07. Ålderdomens omvärldsberoende
Ett alldeles specifikt omvärldsberoende är det som somliga artister kan tvingas in i – att inte få bli gamla överhuvudtaget eftersom de sitter fast i sin publiks förväntningar på att de hela tiden skall vara just så unga som de en gång i tiden var. Intervjun med Nick Lowe (”Jag ser min ålder som en tillgång”) i Sydsvenskan i dag 26 september ger ett intressant exempel på någon som hittat fram till något annat: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1551172/rdquoJag-ser-min-alder-som-en-tillgangrdquo.html
Allt gott
Bodil
Hej Bodil (och alla andra bloggare)!
Jag har tidigare skrivit om det här med att ”få vara i sin ålder”, men saken är så viktig för mig att jag gärna vill återkomma till den.
Första gången jag riktigt blev medveten om, att man kan vara både 65 och 70 men ändå ha en funktion, var när jag arbetade som lärare långt österut i Ryssland. Mina studenter och andra vänner visste mycket väl att jag var pensionär, men den särbehandling jag eventuellt fick, gällde mitt ämnesområde, inte min ålder. Att jag som pensionär arbetade gott och väl full tid, uppfattades alls inte som något märkligt. Nu vet jag visserligen att många i Ryssland tyvärr måste fortsätta arbeta efter pensionen, trots att de kanske önskade göra något annat. Ibland tvingar deras låga pensioner dem till det, men ändå gav det mig tiden i Ryssland en väldigt skön känsla av att få vara just i min ålder.
Jag får naturligtvis vara i min ålder också i Sverige, men det känns som om jag också pressas bakåt i tiden. Det ses som något prestationsfyllt att i 70-årsåldern arbeta och syssla med andra aktiviteter. och det blir till ett plus om man dessutom inte ser så gammal ut. Samtidigt som jag kan bli smickrad (alla har vi väl ett litet narcissistiskt behov!) känner jag mig också beklämd. Jag vill vara kreativ och kunnig PÅ GRUND AV inte TROTS ATT, därför att det är just mina år som åstadkommit den kompetens jag eventuellt har, och då måste de få credit för det.
När mina seniorelever idag, många fler gånger än en, upprepar sitt mantra om att de inte kan, för att de är gamla, försöker jag förklara att det handlar mer om deras inställning, och deras förutfattade meningar om sig själva och om ålderdom, än om deras faktiska kompetens och deras möjligheter att lära nytt. De är så duktiga på ANDRA OMRÅDEN som till exempel dans och boule, så egentligen talar ingenting för att de inte skulle kunna hävda sig nästan lika bra på andra fält också, om de vågade och trodde på sig själva. Det handlar förstås även om att lära sig strategier och små knep, men en del sådana kanske vi har med alla årens erfarenhet. Här på bloggen har du, Bodil, även fört fram vikten av vuxenpedagogik och jag håller tillfullo med dig. Förstår inte varför man inte mera uppmärksammar det behovet, när så många vore betjänta av det. Jag är övertygad om att både 65+ iga kursledare och kursdeltagare skulle ha enormt stor hjälp om man fick tillgång till teori och metodik om vuxnas lärande.
Det är väl så, att så länge man inte lyfter fram de POSITIVA sidorna med ålderdomen, ger de gamla verktyg för att lära sig nya saker och använder deras genom åren förvärvade erfarenheter och kunnande – fram till dess kommer vår ungdomsfixering att bestå och komma till uttryck både hos oss själv och dem som är yngre. Vi har ett stort arbete framför oss!
Helmi Jönestam
Hej, Helmi,
Ja, varje människa som själv hänför allt det fantastiska hon kan till att hon är så UNGDOMLIG och allt som är besvärligt till att hon är så GAMMAL gör liksom själva livet en otjänst. Det betyder ju att varje förändring är av ondo och att endast ett krampaktigt fasthållande av ungdomen kan vara det som gör livet värt att leva. Brrr.
För någon månad sedan gjorde jag ett inlägg om att egentligen själva livet är tämligen TIDLÖST. När ens 65-årserfarenhet gör att ens 5-årsminnen berikas, vilken ”ålder” har då ens liv?
Allt gott
Bodil
Hej igen Bodil,
Nu gav du mig en tankeställare genom ordet TIDLÖST. När jag varit i Ryssland tänkte jag ofta på mig själv och andra som ålderslösa, men jag har inte funderat så mycket på vad jag lagt in i begreppet. Men då du använde TIDLÖST blev det så uppenbart. Genom att jag använde alla mina ”tidsåldrar” försvann ju egentligen perspektivet med både tid och ålder. Och vi blir tidlösa när vi går in i hela vårt årsomfång. Jag har nog förut tänkt att man mest använder sig av sin SISTA ålder – att det är där allt värdefullt är samlat – men nu inser jag att det bara är en del av sanningen. Beroende på vem man pratar med och vad man pratar om, så går man in i den årsring som är tillämpbar. Jag kunde prata med studenterna för att jag själv har en studentårsring och med deras föräldrar för att jag har en årsring i vilken föräldraskap är en ingrediens. Utan de årsringarna hade det inte gått.
Det är ju så självklara saker, det här, och ändå kan det ge nya insikter. Märkligt. – Så, hur gamla är vi egentligen? Det verkar bero på tid, rum, samtalspartner, situation, diskussionstema, känsla …
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Precis!
Bodil
Jag känner att jag här vill bidra med ett citat som jag tycker mycket om.Det lyder
” Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare”
Thomas Tranströmer i Minnena ser mig
Så fint, så fint – och så mycket en poet kan säga i få strofer.
Jag har inte den boken – bara dikten ”Minnena ser mig” i hans Samlade dikter 1954-1996. Den uttrycker mer hur minnena ser oss, tränger sig på oss, hörs:
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andras
fast fågelsången är bedövande.
Allt gott
Bodil