09. Varför skall de i mitten bedöma både de yngsta och de äldsta?
Ibland funderar jag över varför så många vuxna anser sig ha rätt att hela tiden hålla på och bedöma barn. Det enklaste av alla svar är förstås att vuxna har mer makt än barnen, och att det därför är vi som kan sätta normen. Och sedan spelar ju barnen med – de är oerhört lojala och indoktrineras snabbt till att det är så bra, så bra för dem själva att bli bedömda.
Samtidigt kan var och en se att det sliter på dem, och allra mest sliter det i tonåren då de inte har en aning om vem de är inifrån sig själva och just därför är så oerhört beroende av hjälp utifrån att bygga upp sin självbild. Men vad får de? Jo, bedömningar. Andras omdömen om dem. Brrrr.
I andra åldersänden är det likadant – de äldsta blir också bedömda. Det t o m heter så: “biståndsbedömning”. Än en gång lika förnedrande i all sin välmening: biståndshandläggare gör biståndsbedömningar… Hm. Undrar i vilken utsträckning min generation kommer att klara av att rå på systemet från vår ände och avskaffa bedömningssföreträdet? Om vi till äventyrs klarar det för vår egen del, skulle vi kanske också skänka en tanke åt hur också våra barnbarn/ barnbarnsbarn skulle behöva få en chans att rucka på maktbalansen gentemot de medelålders.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Jag kan hålla med om att det ligger något kränkande i ordet och fenomenet biståndsbedömning, men hur skulle ett alternativt system se ut? Skulle äldre människor kunna beställa hemtjänst på skattepengar utan att någon bedömde behovet?
Undrar
Gunilla
Hej Gunilla,
Genom åren har jag deltagit i många samtal som handlat om bedömningar av svårt funktionshindrade människor. Själv har jag alltid entydigt hamnat i positionen att
1) i den ena änden finns det människor med så stora funktionsnedsättningar att det minsta vi andra kan göra för dem är att ge dem ALLT det de till äventyrs vill ha och kan ta emot. Och dessutom skall vi känna oss glada för att vi faktiskt får göra det. I boken “Guld” skriver jag om kärlek: “Kanske är kärlek helt enkelt att få ge. Att få ge förbehållslöst och villkorslöst. Rent och vackert, men inte alltid så lätt. Skall du få ge förbehållslöst, måste mottagaren vilja ha förbehållslöst. Dessutom drabbas du kanske av tvivel: vill jag verkligen ge så förbehållslöst? Och om det förbehållslösa vacklar, vacklar kärleken själv.”
2) just det, i den andra änden kommer tvivlen: “vill jag verkligen ge så förbehållslöst?”! Det finns ju egentligen ingen anledning att ge bidrag “bara” för att någon är gammal. Tvärtom: äldre människor har ofta större ekonomiska resurser än både yngre och medelålders. Men NÄR det finns ett behov, stort eller litet, som man inte kan hantera på egen hand eller med sina närmaste, behövs det en jättestor lyhördhet för situationen så att den inte blir kränkande. Eftersom vi hittills haft så svårt att få fram system som låter bli att kränka, vore det kanske bättre att uppfinna motsvarigheten till “handikapp-pengen” som var så het under några år. Den tog sin utgångspunkt i att det inte var ANDRA som skulle bestämma vad en enskild människa “BEHÖVDE”. I stället skulle man utifrån graden av funktionsnedsättningen ge människan i fråga x pengar med vilka hon kan göra VAD HON VILL som gör hennes liv bättre att leva – sett från hennes håll. Medan omvärlden tycker att det kanske är hemtjänst hon behöver, en si och så omfattande hemtjänst, så ser det kanske inte ut så från hennes eget håll. Kanske har hon det hellre lite smutsigare omkring sig (hon ser det kanske inte själv och det är kanske inte hälsovådligt?) bara hon skulle kunna…
Ja, det här tål att diskuteras.
Allt gott
Bodil
Hej, alla,
Nu har jag läst en bit till.
Så svårt detta att bedömma andras behov. Det finns regler och paragrafer, men även de kan tolkas – av människor med varierande syn på andra, med varierande erfarenheter. Det finns resurser, som ska fördelas och räcka till. Det finns mänskligt syn på andras behov.
Allt det ska användas vid bedömning vem som behöver vad. Hur bedömmer man andras drömmar, när man själv har fått sluta drömma, för det finns ingen tid till det?
Själv hade jag inte kunnat arbeta inom “branchen”. Hur svårt det är att bedömma hur den andar KÄNNER när han eller hon är tvungen att söka bistånd / hjälp. Att en kommer, när hon är vid väggen och verkligen inte vet, hur hon ska klara sig. En annan söker, när hon ser möjlighet att få något utan att anstränga sig. För båda gäller samma regler, den första kan kanske inte uttrycka, att man har väntat så länge som möjligt och nu måste man ha hjälp. Nej, jag hade inte velat syssla med att “avslöja” varför folk ber om hjälp och om de har rätt till det och till hur mycket. Och vilken sorts ska den andra få. Att i stället för att gå en runda och lukta på blommorna med någon, som behöver hjälp, ingår att torka golvet i vardagsrummet. Där man knappt vistas. Tur att det finns andra, som klarar att “stålsätta sig” på ett visst sätt och följer reglerna. Fast det mänskliga behövs i allra högsta grad.
Exempel igen: för ca 20 år sedan arbetade jag på en flyktingförläggning. Efter arbetet körde jag runt och samlade kläder och skolmaterial och leksaker. Jag blev upprörd när jag hörde, hur chefen talade med flyktingarna. Jag blev upprörd hur han talade med mig när jag påpekade…
Efter 4 år förstod jag, att man blir härdad. Att med de reglerna som fanns då kanske fick en familj av min familjs storlek mycket mer ut ekonomiskt än vi. (Men jag hade ju hem och trygghet och varandra, och de… )
Det finns krav och frågor, som man betraktar som krav, trots att de inte är det, för sånt har man råkat ut för. Då råkar de “nya” ut för min negativa erfarenhet, för jag blir avtrubbad när jag så att säga bränner mig upprepade gånger.
Jag slutade och fick ett annat jobb. Jag hade inte lärt mig något – där blev jag utbränd, för jag trodde fortfarande att jag kunde rädda världen, även om jag följde reglerna och såg till att resurserna räckte. Jag är helt enkelt inte den typen, som kan bedömma andras behov. Så på sätt och vis beundrar jag dem, som klarar det. Trots att jag ofta blir upprörd, att de gör det på det viset, som de gör det. Men hur ska man göra det, det är frågan.
Jitka
Hej,
Någonstans tror jag att alla som arbetar med människor måste förstå att människor inte “bara” har behov utan också drömmer och önskningar. Livet blir egentligen inget liv bara för att de mest akuta behoven uppfylls: mat, sovplats och toalett. De är nodvändiga – men det är inte de som gör livet värt att leva. Så man behöver vara öppen också för det andra: vilka drömmar och önskningar har den människa jag möter här?
I normerade strukturer finns det inget utrymme för detta – där förväntas handläggaren vara systemets förlängda arm och agera som om hon vore en robot. Det är ganska så uppenbart att ett sådant arbete kan ställa till med problem inte bara för mottagaren utan också för utföraren. Vi ser dess motsvarighet i dag inom Försäkringskassan där tjänstemän har en nästan övermänsklig uppgift att både lyssna till den berörda och hålla sig till det normerande.
Googlar du på Försäkringskassan och kränkningar får du följdaktligen en oerhörd massa träffar.
Allt gott
Bodil
Är det verkligen så här enkelt! Det är väl olika åldrar hos biståndsbedömare också. Men är man äldst så är alla andra yngre oavsett vad de gör med en. Likadant om man är yngst så är alla andra äldre. Allt har sin tid Bodil. Och vi byter roller under vår livstid! Päivi
Så ser jag det inte. I grunden handlar det om vem som anser sig ha makt att bestämma. Därmed inte sagt att det på något sätt är lätt.
Allt gott
Bodil
Jag har svårt att förstå att du gör det här till en generationsfråga och till en fråga om makt. Oavsett om man kulle som du i kärlekens namn i likhet med Jesus ge till de behövande allt de frågar efter, så är resurser begränsade och bedömningar görs så att man delat ut rättvist utifrån mätta behov. Det skulle vara intressant varför du engagerar dig i detta. Är det något personligt eller är det utifrån ditt jobb. Jag har gjort mycket bedömingar både som underlag till LSS beslut, intag till särskolan, underlag för extra insatser i förskola och skola och anser att ditt resonemang är väldigt förolämpande mot dem som gör ett jobb. De är inte ute efter makt.
Hej,
Det här är inte individuellt menat. Vad jag vill peka på är att detta är något som sitter så djupt i samhällssystemet att man tar det för givet att det är så det “skall” vara. Den enda part som kan uppleva något annat är själva huvudpersonen, den direkt berörda.
Allt gott
Bodil
Hej!
Eftersom jag är en av dem som blivit bedömd av biståndshandläggare på grund av ett tilltagande rörelsehinder och tycker mig alltid blivit bra bedömd skriver jag nu lite om mina tankar om detta.
Jag känner mig inte på något sätt kränkt eller förnedrad av att ha blivit bedömd.
Har fått hjälpmedel och den service jag behöver.
Håller med Gunilla om att det går ju inte undantagslöst att hantera skattemedel utan att kolla behovet.
Däremot tycker jag att det kanske vore bra att bedöma andra grupper lika noga.
Exempelvis när det ska betalas ut höga bonusar och stora löneförhöjningar till generaldirektörer m. fl. som också ska sin del av de samlade skatteintäkterna.
Jag har kanske haft tur som fått träffa rätt slags biståndshandläggare.
Päivi skriver att hon har gjort många bedömningar och efter hennes uttalande (26 Sept under rubriken Seniordoktorander.) att hon bedömer människor efter antalet ringar och tatueringar och att kanske behöva en reflexväst för att våga arbeta i den hetsiga trafiken, är jag glad att ha träffat en annan sorts handläggare.
