05. Mer om arbete och pensionering
Ju fler samtal om pensionering som jag är med i, desto starkare blir min medvetenhet om att de viktigaste aspekterna också berör själva arbetslivet. Förstås – de är ju varandras fram- och baksida. Därmed stannar inte tankarna bara vid det orimliga i att vid pensionering över en natt gå från 100% arbete till 0% arbete, bara för att det finns en organisatorisk form som säger att så skall det vara. Nej, då går tankarna också till det instrumentella i arbetslivet: varför skall exempelvis en undersköterska som är 58 år ha samma arbete som en 23-årig nyexaminerad, varför skall hon kontrolleras på samma sätt utifrån samma excel-ark, är det konstigt att hon inte så sällan känner det som om hon inte orkar fram till pensionsåldern? Hon behöver ju få utföra sitt arbete på sitt sätt, och hon kan alldeles utmärkt ta ansvar för det på egen hand och vara minst lika effektiv och produktiv som någon yngre – men inte på den ungas sätt. Förstås. Det gäller bara att börja se till resultat och inse att resultat kan nås på så många olika sätt.
Varför räknar vi fortfarande arbete i tid: heltid, deltid, timmar? Det meningsfulla arbetet bör rimligen bedömas utifrån sitt resultat, och knytningen mellan tid och resultat är inte längre den samma som den var på muskelarbetets tid eller senare på det löpande bandets tid. Men arbetstid och pensionsålder mm är så inarbetade begrepp att det är få som reflekterar över dem – det sitter liksom i folksjälen att det är så det skall vara, fast förutsättningarna helt ändrat sig.
När hörde du senast bland arbetslinjens brösttoner att ”arbete” rimligen bör vara innehållsligt meningsfullt – och att (när man koncentrerar sig på det som är meningsfullt) det inte alltid går att skilja lönearbetet från frivilligarbetet/spontanarbetet i alla dess olika former. Uppsalasociologen Roland Paulsen har i sitt avhandlingsarbete valt att titta på hur svenskar använder sin arbets”tid”. Internationellt går 1,5 – 3 timmar varje dag åt till privata ärenden, och situationen är ungefär den samma i Sverige – men med mycket stora variationer. Roland Paulsens intervjuer utvisar med all önskvärd tydlighet hur bakgrunden till detta är att så väldigt mycket arbete är meningslöst att man lika gärna kan göra något annat på arbetstiden. Han sätter detta i relation till hur produktiviteten i Sverige mer än 5-faldigats sedan 1930-talet, men att detta inte lett till att vi arbetar 5 gånger mindre. Vi har i stället uppfunnit så oerhört mycket meningslöst arbete vilket vi sedan upphöjer till en dygd både att ha och att tro på.
Bibelns paradis med de lyckligt arbetslösa Eva och Adam har alltså förvandlats till ett 2000-talets paradis där lyckan är att ha ett A R B E T E, hur meningslöst detta än är, och därefter en P E N S I O N som gör att man kan överleva i total frihet, hur meningslös den än är. Hm.
Jag är väl medveten om att det som är meningsfullt för den ene kan vara meningslöst för den andre. Men samtidigt får detta inte hindra oss från att se mönsterna i förändringarna: när unga inte längre behövs för att ersätta gamla uttjänta kroppar på bruket, vad är det då för “meningsfullt” arbete de eventuellt kan få? Inget alls. Telefonförsäljning till alla oss som är anmälda till NIX-registret men som ändå rings upp? Brrrrr.
Jag tror att det är högt på tiden att vi börjar ifrågasätta grunderna för både arbete och pensionering. Och då återvänder jag till ett av de förslag som jag reser i min bok: varför inte börja prova nya former av ”arbete” på pensionärer? Vi är tillräckligt gamla för att bara vilja utföra sådant som vi kan hitta mål och mening i – och dessutom vill vi bara göra det under former som är meningsfulla. Det som funkar för oss skulle alltså kunde vara EN av de många murbräckor som behövs för att komma till rätta med en i grunden förändrad syn på arbete.
