02. Om att få ihop det hela
Hej,
Jag bytte nyss Tranströmer-cítat med Elisabeth upptill inlägget “07. Ålderdomens omvärldsberoende” och tänkte samtidigt – stimulerad av strofernas skärpa – att nu är det dags att ta upp samtalet om “äldrepedagogiken”.
Den saknade äldrepedagogiken är troligen inte en utan flera – allt beroende på vad man vill lära sig. Den gren som skulle kunna hjälpa en i lärandet om och av sig själv går troligen inte att hitta inuti ämnesområdet “pedagogik”. Men möjligen går det att inom filosofin hitta redskap för det arbete som handlar om att få ihop ens årsringar till ett samlat helt. De senaste 25 åren har det där vuxit fram en rörelse där filosofer inbjuder människor till ett gemensamt filosoferande kring personliga frågeställningar och allmänmänskliga ämnen. “Filosofisk praxis” kallas det. Har någon av er läsare av denna blogg någonsin mött detta i äldresammanhang? Jag har det inte – men jag har inte heller haft vett att leta förrän nu, så snart hittar jag det väl.
Redan Epikuros sa att “Tomt är det filosofiska argument som inte bidrar till att reducera mänskligt lidande.” För många är det inget litet lidande förknippat med de innersta årsringarna krav på uppmärksamhet sent i livet. För andra är det inget lidande att föra ihop tidiga årsringar med de senare men det kan ändå vara ett så hårt och svårt arbete att det kräver stöd av både fixstjärnor och vandringsstavar. När jag tänker efter, känner jag inte ens till någon psykoterapi inriktad på människor 80+. Gör du?
Allt gott
Bodil
Är det livet du syyftar till med rubriken? Jag är inte så djupsinnig eller ens filosofisk så jag har lite svårt att hänga med på ditt språk. Men kan inte det du nu pratar om och frågar efter vara så här vardagsnära och enkelt:Kvalitativt vårdarbete kan klassas som pedagogik och i vissa delar också som terapi.
Min syster som är 78 år och bor på ett stort ställe med vårdpersonal pga sin stroke har nu fått en väldigt duktig egen vårdare. Det är en person som följer henne extra, som håller reda på vad som händer, som pratar med henne extra och som blir bekant med oss anhöriga.
Hon står för kontinuiteten i allt som händer och görs runt min syster. Systern är också med på olika reflektionsgrupper där man berättar om sitt liv. Senast jag var där mötte jag nya patienter ,bl a en förvirrad kvinna i min egen ålder som pekade på sitt huvud och skakade samtidigt på huvudet, aj aj. Hon hade ont i huvudet och hade tappat talförmågan. Systern berättade att kvinnan var före detta läkare. Jag sade att hon kanske också hade haft stroke i lillhjärnan som min syster.
Min bror som är 75 har det ännu bättre i sitt boende för personer med Alzheimers. Han tränas i olika avseenden, förbereds inför olika saker, det är mycket liknande sätt att arbeta som arbetsterapeuterna på habiliteringen i Sverige gör. Man använder bilder, man sorterar i rummet och ställer fram sakerna på ett visst sätt. Han har rytm i dagen och veckan. Man lockar med ett fikaställe eller att man går och köper choklad när han skall ta sina promenader. Han har också en egen närmare vårdare som har samtal med honom och reflekterar om hans liv, ofta utifrån fotoalbumet.
Det har hjälpt honom väldigt mycket att få sätta ord på vad han känner. Man tror att inte personer med Alzheimers skulle klara av sådana samtal. Men det går väldigt bra. Jag häpnar när jag pratar med honom hur han har kommit på nya insikter om sitt liv. Det är inte längre samma förvirrade man som snurrade runt i sitt liv och som man fick ha tre personer till när han skulle duschas. Han får inte längre några psykofarmaka och ändå är så nöjd med sitt liv. Nu har han fått en ny granne i nästa rum. En kvinna som är ganska ung och har blivit placerad där av sin son. Hon är aggressiv och förvirrad och skriker att hon skall mörda sin son. Brorsan förklarar för mig att så är det i början. Hon är bara rädd, säger han. Han brukar visst gå in och försöka prata med henne och ge henne tidningar. De jobbar med hela gruppen också så att de skulle känna gemenskap och har bl a mansgrupper då det annars är mest kvinnor där.
