11. Den mogna människan (5)
Hej igen,
Regnet låter vänta på sig här i Sydsverige, åskan och svalkan därtill. Vilken tur att vi har vatten i brunnar och sjöar och hav och kranar, vatten som vi kan dricka direkt, bada i, duscha i, diska i,… Det är sällan jag är så medveten om den lyxen som vad jag är nu.
Några ord till utifrån Cohens bok: Vad tror du det är som gör att vi så lätt fäster oss vid att vi tappar ord och namn när vi blir äldre MEN inte märker att vi har större ordförråd nu än någonsin förr? Egentligen är det ju mer till vår fördel än vår nackdel att vi nu är med om en integration som förbättrar både beslutsförmågan och verkställigheten, dvs att vi blir bättre på helheter även om vi blir sämre på detaljer. Kan det vara så förrädiskt att svartsynen bara beror på att det är så mycket lättare att MÄTA detaljbortfallet än vad det är att uppmärksamma den komplexa helhetsförmågan?
Allt gott
Bodil
En fråga om inställning… Delvis.
Mitt umgänge är inte så stort, men de i min ålder 65-70 omkring mig tycks mig njuta av helheten (accepterat?) att ha kommit i denna ålder. Ett annat lugn och förhållande till tillvaron. Ha tid till det man vill göra. Inte bry sig så mycket då man vet/har insikten att ”livet är som det är som det är”. Vi är nog inga ”djupingar”… För eller nackdel vet jag inte.
Visst finns där problem och sorg – men det är ju också en del av livet. Att ha någon att prata med är (kanske) viktigast här.
Sommarhälsning i hettan
Gun
Hej,
Du får mig att fundera över samtalens olika betydelser och hur de ändras genom livet allt från 3-4-åringens intensiva pratande och behov av ständig återkoppling över till tonårens ännu intensivare och mer desperata och senare till äldres relativa tystnad. Till det yttre förefaller äldre mindre beroende av samtalet än vid tidigare åldrar – men så är det kanske inte i det inre?
I det nu avslutade ”Uppdrag Kunskap” (rapport på¨nätet fr o m 1/9 – där finns en hel del intressant att hämta) valde en stor andel av de deltagande vårdseniorerna att projektarbeta kring just samtalets betydelse för sjuka äldre. Troligen ett eftersatt område.
Allt gott
Bodil
Det hör liksom till att man ska skylla på åldern när man inte kommer på ett namn eller så. Jag ska sluta med det, jag lovar.
När jag igår såg den vackra (men giftiga) växten kallad stormhatt, då kom jag inte på namnet – det dök upp helt plötsligt några timmar senare. Men så kan det vara för unga människor också.
Nuförtiden ( vid 65) klarar jag ofta DN:s söndagskryss, det gjorde jag inte förr. Där gäller det att ha stort ordförråd och tänka holistiskt – och det tror jag vi äldre är bättre på!
Nu i sommarhettan kräver tankearbete lite extra, tack och lov för vatten, både att dricka och ta ett dopp i!
Varma hälsningar
Ingrid
Hej, Ingrid,
”Skylla på åldern” kan du faktiskt göra (om du vill) när du tappar namn eller någon annan detalj – det är faktiskt en fullt frisk åldersförändring i hjärnan, lika frisk som att rynkorna och vithårigheten mm i det yttre kommer med åldern. Men intressant att du klarar korsord bättre – det som faller avgörandet där är en kombination av bl a detaljer, helhetsassociationer, tålamod, koncentration och tid. Undrar om det överväger för de flesta att de relativt sig själv blir bättre korsordslösare med tiden?
Allt gott
Bodil
Hej igen,
Jag löste sällan korsord när jag var yngre. Idag ganska ofta, men jag bryr mig egentligen inte om om jag kan lösa hela eller inte. Är inte mycket till tävlingsmänniska… Min nivå är att kunna lösa de flesta av SvDs Profilen.