Allt gott
Bodil
PS: Vid det här laget har jag också hunnit lyssna till många ungdomar som säger ”men så vill ju vi också ha det!” Fokusera på resultat, alltså, snarare än på tid. En sådan förändring skulle kräva att arbetsgivare och fackliga företrädare undan för undan lärde sig att räkna resultat snarare än tid, för det kan aldrig bli något av sådana här tankar med mindre än att också de tar till sig dem. Så varför inte bedria försöksverksamhet på oss pensionärer? DS
Så rätt du har! Hör till de som har och har haft lyckan att mitt jobb räknas i resultat, inte i nedlagd tid. Och jag har alltid sagt; “jag skulle inte klara/ställa upp på ett jobb där arbetstiden var det viktigaste. Det är väl resultatet som räknas”.
Men har i ärlighetens namn inte reflekterat så mycket mer kring tankar att det resonemanget faktiskt är möjligt överallt. Öppnar många svindlande tankar, som vid mer eftertanke nog är fullt genomförbara…
BRA – välkommen i klubben! För vi behöver bli många som tänker så – det här med arbets”tid” har annars så satt sig i tänkandet att det blivit som ett axiom. Tänkandet lyder: är man på jobbet, utför man “arbete” och “arbete” är nyttigt. Ajajaj, vad där finns att göra!
Allt gott
Bodil
Hittade en artikel i vår lokaltidning Västra Nyland (Finland) med rubriken “Bara onödiga hjärnceller dör med åldern”. Här kommer ett utdrag: “Gamla mänskor har färre hjärnceller än unga, men det är i allmänhet bara onödiga hjärnceller som försvinner.
Samtidigt bildas det helt nya hjärnceller och de gamla kan kopplas ihop på nya sätt, uppger professor Raimo Sulkava på Östra Finlands universitet. Sulkava betonar att hjärnans förmåga att lära sig nytt bibehålls även i äldre år. Åttiåringar kan lära sig ett helt nytt språk, men studierna tar längre tid än tidigare i livet. Den logiska slutledningsförmågan och de matematiska färdigheterna blir bara bättre senare i livet för den som vill det, uppger Sulkavas professorskollega Jari Karhu”.
Mvh Susanne
Ja, visst är det fint! Fast jag tillåter mig betvivla att man i 80-årsåldern klarar att lära sig ett nytt språk i all dess ordrikedom – detaljminnet stället till det för oss. Jag hör också en hel del äldre vänner klaga över arbetsminnet – att de inte klarar att ha så mycket aktuellt samtidigt. Men inget av detta behöver ju hindra oss från att komma på nya sammanhang eller slutledningar.
Allt gott
Bodil
Hej,
oavsett ålder kan man ha olika syfte med att lära sig något nytt. Jag personligen har alltid gärna lärt mig allt jag fick tillgång till och möjlighet att lära, om det väckte intresse, och det fortsätter jag med. Till exempel 11 traditionella metoder att dekorera påskägg… Och vad skulle jag med det? Jag hade inte ens vetat att man gjorde det i mitt hemland i hundratals år, och varför. Ja, jag blev ombedd att prata om påsktraditioner i mitt land för andraklassare i min kommun.
Detta ledde till att jag läste allt jag kom över om konsthantverk, började föreläsa om hur man firar påsk i Östländer, hur man dekorerar ägg, osv osv.
Det mesta har jag inte lärt mig till någon nivå som man kan skryta med, men tillräckligt mycket att jag skulle ha glädje av det på något sätt. Men det underlättar att lära sig annat. All kunskap underlättar att förstå omvärlden. Även när man blir äldre.
Detta har jag försökt lära mina barn och unga elever. Man behöver inte lära sig något för att bli en stjärna eller så småningom få betalt för det. Men det är roligt att utvecklas, att sammanfoga olika sorter kunskap för att bli en NY rikare människa. Ofta hittar man också än ny väg i livet, som underlättas av den kunskapen som man har förvärvat. Oavsett hur gammal man är.
På en kurs i ryska hade jag samtidigt en grupp gymnasister och en gammal man. 16- åringarna fick kursen genom gymnasiet, mannen hade läst om erbjudande i studieförbundets blad. Ungdomarna var enormt irriterade på gubben, för han försökte tukta dem och vilken tonåring tål det? Och gubben var irriterad på ungomarna, för han kände sig inte respekterad för sin ålder. Jag förstod inte riktigt varför en 88- åring ville gå på kurs i nybörjaryska. Vad skulle han ha för nytta av det? Samtidigt deltog han i en nybörjarkus i grekiska och började spela fiol.
