02. Seniordoktorander i vardande?

Hej,

Just idag den 15 april rullar det igång en aktivitet ”Uppdrag Kunskap” som är första steget mot de seniordoktorander som jag tidigare föreslagit. Det bedrivs inom Vårdalinstitutet i Lund med stöd av ”Bättre liv för sjuka äldre” på SKL.
Uppdrag Kunskap riktar sig till alla som tidigare varit verksamma inom äldrevård och äldreomsorg, nu själva börjar bli gamla och just därför brinner för att deras bearbetade kunskaper ska få en chans att komma framtidens äldre till godo.

 Tycker du det verkar spännande? Du är välkommen att ansöka under perioden 15 maj – 15 junivar du än bor i Sverige (läs mer på Uppdrag Kunskaps hemsida). Kanske blir du en av de 20 pionjärer som under ett år från och med september 2013 kommer att få stöd att utveckla den egna kunskapen så att den blir bättre tillgänglig för framtiden.

Allt gott

Bodil

PS: Så här lyder mitt ursprungliga förslag om seniordoktorander:

Livet måste levas framlänges. Vi kan inte i förväg dra nytta av sådana erfarenheter/kunskaper som vi kommer att få om tio år. Mellan generationer, från en tidigare till en senare, borde det däremot (i princip) kunna gå bra att äldre förmedlar sina kunskaper till yngre, och på den grunden (fast numera outsagd) vilar skolan och den mesta utbildningen.

Allt detta har blivit svårare i dag. Det gick något så när för den praktiska kunskapen då man höll på med livsnödvändiga saker som att odla jorden, bygga hus, laga mat, ta hand om djuren … Då fanns det både ett mästar-lärling-förfarande mellan gammal och ung och en självklar önskan och nödvändighet att som ung ta till sig den äldres kunskaper för att kunna klara sig framöver. På den tiden var nästa generations liv tämligen likt den föregåendes, men i dag kan inte längre de gamla byggstenarna användas oförändrade i de nya kunskapsbyggena. Det betyder emellertid inte att de är värdelösa.  

Här finns en gedigen IT- uppgift: att försöka så paketera erfarenheter och kunskaper att unga människor kan hitta dem själva och inse deras värde över tid. De kan utgöra genvägar till upplevelser, insikter och frågeställningar, ge språngbrädor mot nya höjder och göra att man kan stå på tidigare människors axlar. Inom naturvetenskapen har vi klarat denna typ av kunskapsöverföring – och klarar den fortfarande, tack vare vår begrepps- och teoribildning och metodik. Men i övrigt är alltför mycket ogjort vad gäller att ge generation efter generation en ärlig chans att dra nytta av tidigare kunskaper, framgångar och tillkortakommanden. Hjulet uppfinns ständigt.

På universiteten finns numera dels unga doktorander som påbörjar forskarstudier direkt efter sin grundutbildning, dels medelålders människor som redan har en stor kompetens utifrån sitt arbetsliv men som nu också vill utmana, komplettera och utveckla sina kunskaper i ett akademiskt sammanhang och gärna nå fram till en doktorsavhandling. Båda de yngre och de medelålders bidrar genom sin forskning till den allmänna kunskapsutvecklingen. Formellt är forskarplaner och bedömningskriterier stöpta i samma mallar.

Ett av de klassiska kunskapsidealen har varit att kunskap ska kunna hålla över tid och rum, oberoende av vem som bär kunskapen och oberoende av rådande kultur. Detta ideal finns fortfarande kvar – men samtidigt har vår samtid en större respekt för det situationsberoende. Utifrån det är det inte svårt att peka på skillnader i betydelsen av unga och gamla doktoranders (sedermera doktorers) insatser. De unga har långa arbetsliv framför sig där de kan ha fortsatt nytta och glädje av forskartiden, dess process och resultat – men egentligen är det viktigaste med forskningsresultaten att de också ska kunna användas av andra människor. De redan medelålders, de som påbörjade sin forskning sent, har inte så många yrkesverksamma år kvar efter disputation. Deras avhandlingar får därför i större utsträckning bäras vidare av andra inom eller utanför den berörda institutionen.

Ju äldre en människa blir, desto mer tenderar hon att söka efter sammanhang, mål och mening samtidigt som hon gärna mer samlat vill bidra med sina erfarenheter till yngre. Detta går rimligt lätt vad gäller släktfoton och -krönikor, men i övrigt är kunskapsöverföring svårare. I dag yppar sig emellertid möjligheter till nya paketeringar av kunskap till information så att de unga själva på internet kan hitta det som äldre personer vill förmedla. För att göra detta ännu mer värdefullt och långsiktigt hållbart kan äldre behöva hjälp att strukturera, utmana, vidareutveckla och rensa upp i sin erfarenhet och sina kunskaper.

Förslag
Gör det möjligt för människor att efter sin pensionering satsa egen tid på att forskarutbilda sig: knyta ihop den kompetens och de yrkeserfarenheter som de har bakom sig, konfrontera och berika dessa med den akademiska kunskapsstrukturen och lämna ett värdefullt kunskapsbidrag till omvärlden och morgondagen. Med bibehållna formella krav – men samtidigt med en öppenhet för hur en seniordoktorand kan medverka till annorlunda och ibland rentav mer förnyande kunskapsbidrag än en doktorand som går direkt från grundutbildningen till forskarstudier. Den som har många årsringars erfarenheter har sådana access-tider, associations- och hopknytningsmöjligheter som tidigare varit extremt få människor förunnade.

Vinsten för den berörda doktoranden blir framför allt att få ge – det är inte bara rika mecenater som upplever ålderdomen som en pay-back-time. En annan vinst ligger i att via ett kvalificerat upplägg (inklusive handledning och seminarienärhet också till unga meddoktorander) få uppleva den rena kunskapsglädje och de aha-upplevelser som kommer när man skönjer nya sammanhang.  Insatsen för den berörda doktoranden blir den egna tiden och engagemanget – det här handlar om obetalt intensivt forskningsarbete under kanske fem år.

Vinsten för universiteten och hela kulturen blir de nya forskningsfrågor och -svar som seniordoktoranden kan tillföra. I kunskapssamhällets anda kommer det på så sätt fram en ny grupp doktorander som inte kostar universiteten något annat än handledning, en kostnad som rimligen samhället som motprestation bör kunna stå för. En annan vinst för universiteten blir de djupgående och fortgående akademiska samtal som kommer till stånd mellan människor med en åldersskillnad på kanske 50 år. Insatsen för universiteten handlar om en egen utveckling för att stärka sin förmåga till kvalificerade möten mellan den senaste kunskapen och den hos en doktorand med öppet sinne för det nya och med en närmast livslång erfarenhetskunskap.

Jag är tillräckligt luttrad efter 46 års universitetsanställning och dessförinnan 3 års egen grundutbildning för att veta att universiteten inte har ensamrätt till kunskap eller till att dra nytta av äldres kunskaper. Men universiteten har ett speciellt uppdrag i vårt samhälle och utifrån det ett särskilt ansvar för att nu kunna ta initiativ till att möjliggöra nya former för forskning bedriven av äldre människor.

Coda: bland de tiotusen åhörare jag har haft på föreläsningar det senaste halvåret har förslaget vunnit ett starkt gehör. Spontant menar 10-20% (unga som gamla) för egen del känna varmt för att utnyttja denna möjlighet – när den väl föreligger. Så många blir det inte i praktiken, men jag är övertygad om att kvalificerade seniordoktorander inte blir svåra att rekrytera.