07. Omvärldsberoendet
Ingen blir gammal i ett vakuum – och det har man inte blivit tidigare heller. Tveklöst var det för de flesta betydligt hårdare förr än nu att bli gamla, också utifrån ett rent försörjningsperspektiv. När brödfödan behövdes till barnen och de mest arbetande, kunde gamla bli en större belastning än tillgång. Vilka uttryck tog detta sig?
I en bok som kommer ut i sommar av historikern Birgitta Odén, 91 år, berättar hon bl a om myten om ättestupan – och att den i stort sett är just en myt. Ett utdrag ur texten: ”Vilken funktion fyller den ihärdiga myten om ättestupan? Varför spred den sig som en löpeld under slutet av 1600-talet och under 1700-talet? Varför övergick den till ett kollektivt minne på 1800-talet och varför kunde den åberopas vid mitten av 1900-talet (av bl a Ivar Lo Johansson) som ett politiskt argument till hjälp för de fattiga? Och varför dyker ättestupan upp i insändare och debattartiklar i dagens samhälle, nu ofta som ett humanare alternativ än ensamhetsboende eller som ett billigare alternativ till långvårdssjukhus?”
…
”I vår egen tid har de äldres akuta problem flyttat från försörjning under ålderdomen till vården i livets slutskede. Ättestupan, den fortfarande levande myten, får nu en ny funktion, en omkastad värdering. Den framställs som en rationell och human lösning på ensamhetens och lidandets existentiella problem. Eller som en form av samhällelig besparing. Eutanasin framstår i förlängningen på den positiva uppvärderingen av ättestupan som den naturliga lösningen på ett uråldrigt problem. Myten får en ny funktion i ett förändrat samhälle. Detta gör myten farlig.”
Väl värt att begrunda – och att läsa boken när den kommer på Carlssons förlag. Jag skall berätta här vad den heter men än så länge har den bara ett arbetsnamn.
Allt gott
Bodil
Ättestupa… Dödshjälp… I ett samhälle som vårt där ekonomiskt beräknande sinnelag blivit dominerande, jämte ytlig ungdomskult,oroas man naturligtvis över sina framtidsutsikter i den talrika skara som föddes på 40-talet. När de, ihop med oss födda ännu tidigare som redan gjort erfarenheter av alltför ”rationellt” – i betydelsen ”förenklat” – bemötande av åldrandets tillkortakommanden, nu går mot slutstegen i ålderstrappan. I en alltmer överbefolkad och krisande globmiljö där ohejdbar utvecklng tycks skena iväg./// Så det är verkligen av största vikt att du Bodil, ihop med likasinnade som Birgitta Odén och andra, redan står beredda med skärpta nyckelverktyg för att öppna till en omvärld där den gamla erfarna människan ses som stor tilllgång – och inte bara förpliktande massbörda att avståndstagande sprida förakt kring (som länge var tendensen). Den dödshjäpsdebatt vi hade i Sverige häromåret har redan lett till mänskligare behandling av döende med utsiktslösa dödssmärtor. Så dylikt kan vi nu mer eller mindre låta vara framöver, hoppas jag, för att i stället koncentrera oss på spridandet av positiva världsutsikter – för ung som gammal.
Vårvärldsliga
kes
Hej Bodil,
”En dag ska vi alla dö” – ”Alla andra dagar ska vi det inte” – två pratbubblor i din bok. För mig innehåller replikerna två budskap: Du har många dagar att ta vara på och du vet vart du är på väg. Enkla, klara budskap.
För dem som är på väg mot slutet finns några underbara hospice, även om vi borde hjälpas åt att ”bygga” många flera. Jag har besökt Bräckegården i Göteborg och förundrats över det fina slut man där ger mycket svårt sjuka. Inte den minsta lilla likhet med något ättestupstänk, bara kärlek och omsorg. Ju mer vi pratar och skriver om hur vi vill ha det slut som väntar oss alla, desto större möjligheter får vi att skapa oss själva bra slut. Sverige borde vara fullt av goda hospice och terminalvårdavdelningar!
”Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer …” skrev Birger Sjöberg för ganska många år sedan. Måtte vi aldrig komma därhän att vi löser andras död genom ett allmänt eutanesitänkande! Passiv dödshjälp förekommer, är i princip laglig och många gånger humant för den döende. Längre får vi aldrig gå. – Däremot funderar jag ibland på rätten till min egen död, även om jag inte tänkt klart om saken. En gång fick jag mitt liv, kanske som en gåva, varför skulle jag inte också kunna få min död? Idag lever jag ett aktivt liv, är ganska frisk både mentalt och fysiskt och definitivt glad över att ha fått livsgåvan. Men skulle jag bli mycket handikappad, helt beroende av andras omsorg, så skulle jag nog vilja ha rättigheten att bestämma över gåvan som jag en gång fick.
Naturligtvis vet jag att TANKAR om detta är mycket enklare än det reella handlandet i samband med döden. Vi blir dementa, vi ändrar synsätt, vi lever i nära relationer. Jag har ju inte tänkt klart, men jag vill fortsätta tänka på det slut som väntar oss, samtidigt som jag bejakar ”alla dagar vi inte ska dö”. På något vis känner jag mig ansvarig, inte bara för mitt liv utan nästan lika mycket för min död. Andra ska inte till varje pris få bestämma över den.
Bästa hälsningar
Helmi