Han började översätta en rysk bok till svenska. Det blev tyvärr inte mycket han hann att lära sig. Han dog vägen till Paris, när han var 90 år och körde dit utan att vila. Då hade han börjat läsa franska och ville använda det i verkligheten.
Ja. Vilken nytta hade han av det? Det förstår jag NU. Jag är på väga att göra samma sak…
(Och jag är medveten om att det börjar bli för mycket om mig personligen. Men det är så roligt att få vara med här.)
Man lär sig så länge man lever. Och man lever så länge man lär sig.
Hurra för kunskap i varje ålder! Av dig har jag lärt mig massor.
TACK!
Jitka
Hej, Jitka,
Tack för att du delar med dig. Det är absolut inget fel med att vara personlig och ta egna exempel -tvärtom, då vet man ju vad man talar om och förmedlar inte bara hörsägner.
Låt mig fortsätta i samma anda: I går träffade jag en kvinna som var 94. När hon fyllde 80, började hon lära sig knyppla. På de 14 år som gått sedan dess har hon utvecklats till en makalös knypplerska samtidigt som knypplandet har vuxit till ett huvudintresse i livet. Numera är hela hennes rumsliga tillvaro centrerad kring knyppeldynan.
Den som undrar vad det är för mening med det har nog inte tänkt så mycket på den djupare innebörden i detta att vara människa. Somliga av oss vill fördjupa oss i något vi gjort också tidigare, när vi blir äldre, andra vill så väldigt gärna börja på något nytt. Och vilka effekterna blir för den enskilda, hennes närmaste omvärld och mänskligheten i vidare bemärkelse går inte att förutse. Men LIV och ENGAGEANG har mycket med varandra att göra.
Allt gott
Bodil
Hej !
När jag läste Åsas kommentar ”haft lyckan att mitt jobb räknas i resultat, inte i nedlagd tid”
tänkte jag att vi är lika.
När jag jobbade som maskinreparatör vissa tider i mitt yrkesliv var det med tvätterimaskiner och på pappersbruk.
Då räknades inte tiden. Det var att jobba till maskinen gick igång. Ofta på veckoslut och helger.
När maskinen gick igång och allt fungerade fick man en glädjekick och då glömde man ibland att familjen blivit åsidosatta just då men att kunna ta igen den tiden en annan gång.
Att dessutom var så roligt att jag ibland glömde att sätta ett ekonomiskt värde i det var ju inte riktigt lika bra.
Så var det Susanne skriver om minnet.
Jag är ju (bara) 75 år men tycker att jag fortfarande kan lära mig en hel del rätt lätt.
Kanske att vara aktiv på många olika områden hjälper till.
Att äldre klagar över arbetsminnet?
Kan det vara så att det där med att hitta ett namn snabbt och andra saker alltid funnits men att man uppmärksammar det mera nu när de jämngamla talar om det ofta ?
Lite förmiddagstankar och hälsningar från
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
Jag vill framför allt kommentera det sista du skriver. VISST är det så att vi äldre har en tendens att förknippa våra tillkortakommanden med vår ålder. Låt mig ge ett exempel ur mitt eget liv:
För inte så länge sedan glömde jag T O T A L T bort en nog så viktig aktivitet som jag lovat delta i, och jag ställde därmed till det rejält för några medmänniskor. Eftersom jag är van att höra till de obrottsligt lojala, de som alltid håller det de lovat, också om sjukdom eller andra problem “egentligen” lägger hinder i vägen, höll jag förstås på att sjunka genom jorden när jag förstod vad jag hade ställt till med. När den värsta yttre skammen hade lagt sig (vid det här laget har jag faktiskt mer än väl kompenserat dem för mitt tillkortakommande), kom den inre fasan: hur kunde jag så spola detta ur mitt inre att jag T O T A L T hade glömt bort det? Jag var så ställd inför detta att jag till sist kom på att jag faktiskt gjorde något liknande för 32 ÅR SEDAN. Ja, det var nästan ännu värre det jag glömde då, eftersom det drabbade ett av våra barn. Inte så farligt – men ändå! Jag gick nästan under på kuppen då också- men då fick jag i alla fall inte som 37-åring tanken “är det som jag håller på att bli för gammal?!” Det fanns inget annat att skylla på än overload: livet rymde helt enkelt för mycket för att jag skulle kunna fånga alla bollar, ungefär som jonglörerna på cirkus ibland kan lägga till en för mycket.