Bodil, jag blev glad att du tog min beskrivning av urladdningen med ett leende, jag tycker att man ska ta livet med både skämt och allvar.
Hälsningar från Roland i Lyckeby.
BRA, Roland, att du fått ett gott bemötande. Jättebra!
Jag blir uppriktigt glad över det, för så SKALL det ju vara och så är det också i den bästa av världar när människa möter människa: ingen sätter sig på den andra, ingen blir instrumentell i stället för mänsklig, alla ger sina spegelneuroner fritt spelrum så att de så långt som möjligt sätter sig in i huvudpersonens (den berörda människans) situation.
Egentligen skall man kunna ha högt ställda krav på att just så SKALL det vara. Kostnaderna för det som skulle kunna kallas “handikappindustrin”, dvs den verksamhet som är till för att bedöma behov hos människor med funktionsnedsättingar,är minst sagt hög. Kontroller leder till kontroller leder till kontroller, och om man räknar samman alla kontroll-overheadkostnader för det som sedan till sist beviljas, är det lätt att se att vi som samhälle skulle ha råd med mycket större insatser om vi hade riktat resurserna direkt till dem som behöver dem.
Allt gott
Bodil
I idealsamhället kräver ingen mer än vad han/hon verkligen har behov av. I idealsamhället kan man låta individen bestämma vilken hjälp och vilka hjälpmedel han/hon behöver. Men vi lever inte i ett idealsamhälle och kommar sannolikt aldrig att göra det. Allt som är bra missbrukas också. Alltmer tid och pengar och kraft går åt till att skydda sig själv och samhället mot människor som missbrukar förmåner, utnyttjar systemet för egen vinning osv. “Kan själv” har mer och mer blivit “Vill ha”. Och det är numera pengar som står i centrum i samtliga beslut, även inom sjukvården.
Genom att sätta människan/medmänniskan i centrum och ge etik och moral större plats än lagparagrafer i biståndsbedömningarna så kan man åtminstone mildra kränkningarna av de bedömda.
/Gunilla
Hej, Gunilla,
Jag kan förstås se styrkan i dina och andras argument, så därför handlar det här samtalet mest om dels att peka på maktens (och vanmaktens) betydelse, dels att diskutera var balanspunkten bäst kan ligga.
Det finns stater (ofta med envåldshärskare) som lägger merparten av sina pengar på militären – för att kunna “bevara freden”. Misstro föder misstro, och i polisstater är människor sällan några konstruktiva medborgare – skulle man lätta på trycket någonstans, tar pöbeln över. Det är liksom självuppfyllande att polisövermakten behövs.
I den andra änden har ni ju alldeles rätt i att människan måste bygga system för att skydda sig själv mot sina egna avarter. Frågan är bara hur omfattande dessa system behöver vara och vilka detaljer de behöver reglera. När någon människa (eller någon kontrollpunkt) slår fast att “det ingår inte att städa vasken” – med vilken rätt gör man det? Jo, med maktens rätt. Var och en som tänker eller känner efter inser att den som har rätt till hemtjänst och som bryr sig om vasken inte borde behöva bli ifrågasatt i detta. Det är hennes hem, det är hennes liv, det är hennes oförmåga som skall mötas med stöd.
När jag för länge sedan tog initiativ till Certec, blev det utifrån en portalparagraf om att vi skulle arbeta med “mötet mellan mänskliga behov och tekniska möjligheter”. Efter något år blev det bara alltför uppenbart hur många som tolkade detta med “mänskliga behov” som att de handlade om förmågan att hasa sig mellan maten, toaletten och sängen. Så vi gjorde om paragrafen till att handla om “mötet mellan mänskliga drömmar, önskningar och behov å ena sidan och tekniska möjligheter å den andra”. Med åren brukar ju portalparagrafer få så mycket damm över sig att man glömmer dem, men denna har faktiskt inte blivit bortglömd.
Det jag pläderar för i denna diskussionen är att lyssna till människors ÖNSKNINGAR. Två människor som ytligt sett kan förefalla ha samma svårigheter kan ha helt olika önskningar och inställningar till vad som gör livet värt att leva och vad man behöver för att bemästra dess svårigheter. En vida underskattade metod är att man faktiskt kan fråga den berörda själv.
Allt gott
Bodil
Det håller jag förstås HELT med om.
/Gunilla
På väg till Finland: Försöker få tiden att gå och skulle kolla i Bodils blogg. Hittade detta skitsnack om mig, Roland! Du har fullständigt missat poängen med det jag försökte säga om dem som går i självlysande västar, ringar överallt, tatueringar och kör i allt större bilar. De existerar inte i Lyckeby. Det är halvkriminella typer som tycker om denna arbetarstil. De har oftast inga yrkeskunskaper. Men du missade poängen då du inte vistas i storstadsområden. Vad denna blogg också har tappat sin poäng! Något som hade en så seriös antydan i början. Synd. Päivi
Hej, Päivi,
Jag kan bedyra dig att den seriösa inriktningen kvarstår.
Allt gott
Bodil
Hej!
Riktar mig i första hand till Päivi.
Du skriver att jag har ”missat poängen”. Men jag tycker det är du som har missat det jag försökte förklara i en tidigare kommentar.
Att se till människan bakom de yttre attributen.
Lyckeby är inte unikt på något sätt, här finns alla de sorter som du räknat upp.
De som du kallar halvkriminella med stora bilar känner jag som entusiaster med stor yrkeskunskap och som gör stora ekonomiska uppoffringar för att hålla sina bilar i utställnings-skick.
Det finns ju tyvärr även där ett fåtal som i olika sammanhang kallas svansen, lika väl som inom de mer accepterade idrotterna fotboll och ishockey.
Här finns säkert även hel-kriminella i kostym, skjorta och slips men det är ju oftast de ouppklarade brotten.
Bara för att jag (lyckligtvis) inte bor i en storstad reser jag mycket och känner väl till både Stockholm och vår närmaste huvudstad Köpenhamn.
Att hålla bloggen på en seriös nivå hjälper ju inte du till med genom att kalla det som inte stämmer med din uppfattning för ”skitsnack”.
Hälsningar från
Roland i Lyckeby.
Hej!
De senaste kommentarerna kom ju att bli lite av pajkastning mellan Päivi och mig och det beklagar jag.
Det är ju risken med att ha en öppen debatt i ett så omfattande media som internet har blivit.
För att försöka att återgå till ämnet.
Att BEDÖMA en LAGOM insats för funktionshindrade.
Jag har en bekant ( som i likhet med mig) kör el. rullstol utomhus som på fullt allvar menar att
trottoarkanter är diskriminering mot oss.
Jag vet att avfasade kanter är bra för oss, för personer med rollator och föräldrar med barnvagnar men det finns ju en gräns för vad samhället kan ställa upp med. De flesta övergångsställen är farbara.
Gunilla har formulerat det på ett bra sätt med ”kan själv och vill ha”.
Därtill kommer ju det med Önskningar, det har vi ju alla mer eller mindre realistiska och det är ju inte alltid de går att uppfylla.
En sak (som jag tycker) är vilka slags funktionshinder som ska bemästras.
De rent fysiska och tekniska har fått en mycket bra utveckling de senaste åren, det finns i dag nästan otroligt bra hjälpmedel och utvecklingen går ständigt framåt.
Därtill kommer de mycket personalkrävande, psykiska, de rent åldersrelaterade, att inte kunna tala, läsa eller skriva , ja listan kan göras nästan hur lång som helst ….
Där hjälper inte alltid Bodils förslag ”att fråga den berörda själv”.
Handläggare med empati som ställs inför mycket svåra val, vad skall vi hjälpa till med ? Bodils ”att städa vasken”, vattna blommorna, byta gardiner, för en icke rökande assistent att tända cigaretten, ett viktigt ämne som verkar vara tabu ett fungerande sexliv, ja även här kan listan göras hur lång som helst…
Jag hade Tid för Tankar på Lördagseftermiddagen
Hälsningar från
Roland i Lyckeby.
Hej,
En gång i tiden hade vi en biträdande socialminister som hette Bengt Lindqvist. Innan han tillträdde, hade det funnits en period av stora nedskärningar på handikappområdet, och han vände sig till hkp-organisationerna för att få fram “Vad är nu det Viktigaste.” och det entydiga svaret blev BEMÖTANDET. (Kanske kan du allt detta så att du vet att det resulterade i “bemötandeutredningen” eller “Lindqvists nia”).
Jag tror att det fortfarande är så. När man behöver hjälp och det finns någon annan som kan styra över hjälpen, krävs det en stor respekt för huvudpersonen, den berörda människan, hon som bäst vet vad hon tror kan vara värdefullt i hennes liv. För hennes liv skall fortfarande vara hennes. Det här är förstås SVÅRT, men regel 1 skulle exempelvis kunna lyda “detaljstyr INTE” – varje detaljstyrning står för ett.onödigt och inte så sällan energikrävande integritetsövergrepp. Typ om vasken skall städas eller ej…
Om vi bara bemöter varandra rimligt väl, har sedan de flesta människor förståelse för varandra och det hör till undantagen att man utvecklas till en liten kravmaskin bara för att man får vasken städad.
Allt gott
Bodil
ditt inlägg 1/11 berörde mig. Vill vi bli härdade? eller
är det bara ett sätt att stå ut?
m.v.h Marita
Jag vill inte bli härdad.
Men man har inte alltid möjlighet att slippa. Jag har haft det.
Tänk på alla kvinnor som sliter på sjukhusen, inom hemtjänst och på ålderdomshemmen – de skulle gå under. Inte alla kan byta jobb och göra något annat där de slipper att ta jobbet med sig hem och tänka på patienterna och gamlingarna, som ligger ensamma. Och vem skulle jobba där, om alla bytte?
Det är svårt att lösa. Man får inte döma. Man måste försöka förändra.