Men att kunna tänka i ”helheter” på ett bättre/annat sätt ger mig stor glädje. För min del tror jag att tillgången på tid för koncentration och minskad ”tvärsäkerhet”/(mer öppet sinne) är viktigast här. Och livserfarenhet. Jag har alltid varit nyfiken – viktigt tror jag. Men min associationsförmåga…. den var ”häftigare” förr… den är mer allvarlig nu – en mognadssak troligen…
Sommarhälsningar
Gun
Hej igen,
Tänker att samtalets betydelse för äldre i mycket(?) kan ersättas med behovet av närhet – inte egentligen att behöva prata. Att någon finns där som man har en djupare närhet/relation till. Min 96-åriga moster sa senast jag hälsade på (hon bor på ett mkt bra omsorgsboende) att visst kan hon prata med någon där, men att det är vi nära som ger henne den djupare glädjen (skingrar ensamheten?) när vi kommer: ”Sånt som var självklart förr”. Min mamma sa detsamma.
Började för ett par dagar sedan på boken ”Lidandets konung, Historien om cancer” av Siddhartha Mukherjee. På sidan 22 står ”Jag hungrade som en typisk nybörjare efter sammanhangets historia, men jag hade också nybörjarens oförmåga att föreställa mig den.”
Tänkte: Är inte det en bra beskrivning av att leva (med nyfikenhet)? Vi samlar efterhand på oss erfarenheter, kunskaper och vetande – samtidigt som vi är ständiga nybörjare inför en hel del av vad som kommer sedan – i livet/i åldrandet.
Läst 90 sidor och konstaterar med förtjusning att min genom åren spretiga läsning, och min yrkeserfarenhet, i sinnet återkallar erfarenheter och läsefrukter och där cancer och cancerforskningen nu breddar och ger nya perspektiv. DET är (för mig) absolut en glädje som åren ger.
En underbar högsommardag här!
Gun
Ja,
Visst! Samtal för samtalets egen skull, med vem som helst, om vad som helst – för många av oss är det inte viktigt. Men närhet är avgörande.
Så är det också så fantastiskt att det hela tiden finns sådant som man är nybörjare på – även om man har hur mycket erfarenhet som helst av en massa annat.
Allt gott
Bodil
Hej på Er! Det var nu mycket länge sedan, jag var in ock läste eller skrev något på Bodils blogg. Har nu följ ock läst igenom vad ni skrivit-Era tankar.–Min ena dotter var rejält arg på mej ett tag, ock jag förstod ej sammanhanget-varför–Jag var fortfarande yrkesverksam då, ock van att allt skulle gå snabbt! Hon hade ett problem som hon talade med mej om, jag lyssnade ock gav råd. Ringde ock förhörde mej om att hon gjort det-o det..(lät säkert irriterad över ev. dröjesmål)Nu–när jag har all tid att reflektera–förstår jag hennes irritation på att jag ”jagade” på henne. Jag ser mitt fel! Jag såg inte helheten! Nu ser jag tillvaron i den helhet,–som Ni beskriver. Ock på något sätt kan man säga att jag blivit klokare. Detta fyller mej med nyfikenhet ock tillförsikt om att bli äldre–En klokare människa-
Hej efter en jätte lång tid.
Nu har jag blivit ”pensionär på riktigt”, inga uppdrag och känslan att jag ska sluta skriva födelsedatum när jag blir intresserad av något. Så jag har läst en massa, ännu mer än vanligt, och funderat mycket djupare över vad ”poeten ville säga”, som var favorituttryck av vår lektor på gymnasiet när vi skulle diskutera poesi på lektionen.
Jag vet inte om författarna hade i avsikt att utveckla sina hjältar just så som jag har uppfattat det i olika böcker. Men jag har plötsligt blivit medveten om att jag letar efter ett ”dolt syfte”. Varför personen uppför sig som den gör och hur hade den blivit om den gjort annorlunda (och samtidigt tänker på mitt eget liv). Vad har blivit bra just för att man har gjort som man har gjort – att man har mognat till den man är och man är nöjd med resultatet, trots att resan har varit krokig och många ¨gånger ångrade man det man gjort direkt, inte att man inser det nu, utan då man hade handlat. Men med facit i handen blev det rätt ändå, efter åren som har slipat en. Just det man gjorde i sin okunskap eller var illa tvungen eller ville göra det och det visade sig fel för en själv, som man nu ser – kortsigtigt fel, men i längden rätt. Att man har mognat till den man är.
Så tydligt man ser det hos romanernas hjältar. Och så olika det uppfattas när man diskuterar samma bok. Självklart beror det på vilka erfarenheter man själv har – att trots att man har läst samma bok så verkar det som om man har läst flera olika.