En del av åldersglömskan är “bara” den vi alltid haft – men sätter du 16-åringar och 66-åringar till att lära sig meningslösa stavelser, vinner 16-åringarna. Och de vinner också om man efter en stund kollar hur många de kommer ihåg. Detaljer är de tveklöst bäst på. Men på helheternas område kan situationen vara den omvända, åtminstone om man ser till komplexa helheter.
Allt gott
Bodil
Att mäta arbete i tid är ett skonsammare sätt för dem som inte orkar prestera det högsta hela tiden. Under årens lopp har man toppar och dalar i sitt presterande och arbetsförmåga. Det är då det är så viktigt med fasta anställningar. Det är mänskligast så. Det är bäst för just dem som håller på att bli äldre då de många gånger hamnar i ett vakuum: de är för unga för att gå i pension men för gamla för att orka riktigt jobba för fullt. Ofta är det arbeten som har slitit ut dem i förtid. Då är det bra, det har jag sett mycket av inom den offentliga sektorn, att stämpla in och stämpla ut och däremellan göra så mycket som man orkar. Många som skriver i den här bloggen verkar komma från mitt hemland. Där är det verkligen två kategorier arbeten: fasta anställningar och de så kallade ”pätkätyöt” vilket innebär korta tidsbegränsade anställningar. När man bara jobbar utifrån presterandet och inte utifrån tiden har man perioder med jobb och perioder med utanförskap. Man kan inte låna till exempel utan fast anställning, man kan inte planera framåt.
I Sverige kämpar man hårt från fackföreningshåll och socialdemokraterna att inte efterlikna Finland för mycket i det sammanhanget. Men arbetsgivarna skulle gärna vilja se att särskilda grupper som ungdomar och som du förespråkar gamla skulle ha andra sorts anställningar. Då är snart personer med funktionshinder, med invandrarbakgrund osv i samma fil.
Men lugn, lugn Bodil. Vi är på väg till en ny tid då arbetsmarknadens skyddsfaktorer försvinner och där vi är utbytbara och en handelsvara för arbetsgivare. Titta bara på hur det är Kina. Det är inte så länge till som vi kan värja oss mot att andra länder gör samma jobb billigare och med uslare villkor.
Det blir lite igen som det blev i somras i Almedalen att du i själva verket förespråkar politik som är väldigt åt höger. Medvetet eller ej så präglas ditt filosofiska resonemang av skånemoderaterna. Du kanske läser sydsvenskan för ofta.
Det finns fortfarande de som längtar efter att bli pensionärer och lediga. Det gäller att ha ett liv vid sidan om ett arbetsliv, som vi pratat om tidigare. Alla känner inte ångest för att ”inte göra någonting”. Päivi
Hej, Päivi,
Jag uppfattar Bodils tankar på ett annat sätt än du.
Att från en dag till en annan inte vara produktiv är egentligen inte arbetsgivarens problem. Det är vårt skyddsnätt, att vi har rätt till att fortsätta bibehålla en viss levnadsstandard efter ett helt livs arbete. Såna är lagar. Många ser framemot den tiden med glädje, många bävar för att bli avklippta från det som de betraktar som ett meningsfullt liv. Och just den garanterade pensionen skulle kunna ge oss ett val: att vi, som vill njuta av friheten, får göra det, när vi inte orkar arbeta, och vi, som tycker att vi har mer att ge, får fortsätta.
Å andra sidan ska människan ha garanterad rätt till arbete – vilken man idag inte har. Ungomar har svårt att komma in på arbetsmarknad, för människor med varierande hinder är det näst intill omöjligt.
Det har alltid varit arbetsgivarens marknad. Det är arbetsgivaren, som bestämmer, vilka av oss passar till hans jobb. Det har han ju rätt att göra. Det är han som säljer arbete och vill ha betalt för så mycket som han anser sig ha rätt till.
Så vilka ska han välja?
En ung person utan erfarenhet har nästan lika mycket betalt som en utsliten anställd som ofta får sätta in den nya i arbetet. Som ofta snabbt måste utöva uppgifterna som blir liggande. Och mycket mera.
