05. Ökad orättvisa kräver ökad solidaritet

Livet är inte rättvist. Hur mycket vi än argumenterar för att det borde vara mer ”rättvist” i barnens skolklasser, på arbetsmarknaden, mellan glesbygd och tätort, mellan länder i nord och syd och öst och väst, så kvarstår ändå faktum: livet är grundläggande orättvist. Många föds med omfattande funktionshinder. Andra råkar ut för svåra trauman, fastnar i en betvingande fattigdom eller är chanslösa på arbetsmarknaden. Samtidigt finns det andra som förefaller matade med guldsked livet igenom: föds friska, växer upp i harmoniska hem, har en bra skolgång och ett rikt arbetsliv, gläds åt barn och barnbarn och har därtill en både meningsfull och aktiv ålderdom. Inte sällan är det som om orättvisa bara läggs till orättvisa och som om klyftorna bara växer.

Den ökade pensionsåldern (som dessutom är flexibel) lägger nu sitt strå till stacken av ackumulerade orättvisor. Allt fler kommer att arbeta inte bara tills de är 69 utan också tills de är 80 eller mer. Andra kommer överhuvudtaget inte in på arbetsmarknaden. Somliga kan av individuella orsaker inte fortsätta efter ett olycksfall eller en sjukdom i 40-årsåldern, medan andra inte orkar arbeta efter 55 eftersom arbetets former främst utformats för att passa de unga. Pensionsåldern har (åtminstone till synes) hittills varit en av de få gemensamma fixpunkterna. Att nu ta bort den spärren medverkar självklart till att klyftorna kommer att ytterligare öka. Samtidigt vore det rena rama dumheten att påtvinga arbetssugna människor 65+ att sätta sina ljus under skäppan och anpassa sig till liv som inte stämmer för dem.

Så vad göra? Samhället signalerar satsningar på förbättrad arbetsmiljö, och det är i och för sig utmärkt, men arbetsmiljöförändringar påverkar bara en delmängd av skillnaderna enligt ovan. Själv kan jag bara se en framkomlig väg för att kompensera de ökade klyftorna: öka solidariteten. Solidaritet är ett begrepp som i dag dessvärre oftast lyser med sin frånvaro. Givetvis handlar solidaritet inte om krav på att allt skall vara lika för alla. Det går ju nu en gång för alla inte att åstadkomma – livet är faktiskt grundläggande orättvist. Men det är ju just eftersom vi är olika som solidariteten behövs, och det är bara fantasin som sätter gränser för vilka uttryck den kan ta sig.

Jag har tidigare här på bloggen och i boken ”Tid för det meningsfulla” väckt ett förslag om en annorlunda värnskatt (återger förslaget som ett PS nedan för dig som inte läst det tidigare). Själv tycker jag förstås att det är ett utmärkt förslag, och jag kan inte förstå varför det inte redan är på väg att förverkligas… Ännu mer obegripligt är varför det inte finns 99 förslag till i samma riktning föratt motverka de ökade klyftorna bland äldre. Det finns många som vill hjälpa till, bara de får lite bättre förutsättningar att vara just solidariska.

Allt gott

Bodil

PS: Så här ser i korthet förslaget om en annorlunda värnskatt ut:

Äldre svårt sjuka förtjänar all möjlig uppmärksamhet och uppbackning, mänskligt, socialt och ekonomiskt. Livet är inte rättvist, och de största orättvisorna både vad gäller hälsa och inkomst finns bland just äldre människor. Många av oss som är friska vill gärna vara med och hjälpa till för att minska gapen, antingen genom att jobba ideellt, hjälpa till via skattsedeln eller på något annat sätt. Det vore förödande om detta kom bort i den allmänna debatten. Om vi friska gamla fortsätter att efter förmåga och lust göra bra saker, så kan vi därigenom medverka till att också sjuka medsystrar och medbröder får det lite bättre.

Förslag: Låt all skatt som betalas av människor över 65 (utöver den på pensionen) oavkortat gå till äldreomsorg och vård. För många av oss friska vore detta ytterligare en sporre att efter pensionering fortsatt göra nytta också genom betalt arbete.

Det är inte självklart att en sådan värnskatt skulle behöva vara permanent men den behövs nu i övergången mellan ålderspyramiden och åldersskyskrapan. Själva införandet belastas inte av några större administrativa svårigheter – våra personnummer finns som alltid på plats. Och mänskligt moraliskt tror jag inte att värnskatten skulle möta något motstånd. Däremot skulle den kunna ha positiva dynamiska effekter, leda till förbättringar för sjuka äldre, deras anhöriga och personal och till en givandets glädje för friska äldre.