Jag skall hälsa på dem nu till helgen. Jag har beställt så att systern får åka taxi till brorsan och så träffas vi ett par timmar och pratar och fikar. De har ju gemensamma minnen från 1935 och framåt! De fortsätter att leva. Den här delen av livet kanske blir 10-15 år och nu är det bra. Det är synd att brorsan också har fått tumör i lungorna.
Jag uppskattar också att sjukvården inte ger upp utan systern har precis genomgått starroperation och brorsan har fått tandprotes.
Jag tycker att de gör på båda boendena ett väldigt bra arbete där i Helsingfors.
Jag gjorde i ordning en bok till båda med hjälp av Vulkans förlag. Jag skannade av gamla bilder från deras barndom och om familjen och har i boken med text.
Båda två har möjlighet till dator och man har försökt sitta med dem och maila till exempel men det är inget som de är så intresserade av trots att brodern betalade bl annat sina räkningar tidigare via internet. Nej det är mer roligt med musik och högläsning. Som jag berättat tidigare är det också hundbesök och bastubad för brodern.
Jag har haft mina dystra stunder om deras liv på boendena men nu visar det sig att Finland har börjat lära sig hur man tar hand om dessa gamla med olika neurologiska sjukdomar. Skillnaden mellan Finland och Sverige är att vårdarna som jag pratar om tar inte hand om städningen eller matlagningen som görs på plats. Man kunde frigöra ännu mer kraft till detta mänskliga arbete om också byte av blöjor, dusch, bäddning av sängar och liknande skulle skötas av ett eget team . Det är som i förskolan här i Sverige. Man har så mycket praktiskt att sköta så man har inte tid och ork att ta hand om det pedagogiska. Systerns vårdare sade förra gången att de får strunta i vissa praktiska göromål för att hinna gå ut med patienterna.
Päivi
I stället för “Om att få ihop det hela” kunde jag skrivit “Om att få ihop hela sitt jag” eller kanske om du så vill “Om att få ihop sina bilder av livet” (för själva livet har ju funnits med hela tiden innan också).
Fint att dina syskon får utvecklas så bra. Bilder och struktur och att kunna knyta an till varandras minnesbilder är fantastiska hjälpmedel – det inre behöver det yttre att relatera till.Vad jag söker är vidareutvecklingar av detta: ytterligare redskap som tankestöd både för människor som är friska och för människor med kognitiva problem.
Allt gott
Bodil
Jag upplever inte att jag har årsringar. Det är gamla samma Päivi hela tiden. Jag förstår inte!
Så är det med metaforer – en del av oss kan ha glädje av den ena, andra har glädje av den andra.
Allt gott
Bodil
Jag vet inte om man måste ha glädje eller hjälp i sitt tänkande av metaforer men vad jag ville säga var att jag upplever inte olika jag i mig. Jag är en enhet ungefär som David Stern skriver om sense of core self. Jag uppelever inte heller årsringar (oavsett hur vackert Tomas Thanströmer har myntat det uttrycket)och hopp från ena åldern till nästa utan att jag bara helt enkelt blir äldre, har levt fler år. Jag är precis som jag alltid har varit. Med andra ord har inte min identitet förändrats eller luckrats upp. Päivi
Så kan man uppleva det. Det finns andra som upplever livet som en teaterföeställning och sig själv som skådespelare på en scen med en ständigt föränderlig “roll” att gestalta, allt utifrån hur omvärldsvillkoren förändras. Och inget är mer “rätt” än något annat – det är bara olika sätt att ge form åt våra upplevelser.
Allt gott
Bodil