Ha det bra
Jitka
Hej Jitka,
Jag förstår vad du menar. Har själv jobbat med invandrare, ibland 10-15 olika länder,kulturer och kunskapsnivåer I SAMMA KLASSRUM.alltså en omöjlig situation, då gäller det att inte vara dålig på BEMÖTANDE.
M.V.H Marita
Kul inlägg, gillar bloggen.
Tack för det – och grattis till dig! För är du relativt ny här, finns det MYCKET att botanisera i.
Bloggen är uppspänd längs 10 axlar: de som definieras av “sidorna” som permanent finns till vänster på bloggen.
Vill du få en överblick rimligt snabbt och kolla vad som kan intressera dig, så läs de sidorna först. Sedan numrerar jag mina inlägg utifrån vilket sidnummer som inlägget ifråga ligger närmast.
Allt gott
Bodil
Hej,
nu har jag läst När horisonten flyttar sig en andra gång, och där stod mer än första gången. Som vid varje god omläsning av en välskriven bok. Dock, samma fråga som vid första läsningen dök upp när jag slog igen boken: Varifrån ska pengarna tas??
Är inte det det mest aktuella för ALLA generationer, att ett nytänkande i fördelning av de gemensamma resurserna får se dagens ljus, och om ett sådant redan finns: Genomförande! Samt någon typ av opolitisk verklighetsbaserad samhällsordning, hur var och en ska bidra till det gemensamma för att få av det gemensamma. De som inte kan bidra pga sjukdom el.dyl. ska ändå få, det ska vara en självklarhet. Jag pratar om ett ansvarssamhälle – på alla plan. (Det är ju enligt bloggen tillåtet att drömma.)
Läste i morse på SvD:s ledarsida. “Magplask när Sveriges kommuner skrytbygger.” med slutklämmen: “Kommunerna drunknar inte i pengar. Enbart deras samlade PENSIONSSKULD (mina versaler) uppgår till cirka 400 miljarder kronor, och var fjärde kommun har inte ens en handlingsplan för hur skulderna ska hanteras.”
Läste sedan i SvD:s Näringsliv ang. byggandet av skyskrapor världen över (40 pågående byggen i Kina, bl.a.): /…/ “Byggboomen för riktigt höga byggnader är således ett slutresultat av en tid då aktiviteten i ekonomin varit för hög, snedfördelad och präglad av en påtaglig framtidsoptimism. Men verkligheten kommer ikapp och leder till att en hög konjunktur tas ned på jorden igen, om än skyskrapan står kvar där på sin höga höjd och minner om glansperioden.”
“framtidsoptimism” i den här texten – borde inte det bytas mot framtids-/ansvarsförnekelse, el. dyl.?
Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att enligt uppgift i tidningen kostar skyskrapornas skyskrapa, Kingdom Tower, tänkt att vara 1,6 kilometer hög men “bara” blir drygt en kilometer, har en prislapp på 7,6 miljarder räknat i svenska kronor. Detta prestige-/skrytbygge bekostas av den saudiska kungafamiljen.
Jag rundar av till 8 miljarder SKR per Kingdom Tower, dvs. jämt delbart med 400 miljarder SKR, som är våra kommuners gemensamma PENSIONSSKULD. Herregud! Vad är några idrotts-/simhallar (om än underanvända och förlustbringande) mot de 50 (femtio!) Grabbarnas Tower (bara ett exempelnamn) som kunnat byggas runtom i landet för dessa 400 miljarder! (Man kan ju onekligen unra vart alla pengar som inte gått åt till skrybyggen tagit vägen!)
Nu ska jag inte bli ännu mera förnumstig och säga något typ: Man får rätta mun efter matsäck.
Allt jag egentligen önskar (i sammanhanget) är att det fanns mer pengar till löner på det omvårdnadsboende där min mamma är. Säg 2-4 tjänster till, så det fanns tid till DAGLIG gymnastik, dagligen få gå ut och dagligen få en stund för dit-och-datt-prat. En enkel önskan, med kvalitet vill jag påstå, som jag ju delar med många runt om i landets kommuner.
Hej, Gun!
Ja, du har alldeles rätt: det är mycket som min bok inte tar upp – bl a den framtida samhällsekonomin.
Tveklöst måste vi alla bidra – och jag vidhåller det jag redan tagit upp på bloggen att det GÅR att både bättre ANVÄNDA och UTVECKLA gemensamma resurser så att vi t o m åstadkommer reell tillväxt.
Själv har jag dock ännu inte väckt så många ekonomiska förslag: bara
1) Horisontrådet som jag tror skulle medverka till att många fler som egentligen vill arbeta längre och annorlunda också skulle göra det.
2) Den skatt som dras på äldre människors arbete skulle omvandlas till en värnskatt och oavkortat gå till vård och omsorg av de äldre som behöver det.
Men tro mig, jag kommer att lansera fler vartefter! För vi får hjälpas åt med detta också.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Min fråga: “Varifrån ska pengarna tas?” är inte tänkt som kritik mot din bok. Utan mer tänkt som en retorik fråga. En önskan om, som du skriver, “/…/ både bättre använda och utnyttja gemensamma resurser /…/”.
Och tillväxt? Det tycks mig finnas flera definitioner av det ordet/begreppet. Tillväxt i bemärkelsen mer jämlikt map på att få leva ett bra liv och ha tillgång till ex.vis en bra åldringsvård. Absolut! Men tillväxt för att ge de som har mer än de någonsin kan ha användning för ännu mer. Tja…
Mitt intresse för politik är alldeles nyfött. Såg partiledardebatten på teve. Det skulle inte ha fallit mig in för ett år sedan. Eftersom jag tidigare inte kunnat låta bli att fästa för stort avseende vid allt prat utan egentligt innehåll (det politiska spelet?) och mest känt mig TRÖTT och stängt av. Nu är jag mest nyfiken! Men okunnig. Jag har massor att “läsa på”! Ett stort och svårt ämne som jag är ödmjuk (i betydelsen respektfull) nog att förstå att jag bara kan slå ner i lite här och där. En förutsättning är (naturligtvis?) att jag själv har en åsikt (som förstärks eller ruckas på/öppet sinne) för att tillgodogöra mig läsningen. De eviga penningvinsternas åsikt är det inte. Kanske för att jag inte är speciellt tävlingsinriktad…
För att försöka förstå brukar jag, om möjligt, göra mig en bild av olika “förlopp”. Storleksordningen på diverse aktuella kostnader har jag satt upp i en tabell (utan anspråk på vare sig objektivitet eller “i sitt rätta samband”).
Sveriges kommuners pensionsskuld, 400 miljarder skr
Kostnaden för skyskrapornas skyskrapa, 7,6 miljarder skr
Greklands andra stödlån, juli-2011, 1300 miljarder skr
(130 miljarder euro, dvs bara(?) 3 ggr större än Sveriges kommuners sammanlagde pensionsskuld.)
“Ord är ord men handling är sannare.” Ett av mina favoritcitat. Din bok är en sådan sanning. Tack!
Lite googlande och ett muffinsbak senare…
Tänkte att jag skulle föra in Sveriges BNP i min jämförelsetabell. Lätt var att hitta BNP för 2010: 3308 miljarder kronor. Med den uppgiften i hamn, tänkte jag att jag dessutom vill ha en summa för nettonationalprodukten, NNP. Men där har jag ännu inte lyckats få fram någon summa, bara luddigheter…
Kommunernas sammanlagda pensionsskuld motsvarar alltså 12 % av 2010 års BNP. Alltid en siffra.
I min muffinreceptbok finns även citat, bl.a.(på sista sidan): “Man ska åldras glad, då åldras man vackert.”
Så ROLIGT, Gun, med din kreativa sammanställning av olika penningbelopp!
Kul om du fortsätter med den och med att berätta om dina olika resultat – just detta att du hämningslöst går över gränser ger mycket. Och svaren speglar ju samtidigt vilka ytterligt relevanta frågor som du ställer.
Att jag i min bok inte gör några ekonomiska analyser eller ens några standardkalkyler, handlar alltså inte om att jag tycker sådana är ointressanta. Jag har “bara” helt enkelt gjort halt framför den väggen. Jag har också gjort halt framför den politiska väggen, t o m hållit ett skyddsavstånd fram till den. Men politiken är förstås JÄTTEVIKTIG, för den handlar djupast om vad vi människor något så när kan bli överens om – och vad vi vill och vågar ta konsekvenserna av. Och politiken förtjänar verkligen allt möjligt intresse och ett stort mått av ödmjukhet i stället för det förakt som den så ofta bemöts med.
Allt gott
Bodil
Javisst är det roligt med bilder:-)! Såväl den vitknutade faluröda sommardrömbilden som de mer surrealistiska.
Innan jag lägger till ännu en skyskrapa i min tabell vill jag poängtera att den av kommunerna ihopsamlade skulden, ca. 400 miljarder kronor, ENBART är deras pensionsskuld. Vad kommunerna därutöver har i skuld vet jag inte.
Kingdom Tower, skyskrapornas skyskrapa, är alltså drygt en kilometer hög och beräknas ha kostat motsvarande 7,6 miljarder SKR när den är färdig senast om fem år.
I runda slängar motsvarar alltså kommunernas sammanlagda pensionsskuld 50 sådana nej, jag ska inte falla för frestelsen att kalla dem fallossymboler. Nytänkande krävs! Som symboler kallar jag dem Skuldskrapor. (Fantasilöst måhända, men ändamålsenligt.)
Sverige är 157 mil långt. Och om man placerar ut en Skuldsrapa med lite drygt tre mils mellanrum skulle de sas, bilda ett pärlband från Smygehuk till Treriksröset.
Hursomhelst, dagens skyskrapa är den summa som riskkapitalisterna plockade ut i vinst i åldringsvården förra året, 8 miljarder. Hade det bygget gjorts i Sverige i stf att rinna ut i sanden, hade kommunerna nu “bara” haft 49 Skuldskrapor att riva. Ett annat scenario är naturligtvis att dessa skattepengar VERKLIGEN gått till äldreomsorgen.
