nästan) lika konstigt att bunta ihop de 30 sista åren till EN period som vad det hade varit om vi hade buntat ihop de 30 första.
Allt gott
Bodil
Ja, inte behöver vi bunta ihop något. Inte ens åt det andra hållet. Vad jag reagerar mot är er optimism byggd på statistik. Det är faktiskt inte så att vi alla, inte ens majoriteten har 30 friska år framför oss efter pensioneringen! Det finns kanske en tredje del som är så lyckligt lottade-men det vet ingen i förväg hur det slutar och när det slutar eller hur skojiga de sista åren blir. Så det kanske är kärt besvär att få i förväg våndas över vad man skall hitta på så lång tid framöver. Mina föräldrar dog innan de hade fyllt 70. Utifrån det innan jag ens hade fyllt 30 fick jag en annan horisont. Den var inte lång framåt och jag har inte planerat min pensionering. Men ni är trygga och vågar och redan nu urtråkade. Det är väl ett lyxproblem egentligen. Jag hoppas att man ändrar på lagstiftningen och låter folk jobba så länge de kan.Jag tar en dag i taget. mvh Päivi.
Nej, min optimism är mindre byggd på statistik än på de människor jag möter. Och på en tro att verkligheten ständigt utvecklas, och att en av våra många uppgifter är att försöka förstå vad vi faktiskt är med om och ompröva det vi tror oss veta. Därtill det ännu viktigare: empatin med dem som har det svårtt. Eller, som Bertrand Russell skrev i sina memoarer, om de tre saker som för honom gjort livet värt att leva:
the longing for love
the search for knowledge
the unbearable pity for the suffering of mankind.
Allt gott
Bodil
Vi här mer norrut, runt Mälaren, får först nu våra första äppelskördar. Jag har ett äppelträd utanför mitt köksfönster som fullkomligen dinglar av äpplen. I går började jag med att hämta de fallna frukten , ca fem stycken äpplen och kokade lite mos till morgongröten nästa dag.
Ny är det brytningstid och det riktigt känns i luften och dofterna och hur himlen ser ut, färgerna. Alla börjar också med sina vardagsrutiner, skolor, arbeten och studier.
Det är så skönt att vi fortfarande har årstider i Norden. Måtte det förbli så. Om jag nu drar paralleller till åldrandet är det samma sak där enligt min mening. Måtte vi fortsätta att ha dessa övergångar. Plötsligt en dag så blir det helt klart att vi har blivit lite annorlunda, lite äldre .
Jag skrev förra gången att ni svenskar är så i min mening naivt trygga i er tillvaro som om det inte fanns något ont, någon död som lurar bakom hörnet. Jag vet inte om det är oempatiskt sagt. Vi finnar är lite rakare av oss. Vi är fortfarande närmare naturen och döden.
Till och med när Allhelgona dagen kommer kan jag känna någons lags både naturens och livets kretslopp.
Jag tror, som inte är pensionär ännu, att när man går i pension så känner man av en sådan övergång och att man kommer närmare det definitiva.
Det var väldigt jobbigt att se sig i spegeln när jag var mellan 30-45. Var det här jag? Hade jag förändrats så här mycket? Jag tror att det kommer att bli likadant när jag äntligen får bli pensionär: Vad, är det jag som har blivit så här gammal?
Jag tror inte att det går att förneka åldrandet och vad det gör med oss.
Sedan finns det kanske bara en tredje del av oss äldre som kan se fram emot 30 bra levnadsår. De vill fortsätta att jobba och tycker att de har blivit utkastade från arbetsmarknaden. En tredjedel är inte alls säkra och vågar inte hoppas och tro. De liksom jag gillar psalmen :var dag en sällsam gåva, en skimrande möjlighet…
Sedan finns det en tredjedel som har fått fri lejd lite till efter en sjukdom som kan återkomma eller har gjort det.
Jag köpte Tomas Tranströmers Sorgegondolen från säljarna till Världens längsta bokbord på Drottninggatan. Där hittade jag den här dikten:
Nattboksblad
Jag landsteg en majnatt
I ett kyligt månsken
Där gräs och blommor var grå
Men doften grön.
Jag gled uppför sluttningen
I den färgblinda natten
Medan vita stenar
Singnalerade till månen.
En tidrymd
Några minuter lång
Femtioåtta år bred.
Och bakom mig
Bortom de blyskimrande vattnen
Fanns den andra kusten
Och de som härskade.
Människor med framtid
I stället för ansikten.
Till Susanne som frågade om man har hittat metoder att mäta äldres lärande: Det finns i alla fall egna normer för olika åldersgrupper också i de vuxna åldrarna i de flesta standardiserade och normerade testmetoderna. Jag vet inte om lärandet ändrar karaktär just när man blir äldre, lärandet är så individuellt enda från början.
Mvh Päivi.
Jag instämmer i att det är skönt med rytm och fint att vi här i Norden har inte bara dag-natt-markeringarna utan också årstiderna. De hjälper en att orientera sig, inte bara i rummet utan också i tiden. Samtidigt är de ju delvis repetitiva, vi kan associera till hur det var i går eller förra våren, vi kan tänka “nästa vinter”, etc.
Riktigt så är det inte med livet och dess faser. Den fas som är nu har jag inte varit i tidigare och jag kommer heller aldrig tillbaka till den.
Instämmer med Susanne: Fin dikt!
Bodil
Päivi.
Vilken underbar dikt.Jag förstår dina tankar och håller på sätt och vis med dig, men det är ju ändå den där svenska fyrkanten som måste luckras upp, då skulle vi alla kunna vara individuella och ändå flätas in i hela det långa yrkeslivet. Det här med ålderspyramiden och tredjedelar är intressant. Jag är inte så säker på att Bodils ålderspyramid som blir ett hus, stämmer fullt ut, visst vi blir äldre och friskare, men ändå inte,Jag tror att alkoholproblem, psykiska problem kommer att öka,de ungas hälsa är inte bara positv,deras stillasittande framför datorn, de usla ekonomiska satsningarna på undomarna lyser med sin frånvaro. I en instabil framtid blir vi möjligen något äldre, men kanske inte friskare.
Susanne
Hej Susanne,
Sund skepsis – den prognos finns ju inte som slagit in till 100 %! Visst kan vi se många orosmoln torna upp sig och också ha en beredskap för det oväntade. Det blir kanske inte alls det vi nu gläder oss åt eller är rädda för nu som kommer att dominera framtiden – livet är skört, inte bara det individuella utan det större, och det kan när som helst skakas i sina grundvalar.
Vi kan bara fortsätta att göra så gott vi kan, tankemässigt och känslomässigt, var för sig och tillsammans. Själv är jag aldrig ute efter att teckna i svart-vitt – helt enkelt eftersom jag inte tror på det. Men när så många andra ojar sig över alla som skall bli så gamla och vara så sjuka och kosta så mycket pengar under så lång tid, försöker jag något gråmelera totalbilden genom att säga: det här positiva finns OCKSÅ. Och inte bara finns: det är på väg att UTVECKLAS till något vi ännu inte har sett.
Allt gott
Bodil