Är det då konstigt att en nyutbildad utan erfarenhet har svårt att få en anställning? Det är inte vi pensionärer eller snart pensionärer, som hindrar ungdomar för att etablera sig. Det är alla regler, som du påtalar, som fackföreningar kämpar för – och som givetvis ska finnas kvar för att skydda dem som behöver skydd.
Hur ska man då lösa ungdomsarbetslöshet?
Det är en lång diskussion.
Man ska inte skylla problem på folk över 65 år som gärna vill fortsätta att arbeta. Det finns yrken och jobb, där en 65-åring inte kan konkurrera med en 20-åring. Och tvärtom. För säg den 20- åring som har samma livs- och arbetserfarenhet som en 65-åring och kan ersätta honom när han går i pension.
Varför skulle man inte kunna lösa det så att alla får dela på det arbete som finns så länge man orkar och har något att ge, hjälpas åt att överföra kunskap till nästa generation?
Ja, en sån värld upplever kanske dagens ungdomars barnbarnsbarn.
Jitka
Hej, Jitka,
Bara ett litet tillägg:
Jag tror inte riktigt på föreställningen att det finns en viss mängd arbete, en viss kaka att dela på. Det är vi själva som skapar också kakans storlek, form och innehåll – det är längesedan arbetet var livsnödvändigt, numera är det mesta konstruerat. Jämför också det jag skriver i inledningstexten på det här inlägget (om Roland Paulsen, om den ökade produktiviteten, etc). Ett alldeles utmärkt sätt att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten kan vara att äldre hjälper till att på ett kreativt sätt göra arbets”kakan” större och mer meningsfull.
Allt gott
Bodil
Jag håller absolut med dig.
Idag läste jag en liten humoristisk insändare skriven av en gammal dam: Hon uppmanade ungdomar att sluta att se ner på henne för att hon var gammal. Tänk, hur mycket arbete hon skapar för yngre som jobbar inom sjukvården, på apotek, färdtjänst mm mm!
Fanns dessa yrken när vi var barn? En del, men andra tillkom och även försvann.
Min farmor hade en pub mitt i Prag. Varje vecka kom en hästvagn lastad med iskuber, som man på vintern hade huggit i Moldau och bevarat i en grotta någonstans. De skulle läggas i ölkällaren. Ett par år senare byggde man dammar på floden och den slutade frysa till. Ishuggare, isskötare, islastare, iskörare eller vad alla kallades för försvann. Samtidigt förbjöd man hästar i huvudstaden av hälsoskäl. Farmor fick bekosta elledningar och elkylning av källaren. Grannen kusken fick sälja hästen (stallet försvann med alla drängar), produktion av hästfoder minskade drastiskt, allt som man behöver till att sköta hästar, hästvagnen mm mm – alla dessa yrken försvann. Gubben tog körkort och anställning som lastbilsförare.
Så fortsätter det. Själv är jag utbildad i 2 yrken (och kan ett par till) som inte finns längre. Man minns inte hur man gjorde, för OM man nu gör något liknande finns det andra sätt att fixa det. Idag på min kurs för invandrarföräldrar hjälpte jag deltagarna att gå in på Arbetsförmedlingens sidor och skapa CV. Ingen av dem har något jobb och aldrig haft något här i Sverige. Jag tog fram mina yrkeskort, som jag en gång i tiden (1994) gjorde för min Yrkessvenska. – Tänk – en del av yrken har försvunnit – på den korta tiden.
Men hur många nya har det kommit till? Kakan jäser och förändrar konsistensen. Det är varken de gamla eller de unga som äter upp den. Unga skapar nya yrken, en del gamla finns kvar, en del är värda att hålla kvar. Om man vill utbilda sig i dem, kan man lära sig av de äldre.
Så det handlar om annat som krävs av samhället. Och samhällsmedborgare i olika åldrar. Vi gamla tar inte plats av någon annan, det är en av myterna för att vända uppmärksamhet någon annanstans.
God natt
Jitka
Hej, Jitka, och tack för ett intressant inlägg!