Jag vet inte vad en anställd i äldreomsorgen kostar totalt, men säg 500.000 kronor per år. 8 miljarder skulle då räcka till 16.000 nyanställningar (som betalar skatt och bidrar till “skattesnurran” som är livsviktig för landet).
Spel och dobbel ja, ska se om jag kan hitta någon siffra hur mycket vi svenskar spelar för. En rejäl summa skramlar det i bakhvudet. Men räkna i skyskrapor?
PS. Kontrollräkna gärna. Att räkna med nollor är alltid en utmaning. Dessutom har jag inte källgranskat siffrorna.
Hej igen,
dagens visualiserade pengabelopp blir inte vad vi satsar på spel i förhoppningen att inhösta storkovan. Dessa förluster, och stundom vinster, har ju de allra flesta av oss ändå kontroll över.
Utan blir en föreslagen EU-skatt.
Ur dagens SvD: Faktaruta: “EU-kommissionen föreslog i september förra året att en skatt på affärer med aktier och obligationer på 0,1 procent och på derivatkontrakt på 0,01 procent införs i Europa. Skatten ska gälla från den 1 januari 2014 och finansiella transaktioner mellan finansiella institutioner då åtminstone ena parten befinner sig i EU omfattas. Detta utgör 85 procent av transaktionenrna. Enligt kommissionen skulle skatten ge ett tillskott till EU:s kassa på cirka 57 miljarder euro per år.”
EU-kommissionär Algirdas Semeta: “/…/ Skulle finanssektorn som skatten riktar sig mot vältra över några av kostnaderna på sina kunder, skulle effekterna inte bli orimliga. En medborgare som exempelvis köper aktier för 10.000 euro har säkert råd med en skatt på 10 euro på transaktionen.” (Brasklapp??)
Alltså i runda slängar 70 skyskrapor. (Vilket man väl i och för sig får hoppas att inte en enda dessa euro går till.)
Sveriges regering har hittills ställt sig negativ till skatt på finansiella transaktioner. Dock: EU-kommissionär Algirdas Semeta: “/…/ Kommissionen förstår den svenska tveksamheten, givet svenskarnas tidigare erfarenheter av finansiell transaktionsskatt. Men vi vill försäkra om att de svenska erfarenheterna har tagits med i beräkningen när vi har utformat vårt förslag.”
Månne “trial and error” på finansiell EU-nivå? Den som lever får se!
PS. Om än ett misslyckat försök (hur många stora vetenskapliga upptäckter har inte vuxit fram ur misslyckade försök!) så kan Sverige kanske ses som ett föregångsland (ursprungslandet?) för finansiell transaktionsskatt. Och tänk om vi som belöning fick första årets, på EU-nivå inhöstade dito. Bort med alla kommuners Skuldskrapor! Och istället stod där 20 stycken kilometerhöga skyskrapor alldeles på riktigt!
Men, trots det, vettigare sätt att använda pengarna finns säkert.
Vilken kreativitet du har på det här området, Gun! Tanken att EU eller all jordens nationer/ ekonomier skulle ge något tillbaka till dem som går före har jag aldrig mött tidigare.
Det spekuleras ju nu i media ganska rejält kring relationen StorBrittanien – Sverige, och vad det är som gör att först vänstern och sedan nu högern menar sig kunna hitta något här.
Allt gott
Bodil
DET var ingen medveten tanke. Egentligen är det bara min hjärna/inre röst som pladdrar på och har mycket roligt!
Men tänk (ex.vis) om Grekland hade världspatent på demokrati (demokratins vagga som de ju sägs vara), skulle de då vara rika? Eller världen fattigare?
Hej,
Det fina med det immateriella är att det INTE är någons utan allas. En idé som föds i ett samtal – vems är den? Kunskap – vems är den? Jag är omutlig i att den är kulturens. Men den väv jag har i mitt huvud, den är min. Jag letar förtvivlat efter den franske filosof som sa att “det är inte blommorna som är mina; det är bara bindningen som är min”. Kan du hitta honom åt mig, blir jag mycket glad.
Det är endast det implementerade som man kan ta patent på – men numera är det knappast lönt. För den som är först har redan vunnit… Och det kan faktiskt vara det som är en del av Sveriges styrka – vi har varit först ut med en hel del som delar av världen (men långt ifrån alla) sedan också velat ha. Men då har vi för det mesta redan kommit ett stycke längre.
Allt gott
Bodil
Kunskap degraderas om den stängs in och monopoliseras.
Hej,
“En mentalitet, säger Georges Lefebvre, är något som finns mellan de medvetna idéerna och den levda kulturen.” läser jag i Sverker Sörlins bok Kroppens geni, om vilken Jens Liljestrand i Sydsvenskan skriver: “Stor, rentav gripande litteratur om kroppen, om själen, om att vara människa och vilja nå randen av sin förmåga…”
Parallellt läser jag Illa far landet av Tony Judt, om vilken Marika Lindgren Åsbrink, Tiden, skriver: “En rasande uppgörelse med en ekonomisk samtid, men också med en socialdemokrati som förlorat kraft, röst och självförtroende…en sällsynt skarp beskrivning av vår samtid.”
Själv tycker jag båda böckerna är mycket givande (så långt jag hunnit i dem). Men jag saknar definitivt kunskaperna för en djupare analys.
I en liten inledande jakt på upphovsmannen (även poet?) till ditt citat hittar jag i Filosofin genom tiderna (1967, 1976, Albert Bonniers förlag): “Det skall komma en dag, då tyranner, präster och deras förvillade eller brottsliga redskap endast skall finnas på teaterns tiljor och historiens blad, och då solen skall gå upp över ett släkte av fria människor som inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft.” Condorcet (1743 – 1794)
Gissar att det den dagen måste råda konsensus map “förnuft”.
Åter till Sverker Sörlins bok: “Den Spinoza Naess ville ta fram åt oss var den som talade om hilaritas, en glädje utan yttre, materiella orsaker. Ordet ligger nära svenskans ‘salighet’. Inte segrarens på sätt och vis både begripliga och förutsägbara lycka, utan den glädje som härstammar ur en insikt om att jag är en del av en värld där det är själva infogningen i sammanhanget som är hemligheten. Att jag finns och att jag är en närvarande.”
Dagens skyskrapor (25 st) får bli de fyra svenska storbankernas vinst 2008-2011 (enl. SvD): 200 miljarder kronor. Förnuftigt? i ett större perspektiv.
Wikipedia tar upp 142 franska filosofer 🙂
Wow!
Hej,
Jag tror jag skall göra en tabell/ ett diagram med rubriken “Guns skyskrapor”! Jag gillar dem och hoppas du fortsätter serien “dagens skyskrapa”.
Sverkers bok ligger i min läshög. Det du citerar ger mersmak, liksom hans och mina tidigare samtal. Själv är jag hittills lyckligt lottad med att ha nästan fri tillgång till den där grundglädjen, bara jag inte pressar mig för hårt. Men det gör jag förstås ibland och i samma ögonblick som marginalerna blir för små, tappar jag förstås generositeten mot andra och mot mig själv. Och då försvinner också glädjen… Ibland är sambanden enkla – när man väl kommit på dem.
Allt gott
Bodil
hej igen,
låter spännande med en tabell/ ett diagram.
Har själv försökt få ett grepp om, mellan tummen och pekfingret, hur högt drygt en kilometer jämförelsevis är.
Sveriges högsta berg, Kebenekajse: 2104 meter över havet
Sveriges högsta byggnad, Turning Torso: 190 meter
Sveriges tredje högsta byggnad, Uppsala domkyrka: 118,7 meter
Skulle man ställa mänskor på varandras axlar, och räknar att varje person är 150 cm i axelhöjd, skulle det gå åt 570 plus några stycken.
Missade tidigare idag den finstilta tabellen över EU:s SKULDLIGA, tredje kvartalet 2011. Den toppas av Grekland med en skuld på 159 procent av BNP. På andra plats kommer Italien på 120 procent, och på tredje plats Portugal på 110 procent. Sverge ligger på 23:e plats med 37 procent. På 27:e och sista plats ligger Estland med 6 procent.
Snittskulden är 82,2 procent. Snitt-BNP har inte angetts.
14 av länderna bryter mot EU-fördraget om max 60 procent i skuld av sitt BNP. 13 av länderna bryter således inte mot fördraget.
Gun
37 procent av Sveriges BNP 2010 (3308 miljarder) blir 1224 miljarder. Som alstrar 153 Skuldtorn á 8 miljarder. Snudd på ett varje mil från Smygehuk till Treriksröset.
Hej,
Jag ska inte påstå att en GRUNDREGEL för ett ansvarsfullt, rättvist och fritt samhällssystem skulle kunna vara lika enkel som grundregeln för att inte bli överviktig (kaloriintaget ska inte överstiga kaloriförbrukningen). Men de politiska metoderna att uppnå detta “frihet under ansvar” för samtliga samhällsmedborgare, tycks mig lika verkningslösa som bantningsmetoder som inte efterföljs, tänker jag halvvägs igenom Tony Judts bok Illa far landet (som kräver TTT-läsning, i alla fall för mig).
Frihet ja, frihetens vingar… Hur många dikter har inte skrivits om dem! Enligt uppgift i SvD igår får Schweiz betala 23 miljarder kronor för 22 Gripenplan, vilket ju ger att det går 8 Gripen (och lite reservdelar) på en drygttusenmeters-skyskrapa.
Notis i dagens blad: “14,6 miljarder i underskott gav statens betalningar i januari, vilket var 12,2 miljarder MER än beräknat, enligt Riksgälden./…/” Byggboom (?) av Skuldskrapor redan januari! Nätt upp hela två stycken!
/Gun
Torsdag,
Idag ger jag mig ut i världen och bygger skyskrapor, men med en fot kvar i Sverige…
Läser i Judts bok: “När man ser tillbaka (på 1960-talet) slås man av hur många i Västeuropa och USA som hyllade den diktatoriska likriktningen i Mao Zedongs ‘kulturrevolution’ samtidigt som de definierade en kulturreform i sitt eget land som maximering av privat initiativ och oberoende.”