Nyligen har jag läst ett par böcker om systrskap. Jag som inte har någon syster, endast en halvsyster som inte delade något i livet med mig, och en kusin, som växte upp på samma gata. Att systrar kan vara så olika och inte ha något gemenamt, att de får sina roller utan att vilja ha dem, att de minns sin barndom på olika sätt och ändå så lika. Min kusin ringde häromdagen för hon får flytta från sin lägenhet och då hittade hon mina brev som jag skrev när jag kom till Sverige och undrade om jag ville ha dem. Vi pratade en del. Hon var en baby när min far försvann, men hon ”minns”. Själv var jag en liten flicka, så jag minns honom inte som en riktig person, men vi har liksom likadana minnen av honom. Min halvsyster hade en helt annan far… Fast hon kände inte honom i den åldern som min kusin och jag minns, och vi minns honom inte som den min syster kände. Så det var en annan person. Min kusin upplevde en barndom, likadan som jag. Vi vet hur vi var som unga kvinnor. Min syster har missat hela min ”personutveckling” och jag hennes. Ändå känner vi ett band mellan oss, trots att jag knappt har träffat henne.
Det är skönlitteratur som på sätt och vis visar vad man ska leta efter. En skicklig författare som utvecklar sina personer och man kan se likheter mellan det som man själv upplevt. Antagligen är det många gånger oavsiktligt. Inte alla författare kan vara psykologer så att det inser varför man blir som man blir.
Hej, Jitka,
Du uttrycker det så bra – att man inte bara mognar utan att man MOGNAR TILL DEN MAN ÄR. Vilket förstås hänger samman både med DET som varit och med DEN man varit. I skönlitteratur kan man följa detta utifrån; alla dessa personer som ÄR och UTVECKLAS och BLIR – och också ibland själva ser tillbaka. För egen del blir utifrån- och inifrånperspektiven minst sagt blandade. Nu får du åtminstone mig att undra: vem kommer jag att mogna till utifrån den jag är just nu och utifrån det som sker i dag och i morgon? Där gav du mig lite att tänka på. Tack för det!
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
som jag har skrivit i förra inlägget:
Just i skönlitteratur har man olika perspektiv på personerna.
Jag har försökt att se mig från ett mer neutralt utifrån perspektiv, vilken man egentligen inte kan. Men det har hjälpt att försonas med varierande beslut som man betraktade som felaktiga, som har gjort att man längtade efter något som inte går att ändra, för hänt är hänt, och bli nöjd med det som har blivit. En mognadsprocess som pågår hela livet, men plötsligt insåg jag hur viktigt allt jar varit. Hade det varit annorlunda hade det säker också varit bra, för jag är ju i grunden en sorts person. Men mycket hade jag inte fått och gjort.
Jag tror att vi ”yngre” inte förstår att en sådan process är så allmänn i allas tankar – bara för att alla inte kan uttrycka det. Man sumerar sitt liv och letar efter en mening med just ”mitt” liv, vi ”unga” tror att det bara är ”gamla minnen” som en ”gamling” vill prata om….
Jitka,
Det är spännande att läsa det du skriver i dina inlägg. Själv fäster jag mig främst vid två nedslag. Det ena är att du plötsligt insett att mycket av det som du ångrat eller förtvivlat över tidigare har fått resultat som är värdefulla för dig NU. Och att du inser att så tänkte du inte alls för ett år sedan eller två. Hm. Det händer saker i oss hela tiden som får djupgående effekter på hur vi ser på våra liv.
Det andra är att du känner att du inte längre har några val-knappar, tycker det är tråkigt och inte vill ha det så resten av ditt liv. Därför ska du förstås inte ha det så heller, och det tror jag du kommer att göra något åt (så´n är du! Tror jag.) Men i väntan på det kan du ju känna efter om du inte är lite orättvis mot dig själv nu i stunden: det är ju ett jättestort VAL du gjort att så omdefiniera ditt liv att det du nyss tyckte var bara elände ser du nu som något som bidragit till din nuvarande existens. Ett starkt existentiellt val – som du klarat att göra genom att trycka på rätt inre knapp.
Allt gott
Bodil
Igår var jag på barnkalas. Ett av mina Lundabarnbarn har fyllt 10 år. Igår var det också 10 år sedan min mamma gick bort.