I glesbygden är detta med “arbetstillfällen för unga” utifrån äldre människors behov än tydligare än i tätorterna. F n är äldreomsorgen oftast bygdens största arbetsgivare. Och också en arbetskraftsbrist börjar märkas eftersom även personalen numera själv närmar sig eller kommer över pensionsstrecket… Ibland tror jag därför att det kan bli just glesbygderna som kommer att bli först ut med att utveckla nya förhållingssätt till den ändrade ålderssammansättningen.
På ett sätt var det inte alls så “förr” – då utövades vare sig barnomsorg eller äldreomsorg yrkesmässigt. Själva de basala behoven fanns förstås likadana då som nu och var det arbete som framför allt kvinnorna ägnade sig åt. Jag har aldrig sett någon siffra på detta, men jag gissar – över ett helt livslopp – att kvinnorna ägnade minst 1/3, kanske hälften, av sina liv till att direkt ta hand om barn och gamla. Men fenomen som apotek och färdtjänst fanns förstås inte, så inte heller alla vävar av social och medicinsk verksamhet. Du ger själv många starka exempel, inte minst detta att hjälpa till att gå in på Arbetsförmedlingens sidor och skapa CV.
När du säger att vi gamla inte tar plats för någon annan utan att det är en myt för att vända uppmärksamheten någon annanstans, säger jag att så kan det förstås OCKSÅ vara. Men jag tror att det vanligaste är att denna synen är en kvarleva från tidigare år, då det faktiskt var så: de yngre kunde inte ha över det stora eller lilla jordbruket/ stället med mindre än att de gamla flyttade till undantagsstugan, bruket/industrin/varvet kunde inte nyanställa med mindre än att gamla slutade, etc etc. Det är så med många företeelser från industrialismens dagar – industrialismen i praktiken är i det närmaste död, men synsätten lever kvar och begränsar förmågan att se de nya sammanhangen.
Allt gott
Bodil
Vet du, en alldeles vanlig vecka träffar jag 200 – 500 människor i levande livet. Ibland fler. Många av dem pratar med mig. Hälften eller fler är pensionärer. Och jag lyssnar och lyssnar. Därför vet jag en hel del om hur många OLIKA människor det finns liksom hur många OLIKA inställningar det finns till livet och till äldredelen av detta.
Men det brukar inte förlama vare sig dem eller mig och inte ställa sig i vägen för en ömsesidig nyfikenhet. Vi brukar sällan sortera varandra politiskt – och de gånger en sådan tanke går genom huvudet är den knappast intressant för just det samtalet. Jag ser motsvarande mellan exempelvis PROs och SPFs ordförande – de har ett stort utbyte av inbördes samtal och förebrår varandra knappast för att de läser olika tidningar.
Allt gott
Bodil
Fast på något sätt Bodil så undviker du att svara. Jag träffar också väldigt mycket folk och i olika åldrar och samtalar med dem. Politik är väldigt viktigt när man funderar på hur folk skall arbeta och vilka skall betala när de inte orkar. Är det de skatteinvesterade trygghetssystemen eller är det arbetsgivaren som har slitit ut dem i förtid. Tänk på det! Sedan tycker jag att om man startar en blogg som denna så är det för att man tolererar olika åsikter och inte för att man skall bli klappad på axeln.
För att lätta upp stämningen kan jag berätta att Ulf Lundell säger sig nu har kommit till den tredje åldern och kallar det för att han har hamnat i exil. Kanske finns något om det i hans senaste bok.
Päivi i all hast.
Hej igen, Päivi,
Mitt problem är att jag inte vet hur jag skall “svara”. Du är å ena sidan väldigt personlig i dina kommentarer utifrån dina egna erfarenheter och tankar samtidigt som du riktar in dig på mig som person. Å den andra vill du driva samtalet utifrån politiska och fackliga strukturer – och det vill inte jag. TVÄRTOM tror jag att detta samtalet vinner på att vi allesammans försöker tänka till och göra så gott vi någonsin kan utifrån en delvis ny situation där ingen vinner på att direkt söka konfrontation, alltså. Den tonen kommer jag att bibehålla på den här bloggen med hittills snart 20 tusen besökare. De allra, allra flesta ser varken du eller jag – men jag kan följa statistiken.