Idag erbjuder Kina EU lån, om jag förstått rätt. Villkorade utöver återbetalning i reda pengar.
Om följande kan leda till en liknande utveckling vet jag naturligtvis INTE. Frågan är kanske om det ens finns en parallell, annat än den att det är LÄTT att ha en åsikt om något lång där borta – typ, det där om cykelstället och atomkraftverket. Och att det är SVÅRT att ha rätt om framtiden.
“Det är märkligt att Sverige utåt ger bilden av att vara ett föregångsland när det gäller ny och ren energiteknik och samtidigt aktivt röstar för Medupikraftverket” citeras MP:s Bodil Ceballos i dagens SvD. Hon är rädd att Sverige skaffar sig “dåligt rykte i världen” genom att “gå i bräschen för ett så kontroversiellt projekt”. (Ett argument så gott som något?? i stf något om att Sveriges röst var avgörande (var den det??), eller att Sverige borde ha fegat ur som USA och Norge och lagt ner sin röst. Eller ska det förstås att Sverige skulle ha sagt Nej.)
Ty “Sverige stödjer genom Världsbanken ett kolkraftverk i Sydafrika med argumentet att det hjälper de fattiga. Nu visar Världsbankens egen granskning att det blir tvärtom: Brist på vatten, dålig luft, inte ens tillgång till elektricitet är vad som väntar människorna som bor i regionen kring Medupikraftverket.”
Detta är ett av världens största kolkraftverk som kommer att invigas nästa år. Ensamt kommer det att släppa ut 25 miljoner ton koldioxid per år. (Motsvarar hälften av Sveriges årliga koldioxidutsläpp.)
Förutom att den femtedel av sydafrikas befolkning som helt saknar elektricitet inte gynnas
att pressen på lokalbefolkningen från inflyttad arbetskraft bland annat ökar risken för sexuellt överförda sjukdomar
att risk finns att vattnet inte räcker för lokalbefolkningens behov
att både ytvatten och grundvatten löper stor risk att förorenas
att redovisning av utsläppen av partiklar och andra luftföroreningar är bristfälliga.
Projektet har kritiserats hårt av miljögrupper i SYDAFRIKA.
Lånet är på 3,75 miljarder dollar, cirka 24 miljarder SKR, dvs. 3 skyskrapor.
Om Vattenfall står det mycket i Näringsliv, SvD idag. Jag hoppar alla turer och förklaringar och går direkt på skyskarporna. 2009 gjorde Vattenfall en rekordstor affär. De köpte nederländska Nuon för 100 miljarder. Den största affären i svensk företagshistoria. I skyskrapor räknat 13 stycken. Den justerade nettoskulden tredje kvartalet 2011 var 180 miljarder, 23 skyskrapor. Vattenfall ägs till 100 procent av svenska staten.
Till tröst är ju SBAB också statligt. Rörelsevinsten för fjolårets sista kvartal blev 397 miljarder, 50 skyskrapor.
Om än inte på öret, så jämställt med kommunernas sammanlagda pensionsskuld, i antalet skyskrapor räknat. Om detta tillsammans är 0 skyskrapor eller 100 skyskrapor, beror, tror jag mig börja förstå, på från vilken vinkel man ser det.
Bollen är rund!
Gun
RÄTTELSE: SBAB:s rörelsevinst sista kvartalet 2011 var 397 MILJONER kronor. Detta räcker inte till någon skyskrapa. Så – naturligtvis HELT FEL att jämföra med kommunernas gemensamma pensionsskuld.
/Gun
Idag blir det bara en korrigering: Ovan har jag använt Vattenfalls nettoskuld vid tredje kvaralet 2011. På helårsbasis, 2011, är den 141 miljarder (18 Skuldskrapor). Att den inte är lägre beror – inte minst – på vädret uppger Vattenfall.
Ett är då säkert, att det hade inte ett parkeringsbolag gått på! Nästan på dagen för ett år sedan halkade jag på snödold is i busvädret och bröt vänster handled. Och kunde inte ta min bil från den betalparkering där den stod. Den kördes dock bort därifrån några timmar senare, med böteslapp. Jag skrev till parkeringsbolaget och sa som det var. Det tror vi inte på! sa de. Upp till bevis! Efter viss möda fick jag fram bevis på att jag hade varit på ortopedakuten samtidigt som min bil stod på parkeringen. Och skickade in pappret. Men hur ska vi veta att du verkligen har brutit armen! Det framgår inte, svarade de. Upp till bevis. Då ringde jag och pratade med den vänlige, men hale, kundmottagare som hade “hört allt” vad gäller att slippa betala parkeringsböter. Då ifrågasatte jag hans rätt att påstå att jag ljög och var någonstans det stod att jag skulle visa min sjukjournal för ett parkeringsbolag för att bli trodd. Utan avkall på sin vänliga röst sa han då att jag var så tjatig att han den här gången, men bara den här gången, skulle avskriva böterna. 🙂
Gun
(Här måste jag bara tillägga, innan jag tappar tråden:
Och tänk om du var en lika gammal invandrartant, som bryter….)
Vad mer ska jag säga…. så här OFF LINE.
Jitka
Jag förstår din poäng. Men om jag säger att mannen jag talade med bröt…
Gun
“Summan hos Kronofogden är rekordstor – trots att allt färre svenskar är skuldsatta” läser jag i Aftonbladet.
Antal: 420.000 personer
Skuld tillsammans: 63 miljarder kronor, ger 8 skuldskrapor, (alltså i skyskrapor räknat i paritet med vad riskkapitalbolagen plockade ut i vinst i äldreomsorgen förra året.
Etta på skuldtoppen hos Kronofogden tronar en porrkung, numera bosatt i Spanien.
Om jag ändå kunde skylla på vädret…
Fel igen! Det är EN skyskrapa som riskkapitalisterna gett sig i vinst.
Och inte åtta som är svenskarnas skuld hos Kronofogden.
(Även denna gång mitt undermedvetna som sa till att det inte var rimligt det jag tidigare skrev – efter några timmar. Ibland tar det år…)
Hej, Gun!
Det finns säkert många här som läser om dina skyskrapor – och du har alldeles garanterat EN uppmärksam skyskrapeläsare, och det är jag.
Jag har ännu inte blivit färdig till att göra ett diagram över dina skyskrapor, men när jag gjort det skall jag skicka en kommentar till dig om vilka skyskraperelationer jag reagerat starkast på.
Du behöver inte känna dig särdeles bekymrad över att det blir fel ibland. Så är det med nya tankar. Själv brukar jag tänka att om jag får 10(för mig) alldeles nya tankar på en dag, så hinner jag före kvällen inse att kanske 9 var “fel”. Men det är ju jättestort om det finns EN kvar som håller också nästa dags morgon! Så är det ju med allt nytänkande – man får acceptera att man är ute på sugande myrar där man lätt går när man hoppar till det som man trodde var nästa okända tuva men som visade sig vara ett sugande hål.
Allt gott
Bodil
Hej,
I SvD idag står det att var femte tror på spöken! Själv tillhör jag de fyra femtedelar som inte gör det. Men i och för sig – vem har sagt att man har rätt bara för att man är fler.
Jag brukar “trösta” mig sådär ibland genom att vända på siffror, och företeelser med för den delen.
Är arbetslösheten ex.vis 10 procent så är det ju trots allt 90 procent som har arbete.
Alliansen säger att de under de senaste åren skapat 200.000 nya jobb, vilket är fakta. Fel! Fel! Fel! säger motståndarna – inga nya jobb har skapats. De räknar i stället i procent av arbetskraften, dvs. under de senaste åren har antalet arbeten minskat, eftersom en lägre procentdel av arbetskraften har arbete idag än för några år sedan – vilket också är fakta. Tycks mig lite som Akilles och sköldpaddan…
Hursomhelst, inte bara Vattenfall utan även AstraZeneca har gjort 100 miljardersförvärv utan att det givit några märkbara framgångar. Och för 100 miljarder kan man bygga 13 skyskrapor. Aj! olyckstalet 13! Men det är säkert bara en slump.
Bollen är rund! (så länge den inte blåses upp till en ballong och riskerar att punktera – eller hur det nu är.)
Gun
Alla hjärtans dag är det idag,
och är man inte i Hanoi och kan få en ansiktsmask i 24 karats guld för att lysa upp sitt hjärtas omgivning med, kan man ju göra något fint därhemma genom att ex.vis byta sysslor med varandra (bära ut soporna eller plocka ur/i diskmaskinen, fast man inte brukar) – om inte pengarna räcker till en av de 2,5-3,5 miljoner styckrosor som säljs idag.
Enlast är förståss om man tillhör de ca 44 procent av svenskarna som INTE firar allahjärtansdag.
Men OM man nu gör det, vill de flesta helst bli bjudna på middag. Som i år skulle ha varit billigare om den sänkta restaurangmomsen, som tänkt, nått fram till kunderna. Undersökning visar att det inte blivit riktigt så, utan mer en möjlighet till större vinstmarginal för matställen. Dock, hamburgerkedjorna har sänkt några kronor på några av sina “mål”. Men gissar att det inte är vad de flesta menar att bli bjuden på middag…
Alla tillgodo bör väl ändå regeringens, år 2010 aviserade satsning på infrastrukturen vara, hela 482 miljarder kronor. Som nu plussats på med 5 miljarder för 2012-2013.
De sammanlagt 487 miljarder kronorna till infrastukturen, dvs. 61 skyskrapor, kan i storleksordning jämföras med de 438 miljarder, 55 Skuldskrapor, som de svenska hushållen utökat sitt skuldsrapsbygge med sedan december 2008, vilket är en ökning med 32 procent. Värdet av ALLA skuldskrapor, som hushållen hittills byggt, motsvarar 160-170 procent av disponibel inkomst.
