11. Tema 7 i Leva Livet Hela Livet
Hej!
I blogg-skrivande stund är det den 14/9 och det är bara två dagar kvar tills Maj Roms och min bok ”Leva Livet Hela Livet” lanseras. Den handlar om hur livet på bästa sätt kan göras levbart och levvärt, också om man är gammal och multisjuk.
Boken rymmer tio teman som jag presenterar här ett och ett. Tanken med det är att underlätta de bloggsamtal som förhoppningsvis kommer till stånd med bokens framtida läsare.
7 (10). Några typiska vårdåkommor
Att arbeta inom vård och omsorg hör till det mest givande man kan göra. Samtidigt kräver det mycket. Ansvarsbördan är ofta så tung att personalen fastnar i sina egna uppgifter och tappar bort själva kärnan: vad är det som är viktigt på riktigt för människan framför mig?
Ett av motmedlen mot denna självcentrering kan – så konstigt det låter – ligga i en rutin: att det alltid ska göras en samordnad individuell vårdplan (SIP) för den som har behov av hjälp från flera olika aktörer. I den är det centrala just huvudpersonens eget ”detta är det viktigaste för mig”.
Då blir det plötsligt så mycket lättare att ”upptäcka” hur vården behöver göra sig av med sin otillgänglighet, sina köer och sin blindhet inför allt det som patienter måste satsa för att vården ska fungera. Vårdens egna åkommor i detta sammanhang har ofta med tidsfaktorn att göra: diagnoser får inte komma för sent och det får inte bli några avbrott i vårdkedjan mellan diagnos och insatser. Också tekniktillskott behöver komma direkt.
I detta avsnitt 7 av bokens 10 avhandlar vi många av vårdens tillkortakommanden – och hur man kan komma tillrätta med dem. På slutet diskuterar vi också tystnaden kring döden. Svårt sjuka människor ska inte behöva tillbringa sina sista dagar och timmar i ambulanser, på akutmottagningar, i röntgenapparater och på intensivvårdsavdelningen tillsammans med vårdpersonal som de inte känner. Vid traumatiska olyckor kan det möjligen vara förståeligt. Men när det gäller personer vid hög ålder som länge varit sjuka och svaga och som bor i särskilda boenden är det ett tecken på en ofullständig vård om de skickas till akuten och en död där. I stället bör de kunna få stanna kvar och få all samlad vård och omsorg där de är. Det kräver en bra planering, ärlighet och öppenhet. Först då finns förutsättningar för den sjuka äldre att leva livet hela vägen till dess slut, och för de närstående att slippa uppleva dödsfallet som traumatiskt.
Om köer och väntetider. Tid är det dyrbaraste vi har. Så hur använder den och var vi är – är livsviktiga frågor. I mina ”nära-vården-upplevelser” har jag ofta kommit i kontakt med olika väntrum. Där väntar man – ofta för länge. Om man är patient alltså. Allt annat är överraskande. Inget är som väntans tider. Det kan bero på bl.a. om andra väntar på samma tid i samma väntrum. Ett slags designad förlängd väntan. Ibland tar väntetiden abrupt slut och då förväntas man att kasta sig direkt in i ett visserligen något förberett – men ändå plötsligt lite oförberett möte. Hur kunde man veta att det blev just då – när tidens timmar flytt? Många klarar väntrumstiden bra för de vet att den har ett slut och när – ja ungefärligen i alla fall. Andra har svårt att finna sig i den obestämda tiden och har svårt att då lämna väntrummet. Tiden kan ju vara inne. Och sedan raskt blir den ute. Risken att då förpassas in väntetiden igen är uppenbar. En del har lärt sig korta väntetider och sedan hålla dessa kort. Ibland så kort att väntrummet knappt behövs. Hur man gör det vet somliga. Hur kan andra bli nyfikna på det?