På vägen till Lund åkte jag tåg och träffade en f.d. elev, en 19 årig serbiska som jag hade på högstadiet. När hon kom till mig i sjuan hade hon bott här i 1 år. Nu var hon pä väg till Helsingborgslasarett där hon HAR FÅTT JOBB. Hon har alltså bott här i 6 år. Hon ska läsa till sjuksköterska nästa år. Vi pratade en del, hon var självklart orolig om hon klarar det. (och självklart kändes det toppen för mig när hon redan i början av samtalet sa att det var MIN FÖRTJÄNST…) Och hon påminde så mycket om mig själv. Antijantelagen… En charmig ung kvinna som hade lätt att prata med folk, som folk gärna vill hjälpa och som ”betalar tillbaka”.
Detta lyste också om henne, och det gör att – som jag är övertygad – hon har fått det jobbet. Trots sin nråkiga bakgrund i en familj med en ensamstående mamma med 3 barn med 3 olika pappor, en syster med 2 barn med olika pappor, avhoppad från skolan, och självklart en massa till som bläck om foten.
Sedan träffade jag en annan elev som jag hjälpte för ett år sedan att klara SFI efter 5 år. En 50 årig kinesiska. Då ville hon så gärna äntligen klara SFI för att gå en vårdbiträdekurs. Hon ville arbeta med gamla, sa hon. Nu går hon på den och vill inte… hon vill inte ta hand om gamla svenskar med allt som det innebär.
På vägen hem funderade jag efter hur det får konsekvenser för de människorna dessa två kvinnor kommer att möta.
Som patient är man självklart orolig, ofta tjatig (som den andra kvinnan försökte förklara). Jag hade trott att kinesiskan skulle utmärkt passa. Jag hade fått intryck att hon var…. Nu när jag lyssnade på henne kom jag plötsligt att tänka på att de gamla behövde något att älta med, någon som lyssnar, svarar, har tid.
Det är inte bara att man inte har den tiden oavsett om man är kines eller svensk. Men att många inte har lust. Det är ett tungt jobb. Det kan jag förstå.
Men samtidigt tänker jag på allt det som jag har skrivit innan: att en människa som behöver prata om sin förtid antagligen behöver det för att komma fram till att hennes liv inte var förgäves. Att det hade en mening. För henne själv, för andra, att det har funnits ett syfte. Vi flesta kan inte komma till detta själva på egen hand. Vi behöver en bollplank.
Och ingen har tid att lyssna. De tror att man tjatar. Att man har blivit senil och inte kan prata om något annat…..
Så jag tänke på min mamma. Vad hor berättade. Att jag ofta tänkte ”men så var det ju inte…” Sa jag det högt? Rättade jag henne?
Jag hoppas verkligen att jag, tio år yngre, fast redan gammal, var så mogen och lät henne summera sitt liv. För sig själv. För mig.
Jag blev hämtad av min yngsta dotter. Hon efterfrågade det jag har skrivit och jag sa att hon fick vänta. Vi pratade lite om allt det här. Jag sa något liknande som jag har skrivit här innan och hon frågade vad det var jag har kommit fram till- Vad jag inte ångrar. Ett exempel.
Jag har i nästan 40 år längtat tillbaka till stan. Storstan med allt det innebär. Inte velat bo mitt i skogen, som jag tyckte har begränsat mig på alla sätt.
Men när jag skrev mitt manus så en av många saker kom jag på att hade jag inte gjort det hade jag säkert inte varit mamma till henne. Hon hade inte funnits, för jag var på väg att lösa mitt liv på ett annat sätt.
Hon som har gett mig så mycket glädje och som jag är så stolt över.
Ja, så blev hon rätt glad att jag inte bor i stan…
Hej, Jitka,
Det du skriver i dina båda senaste inlägg får mig att fundera över hur alla historiker av klass vet om att varje gång en epoks historia skrivs utifrån ett och samma autentiska källmaterial, kommer det fram en ANNAN historia än den som kunder skrevs för 10 år sedan, 20, etc. Det ”historiska” tar alltså färg också av samtiden. Och så är det givetvis också för våra individuella historier. Varje dag omprövar vi säkert båra liv – och ibland blir det tydligare än ibland. Om man t ex skriver ner sina tankar, måste man ju se dem i vitögat. Och då kan man bli medveten om att så tänkte jag ju inte om mitt liv för ett tag sedan…
Allt gott
Bodil