För att skilja ur Skuldskrapor från övriga skyskrapor tänkte jag ett ögonblick att jag istället skulle gräva 1010 meter djupa hål. Och kollade upp hur djup Vättern är på det djupaste stället: 120 meter. Men det var inte det som fick mig att förkasta tanken. Det var det där gamla ordspråket; att den som gräver en grav år andra faller själv däri… Vilket väl, i och för sig, bara gäller i sällsynta och mycket graverande fall på finansmarknaden…
I ett stapeldiagram däremot, gör man ju ingen skada om man sas, gräver nedåt och vänder staplarna under markytan, eller origo som det heter (vill jag minnas). MEN – var ska man placera origo i ett lånesamhälle?? DET tycks mig tämligen relativt. Kanske behöver finansmarknaden en alldeles egen Einstein att bygga vidare på, inte mest bara “hjärnkirurger” och spelare.
Eller finns denne Einstein redan, dock överkörd…
Bollen är rund (men pyspunka har spåtts)
Gun
Tack, Gun, för fin present på Alla Hjärtans Dag!
Du fick mig att skratta högt flera gånger genom ditt inlägg – och några småleenden hann med att lysa fram däremellan.
Jag tänker ofta på hur humor hjälper till att ge perspektiv – och hur perspektiv hjälper till att se det humoristiska. Men jag har nog aldrig sett det så tydligt och avskalat som i dina skyskrapor uppåt eller nedåt.
Allt gott
Bodil
Tack! Och förlåt att jag inte kan se dig som gammal!
Gun
Jag bjuder på det – det är ju Alla Hjärtans Dag, och vem är jag att märka ord?!
Allt gott
Bodil
Det är mycket viktigt med ord och deras betydelse. Och jag har fått en ny och bredare betydelse av ordet gammal att tänka in.
Alla hjärtans dag har fått en delvis ny betydelse för mig i år.
Jag har vid alla undersökningar fått veta att jag har starkt och bra hjärta med en liten men ofarlig förändring i rytmen. För några veckor sedan vaknade jag med obehagliga känslor i bröstet så jag kollade pulsen. Det var inte alls bra. Uppehåll som motsvarade c. a. 5 slag och sedan uppåt 140 slag/min.
Jag ringde efter hjälp och kom in på lasarettet. Där kollade de EKG hela förmiddagen och vid middagstid satte de på ett par kablar och sedan sövde de mig för att göra en el-konvertering. Efter några minuter vaknade jag och doktorn sa ”det gick bra det här du kan åka hem i eftermiddag”.
Lite förvånad av att det gick så fort och lätt att få nystart och efter det har jag mått bra.
Startkablar på en gammal bil har jag ju använt ibland men att det var så bra på gamla gubbar trodde jag inte.
Fantastiskt bra sjukvård vi har.
Alla hjärtans-hälsningar från nyrenoverad
Roland i Lyckeby
Ja, du,
Ytterligare en guldkant på vår fantastiska tillvaro.
Gratulerar, Roland!
Bodil
Ord ja,
dessa byggstenar som blir till meningar och samtal och dikter och mening…
men också tillhyggen…
Har just läst Maria Svelands omdebatterade artikel i DN den 8 februari. Och jag måste göra en sådan där tankeloop för att komma på fötter igen, efter en både mäktig som märkliga batalj:
Loopar: Har SD 5 procent av rösterna i Sverige så är vi i alla 95 procent som INTE röstar på dem. Och vänstern är inte så märkvärdigt stora de heller, och då är vi i alla fall 85-90 procent som inte är där längst ute i marginalerna, där rättning i ledet krävs.
Att FEMINISM är vad Maria Sveland slåss för – i första hand – (eller inte minst) är bortom all tvivel.
Och jag fick genast (i huvudet) upp bilden av Jonas Sjöstedts (installations?)-tal där han, om än inte i ljungande, men väl i fastslående ordalag, bekänner sig som Feminist.
Denna bild av Sjöstedt dök också upp när jag läste i “Illa far landet” häromkvällen: “Den nya vänstern /…/ skulle inte längre representera det manliga proletariatet utan ‘de svarta’, ‘studenterna’, ‘kvinnorna’, och, lite senare de homosexuella.
Jag ifrågasätter inte alls Sjöstedts ärlighet när han bekänner sig som feminist.
För tänk vad tiden ändå gått framåt! (Vilket MS artikel/ debattinlägg knappast gör sken av). För säg att idag varit för inte alltför länge sedan, då hade Sjöstedt inför sin bekännelse kanske fått klä sig i både tweedkjol och fotriktiga skor. Kanske tillochmed slips!
Och tänk, om han förutom att vara feminist (nu är jag nog inne på det utopiska samhället) dessutom skulle vara svart och homosexuell…
Och snudd på jämförbar med den bild av Gud som Jonas Gardell målade upp i någon av sina föreställningar (Mellanmjölkens land?) för ett antal år sedan: En storbystad svart homosexuell kvinna, med ett stort och varmt leende…
Eftersom jag redan byggt dagens skyskrapor
blir det istället en blänkare om hur lång tid saker-o-ting kan ta för att utvecklas. Det tar 24 miljoner generationer för en mus att utvecklas till en elefant, har forskarna slagit fast. Om än förvånade att det tar så lång tid.
Bollen är din!
Gun
Ja – och ändå sker allt i så små steg att vi för det mesta inte är särskilt förundrade förrän det plötsligt samlat ihop sig till något STORT som vi märker.
Ungefär som när dagen dygn för dygn växer till sig på nattens bekostnad – och så blir det VÅR!
Jag skulle vilja se de olika varelserna inprickade längs tidsaxeln mellan musen och elefanten! Hur ser månne alla mellanlandningar ut?
Allt gott
Bodil
Hej,
idag blir det först återkoppling till vad jag skrev om Sjöstedt/ vänsterpartiet ovan. För idag finns en artikel i SvD med rubriken “Vänstern väljer massivt manligt”. Partiet har, trots feministiskt, tre män i högsta toppen.
Och som skäl till det kommer sådana där knorvliga förklaringar som min hjärna har så svårt att anamma.
1. “Helt fel, menar dock flera medlemmar – V är ännu riksdagens mest feministiska parti.”
2. Sjöstedt själv möter kritiken med: “Jag ställer inte opp på resonemanget att vi som feministiskt parti bara har män i partiledningen. I nästan alla våra partiorgan har vi en majoritet med kvinnor och dessutom har vi en kvinna, Ulla Andersson, som ekonomisk-politisk talesperson. Det är en viktigare post än partisekreteraren inom vårt parti och kanske är det samma sak som inom exempelvis moderaterna som har Anders Borg som finansminister och Sofia Arkelsten som partisekreterare.”
Aldrig trodde jag att jag skulle få höra vänsterpartiet hänvisa till moderaterna för att försvara ett handlingssätt!
Men vad vet man från den ena dagen till den andra hur vindarna blåser och hur kappan ska vändas. Det gäller att vara väl förankrad för att stå pall.
Balansgång på slak lina är inte lätt. Som det här att vi ska hålla igen och samtidigt konsumera för att samhällsmaskineriet ska tuffa på i lagom tillväxttakt. Själv är jag en syndare i sammanhanget. Jag har inga lån och konsumerar inte mer än nödvändigt – om än inte nödtorftigt. Fast – jag tycker om att köra bil för att fota i närområdet (= sällan över 10 mils radie). Många resor små blir också en hel del mil. Och säg att jag skulle bekänna mig som miljöaktivist, skulle jag då begränsa mina fototurer till gång- och cykelavstånd för att inte också bli tvungen att bekänna mig som samvetslös…
Vi har alla våra smärtgränser! är vad jag vill komma fram till. Och bara ett liv. (Denna “parentes i evigheten” som en poet, minns inte vem, så svindlande vackert uttryckt det.)
Dagens skyskrapor: För några dagar sedan läste jag en artikel i SvD med rubriken “Miljarder går till smutskastning”. “Dom öppnar för jättedonationer till presidentvalskampanjer i USA.”
I valkampanjen 2008 spenderades 5,3 miljarder dollar i valet till presidentposten och kongressens båda kamrar. Vilket i runda slängar ger 5 skyskrapor.
Många bollar i luften är det!
Gun
Ja, oj så många bollar! Heja dig som tillför så mycket här!!
Jag som större delen av mitt liv arbetat i nästan helt enkönade manliga miljöer har alltid haft svårt för feminismen-i-största-allmänhet och styckeräknandet man, kvinna, man, kvinna. Jag vet allra längst in vad det innebär att vara ensam avvikare – men jag vet också att man kan leva med det och att det inte är självklart att alla män står för det ojämställda och att varannan-damernas per automatik tillför det jämställda.
Jag vet också hur på 80-talet 1/3 av alla världens kvinnor bar vatten 1/3 av dygnets ljusa timmar – DET kallar jag strukturell orättvisa av dignitet (siffrorna tar jag med på tal om dina skyskrapor – tänk att vissa FASTNAR så i en. Jag minns detta 30 år senare – fast jag inte följt upp det på länge).
Mycket av det som diskuteras i västvärlden (inte sällan i feminismens namn) är så futtigt jämfört med världens stora kvinnofrågor – som vattnet, t ex. Och som våldtäkterna som fungerar som krigs-strids-medel. Etc.
Allt gott
Bodil
Heja! till dig och alla andra som vågar göra skillnad.
“There is an absolute loneliness, and not insignificant stress, that comes with standing up to do the right thing, rather than follow the crowd or “group think”. It is where the hidden hero is found in each person.”
Gun
– Men hallå! gastar mitt undermedvetna i spöktimmen. Du bygger ju skyskrapor som om världen vore global.
– Jorden är rund menar du, säger jag snusförnuftigt och yrvaken. Det är bevisat till hundra procent. Och är det något mer du vill säga kan vi ta det vid morgonkaffet. Håller du mig vaken nu så kommer jag att sova över min fina morgonstund. Den som de kvällspigga visserligen kan ha så här dags. Men INTE jag!! Vi tar det imorgon. Snälla. Sov nu.