Allt gott
Bodil
Hej igen,
Vilken tråkig ton det blev! Jag riktar mig inte mer på din person Bodil, men jag skulle önska just för att så många läser (fast jag tror att det är samma (typ Roland J 1000 gånger) som återkommer och inte riktigt 20000 olika personer)din blogg, att uppgifter som du resonerar med kunde ändå ha en viss förankring till det faktiskt politiska och fackliga. Du säger att du inte vill ha den vinkeln och det kan jag respektera.
I dag kom det statistik på pensionering. De med hög utbildning och hög lön vill fortsätta arbeta länge. De som har lägst utbildning och minst betalt går i pension redan vid 60. Av dem sist nämnda var det bara en av tio som fortsatte arbeta efter 60! Annars var medelåldern för pensionering 63 och bara hälften av alla arbetade som 64 åringar. Det stämmer alltså inte att vi rent allmänt vill jobba längre och att vi har tvingats att pensionera oss. Frågan blir mer vilka är ”vi”. Det finns alltså en samhällsgrupp som vill ha en senare pensionering MEN också en annan som vill gå i pension fem år tidigare. Visst kan vi börja diskutera Aniara men var inte din första och främsta avsikt med din bok just att så många lever allt längre och är enligt dig så mycket friskare att pensioneringen sker för abrupt och för tidigt. Nu har vi statistik. Det stämmer inte!
Där kommer både politiken och fackföreningarna in vill man eller ej.
Folkpartiet kom med ett förslag under helgen om att ungdomar skulle ha sämre anställningar än övriga. Bara för att de stackarna skulle få jobb. Man pratade om unga ingenjörer som måste flytta till Köpenhamn för att få jobb för där har man sämre anställningsförhållanden för yngre. Annars kunde de bli livstidsarbetslösa. Jag vet inte hur mycket man kan måla sanningen och verkligheten i olika färger men det här var svartmålning.
I dag har Europadomstolen stoppat en utvisning av en dement 91 åring till Ukraina. Billström som är den högsta ansvariga i Sverige politiskt säger: vi har inte råd med flyktingar som inte kan arbeta. Det är sant att en 91 årig, dement, blind och utan det svenska språket kan hitta rätt i arbetsmarknaden men det finns skäl att låta henne få stanna, denna åldring från en annan del av världen. Annars råkade jag äta middag med programledaren från Fråga doktorn på en av Östermalms finare restauranger i går kväll. Det blir spännande att se inslaget i svt-play där du intervjuades.
Här kommer ngt fantastiskt av Transtömmer. Jag tänker då på alla som drabbas av icke dödlig cancer
Eller liknande sjukdom i medelåldern :
Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på
människan. Det besöket glöms
och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Päivi.
Hej, Päivi,
Jag har inte hört NÅGON som ställt sig upp och försvarat utvisningen av den 91-åriga kvinnan – men domstolen hävdar att de måste ta det beslut de tog eftersom LAGEN säger så. Därför måste lagen ändras.
SAMTIDIGT matas vi ständigt med hur svensk lagstiftning EU-anpassats. Många av för en svensk majoritet svårsmälta lagändringar skylls just på detta. Därför blir det extra konstigt (men BRA!) att Europadomstolen förmådde ta ett sådant här klokt beslut i folkandans riktning trots att en svensk domstol inte klarade det.
Allt gott
Bodil
Jag tror bekymren börjar i skolan, där det är viktigare att vara på lektion än att få något gjort – att få tiden att gå-Vi fördriver tiden istället för att fylla den. Redan där lär man sig att någon annan bestämmer vad jag ska göra med min tid och varför, sedan följer det med en resten av livet. Det finns de som stretar emot, de får oftast någon trevlig bokstavsbeteckning utifrån en diagnos – de annorlunda.
Hej, Agneta!
Det är alltid farligt att generalisera – men visst har du rätt i att skolan liksom senare arbetslivet i alldeles för hög utsträckning prioriterar därvaro snarare än resultat. Och visst kan somliga människor ha svårare att anpassa sig till dogmen att-bara-vara-där än vad andra har.
Samtidigt sker det hela tiden en utveckling i varenda människa, och det fina är att det liksom aldrig är för sent. Jag har mött gamla människor som klarade av att lätt anpassa sig till både skolans och arbetslivets tidsfixering men som först nu känner trotset komma: “ingen annan kan väl bestämma över hur länge jag skall hålla på med detta för att det skall bli bra!”.
Allt gott
Bodil