– Kaffe! det är precis det jag menar, kvittrar mitt undermedvetna vidare som en ohejdbar fågel nu inför den stundande häckningssäsongen. Kaffe är globalt. En råvara på Råvarumarknaden, producerad i något eller några länder, och säljs världen över. Som olja, du vet. Till ett dagspris. Men dina skyskrapor är ju inga råvaror, utan byggs lite överallt, och varje land har sina kostnader för arbetskraft och material, osv. Jag menar, att bygga en skyskrapa i Sverige ex.vis., kan kosta mer eller mindre än den ursprungliga Kingdom Tower i Saudiarabien. Och då blir det ju färre eller fler än du har räknat ut.
– Så du menar, säger jag lite mer vaken, att vi ska förlägga byggandet till Saudiarabien för att göra skyskraporna jämförbara? Men har du tänkt på hur kostsamt, inte minst för miljön, det sen blir att transportera hem dem.
– Transportkostnader??? Nu är du ute och cyklar så det förslår, svarar mitt undermedvetna abrupt, du måste hålla isär vad som är verklighet och vad som är tankelekar. Dina skyskrapor finns inte på riktigt. Man kan inte bygga ett pärlband av skyskrapor genom Sverige från Smygehuk till Riksgränsen, det förstår du väl. Se bara sånt motstånd förslag om vindkraftverk möter.
– Ok, du har förstås rätt, säger jag, villig att godta nästan vadsomhelst bara jag får somna om.
Och mycket riktigt sover jag över min guldkantade morgonstund. Men kaffet smakar bra ändå, om än inte lika ljuvligt vederkvickande som när morgonen finns där ett alldeles ostört ögonblick – innan den nya dagen vecklar ut sig.
Och med den morgontidningen (SvD), som idag i sin serie om spöken förmedlar att “Ibland tar man till den ena förklaringen och ibland den andra och märker inte själv att man motsäger sig.” Och vidare: “Mediet säger tio olika saker, två stämmer. De åtta som inte stämmer avfärdar man.” Så sant, så sant, nickar jag sådär förnumstig som jag har en fallenhet för.
Dock, kontentan av genomläsningen blir: Kommer det fram någon till bordet på ett kafé (ex.vis), där man sitter vid gott humör, men ändå en smula uttråkad, och är öppen för förslag på något lite mer spännande än livet ter sig just nu. Och om denna någon säger: “Det kommer att ske en förändring som har med din vardag att göra.” Då är man inte förväxlad med en spion. Utan då är det ett medium som spökar.
Och som med det mesta här i världen, går det att göra affär av/(med?) spöken. En miljon dollar kan den få som i ett vetenskapligt experiment kan bevisa någon övernaturlig kraft eller händelse. Hittills har ingen lyckats. Det är James Randi som lockar med miljonen, han var från början professionell trollkarl, som efter pensioneringen ägnat sitt liv åt att ifrågasätta påståenden om övernaturliga företeelser. (Hm… Som ett kliniskt försök där personerna som deltar får betala fram till dess “botemedlet” är framtaget. Fast det sannolikt inte finns något… Snacka om att trolla bort belöningen! Eller??)
Nu till mer handfasta ting! Skyskrapsbygge!
Brasilien siktar nu på att bli världens tredje största oljeproducent, efter Ryssland och Saudiarabien. Företaget Petrobas ska under 2011-2015 använda 224,7 miljarder dollar för att utvecka de nya oljefyndigheterna. Säg 200 skyskrapor.
Förutom bollen är jorden rund!
Gun
Jo, men har du mött idén att vår runda jord är ihålig och att vi lever på dess insida, inte på dess utsida, och har hela universum med oss där inne? Någon gång för sisådär 30 år sedan var jag med om en övning där vi jobbade oss igenom varför inte insidesboendet (med dess lagar) kunde vara lika “sant” som utsidesboendet. Och det var banne mig inte så lätt att man bara kunde fnysa bort “The hollow earth”!
Allt gott
Bodil
Den idén har jag aldrig sett. Googlat men hittade inte mycket. Ritade en cirkel och placerade en streckgubbe på insidan. Min första tanke var att om man tittar rakt ut i universum (90 grader mot jordytan) skulle man se andra sidan av jorden. Vilket säkert kan sågas med att universum är krökt eller något annat. Men skepp som seglar upp vid horisonten? Hur förklarar man det om man befinner sig på insidan?
Gun
Hej,
Det är ett helt set av sammanläggande “förklaringar” som skall till. Föreställningen att bo på insidan av ett klot i stället för på utsidan vänder upp och ner på det mesta. Men det är mycket lärorikt att tvingas inse hur det mesta av det som gör att vi “intuitivt” är idiotsäkra på att vi bor på utsidan främst handlar om hur vi lärt oss se på världen sedan vi föddes.
Sedan kan du vara lugn – vi BOR på utsidan. Men ATT vi vet det kräver sina vetenskapliga, exempelvis geologiska, bevis, och de andra invändningarna håller inte inuti modellen för The Hollow Earth.
Allt gott
Bodil
Intuition – intuitivt lyssna in/läsa av omgivningen. Tror att jag har en ganska väl utvecklad sådan intuition. Men är helt medveten om att den, förutom “förmågan”, bygger på erfarenheter som i vissa situationer inte alls är relevanta. Och ju äldre jag blir ju mer uppmärksam är jag på detta. Och det händer att jag helt enkelt ber den vara tyst.
Har fortfarande klart i minnet den gången jag tyckte allra minst om den. För några år sedan kom en av våra barnlediga (på jobbet) och hälsade på med sin lille son. Jag var ett par minuter sen och skyndade runt hörnet till kafélokalen. Så fort jag såg P (tillsammans med andra vid ett bord ca 10 meter bort) sa en röst inom mig “Nej! inte P. Hon är för ung!” Min första tanke var att jag blivit “knäpp”. Och sa till mig själv att så tänker man inte om en ung nybliven mamma. Hon dog 3 månader senare i cancer. Den var inte diagnostiserad när hon var hos oss, men hon hade haft symptom och varit till läkare. Jag har försökt hitta en förklaring till min distinkta reaktion. Förklaringen är sannolikt att jag ca 10 år tidigare hade en arbetskamrat som också dog i cancer några månader efter diagnosen. Att något i hans kroppsspråk bitit sig fast i mig. Dessutom var de ganska lika till utseende och temperament. Jag såg ingen av dem efter diagnosen.
Jag tror inte på något sätt att jag har en “radar” för att upptäcka sjukdom eller annat hos andra. Tack och lov, måste jag säga. Men en hyfsad utvecklad förmåga att ta tillvara intuitiva kunskaper människor emellan.
Vad gäller förmåga/intuition/fantasi att t.ex. göra mig en bild av att vi bor på insidan av jorden, så är jag nog helt obegåvad. Jag skalar helt enkelt ner till det JAG ser som verkligheten, och platsar det inte där så lockar det mig inte. Jag har läst bibeln, tantsnusk, en uppsjö av deckare, vilda västern, äventyrsromaner, flera av de ryska storheterna, flera av de amerikanska, och flera av de svenska, också mediokra romaner, kioskvältrare, sagor, serietidningar, romaner från andra länder och världsdelar än nämda, m.m. Och mest av allt älskar jag lyrik/poesi som kan säga så mycket mer än något annat skrivet. MEN – jag har aldrig kunnat läsa science fiction. Eller fantasy. Jag mer eller mindre tvingade mig igenom Sagan om ringen triologin för att kuna diskutera den med en vän. Men jag kom inte igenom Asimovs Stiftelsen för att kunna diskutera den med en annan vän. Jag bytte läserfarenhet med bibliotekarien där jag senast jobbad; hon fick låna Jeanette Winterson av mig och jag Pulmans Guldkompassen (det här var några år innan den filmades) av henne, och skam till sägandes så kom jag inte igenom boken. Hon läste ofta om den. Jag säger inte att det inte finns böcker av detta slag som jag med behållning skulle läsa om jag bara kände till dem. Men det lockar mig inte det minsta att leta. Inte ens Margaret Atwoods framtidsskildringar – fast jag tycker hon är en mycket bra poet. Och Stephen King som skriver så fantastiskt bra, men så kommer där en slemklump eller förvuxen krabba… Andra älskar det. Kanske kan man säga att jag mycket hellre läser om bananflugor och vad man kan använda dem till, än om alternativa världar/universum. Eftersom jag kan tro på bananflugorna men inte på den alternativa världen/universum.
Nog om mig!
Igår var jag på informationsträff om demens på mammas boende. Min mammma har haft två hjärnblödningar, men har inte demenssjukdom. Mycket, mycket lärorikt. Nu vet jag att om någon av mina nära får demenssjukdom (eller jag själv), så finns det mycket att lära för att göra rätt/på bästa sätt i samvaron.
Vi skulle förmedla “överallt” att det i framtiden behövs många fler geriatriker. Som det är nu blir de allt färre.
Gun
Hej, Gun,
Inte heller jag har någon dragning mot fantasy/ science fiction – men det där med Hollow Earth-utmaningen bet sig fast eftersom jag mötte den tillsammans med andra fysiker under en halvdag och med uppgift att knäcka den. Det var alltså en lek eller en övning eller nåttt. Och det var INTE lätt.
Ja, säkert behövs det fler geriatriker – men ändå är geriatriken tmligen välförsedd jämfört med gerontologin, läran om det friska åldrandet. Så fram också för fler gerontologer med förmåga att stötta oss i det friska åldrandet.
Allt gott
Bodil
PS.
När jag skrev “mest av allt älskar jag lyrik/poesi som kan säga så mycket mer än något annat skrivet” så var – än annan skrivet – underförstått skönlitteratur i alla dess former. Facklitteratur, avhandlingar, osv. kan naturligtvis säga mycket mer i sitt ämne.
Att jag tycker så mycket om diktraden “livet, denna parentes i evigheten” beror på att den på något vis för mig synliggör evigheten. Som vi människor är oförmögna att ta in storheten av (vill jag minnas). För mig räcker det att veta att livet är en parentes i detta stora ofattbara. Och att jag får vara med om det. Det är stort – och på ett lite annat plan än det dagliga livet. Det är, kan man kanske säga på samma plan som där man upplever nuet starkast, att man blir så lycklig att tårna krusar sig, bara av att få finnas. Ett ögonblick då man kan rycka på axlarna och säga: So what!?! om allt det där andra som inte är en dans på rosor alla gånger.
Gun
Hej,
Först läste jag fel och läste “tårarna krusar sig” – det var nästan ännu vackrare…
Ja, det finns många motsättningar inuti oss människor. Vi vill på ett sätt vara empower:ade och bestämma själv i stort och smått. Men en annan del av oss njuter av att få vara bara en i mängden (som i körsång) eller att rentav få vara ännu mindre: i rummet bara ett litet korn i universum och i tiden bara en parentes i evigheten. Burna av den vidunderliga känslan av tillhörighet i STORA sammanhang.
Allt gott
Bodil
“tårarna krusar sig” så blev en felläsning till skön poesi!
Tack för det! Den raden bär jag från nu med mig.
Gun
Hej,
Jag har överlag stor glädje av det jag kallar för min “skyltläsare” – hon där inne som ofta läser fel på skyltar, men som nästan alltid gör det på ett synnerligen kreativt och roande sätt. Tyvärr glömmer jag felläsningarna på direkten – de är lika overkliga som drömmar och försvinner i ett töcken.
Jag tänker nu att TÄNK OM jag hade skrivit upp alla mina läsfel: vilken inblick jag då hade fått i åtminstone någon del av mitt undermedvetna! Fast det vill kanske vara ifred – och det skulle kanske upphört att roa mig om jag hade börjat bli mer observant på det och mer dokumenterande? Bäst att låta det hållas där bakom skynket. Och nöja mig med att jag vet att det finns och överraskar mig när jag minst anar det.
Allt gott
Bodil
Jag tror också att det är bäst att låta det undermedvetna hållas där bakom skynket och köra sitt eget race, sas, och att man då har mest glädje (och nytta) av det när det öppnar sig för skörd.
Gun
Idag hade jag inte tänkt bygga några skyskrapor, men…
Idag var Profilen i SvD:s söndagskryss en astronaut. Jag tror mig veta vem, och det stämmer med antalet bokstäver. Jag tänkte dock inte att en astronaut är en utomjording. Faktiskt så tänkte jag det inte senare heller – eller nu.
Däremot dök tanken på utomjording upp när jag läste följande sagt av Tuve Skånberg (KD), att denne herr Skånberg möjligen – eller tom högst sannolikt – är en utomjording.
Han säger: “Barn har rätt till både sin mor och sin far. Det kan inte vara barnets bästa att födas av sin mor som samtidigt är ens far. I stället för könsbyte blir det en könsdubblering, vi får ett tredje kön.”
Jag har verkligen försökt förstå. Läst om och läst om för att komma till klarhet, men det blir bara konstigare och konstigare… Och nu, till sist, konstaterar jag helt frankt att jag måste ha skolkat den där lektionen när det berättades att människan kan vara, under vissa omständigheter, förmögen att befrukta sig själv. Och att det barn som då blir till, blir av ett tredje kön.
En annan sådan där ofattbarhet i dagens blad handlar om hedgefonder: “En hedgefond är, något förenklat, en fond med absolut avkastningskrav som skyddar investeringarna mot förluster – så kallad hedging. Investeringsstrategierna liknar regellistan för kärlek: den är icke existerande. Belåning, blanking (sälja lånade aktier), placering i olika derivat (något som kopplas till en specifik tidpunkt i framtiden). Allt tycks tillåtet.”
Summan av dessa “finanasbranchens asgamars” aktiviteter var år 1996 cirka 135 miljarder dollar i 2000 fonder. Drygt tio år senare hade summan vuxit till 2.000 miljarder dollar, 1800 skyskrapor. Mångdubbelt mer än vanliga fonder.
På vanliga bankkonton har vi svenskar, enligt SCB, 1100 miljarder kronor. 140 skyskrapor.
Ska vi då ta ut dessa besparingar “nu när det går dåligt” och satsa dem på asgamarnas marknad?
SvD tar som exempel 69-årige Kurt Svensson i Motala. Iklädd keps (charmigt töntigt??) får han råd av den unge bankmannen med bakåtslickat hår (stämmer i 9 fall av 10??) att just göra detta. Svensson nappar dock inte. Den här gången.
När jag ändå är inne på obegripliheter (nej, inte Kurt Svensson). Och kanske också ett sätt att landa. Måste jag bara undra lite över en parkeringsplats. I bladet igår rapporteras att Karolinska sjukhuset (KS) har stängt av parkeringsplatser framför sjukhusets ortopedmottagning, tillika flyttat närmaste busshållpats en bit bort. Utifall OM det blir på KS som kronprinsessan kommer att föda sitt barn i mars. Det avstängda området är tänkt som plats för sändningsbussar från tv. En kvinna som skulle på återbesök med sin brutna arm, och inte hittade någon annanstans i närheten att ställa bilen, fick 1000 kronor i p-bot. (Hm.. kanske får hon gå till kungs för att övertyga p-bolaget att Victoria och Daniels barn ännu inte är född, och förhoppningsvis slippa betala boten.) Observera att detta INTE handlar om kungahusets vara eller inte vara, utan om hur de som bestämmer på KS tänker. Eller inte tänker…
Många bollsporter finns det!
Gun
Tillägg.
“Kill your darlings!”
Slutklämmen (“Oservera att det INTE… osv”) i det jag skrev tidigare är en sådan “darling” som gör mig tämligen irriterad på mig själv: Att peka på näsan/ överförklara.
Och ändå kan jag inte låta bli att förtydliga: Kungahuset är INTE en av mina “darlings”. Jag är varken för eller emot. Det finns mycket jag faktiskt inte har någon åsikt om. Kattägare, punkfrisyrer, Björn Ranelids deltagande i melodifestivalen (som jag aldrig tittar på), för att nämna några saker.
Vad skulle jag då vilja avsluta skyskrapsbygget ovan med, istället för det jag skrev? Jag vet faktiskt inte. Att skriva: Kanske något om 15 minuter i rampljuset, känns lättköpt. Så det får vara.
Gun (som en gång för läääääääänge sedan tävlade i kast med liten boll)
Avrundning.
Cirka 1800 skyskrapor kan byggas av Hedgefondernas sammanlagda värde.
Cirka 1400 skyskrapor blir summan av ALLA övriga skyskrapsbyggen: Sveriges BNP 2010 (420), EU:s lån till Grekland (160), kommunernas pensionsskuld (50), de 4 svenska storbankernas vinst 2008-2011 (25), osv.
Jorden är 4008 mil runt ekvatorn. Vilket ger ett bälte med Hedgefondskyskrapor med drygt två mils mellanrum.
Skulle man istället bygga dem från väst till öst tvärsöver USA (450 mil) blir det inte mer än cirka en kvarts mil mellan skyskrapornas centrum. Och går man med en hastighet av 5 kilometer i timmen, blir det en halvtimmes promenad.
Bollen är stum!
Gun
Jag har lagt skyskrapsbygget på hyllan (och den tillplattade bollen i garderoben) efter bygget av Hedgefondskyskraporna. Det bygget blev som att försöka referera en match mellan David och Goliat, där David har lämnat walk over och Goliat överhuvudtaget inte ställer upp. Och allt som återstår är att ha en åsikt om en åsikt om en åsikt. Det är inte lätt!
Så – jag ror ut på kunskapens hav istället. Inte för att djupdyka och inte för att skumma ytan, utan för att, likt Ferdinand, lukta på blommorna.
Den här blomman ur dagens blad får namnet Empati: “Hanna Arendt/…/ det förlåtande minnet: förlåtelsen är vårt sätt att bearbeta minnet som betyder att historien kan börja om och börja om på nytt. Medan glömskan i stället ‘binder oss vid det förgångna’/…/ Minnet är besläktat med tänkandet/…/ Glömskan däremot, är oförmågan att tänka/…/ Nazisten Eichman var ‘banalt’ ond eftersom han var oförmögen att föreställa sig ett annat perspektiv än sitt eget, det vill säga var oförmögen att tänka och minnas.”
Gun
En blomma att odla när man har tak över huvudet och är mätt i magen?
“När saker och ting går fel i vårt liv och vi stöter på svåra omständigheter brukar vi tänka att det är själva situationen som är problemet. Men egentligen kommer alla problem vi upplever från sinnet. Om vi svarade på svårigheter med ett positivt och rofyllt sinne så skulle de inte vara problem för oss.”
Mjaäaou, ja! Visst!! Det ÄR en alldeles fantastisk blomma och jag övar mig ständigt i att odla just den frötypen. Fast samtidigt känner jag att jag inte skulle vilja stängas in i en djungel av sådana blommor. Om jag enbart hade ett “positivt och rofyllt sinne” skulle det kunna bli för mycket som bara glassade omkring på ytan – och så vill vi ju inte ha det.
Jag gillar vad den sociala friktionen gör med mig, vad mötena med människor gör med mig, vad den där bläckfiskens armar gör med mig: den som vitaliseras av problemen, den som slänger in sina armar i mig på jakt efter lösningar och som binder nya buketter som jag inte visste att jag hade inuti mig. Och som jag förresten inte heller hade innan den nya buketten bands ihop av att saker och ting gick fel vilket gjorde att bläckfisken vitaliserades …
Allt gott
Bodil fridstöraren
Vill minnas att den danska poeten Inger Christensen i en dikt bad till Gud om motstånd – inte så mycket att det knäckte henne – men tillräckligt för att vara levande.
Gun
Ja, det kan behövas.
Allt gott
Bodil